Den blå hortensian börjar blekna mot slutet av blomningstiden.
Hortensian är den sommarblommande växt som man ser mest på öarna på Azorerna. Denna buske med härkomst från det ostasiatiska havsklimatet passar perfekt i det varma och fuktiga vädret utan större temperatursvängningar under året.
Blomsamlingarna är stora och tätt sammansatta av sterila blommor. Knopparna sätts på fjolårets tillväxt, vilket kan leda till att de kan frysa bort en kall vinter. Varma somrar hinner nya knoppar bildas, men blomningen blir ofta sen. Bäst lyckas man med hortensia, Hydrangea macrophylla, i zon 1-2. Välj en halvskuggig plats med fuktig jord. Blanda gärna in okalkad torv i jorden för att ge växten det låga pH den älskar. För riktigt blå blommor krävs för det mesta en tillsats av alun eller aluminiumsulfat.
Nystuckna sommarsticklingar av Hydrangea macrophylla längs en vägren på Azorerna.
Där klimatet är det rätta är hortensian lätt att föröka. På Azorerna klippte man till vanliga sommarsticklingar och stack ner dem i den lavahaltiga jorden. De flesta verkar ta sig, av de blomstrande vägkanterna att döma.
Hydrange macrophylla ssp serrata är en underform som på svenska kallas purpurhortensia. Den har en samling fertila blommor i mitten, innanför de sterila kantblommorna. De ger busken en mörkare blomfärg och ett mindre pråligt utseende.
Tätt fyllda ’Charles de Mills’ är en karaktäristisk gallicaros med god doft.
Finns det någon som kan motstå rosor i trädgården? Det finns både pråliga och anspråkslöst dekorativa rossorter. Rosor som sköter sig själva och rosor som kräver sin trädgårdsmästare för att inte ätas upp av skadedjur och blöta. Rosor som doftar gott föredrar jag naturligtvis framför dem som inte har någon doft. Sjukdomsresistenta ska de helst vara, för hur kul är det att plocka gulnade blad som drabbats av någon svampsjukdom.
Sammetsrosen ’Tuscany’ tillhör de äldsta gallicarosorna och är lätt att föröka då den skjuter talrika rotskott.
Och dessutom är det en fördel om de är sortäkta, d v s växer på egen rot. Då kan du gräva upp sticklingar och dela på buskarna till vänner och bekanta eller placera dem på nya ställen i trädgården. Gallicarosor tillhör de mest tåliga och lättskötta buskrosorna. Det finns sorter som formar täta buskar och dem kan du utan vidare plantera som friväxande häck. De blommar en knapp månad från slutet av juni, men oftast mycket rikligt.
Rosa ’Adèle Prévost’ med sina jättestora, tätt fyllda blommor.
Andra fördelar bland gallicarosorna är härdigheten, som oftast sträcker sig till zon 5 och 6. De kräver inte heller någon särskilt förberedd jord, utan håller till godo med det du har. Bra nybörjarrosor med andra ord!
’Adèle Prévost’ är en mörkt karminröd ros som blir lätt blåskiftande i slutet av blomningen. Den är en tätväxande, bred buskros med ett mörkgrönt bladverk som till hösten får en vacker höstfärg. Doften är stark och söt i de stora blommorna.
’Aimable Amie’ är en härlig ros med pionlika knoppar som bryter ut i tätt packade, breda blommor.
’Aimable Amie’ är älskansvärd på alla sätt och vis! Den har tätt fyllda blommor i stora mängder som doftar starkt och gott. Blommorna skiftar i färg från mörkt rosa kronblad i mitten till ljusare ute i periferin. En riktig stjärna, som brukar vara lätt att hitta i handeln.
’Alain Blanchard’ har blommor i olika färgschattering beroende på ålder.
Vill du ha en något mörkare gallicaros kan du leta fram ’Alain Blanchard’, som tillhör de halvfyllda rosorna med sammetsskimrande mörkt karminröda blommor med guldgula ståndarknappar. Doften är inte så stark, men sorten får gott om nypon som höjer prydnadsvärdet ytterligare. Även denna ros får en vacker höstfärg.
