Härliga buskrosen ’Moonlight’ tar plats

Trier är en modern moschataros med guldgula knoppar.
’Trier’ är en mycket rikblommande moschataros med bågböjda grenar och små skålfyllda blommor som doftar mysk.

Rosorna i Moschata-gruppen hör till de allra mest blomrika och väldoftande av alla rosor. Många håller sig till buskformatet, men några, som ’Paul’s Himalayan Musk’ och ’Ghislaine de Féligonde’ blir klättrande. ’Trier’ är den ursprungliga sorten till våra moderna moschatarosor och den togs fram i början av 1900-talet av den tyska rosförädlaren Lambert, hemma från staden Trier. Den blir upp mot 2 meter hög och kan spaljeras mot vägg för att forma en lägre klätterros. Den har en otroligt rik blomning från slutet av juni till hösten. Efter blomningen bildas orangeröda nypon.

Rosen Moonlight är en rikblommig buskros för större planteringar.
Rosen ’Moonlight’ har ärvt de rödaktiga skotten och taggarna från ’Trier’.

’Moonlight’ är en avkomma till ’Trier’ med den andra föräldern terosen ’Sulphurea’. Den är framtagen av den engelska prästen Joseph Pemberton 1913. Elegansen kommer från terosorna och rikblommigheten från ’Trier’. Det är i mina ögon en perfekt högre, marktäckande ros som helst ska planteras i stora sjok med ett c/c på ca 1 meter. Busken blir ungefär 1,5 meter hög och har ett tätt växtsätt med svagt bågböjda grenar. Den är rejält taggig. Därför kan det vara lättast att beskära den hårt och kraftigt till en halvmeters höjd när den börjar bli risig.

Moschatarosor är rikblommiga och tacksamma rosor.
Härliga’Moonlight’ i ett vitt blomsterhav.

Moschatarosorna blommar både på korta sidoskott från årsgamla skott och på årsskott längre fram på säsongen. Putsar man bort gamla blomställningar bildas det dessutom rikligt med nya knoppar ur bladvecken. Många moschatarosor fryser ofta ner under vintern och de ska därför planteras lite djupare än vanligt för att få bättre frostskydd. Skydda grenverket med säckväv eller granris och kupa upp jord kring rotzonen. Vid plantering bör du välja en varm växtplats med god rosjord i soligt läge. Eftersom de blommar så rikligt och länge behöver de också mycket gödsel och regelbunden putsning. För att blomma hela hösten behöver du också vattna under torra somrar. Men den extra skötseln är de väl värda, tycker jag.

Moschatarosor skyddas mot vinterfrost med djup plantering och vintertäckning.

 

 

Finns det några bra gula rosor?

Gult är inte min bästa färg, men det finns exempel på växter där man kan ha överseende med den stickiga och påträngande färgen. Framför allt i gulbrokiga bladväxter där de lyser upp med sin färg, särskilt om man planterar dem i skuggan eller intill mörkbladiga grannar. Men att planera hela gula rabatter eller så är inget jag råkat ut för ännu. En bra balans med det gröna och med komplementfärgen blått-lila hade nog varit nödvändigt i så fall.

Austinrosor är friska och rikblommande buskrosor.
Den aprikosfärgade ’Crown Princess Margareta’ är uppkallad efter den engelska prinsessan som blev maka till Gustav VI Adolf och skapade trädgården på Sofiero.

Men det finns trevliga gula blommor. Rosorna kan höra dit. När jag gick omkring i Fredriksdals rosarium i Helsingborg nyligen träffade jag på några gula-aprikosfärgade godingar. ’Crown Princess Margareta’ är en sådan. Det är en Austinros, alltså en modern buskros, som presenterades 1999. Som många buskrosor kan den även spaljeras mot en vägg och forma en mindre klätterros. Blommorna är stora och aprikosfärgade, tätt fyllda med ljusare kronblad ytterst. Doften är stark och god och det bästa av allt är att rosen blommar nästan oavbrutet från midsommar till hösten.

Postillion är en Kordes-ros framtagen i Tyskland.
Den gula rosen Postillion har orange knoppar och klargula öppna blommor.

