Att känna igen växter vintertid

Katsurans knoppar är röda och inåtböjda.
Katsuran har spetsiga och lite inåtböjda knoppar som liknar kräftklor.

Vinterkvist kallas det på proffsslang – konsten att identifiera lövfällande växter under viloperioden då de saknar blad, på bar kvist. En liten konst att lära sig, men inte alls särskilt märkvärdigt egentligen. Det bygger på samma iakttagelser av karaktäristiska drag och kännetecken som man använder under växtperioden. Sådant som man ser med blotta ögat på en kvist eller knopp, men också på avstånd när man iakttar växten som helhet.

Druvfläder har ofta horisontella grenar.
Druvflädern har ett karaktäristiskt växtsätt när man ser till förgreningen. Märk också den gråbeige, fåriga barken.

Kronformen och grenarnas grovlek och vinklar på träd är tydligare synlig efter löven fallit på hösten. Det kallas deras habitus. Går man lite närmare kan barkens färg och struktur vara nästa värdefulla kännetecken. Barken ändrar sig oftast med ökande ålder. En slät och lite svagt skrynklig bark som elefanthud på en fullfuxen bok är ett typiskt kännetecken. Längsgående lenticeller, barkens andningshål, är horisontella streck i barken hos olika körsbärsarter i släktet Prunus.

Hästkastanjens knoppar är klibbiga.
Hästkastanjen har kastanjebruna och klibbiga knoppfjäll samt tydliga bladärr med många spår.

De tydligaste kännetecknen står ändå skotten och knopparna för. Och då pratar vi om de ettåriga skotten, som vanligen används vid artbestämning vintertid. Under knoppen ligger mer eller mindre tydliga bladärr, som är fästpunkt för det blad som har släppt. Bladärren har olika antal spår, eller prickar, beroende på art.

Skogslönnen har röda, glansiga knoppar.
Skogslönnen känner man igen på de dubbla slutknopparna på äldre grenar. Den har vinröda och glänsande knoppfjäll och ofta rester av fjolårets fröställningar.

Knopparna som avslutar en gren kallas slutknoppar. Under en slutknopp ligger sidoknoppar. Ibland saknas slutknopp och det är istället två välutvecklade sidoknoppar som står för längdtillväxten på det kommande skottet. Hos sidoknopparna kan man se olika knoppställning, eller inbördes position. Parvis motsatta knoppar sitter alltid på samma höjd mittemot varandra. Korsvis motsatta knoppar ligger i 90 graders vinkel under varandra. Tvåradiga knoppar har man då knopparna är placerade växelvis under varandra på motsatt sida av skottet.

Svarta knoppfjäll finns hos asken.
Asken har matt svarta knoppfjäll. Slutknoppen är pyramidformad och sidoknopparna små och runda.

Knoppfjällen är också intressanta att studera. Knoppfjällen kan vara svarta, röda, gröna, glänsande, ludna eller ibland nästan som flätade runt om knoppen. Det finns även träd och buskar vars knoppar saknar knoppfjäll. Då pratar man om nakna knoppar. Olvon är en typisk art som saknar knoppfjäll. Istället ligger bladanlagen prydligt hopvikta väntande på att få spricka ut.

Doftsinnet är också bra att använda vid kvistbestämning.
När du skrapar lätt på häggens bark så framträder den tydliga doften.

Skulle man gå bet på knopparna och barken så kan man alltid prova att skrapa lite på barken för att se om man känner igen doften. Häggen är karaktäristisk med sin bittermandeldoft, men även många andra växter doftar typiskt.

 

Att beskära gamla äppleträd

Äldre äppleträd har ofta kraftiga grenar som växer alldeles för tätt.
Troligen ett Belle de Boskoop, före beskärning.

Vinterbeskärning av äppleträd är ett spännande jobb, för inte två träd ser likadana ut! Jag träffar många olika former av äppleträd varje år och det kan ibland vara en liten utmaning att se genom det täta grenverket och bilda sig en snabb uppfattning om hur lång tid det kommer att ta att beskära det. Vissa träd är extremt höga och andra otroligt täta. Oftast är det minst 5 år sedan någon gjorde en beskärningsinsats senast. Det vill säga de efterföljande vattenskotten har vuxit till sig rejält och frukten är så gott som obefintlig.