’Complicata’ är en mycket rikblommande sort som även ger gott om nypon.
Rosa gallica ’Complicata’ måste sägas vara en av de allra vackraste rosorna med enkla blommor. Den blir en stor buske, ofta över två meter hög och lika bred, så reservera gott om plats. Blommorna är stora, flata och sitter i talrika klasar. Ståndarna och ståndarknappen är vackert guldgula. Det här är en skuggtålig och mycket anspråkslös ros som växer lika bra på sandig och mager jord. Doften är inte jättestark, men rosen vinner ändå på sin anspråkslöshet och rikliga blomning.
Polkagrisrosen Mundi har mer eller mindre strimmiga blommor.
’Rosa Mundi’ tillhör de allra äldsta gallicarosorna, och då talar vi om ett ursprung från 1500-talet, men förmodligen har den förts till Europa från Persien redan på 1200-talet. ’Rosa Mundi’ är en strimmig variant av ’Officinalis’. Ibland är blommorna mest karminröda med bara få ljusa strimmor och ibland nästan mest ljusrosa med mörka strimmor. Doften är stark och bevaras väl även i torkat skick.
Alla rosbilder ovan är fotograferade i Fredriksdals rosarium i Helsingborg. Ett härligt ställe att besöka i månadsskiftet juni-juli.
Det är inte storleken på tomten som är avgörande. Ett stycke woodland kan införlivas även i den minsta trädgård. Kanske återstår det rester av en förvuxen barrträdsplantering som känns hopplöst trist och utdaterad. Det barrpartiet kan ge fantastiska möjligheter att bilda stomme för ett surjordswoodland. Så vänta med att lägga på motorsågen och grävskopan!
Känslan du får i ett woodland handlar om att känna dofter, fuktmättad luft och ofta komma ner på knähöjd för att betrakta växterna ner på rotzonsnivå. Många gånger är de marktäckande växterna låga och lite oansenliga på avstånd, men desto mer dekorativa när du närmar dig dem på nära håll. Många av växterna förökar sig med utlöpare och med lite delningshjälp kan de täcka stora markytor över tid.
Här i bottenskiktet finner vi olika lök- och knölväxter, perenner med en god spridningsförmåga och krypande klängväxter. Nunneört, vitsippa, blåsippa, snödroppar, trillium och städsegröna ormbunksväxter samt murgrönor. Och den verkliga lyxfaktorn adderar du genom julrosor och olika låga liljor. Växtvalet beror givetvis också på den fukthalt och skuggning som finns på platsen.
Mellanskiktet i woodlandet kan gärna bestå av buskar – både städsegröna och lövfällande. Ett inslag av brokbladiga, gulbladiga och rödbladiga arter piggar upp och skapar variation. Många örter och lökväxter behöver den skyddande skärm som buskskiktet erbjuder mot vind och stark sol. Vinden kan bli en skadlig och begränsande faktor för många känsliga växter, så därför måste vinden spjälkas upp av buskar och träd.
Trädkronorna får inte sluta sig för tätt, utan ska släppa igenom en del ljus till skiktet därunder. Träd som redan står på platsen kanske behöver gallras och kronor glesas. Ibland räcker det med att stamma upp en högre växt för att det ska komma in lagom mycket ljus. Här kan äldre barrväxter skapa spännande effekter genom att glesa grenar avlägsnas och deras dekorativa stammar får spela en större roll.
Klängväxter längs trädstammar och i kronskiktet bidrar också till den säregna lugna stämning som man känner när man går in i ett woodland. Väggarna blir uppbrutna som pelare istället för kompakta väggar. Klätterhortensia, kaprifol, kameleontbuske, japansk träddödare och murgröna, spetsat med någon blommande clematis är exempel på lämpliga växter.