POSTILLION är framtagen hos Kordes i Tyskland 1998 och räknas också till de moderna rosorna. Det är en storblommig ros på knappt 2 meter i höjd, som gör sig fint i offentliga planteringar. Den har en kraftig blomningsperiod då skotten ofta innehåller så mycket som 15-25 blommor i en blomställning. Det tar givetvis på krafterna så den huvudsakliga blomningen ses under en månad, men rosen kan remontera i slutet av sommaren och inpå hösten. Den kräver en del skötsel och gödning för att klara detta. Tyvärr kan rosen ibland drabbas av svartfläcksjuka som gör att den fäller bladen nästan helt. Att samplantera med rufsiga perenner kan då förhöja värdet på Postillion.

Buskrosor kan beskäras för att behålla en balanserad form och rik blomning.
’Golden Wings’ har utsökt vackra blommor i ljust gult mot gräddvitt.

’Golden Wings’ kan ta andan ur en vid blomningen. Utanför blomningstid är den nästan lite skräpig och blir ofta ganska gles och ojämn i växtsättet. Så det är en ros som behöver kraftig beskärning för att hålla formen. Då kan man få en buske som blir ca 1,5 meter hög och lika bred. Den har spinosissima i stamtavlan, vilket förklarar växtsättet och även medför rikligt med små taggar. Men blommorna är ju bara oemotståndligt vackra, eller hur? Stora som en handflata med ljust svavelgula kronblad, guldgula knappar och dekorativa ståndare. Doftar inte jättestarkt och den tål att stå en bit in i rabatten för att ses från håll. Då kan man ha annat i framkant som tar bort intrycket av glest grenverk.

Aprikosfärgade rosor kan vara svårplacerade i trädgården, men går fint ihop med blå blommor.
Buskrosen ’Maigold’ kan även användas som klätterros.

I ’Maigold’ har vi en skuggtålig ros som kan klara sig bra på norrsidor. Den blir stor och kan användas som klätterros mot stöd. Namnet antyder en tidig blomning från början av juni i södra Sverige. Bilden ovan är tagen i början av juli och då har blommorna hunnit öppna sig helt och blottar vackra ståndare. Den bronsgula färgen bleknar också med tiden till ljust aprikosgult. Doften är lite speciell och ettrig, då den påminner om lakrits. De kraftiga, bågböjda grenarna är tätt taggiga precis som hos rosen ovan, och grenverket blir glest med tiden, så den kan gärna ställas en bit in i rabatten och beskärs regelbundet. Tyvärr är ’Maigold’ vissa år mottaglig för svartfläcksjuka och rosrost, men jag tycker den ändå kan vara värd att pröva om man bor inom zon 4 och har en norrvänd trädgård.

Bästa doften i världen

Doftschersminen har en mycket söt och behaglig doft.

Många förståsigpåare rynkar lite på ögonbrynen och himlar inombords med ögonen när jag säger att doftschersminen är den ljuvligaste av växter. Som om den inte riktigt vore fin nog och dessutom alldeles för vanlig och simpel för att man ska kunna tycka om den. Jag håller med om att det är en risbuske av rang om man inte håller efter och beskär den regelbundet. Inte det lättaste jobbet för övrigt eftersom grenverket är tätt och veden hård. Men för att hålla nedre delen av busken grön är det nödvändigt med en gallring.

Schersminer gallras under vårvintern för att behålla busken grön ända nerifrån.

Just nu är schersminernas tid. Min etta på listan är Philadelphus coronarius. Massor av vita, starkt och sött doftande blommor som håller flera veckor. Lite beroende på väder och ljusförhållanden på växtplatsen. Halvskuggigt ger längre blomning. Som du kan se på bilden ovan så blir den med tiden en reslig buske. Upp till 3-4 meter kan den bli på näringsrik jord och där plats ges. Det är inte en växt som man ska trycka in i för små trädgårdar, utan den behöver lite svängrum. För lägre sorter väljer du istället ’Avalanche’ eller ’Mont Blanc’. Doften är dock annorlunda.

Doften är oslagbar hos en doftschersmin.

Jag förknippar doften framför allt med sommarens ridläger när jag var ung hästtjej. Numera hästtant. Tiden för lägret brukade vara just i schersminernas blomning. Och jag plockade små buketter och la i mitt tandglas på rummet. Det var en oförglömlig kombination med ridläger och schersmin!

