Ogräs – Sida 2 – Greenspire Trädgårdskonsult

Nävan Rozanne blev århundradets växt på Chelsea

Varje år koras ”Årets växt” under Chelsea Flower Show, i London. Och det är som bekant ingen dussinutställning, utan världens mest prestigefyllda och trendiga trädgårdsutställning. Att synas här är en dröm för många trädgårdsdesigners, att vinna guldmedalj eller Best in Show, är få förunnat. Att få titeln Årets växt är en klar väg till framgång, och för denna självsådda korsning har framgången varit omedelbar.

Historien bakom nävan ’Rozanne’ börjar i en privat trädgård i Somerset, England. Pensionärsparet Rozanne och Donald Waterer hade upptäckt en självsådd näva med större blommor och kraftigare blad än deras andra nävor. Man har kommit fram till att den uppkom efter korsning av två nävor som härstammar från Himalaya, nämligen Geranium himalayense och Geranium wallichianum ’Buxton’s Variety’. Sticklingar från denna planta kom i händerna på plantskolisten Adrian Bloom som äger den framgångsrika perennplantskolan Blooms of Bressingham. Han förökade upp fler exemplar och testade dem i olika miljöer, bl a i USA. Adrian Bloom visade ’Rozanne’ första gången på Chelsea år 2000. Därefter har den kammat hem åtskilliga priser både i USA och i England.

Vilka egenskaper har då denna lilla blomma som gör den så åtråvärd? En av de främsta är givetvis den otroligt rikliga blomningen. I juni börjar de stora himmelsblå, uppåtriktade blommorna så ut. Och sen håller den på till slutet av september. Blommorna har ett vitt öga och mörka ränder som strålar ut från mitten. Bladen som är mörkgröna, breda och täta bildar snabbt marktäckande mattor som stoppar ogräset. Det är en ypperlig, lättskött växt för slänttäckning i soliga-halvskuggiga lägen. Den trivs på både torrare och fuktigare mark, så länge som jorden är väldränerad. ’Rozanne’ blir ca 40 cm hög och minst lika bred. Den är dessvärre inte helt lättförökad, men äldre plantor kan man försöka dela på, annars får man köpa fler, helt enkelt!

På flottfärd i Kävlingeån

Firade en stillsam kväll på Kävlingeån med mina gäster från Finland i förra veckan. Hade läst om denna annorlunda naturupplevelse, men trots att flottfärderna hållit på i 22 år, enligt föraren, så har jag aldrig hört talas om den tidigare av mina bekanta. Kanske är Kävlinge för långt från Eslövs kommun?

Det var en mild kväll med mycket svag vind och ett halvdisigt solsken. Men miljön var härlig och själva idén med att åka flotte på en smal å är ju alldeles ypperlig. På flera ställen smekte vi nära växtligheten och det var som att befinna sig i en annan världsdel. Mycket passande kallades flytetyget för Mississippi. Båten eller flotten kördes med en gammal 4-taktig utombordsmotor som gick tyst och jämnt. Sakta körde vi förbi de boendes små badbryggor och tjuvkikade in i vackra trädgårdar.

Den dominerande växtligheten är utan att tveka jättebalsaminen Impatiens glandulifera. Det är ett präktigt ettårigt ogräs som hör hemma på två-tretusen meters höjd på västra Himalayas sluttningar. Från att ha inplanterats som prydnadsväxt i enstaka trädgårdar har den snabbt spritt sig i bebyggda områden och även i naturen. Jättebalsaminen respekterar nämligen inte rabattens gränser utan sprider sig som den vill. Växtens klubbformade kapsel öppnar sig explosionsartat vid minsta beröring och slungar iväg fröna långt från moderväxten. När du väl fått in den en gång är den så gott som omöjlig att utrota.

Annars kunde vi se kaveldun, vass, vattenmynta, fackelblomster och lite vita näckrosor. På den norra strandvallen betade kor som höll landskapet öppet ända ner till vattnet. Söker man en stillsam aktivitet med närhet till naturen och som dessutom passar för funktionshindrade, som lätt kan rulla upp på flotten, så är det här en trevlig naturutflykt både i pedagogiskt och rekreationsssyfte. Det är egentligen bara krokodilerna som saknas.

Bergklinten är en praktfull försommarblomma

Klintarna är ett stort släkte som tillhör familjen asterväxter. Släktnamnet Centaurea betyder kentaur, alltså den mytologiska varelsen som bestod av till hälften man och till hälften häst. Kentaurerna var mycket kunniga i läkekonst och klintarna användes mycket som medicinalväxter.