De allra sista blommorna är minst lika eftertraktade som de första för säsongen. Se här så många exempel på höstfint som du kan leta efter i växtbutiken. Felet man ofta gör är att man köper massor av vårblommande växter och glömmer bort de sent blommande arterna. Men planera in även några höstblommare i rabatten så får du långvarig blomsterglädje.
Anisisopen ger volym och håller ute länge i rabatten.
Anisisop är en stadig och upprätt perenn med långvarig blomning som ger ett välkommet färgtillskott ännu i oktober och början av november. En utmärkt biväxt som har mängder av höstfjärilar på besök soliga dagar.
Tidlösan sprider sig lätt på egen hand.
Genom att sätta lökar av tidlösa i gräsmattan får man ett välkommet sista flor innan snön kommer. Tidlösan ser ut som en krokus, men de är inte ens släkt. Du skiljer dem lätt åt genom att räkna antalet ståndare i blomman. Tidlösan har 6, medan krokusen har 3 stycken. Tidlösa, eller det andra namnet nakna jungfrun, som syftar på bladfriheten, får sina bladförst efter blomning. Hos sent blommande arter kan de komma först till våren. Passa på så du låter dem vissna ner innan du klipper gräsmattan, annars blir de kortlivade.
Luktastern är en art av alla höstastrar.
Höstastrar är pigga i rabatten, men något utsatta för mjöldagg. Fuktiga höstar kan det bli dåligt med blomningen och bladen faller tidigt, på grund av svampangrepp. Men om man planterar sina höstastrar luftigt och glest och undviker torka tidigare under säsongen kan de bli en riktigt fin färgklick i höstens plantering.
Det finns oändligt många sorter av dahlia som ger en långvarig blomning och färgglädje.
Dahlior hör till sensommarens och höstens allra mest frodiga och färgrika växter. Det finns mängder av blomformer och färger och man har beräknat antalet sorter till många tusen. Dahliorna håller ut ända tills frosten kommer. Låt dem få en liten köldknäpp och gräv sedan upp knölarna för att vinterförvara dem svalt, men frostfritt. Låt bladen vissna ner ordentligt så att kraften återgår till knölarna. Sedan klipper du av stänglarna.
Höstblommande vipphortensia som skiftar färg från vitt till mjukt rosa.
Hortensior finns också i mängder av arter och sorter. Vipphortensior har pyramidformade blomkäglor med sterila blommor. Ofta står blomningen länge och blommorna antar en mer rosa färgton ju längre hösten framskrider. Sätt dem i vindskyddat läge så har du en lång period av skönhet att se fram emot.
Den höga marktäckande rosen ’Linnaeus’ har flerfärgade bärnstensgula blommor.
Gjorde ett besök i Gerlevparken i Danmark, strax utanför Frederikssund och Roskilde. Gerlev är ett arboretum och en samling rosor; med en hel avdelning avsatt för rosor förädlade av Poulsen Roser.
Gerlevparkens avdelning för historiska rosor.
Tyvärr ligger rosenparken, och speciellt de historiska rosorna, ganska lågt i terrängen i förhållande till den omgivande skogen. Vilket innebär svalare klimat och senare vår än högre upp på höjden. Häckarna som omsluter de olika avdelningarna är hårt nedskurna för att öppna upp lite mer för vinden och få marken att torka upp. Många rosor verkar drabbas hårt av svartfläcksjuka och andra svampsjukdomar. Å andra sidan är det ett bra provområde där man kan jämföra olika sorters motståndskraft mot just svampsjukdomar.
’Linnaeus’ är en låg buskros på 1 x 1,2 meter som gärna kan användas som marktäckare. Den har vackert mörkgröna och glansiga blad. Blommorna är ganska små, inte mer än 5 cm breda, och enkla till halvfyllda. Knopparna är laxorange, sedan som utspruckna skiftar blommorna från aprikosfärgat, rosa och gult till nästan vitt med rosa kant. Doften är ganska svag. Efter blomningen ger ’Linnaeus’ små, orangegula nypon.
Den orangeröda färgen kan vara svårplacerad, men ’Kirsch Cover’ är en trevlig marktäckande ros.