Doftschersminen härstammar från Sydeuropa och österut till Kaukasus, men det är en buske som förädlats kraftigt i plantskolorna. ’Aureus’ är en gulbladig avkomma som bör placeras soligt för att behålla sitt limegula bladverk. Den blir betydligt mindre i växten. ’Finn’E är en svenskodlad sort som har en god doft och riklig blomning.

Riklig blomning under lång tid, men däremellan en lite risig buske. Det är schersminen.

Så får du klematis att trivas

En klematis som klänger sig upp i träd passar den naturliga trädgården.

På sina naturliga växtplatser växer klematis vanligen i kraftig och kalkhaltig jord. De trivs egentligen var som helst i trädgården, bara det inte är för torrt. Det är därför husväggar är de sämsta växtplatserna för en klematis. Intill träd och buskar kan också innebära konkurrens om vatten och näring, men den silande halvskuggan ger ändå plantan ett visst skydd från solens uttorkande strålar, så det är trots allt en bättre placering. Men undvik träd med kompakta rotsystem som t ex björk eller invasiva buskarter som syren.

Storblommiga klematis är mer näringskrävande.
Klematis ’Westerplatte’ är en storblommig sort med melerade blommor i lila och karminrött.

Halvskugga till skugga ger en lång blomningsperiod och gör att blommorna behåller sin färg längre. En plantering av svagväxande klematissorter upp mot stenmurar eller som marktäckare är värd att pröva. ’Kajsa’ är en ny tidigblommande sort som remonterar senare under säsongen om man skär tillbaka den efter första blomningen. Den är lämplig för plantering i kruka eller ampel, men passar även för marktäckning.

Småblommiga klematis kan beskäras försiktigt om våren.

Den optimala jorden för en klematis är en blandning av lerjord, torvmull och grovt grus. Du kan gärna blanda i välbrunnen lövkompost också för att ge en dränerande och lagom näringsrik effekt. Gräv en planteringsgrop som är ca 40×40 cm. Det är viktigt att den är djupare än krukans höjd, för klematis tillhör det fåtal växter som trivs med en djup plantering. Ca 10 cm under markytan kan toppen på krukjorden hamna. Vattna rejält både vid plantering och hela den första säsongen för att få en god rotbildning. För att få ett kraftigt rotsystem kan man pincera, klippa, de nya skotten så att de grenar sig. Gör det gärna flera gånger det första året. Det blir inte så många blommor, men plantan kommer att blomma desto bättre nästa år.

Klockformiga blommor är typsikt för Atrageneklematis.

Beskärning av klematis är ett eget kapitel. Man kan göra det komplicerat eller så kan man göra det enkelt. Experterna delar in klematis i tre beskärningsgrupper. Jag brukar säga att är det en vårblommande sort så behöver du inte göra mycket mer än putsa bort det torra på fjolårsveden under tidig vår. De nya skotten kommer relativt tidigt och då ser du vad som är dött. Det är oftast småblommiga sorter som är tidigblommande.

Färgen på klematisblommorna kan blekna i solen så plantera den gärna halvskuggigt.
Rikblommande ’Caroline’ placeras helst i halvskugga för att behålla den ljusrosa färgen.

Klematis som blommar efter midsommar och in i juli räknas som sena sorter. Det är oftast de storblommiga sorterna som räknas hit. De beskärs lite hårdare under vårvintern/våren eftersom de oftast vissnar helt över vintern. Blommorna kommer sedan på årsskotten som bildas från roten. Ge växten ett stabilt och bra stöd att klänga sig uppför, annars finns det risk för att den blåser sönder. Spaljéer och obelisker av järn eller grenar är bara en typ av klätterstöd. Du kan leda upp växten för vajrar mot en pergola eller låta den hänga ner över vågräta trådar tätt spända mellan stolpar. Annars tillhör rostiga armeringsnät de enklaste klätterstöden man kan tänka sig. Förankra dem väl bara, så de inte välter av vikten.

Gulbommiga klematis finns bara Love Child.
Lilla ’Love Child’ är en kraftigväxande klematis med något så ovanligt som ljusgula blommor.

