Etikett: Woodland

Jätterams – en konvaljväxt för skuggsidan

Jätterams är en ståtlig vårblommande växt för skuggpartier.

Ramsväxterna hör till den skuggiga och fuktiga trädgårdens allra vackraste växter. De är perenner med tjocka rotstockar, vilket också det grekiska släktnamnet Polygonatum syftar till. Polys betyder många och gonatus = knä. Knutiga, knotiga rötter alltså. Stjälkarna är långa och böjer sig bågformigt an efter som de växer till sig i längd.

Jätterams blommar i slutet av maj med vita klockformade blommor.
Jätterams har långa vitgröna klockor som hänger i knippen på rad under de upplyfta bladen.

Bladen ser ut som fjärilsvingar och ur bladvecken hänger de grönvita klockorna som doftar sött och gott. Jätteramsen, Polygonatum x hybridum, är en reslig växt på 50-70 cm och den blommar i slutet av maj. Efter blomningen bildas blåsvarta bär som är giftiga.

Jätteramsen har giftiga blåsvarta bär.
Jätterams med grannar som förgätmigej, buxbom, brunnera och olika ormbunksväxter i Malmö Slottspark.

Det finns både vilda och odlade ramsarter, och de passar alla i trädgårdar av woodlandkaraktär. Jorden ska vara fuktig men väldränerad. En humusrik, lätt jord är bäst. Inte soligare än halvskugga, för att fuktigheten ska räcka till. Har du tur och får en god tillväxt på ramsarna kan du dela dem på hösten. Se till att få med så stor rotbit som möjligt. Tyvärr är rams liksom Hosta en bladrik växt som lätt angrips av sniglar.

Ormbunkar och bräkenväxter trivs i samma miljö som rams.
Stjärnblommor och bräken är vanliga grannar till ramsväxterna.

Vårens tidigaste olvon

Hybridkejsarolvon är en vinterblommande buske.

Ibland börjar de blomma redan i januari. Det känns lite wild and crazy med en rosablommande och väldoftande buske mitt i vintern. Men det är helt normalt för ett hybridkejsarolvon. Doften är stark och ganska påträngande, men har man bara en buske kan man stå ut med den utan problem.

Olvonen trivs i fuktig jord med gott om näring.

Släktet olvon är stort och brett. Det finns stora och små buskar, upprättväxande och krypande, sorter med ofta fler sterila än fertila blommor per blomklase och även vintergröna sorter. Olvon har nog inte så hög status bland trädgårdsväxterna. De är kanske lite för anonyma och mer åt finsmakarhållet än spektakulära. Gemensamt för dem alla är att de föredrar en fuktig och näringsrik jord på en halvskuggig växtplats.

Hybridkejsarolvon är en väldoftande buske med tidig blomning.

Viburnum x bodnantense, hybridkejsarolvon, blir med åren en upprättväxande buske på 2-3 meter. Den är inte på något sätt överdrivet snygg under resten av året, närmast ganska risig. Men det förlåter man när blomningen kommer igång. Trots risigheten ska man inte gå på och beskära olvon för hårt. Många arter är långsamväxande och har lite svårt att återhämta sig och skjuta nya skott. Men placerar man olvonet lite i bakgrunden och har något mer dekorativt, gärna lövfällande, framför så behöver man inte skämmas för busken under andra årstider.

Trollhasseln står i blom

Japansk trollhassel har mindre blommor än hybriderna.
Den japanska trollhasseln blommar allra sist av (de tidiga) trollhasslarna.

Trollhasseln tillhör de tidigast blommande buskarna i vårt klimat. Beroende på vintern sätter de ofta igång redan i januari-februari. Blommorna kan närmast liknas vid ett färggrant trassel av tunna trådar, lite olika i storlek och färg beroende på vilken sort de tillhör. Många av sorterna, t ex Hamamelis x intermedia ’Pallida’ (nedan) doftar dessutom mycket gott.

Trollhasselns trassliga blommor syns redan i januari i bästa fall.

Trollhasseln är en typisk woodlandväxt som trivs i halvskugga under träd där jorden är lucker och humusrik och inte torkar ut under heta somrar. Buskarna blir inte så stora, knappt 2 meter, och de växer långsamt. Så det kan vara skäl att köpa rejäla storlekar, även om priset ofta är ganska högt, just på grund av att de växer så sakta.

Hybridtrollhassel med stora blommor blommar tidigt.