’Kirsch Cover’ är en förtjusande rödorange ros med blommor som blir mer rosa när de blir äldre. Plantan blir ca 0,8 x 1 meter. Blommorna har ingen doft, men blommar hela säsongen och har ett tätt grenverk som täcker en slänt på ett effektivt sätt.
Rosen ’Bay’ ingår i kollektionen Cottage-rosor från Poulsen. Den är låg och tätväxande – blir inte över 40 cm hög. De mörkrosa blommorna är ca 5 cm breda, men då de står sig länge och knopparna sitter tätt upplever man att blomsterprakten är överväldigande. En mycket frisk ros med ett glansigt, grönt bladverk som passar speciellt väl i torra, soliga slänter. Såsom andra marktäckande rosor är den lätt att beskära om våren. Det är bara att ta fram häcksaxen! Så våga satsa på en marktäckande ros istället för någon vanlig ”kommunalbuske”!
Slingerväxten Passiflora används både som prydnadsväxt, som läkeväxt och framför allt som fruktgivande växt i tropiska länder. Det finns mängder av arter och flesta av dem härstammar från Amazonas djungler. Vissa arter återfinns högt upp i bergen, men det finns även arter som växer i torrare delar av tropikerna. Det gör att växternas krav på ljus, vatten och temperatur är tämligen olika. I våra trakter är det tveksamt om man kan odla passionsblomman utomhus, förutom på sommaren, då den gärna kan stå ute på vindskyddad plats. Har hört att den vanliga Passiflora caerulea kan klara lätt frost om plantan är väl skyddad med ett luftigt täcke. Zon 0 pratar vi om då.
Fantastiska konstruktioner de här blommorna!
Jag har sparat några bilder från utställningen på Sofiero, sommaren 2015, som handlade om passionsblommans olika skepnader. Det är inga små rumsväxter det handlar om. Många gånger når rankorna upp till 4-5 meter och då får man ju ha rejäl rumshöjd. För att klara av att växa sig så stora krävs en stor kruka och bra jord. Ingen märkvärdig jordblandning, men en jord med bra struktur från kompost och näringstillskott från vanlig krukväxtnäring duger bra. Däremot ska man akta sig för stark kvävelösning, eftersom det bara ger kraftig grön tillväxt och inga blommor.
Passionsblommor kan sås från fröer man tar från frukter i affärens fruktdisk. Det är något man kan experimentera med, för de är inte alldeles lätta att få att gro. Själv har jag sått frön som kom från direktimporterade frukter från Sydamerika och de grodde utan knot. Men jag har också hört att det krävs både svala nätter och varma dagar för att bryta fröets frövila.
Rejäla klätterstöd krävs då rankorna på passionsblomman blir riktigt långa.
Sticklingar är i så fall en bättre metod om man vill föröka en fin planta. Den bästa tiden är på våren, men egentligen ska det gå att sticka dem när som helst under året, eftersom de inte har någon egentlig viloperiod. Skär med en vass kniv eller rakblad en 5-6 cm lång stjälk. Finns det knoppar på skottet kan du låta 1-2 knoppar sitta kvar. Bladen kan vara kvar. Stick sticklingarna i vanlig såjord, ge dem några stödpinnar och ställ på varmt ställe med plastpåse kring krukan. Jorden får inte torka ut.
Passionsblommor i olika blomningsstadier.
Vinterförvaring av passionsblomman i svalt rum är att föredra. Vattna sparsamt, men passa upp så inte jorden torkar helt. Duscha gärna växten en gång i veckan. Under tidig vår är det dags att beskära växten för att få bort långa, gamla slingerskott och torkade blad. Nu börjar du också gödsla med svag näringslösning i början. Till sommaren när tillväxten är som kraftigast vattnar du ofta och ger gödsel en gång i veckan. Ställ gärna plantan utomhus i måttligt ljust och vindskyddat läge. För soligt läge bränner de tunna bladen.
Det är inte så vanligt att få frukter på passionsblomman vid odling inomhus.
Många Passiflora-sorter är korsbefruktade och kräver en motpart. De ger inga frukter vid befruktning med egen pollen. Därför behöver du ha minst två växter av samma typ som är frösådda. Passionsblommorna är kortlivade och de flesta rumsväxterna blommar inte mer än ett dygn. Om blomningen då inte sammanfaller hos två olika plantor så blir det inte heller några frukter.
Den klassiska passionsblomman Passiflora caerulea har blåvita blommor som är 7-9 cm i diameter. Det finns även en orangeblommande Passiflora aurantia i handeln. Varje blomma från den varar max 4-5 dygn. När du köper en passionsblomma är den oftast uppbunden på en metallbåge. Ställ växten i ett ljust fönster och linda hela tiden klängena runt bågen an efter som de tillväxer. Har du gott om plats t ex i ett uterum kan du ge passionsblomman en stor kruka och låta den klättra uppför ett stabilt stativ av trä, metall eller flätad pil. Om det inte bildas några knoppar så prova med att ställa din passionsblomma svalt om nätterna. Temperaturväxlingen brukar sätta fart på knoppbildningen.
Doftbomb på doftbomb vältrar sig emot mig när jag går ut. Morgon som kväll lika intensivt. Jag blir nästan yr av alla blomdofter i trädgården just nu. Vet verkligen inte om det är sant, men jag har för mig att vita blommor doftar mest. Eller är det för att jag samlar på mig vitblommande växter, eller för att jag samlar på mig doftande växter överlag? Hörde någonstans att vita blommor ofta pollineras av små skalbaggar, och eftersom de har bättre luktsinne än syn så satsar blomman på en stark doft för att attrahera dessa skalbaggar.
Efter en lite seg vårvinter tog försommaren ordentlig fart med värme och torka i maj. Eftersom det fortfarande knappt kommit något regn i mellersta Skåne, så börjar de flesta juliblommande växter ha kommit igång med sin blomning redan. Bara att njuta så länge det varar!
Jag är inte där ännu, men vet att det finns folk i nordliga trakter som blivit besatta av kamelior. Den som blir samlare av kamelia lär få hålla på, för det finns minst 2000 hybrider av vanlig prydnadskamelia, Camellia japonica. Kamelian kräver rätt miljö, men den är inte omöjlig. Man selekterar dessutom fram nya, härdiga sorter som ska klara att stå på friland.
Det som är svårt med kamelian är bara vinterperioden. Svalt och torrt vill den stå. En sval källare eller uterum med växtbelysning funkar bra. Temperaturen ska hålla sig kring +10 grader. Kamelian kommer i blom i februari och håller på in i april månad. En efter en spricker knopparna ut. För varm placering gör att knopparna trillar av redan under början av vintern.
Har du växthus kan kamelian gärna flytta ut dit så fort de kallaste nätterna är över och bara enstaka milda frostnätter kan väntas. Då får busken gott om ljus och en jämn luftfuktighet. Det är faktiskt en stor fördel med att odla kamelior inomhus jämfört med t ex Brittiska öarna, där man kan se enorma kameliabuskar på friland, men där blommorna ofta är brunkantade av frost och regn.
Kamelian är en surjordsväxt, så rhododendronjord är utmärkt. Tillväxtperioden startar efter blomningen och då passar det bra att plantera om sin kamelia. Krukan behöver inte vara jättestor – tänk på att du ska orka flytta runt på din växt. Man kan ha den i en plastkruka som sedan ställs i en snygg lerkruka med lite barkflis eller annan grov mulch på toppen. Under försommaren gödslar du med rhododendrongödsel.
Ett vindskyddat läge i halvskugga är en bra placering under sommaren. Kamelian härstammar från tempererade skogar i Kina, Korea och Japan där den gärna växer under en skärm av t ex tall. Kamelian gillar att stå i värme, men behöver mängder av vatten under växtperioden. En genomsläpplig jord är viktigt och passa upp så det inte blir vatten stående i ev ytterkruka eller fat!