Vårens tidigaste olvon

Hybridkejsarolvon är en vinterblommande buske.

Ibland börjar de blomma redan i januari. Det känns lite wild and crazy med en rosablommande och väldoftande buske mitt i vintern. Men det är helt normalt för ett hybridkejsarolvon. Doften är stark och ganska påträngande, men har man bara en buske kan man stå ut med den utan problem.

Olvonen trivs i fuktig jord med gott om näring.

Släktet olvon är stort och brett. Det finns stora och små buskar, upprättväxande och krypande, sorter med ofta fler sterila än fertila blommor per blomklase och även vintergröna sorter. Olvon har nog inte så hög status bland trädgårdsväxterna. De är kanske lite för anonyma och mer åt finsmakarhållet än spektakulära. Gemensamt för dem alla är att de föredrar en fuktig och näringsrik jord på en halvskuggig växtplats.

Hybridkejsarolvon är en väldoftande buske med tidig blomning.

Viburnum x bodnantense, hybridkejsarolvon, blir med åren en upprättväxande buske på 2-3 meter. Den är inte på något sätt överdrivet snygg under resten av året, närmast ganska risig. Men det förlåter man när blomningen kommer igång. Trots risigheten ska man inte gå på och beskära olvon för hårt. Många arter är långsamväxande och har lite svårt att återhämta sig och skjuta nya skott. Men placerar man olvonet lite i bakgrunden och har något mer dekorativt, gärna lövfällande, framför så behöver man inte skämmas för busken under andra årstider.

Påskgula körsbärskorneller

Körsbärskornellen är en av årets tidigaste blommande buskar.

Körsbärskornell, Cornus mas, är en större buske eller ett litet träd som har en lysande gul blomning så här års. Det gör den till en trevlig trädgårdsväxt och förlänger den dekorativa säsongen ytterligare ett snäpp mot vårvinter. Ute i naturen växer körsbärskornellen gärna som brynväxt och den skapar ett gott skydd för småfåglar genom sin täta förgrening. Det täta grenverket och den tidiga blomningen gör även busken till en intressant häckväxt. Som särskilt lämplig på kalkrika lerjordar har jag själv ritat in den i flera besvärliga lägen på lerig mark.

Fåglarna trivs i skyddet av det täta grenverket hos körsbärskornellen.

Låter du däremot körsbärskornellen växa fritt kommer den efter en långsam start de första två-tre åren relativt snart upp i en höjd om 4-5 meter. Med åren breder busken ut sig så att den till slut är bredare än hög. De yngsta grenarna är gröna i barken och blommorna intensivt gröngula. Först efter blomningen är över spricker bladen ut. Bladen är motsatt placerade på grenen och har den speciella kornellkaraktären med sned, spetsig bladspets och djupt indragen ådring som ger bladen en lite bucklig yta. I augusti-september kommer sen stenfrukterna som är stora som körsbär och mörkt röda. Frukterna är fullt ätliga, men jag känner inte någon som brukar gå ut och plocka körsbärskorneller faktiskt. Borde kolla upp vad de har för näringsvärden.

Gulblommande buskar finns det flera om våren.

Jag tycker absolut att Cornus mas är en växt man borde använda mer. Den passar bra som utfyllnadsväxt bakom lägre buskar, där den intar sin plats under tidig vår, men därefter har rollen som vindskyddande och avskärmande växt, utan att för den skull bli för tät. Ge gärna körsbärskornellen en solig till svagt skuggad växtplats. När hösten kommer färgas busken åter gul innan den fäller sina löv ganska tidigt. Skulle du behöva skära ner busken ibland är det inga problem, eftersom den villigt bryter nya skott även från äldre ved.

 

Att beskära gamla äppleträd

Äldre äppleträd har ofta kraftiga grenar som växer alldeles för tätt.
Troligen ett Belle de Boskoop, före beskärning.