Efter blomningen för trollhasseln ett ganska tillbakadraget liv. Den gör inte mycket väsen av sig under sommaren. Buskarnas vasformiga växtsätt passar perfekt för lägre, marktäckande undervegetation och lökväxter. Men när vi kommer till hösten sprakar de igång ordentligt igen. Gul-orange och röda höstfärger lyser upp i de halvskuggiga partierna av trädgården och ger extra krydda åt mulna dagar!

 

 

Vårblommande och starkt doftande olvon

Blommande olvon känner man igen på håll genom den tydliga doften.

Nu är årets blomning redan förbi, men i början av maj brukar den komma igång på de vårblommande doftolvonen. Det finns vinterblommande kejsarolvon som drar på för fullt mitt i den kalla vintern. Man tror att det är något fel på tiden, men kejsarolvonet Viburnum farreri kan stå i rosa knopp redan i januari. Blomningen är utspridd över lång tid och med ett mindre antal blommor åt gången. Snöbollsbuskarna tillhör också olvonsläktet och deras blomning kommer först i maj-juni.

Väldoftande olvon blommar från vintern till medlet av sommaren beroende på art.

Gemensamt för olvonsläktingarna är ståndorten. De trivs bäst i fuktig och näringsrik jord i sol till halvskugga. Många arter är vackra solitärer i trädgården, andra trivs bäst i brynzonen eller woodlandet. Det enda olvonet som tycker om varma och torra lägen är nog parkolvon, som gärna kan planteras i stadsmiljö där jorden ofta också är ganska kalkrik. Övriga olvon kan nästan räknas till surjordsväxter.

Olvonbuskar vill gärna ha en fuktig och näringsrik jord förutom doftolvon som även trivs i torr jord.

Olvonet på bilderna tror jag är hybridolvon, V. x burkwoodii. Den är i de flesta lägen vintergrön, men det händer också att den fäller sina löv under hösten. Den blir ofta ganska bred och lös i formen som äldre buske. Bilden ovan kommer från ett bostadsområde i Malmö där den har det ganska torrt och varmt på hörnan av ett högre flerbostadshus.

Bladen hos hybridolvon är mörkgröna, glansiga och de får ofta fläckvis rödorange höstfärger. De väldoftande blommorna är tätt samlade i bollar, som i knoppstadiet är rosa, men senare blir helt vita. Doften känner man ofta på långt håll då den är ganska påträngande, men ändå behaglig. Storleken beror på hur väl busken trivs. Ibland blir den bara en meter, medan andra buskar går gott och väl över 2 meter. Helst bör du undvika beskärning, förutom att ta bort döda och brutna grenar. Men klipp bort rotskott av grundstammen V. opulus, skogsolvon när de dyker upp. Annars har de snart konkurrerat ut den svagare inympade sorten. Du känner igen vildskotten på att bladen är mycket mer flikiga, tunna och skiftar lite i ljusgrönt-bronsbrunt. Du ser dem tydligt på bilden nedan.

Skogsolvon används som grundstam för att ympa olika hybridolvon.

 

Har du plats för en rejäl perenn?

Fingerrodgersia har vackert flikiga blad och öppna blomvippor.

Att rodgersiorna tillhör släktet stenbräckeväxter, Saxifragaceae, är nog en överraskning för de flesta. Rodgersiorna finns i ett fåtal arter, men de håller alla ca 1 meters höjd. Och saxifragor är som bekant mestadels krypande, marktäckande växter knappt 10 cm höga. Det fina med rodgersiorna är att de täcker snabbt stora ytor och ger en stor effekt ställda mot mer finlemmade växter med skirt utseende.

Fingerrodgersians mångflikiga blad är kraftigt ådrade och skiftar svagt i kopparfärg.
Fingerrodgersians mångflikiga blad är kraftigt ådrade.

Rodgersior har man i den skuggiga delen av trädgården eller woodlandet där det finns gott om fukt i jorden. De kan klara soliga lägen också men då är fukten livsviktig. Bladen är stora, rynkiga och djupt flikiga på långa, hårda stjälkar. Blommorna är ganska enkla och oansenliga i bleka färger, och sitter i glesa vippor. Fingerrodgersian, Rodgersia pinnata, har eleganta blomvippor som går från rött, rosa till gult eller vitt beroende på namnsort.

Rodgersian blir ca 1 meter hög och kraftig.

Min favorit bland rodgersiorna är bronsrodgersian Rodgersia podophylla (nedan), som har effektfullt bronsglänsande blad vid utspringet på våren. Bladen slår ut ganska sent och därför passar det bra att samplantera rodgersia med olika lökväxter. När lökblasten börjar gulna och vissna har rodgersians blad precis kommit ikapp och förbi och döljer på så sätt förfallet.

Bronsrodgersian har enormt stora fikiga blad med en kopparskiftande färgton.