Bergklinten, Centaurea montana, härstammar från sydeuropeiska bergstrakter. Den har en starkt blå färg, som är ganska ovanlig i växtvärlden, men som återfinns bl a hos sin nära släkting blåklinten. Bergklinten är en lättodlad perenn som nästan kan bli ett ogräs, eftersom den sprider sig lätt med underjordiska utlöpare. Den vanliga blå varianten kan kombineras med rosa, vita och mörklila namnsorter.

Bergklinten blir ca 50-60 cm hög och blommar i juni-juli. Den vill stå soligt och gärna i lite torrare jord. Du kan kombinera den med till exempel akleja, prästkrage, röllika och grekvädd, som alla är perenna växter med liknande ståndortskrav.

Lupiner – ogräs eller prydnadsväxt?

Det beror lite på hur man ser på saken. Hemma hos mig är aklejan definitivt ett ogräs eftersom den sprider sig hejvilt och rikligt. Men jag skyfflar bort den där jag inte vill ha den. Med lupinen är det precis likadant där den trivs. Namnet lupin härrör sig för övrigt från latinets lupus = varg, och syftar till växtens förmåga att ta sig fram med våld. Har man lyckan att få fram fina färgkombinationer som passar in så är den ju en underbar försommarblomma.

Lupinen är en ärtväxt som fixerar kväve i rotknölarna och fröna hos vissa arter är faktiskt ätliga. I medelhavsområdet och Nordafrika lägger man in dem i saltlag och serverar dem ofta som aptitretare, både med och utan baljor. Medan andra arter däremot innehåller svaga halter av giftiga alkaloider.

Lupinerna är tacksamma att blanda in i den soliga, torra rabatten med växter i den silvriga färgskalan.

Eftersom lupinen kan ordna fram sin egen näring från luften växer den gärna på karga platser som torra dikesrenar, men också i glesa woodland och vid vatten. Blomningen är relativt kortlivad, men den utvecklar nya, mindre blomställningar efter hand och ger på så vis ett lite längre prydnadsvärde. Lupiner är också vackra som snitt, att ta in i vas, men står sig tyvärr inte så många dagar.

Växter som självsår sig passar i den halvvilda trädgården

Inte har man hjärta att rensa bort de självsådda violerna i grusgången.

Det finns perenna växter och tvååringar (bienner) som sköter spridningen på egen hand och bjuder på trevliga överraskningar när de dyker upp lite här och där i trädgården. Inga växter för en vän-av-ordning precis. Man kunde kalla dem ogräs om man var lagd åt det hållet. Men om du inte har tid och ork att pyssla så där värst mycket i trädgården så är de din räddning då de ger ett frodigt och charmigt intryck. De väljer sin växtplats själva och blir därför ofta särskilt välutvecklade och kraftiga. Vilka växter ska man då satsa på om man vill komma lätt undan?

Akleja har jag själv alldeles för mycket av i gruset runt huset. Så till den milda grad att jag måste skyffla plats för gången. För trampa på plantorna vill man ju inte heller. Aklejorna kan korsa sig och dyka upp i nya färger, liksom även penséerna. Och det verkar inte vara så noga med jorden heller eftersom de verkar trivas lika bra i gruset som mellan plattorna. Stockrosen är en annan överlevare som utvecklas över två år och blommar andra året. Den behöver inte mycket plats där den tränger sig in vid husväggen.

Lavendel och daggkåpa är två andra perenner som man lätt får för många av om de trivs. Den pålitliga marktäckaren brunnäva en tredje. Och har du någon gång haft jättevallmo i rabatten så är den svår att bli av med. Jättevallmon växer som en galning under försommaren, blommar snabbt och intensivt och förfaller sedan snabbt. Så det gäller att ha pålitliga marktäckare som tar över efter blomsterchocken. Annars blir det ett tomt hål i rabatten där vallmona stod.

Min absoluta favorit bland mormorsväxterna (vid sidan om pionerna förstås) är fingerborgsblomman, Digitalis purpurea. Det är också en tvååring som självsår sig med pyttesmå frön som sprids som elden. De små fröplantorna kan man lätt rensa bort, men det blir alltid någon kvar tätt intill en annan planta, så den blir kvar om du någon gång fått in den i trädgården.

Kampen mot ogräset fortsätter

Våtarven är en växt som älskas av hönsen. — Hönsen älskar våtarven och den kallas även chick weed på engelska.

Vem har inte suckat över ogräsens utbredning en fuktig sommar som denna. Det har varit ypperliga tillväxtbetingelser med ganska varmt väder och jämn fuktighet. Olika jordar har olika specifika ogräs och det kan man ofta ha till hjälp när man ska klassificera en jordart och platsens fuktförhållanden. Mycket man lär sig med att rensa ogräs med andra ord.

Välväxta exemplar av den giftiga växten korsört. — Ståtliga exemplar av korsört som trivdes fint i den näringsrika och sandiga jorden.