Vinterbeskärning av äppleträd är ett spännande jobb, för inte två träd ser likadana ut! Jag träffar många olika former av äppleträd varje år och det kan ibland vara en liten utmaning att se genom det täta grenverket och bilda sig en snabb uppfattning om hur lång tid det kommer att ta att beskära det. Vissa träd är extremt höga och andra otroligt täta. Oftast är det minst 5 år sedan någon gjorde en beskärningsinsats senast. Det vill säga de efterföljande vattenskotten har vuxit till sig rejält och frukten är så gott som obefintlig.

Grengallring är en viktigt beskärning hos äppleträd.
Samma träd som på första bilden, efter beskärning.

Har man äppleträd i en villaträdgård så fyller träden fler syften än bara fruktproduktion. Oftast är det inte så många andra fullvuxna träd i trädgården och då fyller det en skuggande funktion samtidigt som det ska vara vackert att se på. Kronträd är den allra vanligaste formen hemma hos folk. Vad man normalt behöver göra då för att forma om trädet är först och främst en grov grengallring. Välj ut vilka grenar som bygger upp stommen och låt dem vara orörda tills vidare. Rikta in dig på de felväxta och skymmande grenarna som skjuter upp rakt i luften, ofta i mitten av trädet. Detta är ofta gamla vattenskott. Tänk gallring i första hand, aldrig stympning.

Täta och höga kronor skapar skugga och konkurrens om luft, ljus och näring.
Ett gammalt äppleträd, förmodligen Ingrid Marie, med en god grenstruktur, men alldeles för tät och hög krona.

Se framför dig de horisontella linjerna som du ska spara. Grenarna ska gå ut från mitten åt sidorna, inte från en sida genom mitten till den andra sidan. Det blir sällan bra om man kapar grenar rätt av. Minska istället kronans höjd och omfång genom att skära i förgreningspunkter och eftersträva horisontella och nedåtgående grenriktningar. Gå runt trädet och titta från olika vinklar på trädet. Det är lätt att bli närsynt om man står uppe i trädet på en hög stege. Man måste ner på marken emellanåt för att ta ut kursen.

Tät skog av vattenskott blir följden efter en för kraftig beskärning.
Detta Aromaträd har en i grunden bra grenuppbyggnad, men det står lite skuggigt och vattenskotten har vuxit rätt upp i luften.

Att föryngra ett gammalt fruktträd är ett flerårigt projekt. Man kan inte göra allt på ett år. En tät skog av vattenskott blir istället följden av en för hård beskärning. Försök skapa en åldersbalans genom att spara grenar av olika ålder i trädet. De äldre grenarna har mångårig fruktved och de unga skotten skapar på sikt nya fruktbärande grenar. Tänk också på att olika äpplesorter växer på olika sätt. Alla gamla sorter går inte att hålla låga i plockvänlig höjd. De är ofta ympade på starkväxande grundstammar och då har de en inneboende kraft som är svår att tämja. Försök också alltid spara grenar med fruktsporrar och blomknoppar för att det ska bli frukt även inkommande höst.

Öppna kronan för att få in mer ljus.
Här har jag varit ovanligt hårdhänt. Men stommen är kvar och det finns grenar av olika ålder.

Kombinationer med lavendel

Lavendeln gör sig bra ihop med kyliga färger som salvians blekblå blad.

Lavendel är ett släkte halvbuskar med ca 25 arter som växer i Medelhavsområdet. Om du sett lavendeln självså sig någon gång då förstår du vilken växtplats den föredrar om den själv får välja. Mellan stenarna i plattgången eller längst in mot husväggen dyker de upp de väldoftande små plantorna som sätter en djup pålrot redan från första början. Roten letar efter vatten på större djup och mår rent ut sagt dåligt och tynar bort om den får för mycket vatten eller en kompakt, vattenhållande jord. Speciellt vintertid är det viktigt med väldränerad jord, eller egentligen ren sand, om man ska vara precis.

Stenkyndel är en anspråkslös perenn växt som tål torka.

Lavendel kan gärna planteras på torrmurar, i stenpartier, terrasserad jord eller i grupper uppblandat med torktåliga ettåriga växter. Traditionellt används lavendel ofta ihop med rosor eller som avgränsande häck, men det finns fler kombinationsmöjligheter. De kan bli väldigt effektfull ihop med höstblommande ljung, lågväxande enar eller olika slags kryddväxter. Här ovan samplanterad med vitblommande stenkyndel.

