Man kan slås av hur fula växter ändå blir snygga på något konstigt vis, eller åtminstone charmiga. Jag är inte så där jätteförtjust i lammöron. De brukar bli glesa och taniga med tiden och har ibland oförklarligt svårt att etablera sig. Och fibblor är ett ogräs i min gräsmatta, så de står inte heller särskilt högt i kurs. Men de är tacksamma att ta på och kul i trädgården om man har barn.
Ullfibblan Hieracium villosum är försedd med långa, silverskimrande hår och lyser härligt i motljus. Blomman påminner starkt om en maskros, fast kanske är den ännu lite större. Fibblor är lätta att sprida vidare med frö, men eftersom växten är kortlivad så är det också ett överlevnadsknep från dess sida. Fibblorna är bra biväxter och blomman gör verkligen reklam för sig själv på långt håll, så insekterna kan inte missa den.
Lammöron sprider sig med utlöpare och blir lite gles i mitten med tiden. Plantan bör då delas för att få längre liv. Både blad, bladstjälkar och knoppar är ljuvligt mjuka och ulliga. Luddet och den silvergrå färgen är ett sätt för plantan att skydda sig mot stark sol och torka.
Det finns några få arter av lammöron som ser ganska olika ut. ’Cotton Ball’ har ganska gröna blad och blommor som ser ut som vaddbollar. ’Silver Carpet’ är en silvrig sort som inte blommar. ’Big Ears’ har riktigt långa blad, ca 25 cm i längd och inte så mycket ludd. Den vanliga sorten Stachys byzantina hör till de tätast behårade och den har även små lila blommor.
Både ullfibblan och lammöronen är perenner som trivs i näringsfattig och genomsläpplig jord i full sol. De blir med tiden marktäckande. Färgen gör att de passar bra in i vita och skimrande rabatter där man vill ha ett torktåligt inslag. Men vackra? Nja, vi säger att de fyller sin plats.