Grengallring är en viktigt beskärning hos äppleträd.
Samma träd som på första bilden, efter beskärning.

Har man äppleträd i en villaträdgård så fyller träden fler syften än bara fruktproduktion. Oftast är det inte så många andra fullvuxna träd i trädgården och då fyller det en skuggande funktion samtidigt som det ska vara vackert att se på. Kronträd är den allra vanligaste formen hemma hos folk. Vad man normalt behöver göra då för att forma om trädet är först och främst en grov grengallring. Välj ut vilka grenar som bygger upp stommen och låt dem vara orörda tills vidare. Rikta in dig på de felväxta och skymmande grenarna som skjuter upp rakt i luften, ofta i mitten av trädet. Detta är ofta gamla vattenskott. Tänk gallring i första hand, aldrig stympning.

Täta och höga kronor skapar skugga och konkurrens om luft, ljus och näring.
Ett gammalt äppleträd, förmodligen Ingrid Marie, med en god grenstruktur, men alldeles för tät och hög krona.

Se framför dig de horisontella linjerna som du ska spara. Grenarna ska gå ut från mitten åt sidorna, inte från en sida genom mitten till den andra sidan. Det blir sällan bra om man kapar grenar rätt av. Minska istället kronans höjd och omfång genom att skära i förgreningspunkter och eftersträva horisontella och nedåtgående grenriktningar. Gå runt trädet och titta från olika vinklar på trädet. Det är lätt att bli närsynt om man står uppe i trädet på en hög stege. Man måste ner på marken emellanåt för att ta ut kursen.

Tät skog av vattenskott blir följden efter en för kraftig beskärning.
Detta Aromaträd har en i grunden bra grenuppbyggnad, men det står lite skuggigt och vattenskotten har vuxit rätt upp i luften.

Att föryngra ett gammalt fruktträd är ett flerårigt projekt. Man kan inte göra allt på ett år. En tät skog av vattenskott blir istället följden av en för hård beskärning. Försök skapa en åldersbalans genom att spara grenar av olika ålder i trädet. De äldre grenarna har mångårig fruktved och de unga skotten skapar på sikt nya fruktbärande grenar. Tänk också på att olika äpplesorter växer på olika sätt. Alla gamla sorter går inte att hålla låga i plockvänlig höjd. De är ofta ympade på starkväxande grundstammar och då har de en inneboende kraft som är svår att tämja. Försök också alltid spara grenar med fruktsporrar och blomknoppar för att det ska bli frukt även inkommande höst.

Öppna kronan för att få in mer ljus.
Här har jag varit ovanligt hårdhänt. Men stommen är kvar och det finns grenar av olika ålder.

Vårtecknen fortsätter att hopa sig

Körsbär som blommar alltför tidigt har problem att bli pollinerade.
Körsbärsträden är alltid alltför tidiga och pollinatörerna hinner inte med i blomningen.

Lite snö har det varit till och från i veckan, men däremellan kan man skönja fler och fler växter som förbereder sig på en kommande vår. Körsbärsträden suckar jag alltid över. Har tre olika sorter: Hedelfinger, Heidi och Merton Glory. Sötkörsbären är underbart goda i smaken, men det blir sällan så mycket frukt eftersom de är programmerade på en tidig blomning. Just vid den tiden är det ofta kylslaget och blåsigt i Skåne, vilket leder till att humlor och bin sitter och hukar. Så trots att blomningen är rik och de vita blombollarna ser lovande ut, så blir det inte mycket kart i alla fall. Skulle behöva ett annat läge med mer skyddad växtplats för att bjuda in pollinatörerna. Markfukten brukar vara god här, vilket körsbären vill ha, men ett par av träden har hämmats i sin utveckling av kraftiga bladlusangrepp i ungdomen, och det har inte riktigt format de produktiva träd jag hade väntat mig.

Pärlhyacinten har små vita lökar som inte behöver mycket jord.
Pärlhyacinterna växer både under och ovan jord. De är inte kinkiga.

Pärlhyacinterna hör till mina allra käraste vårblommor. Har alltid en massa sork och en katt som rotar i rabatterna, så lökarna flyttar runt ibland. Här kan man se att de hamnat uppe på jorden, men det hindrar dem inte att växa vidare och sträva mot våren. Pärlhyacinterna förökar sig glatt med både frö och smålökar, så det kan vara bra att gräva upp tuvorna ibland och sprida ut lökarna för att de inte ska kväva varandra i brist på utrymme. Pärlhyacinterna har små krav på sin ståndort och passar på de flesta jordar som inte är för blöta under vinter och sommar. Överdriv inte gödslingen dock, eftersom för mycket näring mest ger blad och lite blommor.