Träffar ibland på folk som sitter inne och häckar under den varmare årstiden fast det är jättefint väder ute. Varför då, undrar jag, ska vi inte sätta oss utomhus? Men nej, ”det blåser så kallt”, säger de. ”Det blåser alltid här”. ”Du förstår väl att på vår gård kan man inte sitta ute!” Men nej, det förstår jag inte. Det är ganska naturligt att det blåser på den skånska landsbygden, och även inne i stan, för det finns inte tillräckligt mycket skog som skyddar. Men det är också ett problem som går lätt att komma runt. Genom att plantera ett läskydd av vindtåliga växter.
Bor man som jag med skogen som närmaste granne märker man knappt av de hårda vindarna.
På många äldre gårdar har almen utgjort en betydande del av vegetationen i grannskapet. Efter att almarna föll offer för almsplintborre med flera åtföljande sjukdomar har vinden haft fritt blås om ingen nyplantering skett. De traditionella skånska pilevallarna härstammar från ca 1600-talets mitt då pilar planterades uppe på torv- eller jordvallar som lagts upp för att skydda grödorna från kreatur. Pilarna stabiliserade jordmassorna och försåg bönderna med bränsle. Samtidigt erbjöd de ett visst skydd mot erosion från vind. Men under 1800-talets slut började man ta bort pilevallarna för att återvinna åkermark.
Numera kan markägare ansöka om bidrag för skötsel av läplanteringar via Länsstyrelserna. Lähäckar nyplanteras igen till glädje för både djurliv, lantbrukare och boende. Uppbyggnaden av dessa vindskydd beror på många faktorer, såsom allmän vindriktning, terrängens topografi, övrig vegetation och bebyggelse samt markförhållanden. För ett vindutsatt, låglänt land som Danmark har vindhastigheten bedömts vara 25-30% större utan det tätt utbyggda nätverk av läplanteringar. Där är det framför allt de många parallella häckarna som ger effekt.
Körsbärskornellen, Cornus mas, är en vindfast högre buske med vacker vårblomning som gläder även pollinatörerna.
Profilen på lähäckarna, såväl som deras höjd, täthet, bredd och struktur påverkar effekten av planteringen. Ett ojämnt krontak ger en högre vindreduktion än ett jämnt. Det är dessutom en fördel om framkanten är utdragen, eftersom det minskar turbulensen. Därför är bryn med buskskikt att föredra längst i framkant av en lähäck bestående av träd. Ju högre planteringen som vinden ska ta sig över är, desto större läeffekt både på vindsidan och läsidan av hindret i fråga.
Asken är ett vindtåligt och traditionsrikt läträd som tyvärr drabbas hårt av sjukdomar numera.
Glesa vindplanteringar ger mindre, men jämnare lä över en längre strecka, medan täta häckar producerar kraftig lä på ett kortare område. Det är alltså silningseffekten som är själva grejen. Ett tips är att man ska kunna se markens färg på andra sidan vindridån, men inte vad det är för gröda. Då är vegetationsskiktet lagom tätt. Genom att blanda häckväxter med olika trädarter uppnår man både ett lagom tätt underskikt som stoppar ”golvdrag” samtidigt som man får en böljande profil på toppen.
Förutom att skydda mot vind ska man komma ihåg att läplanteringar också har stor påverkan på luftföroreningar och buller. Detta är egenskaper som gör att läplanteringar har en utvidgad funktion i staden. Där man dessutom kan skärma av trafiken eller den täta bebyggelsen och ge en känsla av oexploaterad frizon. Genom att man skapar delvis genomsläppliga växtridåer uppstår inte heller någon känsla av otrygghet för dem som vistas i området.
Genom att kombinera klippt häck med allé får man ett effektivare vindskydd än om man bara valt ett alternativ.
