Lupinen är en växt som många associerar till försommar och “sommar på landet”. Lupinen växer där mycket annat inte trivs och den har väldoftande blommor som utgör nektarförråd för humlor och honungsbin. Det många inte tänker på är att lupinen är en växt med våldsam spridning som lätt tar över växtmiljöer där den kommer in. Lupinen kan, som vissa andra introducerade arter, utgöra ett hot mot andra arter i landskapet och klassas därför som “invasiv”. Förutom lupin har vi även jättebalsamin, jätteloka, kanadensiskt gullris och parkslide som räknas till de mest spridda invasiva arterna i landskapet i Sverige.
Nya växt- och djurarter införs hela tiden, både avsiktligt och oavsiktligt. Avsiktligt införda exotiska växter som köps i plantskolor och planteras i parker och trädgårdar sprider sig oftast inte utanför den plats där de planterats. De flesta införda växtarter riskerar därför inte att bli invasiva arter som hotar den biologiska mångfalden. De klarar sig oftast inte på lång sikt på våra breddgrader eftersom populationerna är för små eller klimatet inte är gynnsamt. Som jämförelse har Spanien, med ett varmare klimat, mer än dubbelt så många invasiva arter som Sverige.
De växtarter som klassas som invasiva i Sverige utgör ett hot för den miljö som de lyckats kolonisera. Varför vissa arter uppträder som invasiva när de sprids till en ny miljö är oklart, men det kan bero på att de får fördelar genom att slippa naturliga fiender. Vanligtvis hittar de lediga nischer när de införs till en ny miljö.
Blomsterlupinens ursprungliga utbredningsområde är i Nordamerika. Den introducerades ursprungligen till Europa som prydnadsväxt i början av 1800-talet, då den infördes av växtsamlare. Blomsterlupin förekommer förvildad i stora delar av Sverige, oftast längs vägkanter och på banvallar.
Lupinarter är toxiska i olika grad, på grund av att de bland annat innehåller alkaloider. Att äta av blomsterlupiners bladverk och skidor kan vara dödligt för människor, då de ger en nikotin-lik förgiftning. Trots att blomsterlupiner är toxiska har blomsterlupiner odlats som fodergröda. På grund av giftigheten bör dock inte dräktig boskap livnära sig på blomsterlupin. Hästar brukar normalt undvika att äta av lupiner då de smakar beskt. Fröskidorna är allra giftigast för dem. Giftet blir kvar även i torkade växtdelar om de ingår i hö. Helst ska man gräva upp eller stängsla bort lupinbestånd i hagar.
Det finns lupinarter som odlas även för sina ätliga och proteinrika frön – bland annat vitlupin Lupinus albus, gullupin Lupinus luteus och Lupinus mutabilis. Sådana lupinarter som odlas som livsmedel innehåller lägre halter av alkaloider, men måste ändå blötläggas för att förhindra förgiftning.
Blomsterlupin kan odlas som gröngödsel, för att öka kvävehalten på åkrar genom de kvävefixerande cyanobakterierna i rotknölarna, så lupinen har inte bara negativa effekter på omgivningen. De har en positiv effekt på humleförekomsten och lockar pollinerare till andra växtarter som växer i närheten av lupinerna.
Blomsterlupiner växer i olika biotoper i nästan hela Europa. Det gemensamma för de miljöer där arten finns är jordmånen. Vanligen en näringsfattig mineraljord eller en mager mulljord. Övriga gemensamma nämnare är stor tillgång till ljus och knappt någon konkurrens om utrymmet. Cyanobakterierna som lever i blomsterlupinens rotknölar föredrar mager och kalkfattig jord. Med hjälp av kvävefixering kan blomsterlupinerna öka jordens bördighet och effektivt konkurrera ut konkurrenssvaga arter som annars gynnas av magra jordar. I artens naturliga utbredningsområde beskrivs blomsterlupinens livsmiljö som kuster, ängar, vägkanter och andra störda livsmiljöer, vilket överensstämmer väl med de miljöer som blomsterlupin förekommer på även i Europa.
Naturvårdsverket menar att blomsterlupinen ger stora ekologiska effekter eftersom de tränger undan inhemsk och hotad vegetation. De ändrar också näringsförhållandena i marken på grund av att de är kvävefixerande. Den naturliga floran kan då få svårt att återetablera sig när blomsterlupinerna har avlägsnats och det gynnar istället andra snabbetablerade ogräs. Det blir alltså en långvarig effekt av blomsterlupinerna. Detta har bland annat observerats på Island. Lupinerna är giftiga för får, vilket är ett stort problem på Island. De tränger också ut gräsarter som behövs för bete.
Slåtter är den mest använda och billigaste bekämpningsmetoden på stora ytor som vägslänter och banvallar. Slåtter kommer sannolikt inte att utrota blomsterlupinerna från ett område utan får ses som ett sätt att begränsa fröspridningen, även om de minskar efter 3-5 år. Normalt vill man slå vägkanterna relativt sent på säsongen för att växtarterna skall hinna sätta frön, men vid lupinbekämpning krävs tidig slåtter. Om man slår innan fröna utvecklats klart avbryts utvecklingen. Men om man slår efter att fröna utvecklats kan de fortsätta att mogna i baljorna även om de är avslagna.
Eftersom slåtter inte tar död på lupinplantorna bör slåttern helst vara återkommande varje år om man vill vara säker på att begränsa växtens spridning från ett område. Slåttern måste ske minst två gånger per år. Blomsterlupiner blommar om ifall de slås innan fröproduktionen kommit igång och därför måste växten slås av ännu en gång, vid återblomningen senare på säsongen. Kalkning tillsammans med slåtter skulle kunna vara en framkomlig väg att minska lupinernas spridning.
Källa: Invasiva arter i infrastruktur. Centrum för biologisk mångfald, 2015