Fingerborgsblomman är en tvåårig bienn växt.
Digitalis är en gammal mormorsväxt som har en tvåårig livscykel.

Fingerborgsblomman Digitalis är en annan växt man inte behöver bekymra sig så mycket för. Den sköter sin spridning på egen hand genom sina otroligt välmatade fröhus med små, små frön som lätt blåser iväg till nya växtplatser. Den vill gärna ha en halvskuggig växtplats och humusrik jord. Ibland hittar man fingerborgsblommor mitt inne i skogen och då kan man undra hur de hittat dit. Tänk på att växten är tvåårig om du köper färdiga plantor. En blommande fingerborgsblomma kommer att sprida frön till hösten, men sedan dör plantan. Nästa år blir ett mellanår i blomning, för de nya småplantorna sätter bara blad första sommaren. De vackra blomklockorna bildas år två och till hösten vissnar plantan alltså ner.

Snödroppen passar i buskage och gräsmattor, men vill gärna ha ett halvskuggigt läge.
Snödropparna kräver vårfukt, men är annars lättodlade lökväxter.

Snödropparna är än så länge inte fullt utvecklade. Men knoppar börjar här och där titta upp mellan riset av nedklippta perenner. I naturen hittar man snödroppar i områden med kalkberggrund i mellersta och södra Europa. De förekommer i glesa skogar och skuggiga platser med gott om markfukt under tillväxtperioden. Du hittar dem aldrig på solstekta jordar med tunna, torra jordlager, eftersom de är mycket känsliga för uttorkning. Därför säljs snödroppar ofta in the green, med blast och allt, på brittiska öarna. Lökarna ska planteras genast när man får hem dem. Snödroppslökar som förvarats i påsar i garden center ska man därför vara mycket skeptisk till. Bättre att få en tuva av en bekant alltså.

Päronrost och enar, hur hänger det ihop?

Päronrosten värdväxlar mellan en och päronträd.

Päron i snart hela landet drabbas av en värdväxlande rostsvamp, päronrost, Gymnosporangium fuscum, som i södra Sverige gjort det nästan omöjligt att ha friska päronträd. På sina håll är det tveksamt om det är lönt att plantera päronträd överhuvud taget. Du ser det på ditt päronträd genom att bladen får orangegula fläckar och taggiga, kuddliknande utskott på undersidan. Många träd blir kraftigt försvagade och med åren blir frukterna mindre och hårdare och till slut helt oätliga.

Rostfläckar på päronens blad ger taggliknande utskott på bladens undersidor.

Det kluriga med svampsjukdomen är just att den värdväxlar med vissa trädgårdsenar som sävenbom (Juniperus sabina), blyertsen (Juniperus virginiana), trädgårdsen (Juniperus x pfitzeriana), himalayaen (Juniperus squamata) och kinesisk en (Juniperus chinensis). Den vanliga enen, Juniperus communis är inte värd för svampen, inte heller tuja, cypress eller andra barrväxter.

På våren och försommaren kan man se det som gulbruna geléklumpar med päronrostens vintersporer på enarna. Svampen sprider sitt mycel inne i enens ved. Vid fuktig väderlek sprids sporerna från geléklumparna med vinden till de omkringliggande päronträden och startar ett nytt ettårigt angrepp. It takes two to tango, utan enarna klarat inte päronrosten av att överleva. Ny smitta måste alltid komma från enarna.

Päronen blir efter hand hårda och osmakliga när päronrosten härjar.

Det är svårt att skydda sig mot päronrost eftersom det nästan alltid finns mottagliga enar inom säkerhetsavståndet, som man räknar till ca 500 m. Finns det några enar av arter jag nämnde innan i grannskapet, gäller det att tala vackert med dina grannar. För att ta bort och bränna enarna är den enda bot som kan hålla rosten borta. De angripna päronbladen kan man kompostera med sitt övriga löv utan problem. Smittan är bara ettårig. Tyvärr har man inte lyckats få fram några resistenta päronsorter än så länge.

Päronrosten försvagar päronträdet så hårt att det kan dö.

Växelbruk och jordföljd i grönsakslandet

Pumpor kräver mycket gödning under säsongen.
Pumpa och squash har stort näringsbehov och ingår i växtföljdens skifte nr 1.

I jorden finns ett förråd av näringsämnen som växterna tar upp när de växer och producerar frön, knölar, baljor och naturligtvis bladmassa. När vi skördar av deras produktion tar vi bort näringen som härstammar ur jorden. Ett grönsaksland kräver därför mycket mera näring än en perennrabatt där växterna står kvar år från år och där växtdelar förmultnar varje höst. Växelbruk är en odlingsmetod med urgamla rötter som är grunden till en lyckad odling, oavsett om du odlar grönsaker till husbehov eller om det är bonden som driver stråsädsproduktion på fältet intill. Det betyder att man inte sår samma gröda på samma plats i grönsakslandet år efter år. Även om din odling inte är större än ett par kvadratmeter så bör du skifta plats på växterna. Det enda undantaget är odling i krukor där man byter ut all jord varje år.

Potatis kräver bara lite gödsel.
Potatis är en gröda som lätt får skorv och dålig smak om den gödslas för kraftigt. Den är nr 3 i växtföljden.

Vinsten med växelbruk är att jorden inte riskerar jordtrötthet. Med jordtrötthet menas två saker: 1) att bli utarmad näringsmässigt, eftersom samma växt utnyttjar samma näringsämnen år för år tills de helt enkelt tar slut. 2) Det blir även fler och fler sjukdomsalstrare i jorden om samma värdgröda återkommer år för år. Det kan vara skadeinsekter som lökfluga, morotsfluga eller kålfluga. Eller svampsjukdomen bönfläcksjuka som övervintrar i jorden och förökar sig där så att angreppet blir ännu värre nästa år.

Kålväxter kräver mycket gödsel.
Kålväxterna har stort näringsbehov under hela säsongen och ligger jämte pumporna som nr 1 i växtföljden.

Hur gör man då för att organisera en växtföljd? Det är inte så svårt, men kräver någon form av minnesanteckning eller liten skylt för att du ska komma ihåg. Antalet fält som ingår i ett växelbruk kan variera, men minst fyra är att rekommendera. Det betyder att det dröjer fyra år innan samma växttyp återkommer till samma ruta.

Gör så här: Dela in din odlingsyta i fyra olika kvarter. Rita upp odlingen med de olika kvarteren på ett papper. Har du fyra odlingslådor eller -bäddar är det enkelt. Skifte nr 1 tillhör växterna med stort näringsbehov, t ex kålväxter, purjolök, vitlök, selleri, gurka och squash. Jorden i skifte 1 fylls årligen på med mycket näring och gödsel (gräsklipp, kompostjord, stallgödsel). Skifte 2 är för växter med måttligt näringsbehov: dill, persilja, sallat, vanlig lök och rotfrukter. Jorden gödslas måttligt med t ex kompostjord. Skifte 3 är växter med litet näringsbehov, som potatis. Här behöver du inte tillföra så mycket gödsel. Skifte 4 är till för växterna som skaffar sin näring själva och ”laddar jorden”, dvs bönor, ärter och andra baljväxter och olika gröngödslingsväxter.

Rödbetor och rotfrukter är måttligt näringskrävande växter.
Rödbetor och andra rotfrukter är måttligt näringskrävande och passar som nr 2 i växtföljden.

Vill du vara extra försiktig och odlar många olika grödor kan du välja en sexårig växtföljd. Då är det smart att ha gröngödsling som permanent inslag i ett av fältena. Till gröngödslingsväxterna hör olika klöverarter, honungsfacelia, åkerböna, solros och ringblomma. Stjälkar, blommor och rötter ger både näring och mullämnen till jorden. Dessutom är många gröngödslingsväxter suveräna djupluckrare på tunga jordar. De bildar ett kraftigt rotsystem som när det förmultnar skapar luftporer i jorden. Gröngödslingsväxter slås för det mesta ner på hösten och myllas ner i jorden med hela bladmassan.

Honungsfacelia producerar näring och luckrar jorden.
Honungsfacelia kan användas som dekorativ gröngödslingsväxt i skifte nr 4.