Lavendeln kan blomma flera gånger per säsong, eller försenas i blomningen om man klipper ner den innan knoppsättning.

För att förlänga blomningstiden kan man beskära lavendeln innan blomning som på bilden ovan. Här har man klippt ner varannan lavendelbuske till en grön kudde. Bara den kontrasten är dekorativ i sig, men på köpet får man en lång blomningstid när de beskurna buskarna väl sätter igång.

Gulbladig oregano skapar en kraftfull kombination med lavendel.

Eller så satsar man på färgkontrast som här, samplanterad med gulbladig oregano. Mycket effektfullt, där de två kyliga färgerna framhäver varandra. Men dutta med måtta. En gulbladig planta här och där är bättre än en hel rabatt med bara knalliga färger.

Sent blommande skäggbuske ger höstpoäng

Skäggbusken har en sen höstblomning i ljusblått.

Skäggbusken är en liten, frostkänslig buske som inte kommer igång med sin blomning förrän i augusti och oftast håller ut ända in i oktober. Har det varit en varm sommar är chansen större att det blir en riklig knoppsättning. Många gånger får man beskära skäggbuskarna väldigt hårt på våren, då de för det mesta fryser tillbaka rejält under vinterperioden. Man kan härvidlag likna dem vid buddleja och perovskia. Läget är mycket viktigt om vi ska kunna odla skäggbuske på våra breddgrader. Soliga och torra platser i lä, med en lätt och varm jord är att föredra.

Torra grenar på en skäggbuske som frusit under vintern.
En skäggbuske fryser hårt tillbaka och blir inte alltid så vacker nertill.

Skäggbusken blir inte mer än 1-1,5 meter hög och har små, gråsilvriga blad. Bladen hos C. x clandonensis är lancettformade och hos C. incana bredare och lätt flikade. Blommorna är himmelsblå och på namnsorten ’Heavenly Blue’ något mörkare än hos den rena arten Caryopteris x clandonensis.  Det finns ett 10-tal arter världen över och alla härstammar från ostliga Asien. Caryopteris incana anses vara den härdigaste arten.

Skäggbuskens blad doftar som lavendel.

Prydnadsvärdet sitter helt klart i den sena blomningen. Skäggbusken är en utmärkt fjärils- och biväxt som erbjuder insekterna nektar vid den tid på året då de flesta andra födokällor redan vissnat ner. Bladverket tycker jag att du ska stryka för att få känna den lavendellika oljiga doft som ger så många medelhavs-associationer.

Weigelan blommar om efter sommarbeskärning

Weigelan blommar gärna om till hösten om den blir beskuren.

Weigelan är en trevlig sommarblommande buske som gärna kommer igen med ett höstflor om man beskär den efter blomningen. Den reagerar ungefär som vissa perenner som blommar om när man klipper ner dem. T ex kantnepetan är en typisk sådan växt som bara behöver några veckor på sig att slå nya blombärande skott. Fast normalt är jag inte någon förespråkare av att toppa buskar, men gör man det snyggt, så kan det vara klart godkänt ändå. På bilden nedan ser du hur de nya skotten skjutit fram från beskärningsstället.

Weigelan skjuter nya skott från beskärningsstället.

Weigela finns i ganska många olika sorter och höjder, allt från den lågväxande Weigela florida ’Minuet’ som bara blir en halvmeter hög. Letar du efter det svenska namnet så heter den dvärgrosenprakttry, men det är oftast weigela ’Minuet’ man pratar om. Det är en bra och härdig sort som kan användas som marktäckare eller planteras framför högre buskar. Bladverket är lite brokbladigt och melerat i purpurfärg. Blommorna är rosaröda i juni.

Brokbladig dvärgprakttry skiftar i rosarött.

För att weigelan ska hålla sig snygg över tid är det mycket viktigt med en årlig underhållsbeskärning. Annars blir den lätt risig upptill och kal nertill. Men tar man bort de äldsta grenarna ända ner från marken så bildas det nya skott som håller plantan vital. En massplantering av lågväxande weigela kan säkert beskäras med röjsåg också, för att jobba snabbt och smidigt, annars får man gå och gallra buske för buske när det gäller de solitära storlekarna.