Åkte på utflykt till Ingvar Strandhs Blomsterskola i Oxie, utanför Malmö igår. Det var en underbart solig dag, men ack så kall i blåsten, men lyckligtvis var större delen av julutställningen förlagd inomhus. Amaryllis var definitivt blomman för året! Både rosamelerade och riktigt mörkröda, bordeauxfärgade. De flesta var snittade och hängde upp och ner. Denna vinters dekorationstrend vågar jag säga. Den andra trenden kan ha varit användningen av äpplen och limefrukter som ”vas” för små buketter, både hängande och sådana som låg på bordet. Och sen friskt grön mossa som utnyttjades i de flesta arrangemang. Oh, så inspirerad jag blev av allt detta vackra!
Orkidéer, framför allt vita, fanns det gott om i dukning och dekoration. De är mycket eleganta, men kanske har en viss devalvering av orkidén skett under de senaste 5-10 åren då de blivit tillgängliga i mängd för en billig peng, till och med i matbutiken. Så den exklusiva prägeln har mattats av. Men det är ju långvariga blommor som håller länge både som snitt och i kruka.
Köpte den alldeles nyutkomna boken Belysningsboken – Så ljussätter du utomhus av Torbjörn Eliasson. Jättefin, jättepedagogisk och till och med jag som inte är teknikens underbarn tänker att det där måste jag ju kunna fixa!
Fotografierna av Szymon Roziewicz samspelar med texten så man fattar vad författaren vill få fram. Det här är en bok både för hobbyträdgårdsmästaren liksom för proffset som vill få tips och råd inför belysningsval och val av fokuspunkter. Torbjörn pratar mycket om skillnaden mellan kallt och varmt ljus och svarar på vanliga frågor som folk brukar ställa på de belysningskurser han ordnar.
Författaren är ljusdesigner på White Arkitekter sedan över 20 år tillbaka och har dessutom varit knuten till det höstliga ljusevenemanget Lights in Alingsås. Jag gillar det enkla greppet och hans tydliga skisser som gör att jag skannar av marknaden på lättinstallerad utomhusbelysning för att göra något mörkervackert utöver julgranen redan i år. Ett inspirerande stöd för varje trädgårdsdesigner!
Amaryllisen är en av våra finaste julblommor, men att den blommar till jul är egentligen ett spratt. För amaryllis är en försommarblomma om den själv får välja. Vill du få amaryllis i blom till jul ska du helst ha köpt löken och planterat den redan. Eller om du inte hann med fungerar det lika bra att köpa en färdigdriven och -planterad lök som börjar visa lite grönt. Stora amaryllislökar behöver 6-8 veckor på sig att börja blomma, mindre lökar lite kortare tid.
Foto: Allt om Trädgård
Amaryllislökens storlek sätter priset. Och storleken sätter även antalet stänglar. Så köp den dyraste du hittar om du vill ha en riktigt präktig blomning som varar länge. Kvällen innan plantering kan du vattna upp rötterna genom att ställa dem i ett glas vatten. Obs, inte löken! Välj en kruka som bara är några cm större än löken. Bottna krukan med grus eller leca och lägg i lite planteringsjord. Amaryllislöken ska sticka upp med åtminstone en tredjedel ovanför jorden, annars riskerar den att ruttna. Vattna sedan upp jorden, så att den blir fuktig, men inte dyblöt.
Foto: odla.nu
Ställ gärna krukan i ett ljust fönster. Värme underifrån driver på lökens utveckling. Vill man stoppa eller stilla stänglarnas tillväxt fungerar det att ställa krukan svalt ett tag. Vattna bara ytterst sparsamt och helst på fatet. Det sägs att ju mer vatten, desto längre och rangligare blomstänglar får man. Då kan de behöva bindas upp mot en blompinne. Vänd gärna krukan regelbundet i fönstret så att stängeln växer rakt, annars böjer sig knoppen mot ljuset. När amaryllisen gått i blom får du en längre blomning om du ställer växten svalt över natten.
När blomningen är över klipper du av stänglarna och börjar gödselvattna löken med blad. Ställ ut krukan över sommaren på ett varmt, men skyddat ställe och vattna regelbundet. I september börjar du svälta löken och flytta den till en svalare plats. Nu ska den gå in i vila och samla krafter för en kommande blomningsperioden under vintern. Väck sedan löken 6-8 veckor innan förväntad blomning och ställ den ljust och varmt igen. Så har du förhoppningsvis en fin blomning på gång igen. Sällan så kraftig som den första blomningen, men ofta väldigt elegant.