Nästa år flyttar du plats på skiftena så att efter skifte 1 kommer skifte 2, skifte 3 där skifte 2 stod året innan osv. De mindre näringskrävande följer på varandra och efter potatisen bygger man upp näring i jorden igen med hjälp av näringsfixerande växter. Och året därpå är jorden åter fullmatad så att de näringskrävande växterna kan ta plats.

Kom ihåg att det är bättre att gödsla lite och ofta är en gång för mycket. Det minskar näringsläckage och ger bättre smak på grödorna. En potatis som fått för mycket näring blir besk och bladgrönsaker som sallat och spenat får ökad halt giftig nitrit i bladen om de gödslas för kraftigt. Att gödsla i proportion till skörden är en bra tumregel. Ju mer man tar bort, desto mer näring ska det ha. Fast det gäller då inte potatis.

Nässelvatten är ett kraftigt gödselmedel som måste spädas ut.
Här tillverkas det nässelvatten som är ett bra gödselmedel att tillföra under sommaren.

Underbara lilla stjärnmagnolia!

Stjärnmagnolian har många smala kronblad och en benvit färg.

Jag planterade en liten stjärnmagnolia, Magnolia stellata, på hösten 2012. Höstplantering är sällan bra vad gäller magnolior, eftersom de är ganska långsamväxande i starten och behöver en lång säsong på sig för att etablera rotsystem. Och sen kom den förfärliga vintern 2012-13 som aldrig tog slut. Det blev inga blommor alls ifjol, fast busken hade några enstaka knoppar. Men de orkade aldrig slå ut.

Stjärnmagnolian vill ha en svagt sur och humusrik jord.

Lite sen, men desto mer efterlängtad är den ljuva blomning som pågår fortfarande. Platsen är ganska skuggig, så det tar lite längre tid. Men å andra sidan är denna placering undan stark vårsol ett skydd mot att blommorna spricker ut alltför tidigt och skadas av frosten. De söta små blommorna doftar som snittblomman fresia. Så söta de är!

Stjärnmagnolian är en liten rund buske som vill stå skyddat.

Magnolia stellata blir en låg buske, nästan bredare än vad den är hög. Höjd ca 1-2 meter är vanligt. Det är viktigt med en organisk jordsammansättning för magnolior med mycket torv och grovt humusmaterial som man kan hämta från skogen. Jordtäcket ska vara lätt och luftigt och hålla något lägre pH än normalt. Lerjord är alltså inget bra. Då får man gräva ur en rejäl grop och i gropen plantera på en kulle med genomsläppligt och humusrikt material för att busken ska trivas. Lite knixigt med andra ord, men det kan det vara värt om man vill njuta av sin lilla älskling!

I år ska det bli en egen blåbärsodling

Amerikanska jätteblåbär är ju en växt man får unna sig när man bor i Skåne. Det finns sorter som går betydligt längre norrut än så, men den långa säsongen är bra, särskilt om man väljer sorter som mognar något senare. Och några olika sorter får man ha, för det blir bäst pollinering och fruktsättning då. Det finns lågväxande sorter, sk lowbush, som blir 50-70 cm höga och högväxande, även kallade highbush, som går från 1 meter till 1,5-2 meter höga. Mognadstiden går från de tidiga som är plockmogna redan i början av juli till de sena som mognar i slutet av augusti till början av september.

Amerikanska blåbär kan vara väldigt rikbärande med upp till 5 kg bär per buske.

Blåbär drar till sig vilt som rådjur och harar. Det avgör valet av växtplats, eftersom jag inte kan stängsla in hela tomten, så får det bli trädgårdslandet. Det är ju kringbyggt med nät redan idag. Nackdelen är att jorden inte är den allra bästa där nere. Blåbären vill helst ha en genomsläpplig jord med lågt pH. Jag får gräva ur och fylla på med mängder av torv. Soltimmarna är också något begränsade. Blåbär vill ha mycket sol. Och mycket vatten. Så bra då att jag har vattentunnorna stående just där.

Blåbär får en sprakande fin höstfärg.
Blåbärsplantor som precis börjat visa höstfärg i plantskolan.

Gräv ut ett brett hål för dina plantor. 80-100 cm i diameter ger gott om utrymme för rötterna. Fyll på med en jordblandning som består av lite befintlig jord, lite sand, lite barkmull och lite kompost. Toppa detta sedan med en rejäl dos okalkad torvmull. Blanda allt och plantera din planta på samma höjd som den stod i krukan. Efteråt är det bra att täcka jorden med barkflis från barrskog eller ek. Du kan också samla gamla löv från bok och ek och lägga på ett luftigt lövtäcke. Täckningen sänker pH, bevarar fukten i jorden och skyddar mot ogräs. Rötterna hos blåbäret ligger grunt och gillar inte att man krafsar för mycket kring dem.

Blåbär måste skyddas mot frost i blomningstid.

Vattna rikligt hela säsongen och speciellt när plantorna går i blom. Blåbären vill nästan stå med fötterna i fukten. Första säsongen kräver de inte någon gödsel om du gjort en bra jordblandning, men från år 2 ger du halv dos av ett kväverikt gödselmedel några gånger under våren. Blåbärsbuskar beskärs med några års mellanrum för att bilda nya skott. Tvåårsskotten är de som ger den bästa skörden.

Det går visst att odla olivträd från frö

Medelhavsländernas klimat och kalkrika, steniga jord passar utmärkt för olivträd.

Olivträden är för de allra flesta av oss Medelhavsländernas symbol nummer ett, skulle jag tro.  Det är en anspråkslös och lättodlad växt som passar även den som är nybörjare på trädgård. Olivträdet trivs bäst med att stå ute om sommaren och det gillar ljus och värme. Vatten behöver det också så klart, och det är inte så torktåligt som en kaktus, men det får gärna torka upp lite mellan vattningarna. Ge regelbundet med gödsel, gärna med mycket kväve. Som de flesta växter vill olivträdet ha en svagare dos, men ofta. Därför är flytande gödsel enkelt att dosera och ge.

Olivträdet kan blomma och ge frukt även i hemförhållanden.

Den ihärdige med gott tålamod kan gärna pröva på att sätta olivkärnor för att driva egna plantor. Du kanske har med dig några riktigt mogna svarta oliver från en resa söderöver. Sätt kärnorna med spetsen uppåt i en kruka såjord. Täck krukan med en genomskinlig plastpåse eller avskuren pet-flaska. Håll jorden lätt fuktig och vänta. Det kan ta lång tid, upp till ett par månader innan kärnorna gror. Olivträd är långsamväxande, så ta det lugnt även när de första skotten börjar ta sig upp ut jorden. När plantan blivit ca 10 cm hög är det dags att plantera om den i egen kruka med kraftigare krukväxtjord uppblandat med t ex marmorkross eller små kalkstensbitar. Jordens pH får gärna vara åt det kalkrikare hållet.

När oliverna mognar blir de svarta.

Ställ din nya olivplanta varmt och ljust och när frostrisken är över kan den gärna stå ute eller i ett välventilerat uterum. Det kommer att ta lång tid innan din planta kommer i blom, men jag tycker du kan njuta av växtens vackra blad och lite knotiga växtsätt ändå. Har du inte tålamod att odla fram ett eget olivträd så finns de ju i alla tänkbara storlekar i växthandeln. Allt ifrån bordsmodellerna på 30 cm höjd till stora stamträd. Dessa är normalt ympade och har kanske både blomknoppar och oliver på plantan. Lycka till med ditt olivträd!

Medelhavsbusken myrten stannar i kruka hos oss

Myrten är en gammal medelhavsväxt som trivs att stå svalt vintertid.

Den småbladiga och aromatiska krukväxten myrten är en gammaldags rumsväxt som var betydligt vanligare förr när det inte fanns centralvärme och ständig inomhustemperatur över 20 grader. I Medelhavsområdet kan man se myrten som en risig 1,5-1,8 meter hög buske, men formatet blir betydligt mindre och mer hanterbart hos oss i Norden där den odlas i kruka och tas in till vintern. Fast den har problem med full rumstemperatur, så övervintring frostfritt i uterum eller på annan sval och ljus plats är att föredra.

Myrten är lätt att forma till bonsai genom ständig inklippning.
Foto: bonsaimalta.org

Myrten är en tacksam växt att forma och klippa till. Den används ofta av bonsaientusiaster till att forma små miniträd. De små, glansiga bladen gör att proportionerna blir de rätta mellan stam och blad. Även om du inte har målsättningen att forma bonsai är det en tacksam växt att klippa in regelbundet. Myrten får då en distinkt tät och prydlig form. Annars tenderar den till att se ganska rufsig och vildvuxen ut.