Exempel på trädarter som är vindtåliga: naverlönn, gråal, björk, avenbok, ask, tall, asp och poppel, parklind och olika ekar. Bland busksortimentet kan jag nämna körsbärskornell, hagtorn, videarter, slån och silverbuske. Naturligtvis är det markförhållandena som ska styra vilka växter som väljs ut till läplanteringen, men jag anser också att det är viktigt att se till viltets och insekternas behov av skydd och mat.
Vitt är en fantastisk blomfärg som lyfter, speciellt i skymning och på halvskuggiga till skuggiga växtplatser. Vita blommor har något mycket elegant över sig. Bland de vitblommande rosorna finns det ett antal sorter i olika fason som tilltalar mig mycket. Den kanske vackraste av dem alla är damascenarosen ’Mme Hardy’. Hon härstammar från Frankrike och introducerades redan år 1832. Rosen är namngiven efter hustrun till monsieur Hardy, chefsträdgårdsmästaren för Luxembourgparken i Paris. Han hade tagit fram sammalagt 85 nya rosor, men denna var hans favorit.
’Mme Hardy’ är en härlig buskros med fantastisk doft.
’Mme Hardy’ är en tätväxande buskros som blir ungefär 1,5 meter hög. Det speciella med blomman är det gröna ögat som omsluts av de innersta kronbladen. Du ser också de fransiga småbladen som skyddar knopparna. Doften är stark. ’Mme Hardy’ blommar i en månad från slutet av juni. Detta är en härdig och tålig ros som sällan drabbas av svårare sjukdomsangrepp. Dessutom är det en skuggtålig ros.
Rosen ’Trier’ har en stark myskliknande doft och blommar mycket rikligt.
I moschata-gruppen finns några fina vita buskrosor som även kan användas som klätterrosor. ’Trier’ är en långblommande och starkt doftande ros med ganska små, men mångklasiga blommor. Den är otroligt blomvillig och håller på långt in på hösten. Under högsommaren är den så översållad av blommor så det ser ut som en snödriva på avstånd!
’Moonlight’ har mörkt gröna och glansiga blad som är tjocka och läderartade.
Med ’Trier’ som ena förälder har rosen ’Moonlight’ mycket att brås på. Det är en mycket elegant ros med framträdande ståndarknappar. Doften är inte lika stark som hos ’Trier’, men blomningstiden i stort sett lika lång. Får endast lätta svampangrepp.
’Starkodder’ har fått sitt namn efter gatan där Cedergrens plantskola ligger.
Den kraftigväxande klätterrosen ’Starkodder’ är en nutida, skånsk produkt. Den uppstod vid millennieskiftet som en hybrid av Rosa helenae ’Hybrida’ hos rosenplantskolan Cedergrens på Råå, utanför Helsingborg. Blommorna är små, grunda och tätt fyllda. De är först ljusgula, men bleknar sedan till vitt. Doften är medelstark och söt. Räkna med att ge denna ros gott om plats och ett kraftigt klätterstöd, för den blir stor! Upp till 6 meter hög och passar därför bäst att klättra i träd.
Denna bild av ’Lykkefund’ är inte helt karaktäristisk då blommorna nästan ser lite slafsiga ut.
’Lykkefund’ är en snarlik ros i samma grupp Helenae-rosor. Den har mycket kraftig tillväxt och taggfria, långa skott. I Danmark, där den härstammar från, finns flera exemplar som är 10 meter höga. Blommorna är medelstora, flata och sitter samlade i stora klasar. Det är en frisk ros som kan planteras på skuggiga platser och i fuktigare jordar än vad många rosor normalt föredrar.
’Seagull’ har medelstora blommor i stora klasar.
Slutligen har vi en skönblommande klätterros i Multiflora-gruppen som heter ’Seagull’. Ståndarna är stora och talrika och det ger rosen ett docklikt utseende. De bågböjda grenarna är stadiga och den kommer högt även utan stöd, men vackrast är den mot en vägg eller ett plank, vid pergola eller klängande upp i ett träd. Tyvärr kan ’Seagull’ angripas hårt av mjöldagg under gynnsamma år. Men den är ändå värd att plantera tack vare sin rikliga blomning.