Blyblomman kan man ibland hitta som krukväxt hos oss, även om jag misstänker att den var vanligare förr. Det är en vanlig rabatt- eller häckväxt i varmare klimat och fyller även en funktion som fågelgömsle. I sin bäst tillväxt blir den upp till 3-4 meter hög och lika bred. Jag har sett den användas som klippt häck, som marktäckare och som klättrande mot staket. Blyblomman svarar bra på klippning och formar därför lätt täta häckar. Den är vintergrön och blommar under en lång säsong med sina ljusblå blomsterskyar.
Som de flesta andra Medelhavsväxter så tål blyblomman inte frost och hos oss odlas den främst i uterum eller som krukväxt som får stå ute under sommaren och sedan förvaras frostfritt över vintern. Den vill inte torka ut, så regelbunden vattning måste man komma ihåg. Blanda gärna citrusgödsel i vattnet, så får växten just de näringsämnen som den längtar efter. Man kan gärna plantera blyblomman i citrusjord också, men vanlig krukväxtjord tror jag fungerar bra det också.
Det finns bara ett problem och det är att jag samlar på mig på tok för många medelhavsväxter som kräver svalt och ljust vinterförvar. Det finns liksom inte plats. Hade behövt ett eget orangeri snart!
Sedan några veckor tillbaka är det inga problem med grundvattennivåerna längre, men ett tag var det lite kritiskt när brunnarna sinade på olika håll. Det är krångligt att bära vatten och köra vatten när man är van att bara vrida på kranen. Plus att man jämt måste tänka på att snåla med vattnet och inte använda mer än det absolut nödvändigaste. Inte heller växterna har det så lätt vid torka. Vattnet behövs förutom för tillväxten, även för fotosyntesen, för näringstransporten, för att kyla bladen och för att behålla vävnadstrycket så att växten orkar stå upprätt.
Ju varmare och blåsigare väder, desto mer vatten avdunstar växterna. För att kompensera för vattenavgången mitt på dagen skulle man behöva vattna som mest just då när det är som allra varmast. Men det är dålig ekonomi, eftersom det mesta genast avdunstar från jorden. Genom att installera droppbevattning kan man ge växterna vatten precis vid den tidpunkt på dygnet då de behöver det som bäst. Droppslangen kan man lägga uppe på jordytan eller gräva ner en bit, alternativt täcka med bark.
Det finns många fördelar med droppbevattning när vattnet hamnar exakt där det ska – i växternas rotzon. En är att du kan spara på vatten eftersom inget vatten blåser bort eller avdunstar. Har man smala eller små ytor blir det mycket spill genom att vattna med spridare. Många växter är känsliga för att få vatten på bladen. Särskilt i samband med starkt solljus kan bladen få brännskador. Mögel orsakas också av ständig fukt i bladen. Genom att inte vattna hela ytskiktet blir inte jorden så kompakt med en hård skorpa ytterst, utan syret kan ta sig ner hela vägen till växternas rötter. Ogräset trivs inte lika bra, eftersom växterna utnyttjar vattnet maximalt, medan övrig jordyta hålls torr. Har du väldigt kalkhaltigt vatten så är det bäst att gräva ner slangen en bit för att slippa igenkalkade slangar. Kalken fälls ut när den kommer i kontakt med luftens syre, men med slangen under jord blir problemet mycket mindre.
Det finns både grövre och klenare slang, men det bästa är att jämföra med volymen per timme som sipprar ut genom varje hål. Till växter med lägre vattenbehov kan en tunn slang vara precis lagom, men den räcker inte till för stora träd. Vid plantering av häck kan det vara en god idé att lägga ut en droppslang och vattna regelbundet under de första säsongerna tills plantorna har etablerat sig ordentligt. Ju lägre växter, desto tunnare slang klarar man sig med.
I den lilla trädgården kan du skapa effektfull, avskärmande grönska genom att plantera klätterväxter mot en vägg, plank, pergola eller annat klätterstöd. Piprankan, Aristolochia macrophylla, är en kraftig klängväxt med stora, mattgröna blad som ger ett närmast tropiskt intryck. Den täcker effektivt mindre vackra byggnadsdelar när den väl har etablerat sig på platsen.
Allra bäst trivs piprankan i mullrik, fuktighetshållande jord på en halvskuggig plats. Men den är ganska anpassningsbar och därför ser man den ibland stortrivas i både full sol och på sandjord. Men det kräver nog lite handlag hos trädgårdsmästaren. Växten härstammar från Nordamerika och kallas där för pipevine.