Råkade ut för mitt livs häftigaste korsörtsbestånd för ett tag sedan. 1400 m2 med blommande korsört i knähöjd. Sandig och genomsläpplig, näringsrik jord trivs den i. Nu fanns inget annat att göra än att snabbt rycka bort alla plantor innan de hann sätta frö. Korsörten är ett ettårigt, giftigt ogräs som enbart sprider sig med frö, så att begränsa frösättningen är väsentligt för bekämpningen. Man får inte lämna kvar blommorna på marken för de kan utvecklas till frö även om plantorna är avklippta. I ett tidigare utvecklingsstadium kan man däremot tänka sig att slå av ogräset med trimmer. Roten utvecklar inga nya plantor. Korsörten är för övrigt nära släkt med den för hästfolk välkända växten stånds, som är mycket giftig för hästar.

Inget bra läge när korsörten kommit i frö för då sprider den sig effektivt. — Inget lysande läge när korsörten kommit så här långt i sin fröutveckling.

Rensandet tog tid, men till slut fick vi bort korsörten. Men det fanns tyvärr ett lägre skikt också och det var våtarv. Våtarven är lite besvärligare att bli av med för den gror både från frö och gröna delar. En våtarvsplanta kan lätt täcka en stor yta om den får bre ut sig. Våtarven, som också är ett ettårigt ogräs, sätter nya rötter anefter som den växer ut med sina stjälkar. Därför är det jätteviktigt att få bort alla delar av plantan när man rensar. Annars blir problemet bara ännu större. Och det kan gå väldigt fort! Rensar man en tyngre jord när den är för fuktig blir det lätt kvar många delar som sätter fart igen.

Så snyggt det blev när allt ogräs är bortrensat och jorden beredd och insådd med gräsfrö. — Efter grässådd och vältning.

Ogräsängen jag beskrev omvandlades småningom till en gräsmatta efter två rensningar. Får nu hålla koll på groende ogräs så att det sådda gräset har en chans att hävda sig och snabbt växa till sig.

Det vackra, röda ogräset vallmo

Ibland råkar man köra förbi ett fält eller en dikesren som är brännande het av blommande vallmo. Det är nog tillika med blåklint det vackraste ogräset som jag skulle ha svårt för att ta bort om jag var bonde. Men det är helt klart att när de växer invävt i sädesfälten så försämrar de spannmålens kvalitet.

Det finns i huvudsak två arter som är väldigt snarlika varandra. Kornvallmon har styva, utåtstående hår längs stjälken och en nästan rund frökapsel. Rågvallmons stjälk är mjukhårig med uppåtriktad borst och en avlång frökapsel. Båda blommar bara en dag, och det är inte lönt att ta in dem i buketter, för kronbladen trillar nästan omgående. På bilderna här intill har jag fotat kornvallmo.

Korn- och rågvallmo är ettåriga fröogräs som oftast gror redan på hösten. De sprider sig enbart med frön, så om du klipper av blommorna kan du stoppa spridningen. Tänk på att växtsaften är giftig, så om du är känslig bör du ta på handskar när du rensar bort vallmon. Detta gift kan även döda boskap om de får i sig stora mängder av växten.

Trädgårdsmästarens kirskålspaj

Kirskålen dyker upp lite varstans i rabatt och gräsmatta. — Blomknopp och unga blad av kirskål.

Om vi hade haft en omröstning kring vilket som är vårt mest hatade ogräs så är jag säker på att kirskålen hade kommit upp bland de tre i toppen. Så mycket frågor får jag varje vecka om bekämpning av kirskål att jag drar denna snabba slutsats. Många ser helt mordiska ut i blicken när de pratar om kirskål. Egentligen är det lite konstigt, för den är ju grön och ganska dekorativ. Men den brer lätt ut sig och täcker in lägre växter. Kirskålen heter Aegopodium podagria på latin och det första namnet betyder liten getfot, vilket anspelar på bladets form. Podagria antyder att den använts för att bota gikt.

Kirskålen är ett tecken på näringsrik jord och den trivs såväl i sol som skugga. Den sprider sig både med frön och utlöpare. Att försöka rensa bort den är sällan helt framgångsrikt eftersom varje liten rotbit av det täta rotsystemet som blir kvar i jorden kan ge upphov till en ny planta. Man måste vara väldigt noggrann och ha lucker jord om man ska lyckas få bort kirskålen bara genom rensning. Genom att du plockar bort blommorna innan de hunnit sätta frö begränsar du spridningen den vägen. Klipp eller slit bort bladen så fort de visar sig så utarmar du långsamt växten. Den kan då inte tillverka näring genom fotosyntes och tynar sakta bort. Men det kan ta flera år innan du lyckas bli kvitt den. En annan något snabbare metod som bygger på samma funktion är att marktäck med en svart duk eller svart plast. Men inte heller det går på en säsong, utan du måste vara uthållig.