Myrten har doftande blommor som små vita stjärnor.

Myrten blommar i maj-juni om den har tillbringat vintern ljust och svalt. Blommorna är vita och stjärnformiga och doftar gott. Myrten är släkt med många av våra kryddväxter som nejlika, kryddpeppar och eukalyptus. Den har allt sedan antiken använts i blomsterkransar och dekorationer. På 1800- och början av 1900-talet band man ofta brudkronor av myrten till bröllop, så det är också en kärlekens växt.

Ta sticklingar från din myrten så får du många nya plantor.

Beskär myrten nu på våren och sätt de kraftigaste sticklingarna i sandblandad jord. Dra en plastpåse över krukan och håll kolla på när jorden behöver fuktas. Sticklingarna rotar sog oftast lätt och på så sätt får du enkelt många nya plantor. Du kan gärna ställa ut dem över sommaren, men inte i stekande sol, utan myrten får gärna stå skuggigt. Vattna ofta så växten inte torkar ut. Gödsling med halva dosen i april-oktober är fullt tillräckligt. Växterna behöver inte planteras om alla år, utan de trivs hellre med att stå lite trångt. Jag föredrar plastkrukor till myrten för att de inte ska torka ut för lätt ifall man glömmer att vattna varje dag.

Dags att planera för fruktträdsbeskärning

De flesta fruktträd vi har i våra trädgårdar är framtagna i ett format som ger regelbundna, ofta mindre kronträd. Ett kronträd är inköpt och planterat som två- eller treårigt och har en rak, låg, genomgående stam och sparsamt med grenar som går vågrätt ut från denna. Det bästa är om grenarna redan från början är utvalda med en placering som växer ut spiralformigt från olika höjd på stammen.

Ett ungt äppleträd måste formas efter det utrymme man har.

Det är den optimala grenplaceringen för kronträd som man ser på det idag. För 30-50 år sedan formades träden ofta med ett flertal grenar som från låg höjd gick ut åt olika håll, formande en tratt. Bildserien här visar den typen av beskärning. Vad man ska komma ihåg är att lägsta grenvarvet ofta blir mycket lågt och det hindrar gräsklippning och annan skötsel under grenarna. När jag kom ut till den här trädgården med uppdrag att ”rensa lite bland grenarna” i Aroma-trädet kunde jag lätt se spåren av den föregående beskärningen för ca 3 år sedan. Grenarna var avklippta rätt av på hög höjd utan någon större eftertanke. Trattformen var smal och de enskilda grenarna hade mycket lite utrymme och stor ljuskonkurrens.

Gallring av grenar hos äppleträd görs gärna nu på vårvintern.
Trädet har vuxit sig för tätt och behöver gallras.

Dessutom hade här bildats en stark mittgren, antagligen av ett vattenskott, och den gick rätt upp i himlen utan så många sidogrenar. Men grundformen var god och det behövdes inte så mycket finlir för att åter få styr på trädet. Med hjälp av såg tog jag ur gren efter gren tills varje kvarvarande gren hade sitt eget utrymme och plats för ljus till kommande frukter.

Efter att den grova mittstammen tagits bort fick trädet en helt ny form.
Trädet på den första bilden efter beskärning.

Den kraftiga mittgrenen åkte också bort. Så fort den försvann förvandlades hela formen. Jag gick inte så hårt åt de mindre grenarna och sparade så mycket fruktsporrar och knoppanlag som möjligt för att slippa mängder av vattenskott. Men det blev enorma mängder med ris i alla fall. Som det ofta blir, trots att jag är rätt försiktig. Eller försiktig är kanske fel ord – jag väljer noga mina grenar, men tar bort hela, kraftiga grenar och fipplar inte så mycket med det finare grenverket. På så sätt blir det ofta mycket frukt redan nästa säsong och mängden vattenskott håller sig på en rimlig nivå. Jag eftersträvar alltså en balans i trädet och ett träd som också är vackert att se på. Vill du lära dig mer om beskärning så kontakta mig gärna. Jag ger också kurser till grupper och enskilda inom fruktträdsbeskärning.

Efter beskärning ska det vara en luftig balans mellan grenverket i trädet.
Samma vinkel som på bild 2, efter beskärning.