Pipan, som växten fått sitt svenska namn ifrån, är själva blomman. Den kan man se om man gräver lite bland bladen i början av sommaren. Där hänger den gömd för nyfikna blickar. Det är en säregen, illaluktande blomma som ibland ger upphov till en gurkliknande frukt.
Piprankans blad är hjärtformade och stora. För att de inte ska blåsa sönder ska växten planteras i någorlunda skyddat läge. Eftersom den inte klättrar på egen hand bör du leda den upp med vajrar eller andra stöd. På hösten kan man få en vackert spräcklig höstfärg innan bladen ramlar av.
Elegant foderstation i plexiglas från Gardman. Foto: www.gardman.co.uk
Fågelmatningen är vinterns bästa skådespel. Eftersom jag alltid varit intresserad av småfåglar kan jag stå och glo på de små liven hur länge som helst när de bråkar om maten vid fågelbordet. En del uträttar sitt ärende vid matbordet genom att snabbt stoppa näbben full och sen flyga bort till vinbärsbusken i närheten för att i lugn och ro plocka i sig. Andra, som pilfinkarna, slår sig ner på kanten med pondus och börjar raskt sortera fram vad de vill ha just idag. Resten slänger de glatt över kanten. Eller snarare skyfflar ut med näbben. Det kan irritera mig otroligt att de tömmer innehållet på ett par timmar. Och sen flyger de väl vidare till nästa öppna restaurang. Suck. Fast det finns ju många arter som gillar att äta från marken också. Men är det snöstorm så blir ju fröna hopplöst gömda under snötäcket.
Kycklingnätet håller maten kvar på fågelbordet när skocken av pilfinkar kommer.
Hittade på en enkel lösning mot det problemet när jag fodrade botten på fågelbordet med kycklingnät, så nu kan de bara picka fram ett frö åt gången och maten räcker mycket längre. Men det ser ju lite trist ut och är jobbigare att fylla på med nytt fågelfrö.
Foderladan från Wildlife Garden rymmer 6 liter frö och har olika stora gluggar för fåglarna. Foto: wildlifegarden.se
Fasanerna glider fram lite ljudlöst och har en väldig koll på omgivningen. De hör till de markätande, men minsta prassel skickar iväg dem på flykten. Finkarna gillar små, runda frön som hampa och hirs. Koltrastarna är glada för halvskrumpna äpplen från fruktskålen. Domherrarna, när de visar sig någon gång emellanåt, vill mest bara ha solrosfrö. Gulsparvarna är ekonomiska och nöjer sig med billig havre. Tack för det, dyrt blir det nog ändå! Och så har jag alla mesar som glatt klänger sig fast i talgbollarna och åker karusell när vinden får tag i talgbollsautomaten. Jordnötsautomaten kom till min trädgård lite pga pilfinkarnas skövlande. Det var mest nötterna de var ute efter om jag blandade in dem med fröna. Jordnötstornet är ständigt fullt av pickande små mesar, nötväckor och siskor.
Fågelbordet kan vara hur gulligt som helst, men här gäller det att fylla på med frö ofta. Foto: houseofhedda.com
För att få in så många arter som möjligt i sin fågelrestaurang gäller det att erbjuda en mångsidig meny. Blanda själv ihop lite av varje eller köp en färdigkomponerad vildfågelblandning. Toppa med skalade, osaltade nötter och så fett förstås. Rent talg eller ister är bäst, men det får man sällan tag i om man inte får rester hos ett slakteri. Många gånger är talgbollarna i handeln så uppblandade med havregryn och en massa mjöl att de faller sönder så fort de blir fuktiga. Kokosfett kan man smälta och blanda upp med egna frön och forma till små portionsbitar.
Ett genomskinligt fågelbord med olika sektioner för olika frö. Foto: amazon.com
Ibland kommer ekorrarna på besök och de sätter glupskt i sig oskyddade talgbollar och nötter. Hängande upp och ner i fröautomaten mumsar de glatt i sig vad som erbjuds innan de glatt skuttar vidare upp i närmaste gran. Men jag har lyckligtvis inte sett några sådana här gäster ännu. Den här björnen, som jag hittade på nätet, har precis ett sådant ekorrbeteende som jag känner igen. Mycket elegant hänger den sig fast i uppbindningen.
Säsongens stora nya grej för mig kommer att bli ett sådant här lysande fågelhus ”Twilight” designat av Alexander Lervik. Jag kan inte motstå!