Kirskålen har vävt in sig bland aklejorna i rabatten. — Kirskålen har vävt in sig ordentligt bland aklejorna i rabatten.

Jag har tidigare skrivit om att många ogräsväxter passar alldeles utmärkt i matlagningen. Se t ex nässelsoppa här. Nu tänkte jag att du skulle få ett recept på Greenspires bästa kirskålspaj.

Pajdeg: 150 g kallt smör, 3 dl mjöl (gärna vetemjöl, dinkel eller annat fullkornsmjöl blandat), 2 msk kallt vatten, 1 krm salt. Hacka snabbt ihop mjöl, salt och smör till en grynig massa. Tillsätt vatten och knåda ihop till en stor boll. Klä en pajform med löstagbar kant med degen. Ställ i kylskåpet att vila i ca 1 timme. Förgrädda sedan i ca 15 min i 200 grader.

Fyllning: 3 l kirskål (även lite ängssyra, mangold, spenat eller vad som råkar finnas), 1 lök, 3 klyftor vitlök, 2 msk olivolja, färska kryddor (oregano, persilja, gräslök, basilika, libsticka, ramslök, timjan eller vad du råkar ha), oliver, 100 g fetaost. Plocka unga kirskålsblad och förväll dem snabbt i kokande vatten. Låt dra ur i ett durkslag. Hacka lök, vitlök och stek dem mjuka i oljan. Lägg kirskålen i pajskalet, krydda med svartpeppar, paprikapulver, och salt ifall du väljer att slopa fetaosten. Kärna ur oliverna och lägg i formen tillsammans med de hackade kryddörterna. Tärna fetaosten fint och tryck ner i fyllningen. Vill du göra en matigare paj med lax eller skinka så kan du ta i det nu också.

Äggstanning: 3 ägg, 2½ dl mjölk, 3 dl riven ost. Vispa ihop ägg och mjölk och rör ner ostrivet. Häll över grönsakerna i pajen. Grädda i 200 grader ca 30-35 min, eller tills fyllningen stelnat och ytan fått fin färg. Njut med en blandad grönsallad och något gott att dricka.

Paj med kirskål och färska kryddor passar till picknick och buffé. — Kirskålspajen är god att ta med på picknicken eller på buffébordet.

Nyttigaste nässelsoppan gör du av eget ogräs

Passa på nu att plocka nässlor i naturen eller i trädgården och laga något gott av dem. — Nässlorna tittar upp under fjolårslöven och kommer snart att skjuta i höjden.

Faktiskt så har jag redan under ett par veckor sett fram emot att plocka de första späda små nässlorna som växer i utkanterna av min trädgård. Knappt har snön smält och snödropparna kommit i blom så är redan nässlorna där med sina småkrusiga och järnstinna blad. Ta på dig ett par handskar och passa på att rensa bort en del av de nya skotten. Har du extra energi så dra i rottrådarna så långt du orkar och gräv upp de värsta nystanen. Det blir ingen mer skörd då, men du slipper en del av ogräset. Nässelsäsongen varar ofta i flera veckor och visst har jag ibland skördat toppskott ända in i maj månad.

Förvällda nässlor som strax ska hackas för nässelsoppa. — Efter förvällning krymper nässlorna något och tappar den brännande känslan.

Nässlorna förbrukar jag främst som färska i nässelsoppa, men en del torkar jag för att blanda i bröd. Det blir en svag krydda som persilja ungefär, men förhoppningsvis innehåller det färdiga brödet en stor del av järnet ännu efter gräddningen. Finns det något mer gott man kan göra av nässlor? Tipsa mig gärna!

Ett standardrecept på nässelsoppa för 4 personer låter så här:
Plocka 2 liter späda nässlor och skölj dem noga under rinnande vatten. Lägg dem i kokande vatten och låt koka i ca 5 min. Slå sedan av vattnet, krama ur nässlorna och finhacka dem. Hacka 2 msk lök och en vitlöksklyfta som du sakta fräser på svag värme i en kastrull i 2 msk smör. Lägg i nässelhacket och låt småfräsa ytterligare någon minut. Strö sedan över 2 msk vetemjöl och rör om. Häll sakta på 1 liter hönsbuljong (= 1 l vatten + 2 buljongtärningar). Låt koka sakta i 4-5 min. Häll i 1 dl grädde och smaka av med ev salt och peppar. ½ tsk torkad timjan, några msk hackad gräslök eller 1 dl hackad ramslök blir toppen som krydda. Ät med kokta ägghalvor och ett hembakt bröd. Detta är riktig vårmat!

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta: