Den storvuxna Hurdalsrosen hittade jag i Norge

 

Kraftigväxande Hurdalsrose har djupt rosa blommor och ett grågrönt bladverk.

Hurdalsrosens nypon är försedda med glandelhår som känns som mjuka taggar.Rosa villosa ’Hurdal’ skall enligt källorna ha hämtats för ca 150 år sedan från Giessen i Tyskland till Hurdal i Norge av en norsk prästson. I Giessen finns den inte kvar längre, men i Norge är det den vanligaste buskrosen. Vid den tiden då jag jobbade i Norge såg jag den växa i ett dike på en ödetomt och nycklade mig fram till denna art. Det är en enormt kraftigväxande ros med tjocka, styva grenar som även kan spaljeras mot en vägg. Blir 3-4 m hög. Går upp till zon 7. Dessutom växer Hurdalsrosen bra även i lite skuggigare läge och på sämre jordar.

Den norska rosen 'Hurdal' blir riktigt stor och kräver sin plats för att inte invadera andra buskar.
Ett blågrågrönt bladverk med matt yta och glandelhår som täcker blad- och blomskaft är några av Hurdalsrosens kännetecken.

Blommorna är kallt rosa, inte så stora, och öppna, halvfyllda med framträdande gula ståndarsamlingar. Tyvärr doftar den inte, men den får väldigt karaktäristiska nypon som är snarlika plommonrosens Rosa villosa ’Duplex’. Hela nyponet, inklusive skaftet, bär sk glandelborst som är som mjuka taggar. Den kan angripas kraftigt av mjöldagg, men ska annars vara en frisk ros. Vi får se – mitt exemplar som jag planterade i somras är ännu så litet. Det ska bli kul att se hur den tar för sig och sträcker på sig när den kommer igång på allvar!

Årets ros 2011 var Stanwell Perpetual

Stanwell Perpetual är en engelsk Spinosissima-ros som blommar hela säsongen. Svagt rosa, doftande blommor vid knopputslag som går över i vitt. Greenspire Trädgårdskonsult lägger upp den på listan över växter hon önskar sig.
Bladen är lite blågrågröna och matta.

Lite sent påkommet att presentera årets ros nu i november, men när jag fortsätter att fundera över odlingsvärda rosor så poppar detta namn hela tiden upp. Det är en engelsk spinosissima-hybrid som har en otroligt tacksam blomning. Stanwell Perpetual torde vara den ultimata buskrosen för park och trädgård. Stor och bred blir den, men har kanske lite veka grenar som böjer sig neråt. Den är riktigt taggig. Den underbara blomman är ganska stor och nästan lite platt. Den har en bleknande ljusrosa färg och en stark och söt doft dessutom. Första floret startar så tidigt som i början av juni och pågår i en månad. Sedan återkommer den på sensommaren och sätter oavbrutet nya blommor hela hösten tills frosten kommer. Så nog kan man kalla detta en blomvillig ros alltid.
Några nypon brukar det dessvärre inte bli.

Ytterligare fördelar är att den är frisk, växer glatt upp till zon 6 och som pimpinellerna i övrigt väldigt anspråkslös vad gäller jordmånen. Stanwell Perpetual växer bra även på mager jord och i norrläge. En riktig toppenros!

Blomman är platt och halvfylld med en stark doft

Pimpinellrosen Aicha är lättskött och härdig

Remonterande Aicha

Bland pimpinellrosorna finns kanske de allra mest lättskötta och anspråkslösa rosorna. Aicha är en sort kommen från Danmark som blir en ordentligt stor buske, upp till 3 m hög. Den växer ganska tätt och kraftigt, med starkt taggiga grenar. Blommorna är mycket stora och löst blaffiga. Blomfärgen varierar från mörkgult till gräddvitt beroende på ålder. De blir ljusare när de mognar. Ståndarna är mycket tydliga och dekorativa mot en mörkare mitt.

Det här är en ros som jag gärna skulle plantera. Inte minst för den härliga doftens skull. Den får man njuta av två gånger – först under juni-juli och senare även under tidiga hösten. Aicha klarar också en del skugga utan att mattas av. Och eftersom den är härdig upp till zon 6 så finns det väl inget att tveka om, eller hur. Kan knappt vänta till det blir vår igen!

Trista skadegörare på ros

Rosrostens orange sporkuddar på en mossros

Efter en period med högre luftfuktighet har det smugit sig in rosrost på många rosor. Det syns tydligt genom de orangefärgade sporklumparna på bladens ovan- och framför allt undersidor. Rosrost orsakas av en svamp (Phragmidium mucronatum) och är en mycket svårbekämpad skadegörare. Endel rossorter är särskilt mottagliga för rost, men det finns också mer eller mindre resistenta rosor att ta till om man tidigare haft problem med rosrost. Spinosissima-gruppen blir sällan angripen av rost.

Rosten övervintrar i angripna, nedfallna blad och skott. Sporerna kan sedan spridas med vinden. Det är viktigt att plocka bort angripna blad och skott och bränna upp eller gräva ner dem. Lägg dem inte i komposten. I förebyggande syfte kan man vara sparsam med kvävegödsel och hellre ge mer kaliumrik gödning. Och sedan hålla koll på buskarna och plocka bort gulprickiga blad.

Ett annat gissel för rosodlare så här års är svartfläcksjukan. Det är ingen egentlig ohyra, utan orsakas också av en svamp (Marssonina

Svartfläcksjukan leder småningom till gula och avfallande blad

rosae) som gynnas av fuktig väderlek och tätt bladverk. Rosens blad får svarta fläckar med oregelbundna kanter. Småningom gulnar bladen och ramlar av. Även här gäller det att klippa bort och samla ihop angripna blad och skott och gräva ner eller bränna upp dem. Speciellt viktigt är det att få bort sjukdomsangripna växtdelar inför vintern. Man kan också täcka marken under rosenbusken med ett några cm tjockt lager ny jord som leder till att kvarbliven smitta förmultnar. Det finns särskilt mottagliga rossorter för svartfläcksjuka, som min favorit Louise Odier, men också sådana som är resistenta.

Rosenbladlus på min fina Ghislaine de Feligonde

Stora kraftiga löss på rosenknopparna

Försöker bekämpa ett kraftigt angrepp av rosenbladlus på min gulblommiga Ghislaine de Feligonde. Den  är spaljerad längs västerväggen och brukar blomma väldigt rikligt, men nu har bladlössen fått ett ordentligt grepp. Få se om det påverkar årets blomning. Har blandat grönsåpa i vatten, 1 del såpa och 4-5 delar vatten samt en skvätt T-röd. Sprutar ofta och lössen minskar så sakta.  

Bladlusen är en vanlig skadegörare i trädgården. Det finns flera hundra arter och många av dem har specialiserat sig på något växtsläkte medan andra värdväxlar. De suger växtsaft och utsöndrar gifter genom sin saliv. Flera lusarter sprider även virussjukdomar. Bladlössen har många naturliga fiender som nyckelpigor, blomflugor och parasitsteklar, men oftast tar det tid innan dessa hinner fram. Därför kan upprepade behandlingar med såpa eller pyretrumpreparat behövas för att rädda växterna. Ett ofarligt sätt är att spruta med vattenslangen och högt tryck, men det brukar bara leda till att lössen klättrar upp igen efter ett tag.

Rosa moschata Ghislaine skiftar i olika gula nyanser

Så här skulle rosen se ut när den blommar som bäst. Ghislaine de Feligonde tillhör gruppen mossrosor och har tätt sittande, ganska små blommor som skiftar i färg från aprikos till svagt guldgult. Denna buskros blir rätt bred och inte så hög, ca 1,5×1,5 m, men den kan gärna spaljeras och användas som klätterrros. Den blommar från slutet av juni till in på höstkanten och doftar sött och starkt. Får tyvärr hos mig ofta bladlöss, men annars tycker jag det är en väldigt tacksam och blomvillig ros. Går enligt litteraturen upp till zon 4.

Starkdoftande bourbonrosor är mina älsklingar

Superdoftande Louise Odier

Bourbon-gruppen är en rosgrupp med många fantastiska egenskaper, men också några mindre bra, som mottaglighet för svampsjukdomar t ex. Trots det är det värt att prova på dem, för blomrikedomen och doften är särskilt god. Endel sorter blommar bara en gång, men många remonterar eller fortsätter oavbrutet och blommar ofta väldigt vackert om hösten.  

Jag är speciellt svag för den utsökt vackra Louise Odier som dessvärre är en rackare att dra på sig svartfläcksjuka. Grenarna blir ganska kala när bladen ramlar av, men man kan rädda situationen genom att samplantera med en svagväxande clematis som fyller ut grenverket. Blommorna är nästan lite bollformiga, tätt fyllda i en rosa färg som drar mot lila. De doftar utsökt på ett sätt som bara Louise Odier gör. I like! Busken blir ca 1,5 m hög, men den kan också spaljéras mot en stolpe eller vägg och blir då ännu högre. Rosen har en god härdighet och kan odlas upp till zon 5.

Coupe d'Hébé har stora blommor på något veka skaft

Det finns en snarlik bourbonros med ytterst välformade blommor och en söt och stark doft, nämligen Coupe d’Hébé. Den har lite slängiga grenar och kan också användas som klätterros mot vägg eller pergola. Som Louise Odier har denna också bollformade blommor som sitter i klasar. Färgen är mörkt rosa. Något friskare än Louise bör den vara, men kan få lättare svampangrepp. Den är trots allt både tålig och lättodlad och passar därför också i offentliga planteringar.

Celestial, en gudomlig klassisk ros

Celestial är en härlig gammaldags buskros

Namnet har den fått från franskan – céleste betyder gudomlig eller himmelsk. Och visst är den härlig, Celestial. En lättskött ros som tillhör Alba-gruppen och är härdig långt upp i landet. Den formar ganska upprätta, höga buskar på ca 2 meter och ska inte beskäras för hårt. Gallring och föryngring är desto viktigare för att hålla det kraftiga grenverket friskt och livskraftigt.

Bladverket är grågrönt och blådaggigt. Blommorna stora, halvfyllda och ganska platta när de slagit ut helt. Färgen är svagt ljusrosa och doften mycket söt och ganska stark. Celestial är en rätt skuggtålig ros som blommar rikligt under en månad. Tyvärr kan den som andra albarosor angripas av rosrost. Du ser det som små orangefärgade prickar på undersidan av bladen. Senare sprids det även till bladovansidorna. Plocka bort angripna blad och skott så fort de uppträder. Busken som sådan brukar inte ta någon större skada av angreppet.

En remonterande mossros med härlig doft

Trädgårdsmästaren fortsätter sitt letande efter den perfekta buskrosen. Idag har jag kommit fram till gruppen mossrosor. Rosa centifolia muscosa ’Salet’ är en taggig buskros som har många fördelar. Den blir inte så stor, ca 1,2 x 1 m och brukar villigt remontera senare på säsongen efter det första rikliga floret. Den är härdig upp till zon 5 och har en stark och behaglig doft.

Väldoftande 'Salet' är en bra buskros

Mossrosorna utmärks av sina mosslika krulliga utväxter på foderbladen. Mossan kan även sitta på själva blomstjälken. Mossrosorna har uppkommit genom mutationer av Centifolia-rosor. Muscosa-rosor är i regel lättskötta och kräver inte så mycket gödsling eller bevattning. Dock är den remonterande ’Salet’ mer näringskrävande för att orka med ett andra flor. ’Salet’ kan angripas av mjöldagg och rost, men planteras den öppet och luftigt blir det sällan något större problem.

Skuggigt läge är inget hinder att plantera rosor!

De allra flesta rosor är sol- och värmeälskande växter som utvecklas bara bättre ju soligare läge de har. Men ge inte upp även om du har ett halvskuggigt eller norrvänt läge. Det finns arter som tolererar detta. Tänk bara på att hjälpa till med så bra förutsättningar som möjligt för övrigt, angående jordmån, skydd mot vind och god näringshalt.

Den anspråkslösa och vackra 'Highdownensis'

De allra mest skuggtåliga rosorna hittar du i grupperna Albarosor, Damascena och Francofurtana. Även Rugosarosorna och flera Pimpinellifolia lämpar sig för sämre lägen. Bland buskrosorna kan jag plocka ut två karminröda skönheter. Rosa ’Highdownwensis’ blir tät och relativt hög (ca 3 m) och har ett upprätt växtsätt. Den har stora och enkla blommor som liknar R.moyesii som är dess ena förälder. Blomningen är relativt tidig och den sätter mängder av vackra nypon på hösten. Detta är en väldigt tålig ros som går ända upp till zon 5. Ännu tåligare är Rosa ’Frankfurt’ som är härdig upp till zon 7. Den har också enkla blommor och ett likartat växtsätt. Trivs bra även på sandhaltiga jordar.

Rikblommande Venusta Pendula som även går mot norrväggar

En mycket rikblommande och lättodlad ros är ’Venusta Pendula’ som blir stor och ståtlig – upp emot 5 m om den får klättra mot stöd, t ex en gammal trädstam. Annars växer den med långa bågformade grenar som hänger ner. Blommorna sitter i stora klasar och är i knoppstadiet mörkrosa för att sedan blekna mot vitt under tiden de slår ut. Tyvärr har den inte någon doft och sätter heller inga nypon, men den är en av få rosor som trivs utmärkt spaljerad mot norrväggar. ’Venusta Pendula’ kräver en något fuktigare jordmån än många andra rosor och den trivs bra vid dammar eller annat vatten.

Utsökt vackra portlandrosor

Portland-gruppen innehåller ett flertal mycket odlingsvärda rosor. De är härdiga och lättodlade men kräver mycket näring och även stödvattning under torra perioder. Rosorna ’Portlandica’, ’Mme Boll’ och ’Jacques Cartier’ hör till de allra bästa remonterande buskrosorna för parker och trädgårdar. De är också hållbara till snitt.

Enormt stor och väldoftande 'Mme Boll'

Faller ändå mest för ’Mme Boll’ som har en riklig blomning från slutet av juni till slutet av juli och därefter upprepad höstblomning. Den kan vara lite känslig för regn då de täta blomknopparna klibbar ihop och förstörs. Blommorna är stora och tätt fyllda, rosa med en nästan flat form. Och doften, den är så underbar! Utan doft kommer inga rosor in i min trädgård.