Kommer buxbomen att försvinna?

I Storbritannien kallas sjukdomen för Box blight

Mil och åter mil av buxbomshäckar på kyrkogårdar och i trädgårdar hotas av de aggressiva sjukdomarna Cylindrocladium buxicola och Volutella buxi. Det är två i Sverige nya svampsjukdomar som först upptäcktes i England för ca 15 år sedan. Den förra, Cylindrocladium buxicola, är den allvarligare och sprids som elden. Sjukdomen har fått kraftfullt fäste i europeiska trädgårdar och har alltså nu kommit till Sverige, antagligen via infekterat plantmaterial.

Angripna buxbomsskott får bruna, avfallande blad och svarta streck på skotten

Drabbade buxbomsplantor får först mörkbruna fläckar på bladen och snart därefter faller de. Längs skotten sprids långa, svarta streck som medför att även skotten torkar in och dör. Även rötterna och rothalsen angrips. Till slut står bara de nakna, svarta stammarna kvar.

Det verkar inte finnas någon bot, men alla angripna plantor måste skyndsamt grävas upp och brännas. Även intilliggande plantor inom ett par meter bör tas bort. Eftersom svampsporerna övervintrar i nedfallna blad måste man regelbundet städa upp noggrannt kring buxbomsplantor för att få bort ev infekterade blad. Genom att ta bort det översta jordlagret under plantorna minskas också smittrycket. Glöm inte att desinficera redskap och byta arbetskläder efter att ha grävt bort sjuka plantor. Sporerna sprids förutom via plantmaterial via redskap och med vinden. Det finns i dagsläget inga kemiska bekämpningsmetoder när sjukdomen väl brutit ut i en planta. 

Bruna avfallande blad på buxbom

Utländska plantskolor bekämpar ofta sina växter mot olika svampsjukdomar och nyanlända plantor kan se friska och fina ut. Men efter ett tag kryper sjukdomen fram och man ser hur bladen är angripna.

Kommer alla våra fina buxbomshäckar att försvinna? Det finns risk för det. Några resistenta sorter har ännu inte upptäckts. Istället måste vi kanske vänja oss vid andra växtslag i låga infattningshäckar. Berberis buxifolia ‘Nana’, B.b ‘Pygmea’, sorter av Berberis stenophylla, Euonymus fortunei, Ilex crenata, lavendel och Lonicera nitida är några exempel, men alla är dessvärre inte härdiga högre upp än södra Sverige.

Trista skadegörare på ros

Rosrostens orange sporkuddar på en mossros

Efter en period med högre luftfuktighet har det smugit sig in rosrost på många rosor. Det syns tydligt genom de orangefärgade sporklumparna på bladens ovan- och framför allt undersidor. Rosrost orsakas av en svamp (Phragmidium mucronatum) och är en mycket svårbekämpad skadegörare. Endel rossorter är särskilt mottagliga för rost, men det finns också mer eller mindre resistenta rosor att ta till om man tidigare haft problem med rosrost. Spinosissima-gruppen blir sällan angripen av rost.

Rosten övervintrar i angripna, nedfallna blad och skott. Sporerna kan sedan spridas med vinden. Det är viktigt att plocka bort angripna blad och skott och bränna upp eller gräva ner dem. Lägg dem inte i komposten. I förebyggande syfte kan man vara sparsam med kvävegödsel och hellre ge mer kaliumrik gödning. Och sedan hålla koll på buskarna och plocka bort gulprickiga blad.

Ett annat gissel för rosodlare så här års är svartfläcksjukan. Det är ingen egentlig ohyra, utan orsakas också av en svamp (Marssonina

Svartfläcksjukan leder småningom till gula och avfallande blad

rosae) som gynnas av fuktig väderlek och tätt bladverk. Rosens blad får svarta fläckar med oregelbundna kanter. Småningom gulnar bladen och ramlar av. Även här gäller det att klippa bort och samla ihop angripna blad och skott och gräva ner eller bränna upp dem. Speciellt viktigt är det att få bort sjukdomsangripna växtdelar inför vintern. Man kan också täcka marken under rosenbusken med ett några cm tjockt lager ny jord som leder till att kvarbliven smitta förmultnar. Det finns särskilt mottagliga rossorter för svartfläcksjuka, som min favorit Louise Odier, men också sådana som är resistenta.

Stockrosor med rutnätsmönstrade blad

Kattostmätarens larver har ätit på stockrosen

På försommaren är det vanligt att stockrosorna ser ut på detta vis. Bladen uppätna fram till bladnerverna, och fort har det gått. De gröna, smala larverna av kattostmätarens fjäril är svåra att få syn på. Lyckligtvis sätter den bara en “kull” ägg per sommar, så stockrosen brukar oftast klara sig ändå när den sätter nya blad. Larven förpuppar sig sedan i jorden och därför dyker angrepp upp på samma ställen år från år. Det är inte bara stockrosen som drabbas, utan även dess släktingar malvorna. Dessutom kan larverna livnära sig på häggens blad om det råder matbrist. Man skall kunna bekämpa larverna med biologiska medel som Bacillus thuringiensis eller ett preparat som heter Larvskydd. Jag har dock inte provat.

Rosenbladlus på min fina Ghislaine de Feligonde

Stora kraftiga löss på rosenknopparna

Försöker bekämpa ett kraftigt angrepp av rosenbladlus på min gulblommiga Ghislaine de Feligonde. Den  är spaljerad längs västerväggen och brukar blomma väldigt rikligt, men nu har bladlössen fått ett ordentligt grepp. Få se om det påverkar årets blomning. Har blandat grönsåpa i vatten, 1 del såpa och 4-5 delar vatten samt en skvätt T-röd. Sprutar ofta och lössen minskar så sakta.  

Bladlusen är en vanlig skadegörare i trädgården. Det finns flera hundra arter och många av dem har specialiserat sig på något växtsläkte medan andra värdväxlar. De suger växtsaft och utsöndrar gifter genom sin saliv. Flera lusarter sprider även virussjukdomar. Bladlössen har många naturliga fiender som nyckelpigor, blomflugor och parasitsteklar, men oftast tar det tid innan dessa hinner fram. Därför kan upprepade behandlingar med såpa eller pyretrumpreparat behövas för att rädda växterna. Ett ofarligt sätt är att spruta med vattenslangen och högt tryck, men det brukar bara leda till att lössen klättrar upp igen efter ett tag.

Rosa moschata Ghislaine skiftar i olika gula nyanser

Så här skulle rosen se ut när den blommar som bäst. Ghislaine de Feligonde tillhör gruppen mossrosor och har tätt sittande, ganska små blommor som skiftar i färg från aprikos till svagt guldgult. Denna buskros blir rätt bred och inte så hög, ca 1,5×1,5 m, men den kan gärna spaljeras och användas som klätterrros. Den blommar från slutet av juni till in på höstkanten och doftar sött och starkt. Får tyvärr hos mig ofta bladlöss, men annars tycker jag det är en väldigt tacksam och blomvillig ros. Går enligt litteraturen upp till zon 4.