Snyggt och stilrent fågelbord från Nelson Garden som inte bara förser fåglarna med mat, utan även ger ett dekorativt ljus i vintermörkret. Du behöver inga sladdar, för den drivs av batterier och tack vare ett skymningsrelä tänds lamporna i bordet automatiskt då mörkret faller. Själva bygget är i akrylplast och huset är 22 cm högt. Kostar ca 600 kr hos Granngården. Makalöst vackert!
Vill du läsa på mer om fåglar, deras favoritmat, fakta om häckning mm och lyssna på deras läten så måste jag tipsa om en trevlig ”fågelskola” hos Wildlife Garden. Här hittar du också många informativa artiklar om fåglar och deras liv. Jättetrevlig site för både stora och små fågelskådare som vill lära sig mer. Kolla även Vivara, som har en välförsedd internetbutik där du bl a kan handla mjölmaskar till småfåglar.
Den röda rudbeckian Echinacea purpurea är en liten favorit bland de sensommarblommande perennerna. Det kan vara lite tomt i rabatten just på deras plats under tidiga sommaren, så man får se till att planera upp rabatten med grannar som håller intresset uppe under tidig säsong.
Rudbeckian började användas som medicinalväxt under 1800-talet mot olika bakterieinfektioner. Sedan minskade användningen i och med penicillinets upptäckt. Numera används rudbeckian eller solhatten för att stimulera immunförsvaret och jag tar den gärna så här i förkylningstider som förebyggande medel när jag känner att jag kanske är på väg att bli sjuk. Mota Olle med solhatten, kan man säga.
Det finns mängder av nya sorter med gula, limefärgade och orange blommor. Amerikanerna är duktiga förädlare av Echinacea. Det finns både enkla och dubbla eller med tofsar på knappen. Endel så glesa att det ser ut som om de nästan blivit uppätna av en ko och tappat hälften av kronbladen. Några sorter liknar mest en krysantem. Nja, jag är nog ganska traditionell i smaken i alla fall. Ovan ’Hot Summer’ och till vänster ’Orange Meadowbrite’.
Idegranen Taxus baccata är den enda inhemska arten av idegran i Sverige. Det finns några olika idegransarter att välja mellan för trädgårdshäckar, men just T. baccata har täta grenar ända nerifrån och den fyller därför väl ut sin häckform. En annan fördel med idegranshäckar är att de svarar bra på beskärning och skjuter nya skott även från äldre ved. Så även om man skär ner en äldre häck ända till marken går det att dra upp en ny häck med lite tid. Idegranar hör nämligen inte till de mest snabbväxande arterna.
Olika formklippta häckväxter, bl a idegran.
Man bör dock välja både art och växtplats noga på grund av giftigheten hos idegran. Läser man gamla deckare av Agatha Christie så förekommer idegransfrön rätt ofta i mordgåtorna. Det farliga giftet heter taxin, och det finns i hela växten (rot, stam, barr, frön) med undantag för det mjuka fröhyllet som liknar geléhallon. Akut förgiftning är ovanligt bland människor, då magont räknas som en rimlig påföljd, men barn skall man vara försiktig med. Ska man plantera idegran där barn vistas ska man välja någon sort som enbart förekommer som hanklon, eftersom de inte sätter några frukter.
Inne i det röda fruktköttet sitter det giftiga fröet som man ska akta sig för.
Det rapporteras ett antal förgiftningsfall varje år där betande djur som hästar och kor drabbas av idegransförgiftning. Ett ovanligt gift på så sätt att normalt brukar djur undvika giftiga växter, men de här är antagligen rätt så smakliga.
De första symptomen på förgiftning efter intag av till exempel barr eller frön hos människa är yrsel, muntorrhet och utvidgade pupiller. Ofta följer illamående, kräkningar, diarré samt buksmärtor. Hudirritationer och blekhet i kombination med blåaktiga läppar kan också förekomma.
På SVA:s (Statens veterinärmedicinska anstalt) hemsida kan man läsa angående förgiftning hos häst: ”Dödlig dos 0,2-0,4 gram idegransblad/kilo kroppsvikt för häst. (Alltså drygt 100 g för en medelstor häst) Förgiftningssymptomen är följande: Rörelse- och cirkulationsstörningar, ataxi, stapplighet, utvidgade pupiller, konvulsioner, först snabb sedan svag puls, upphetsning följt av kollaps och dödsfall via andningsförlamning. Alkaloiderna absorberas mycket snabbt från mag-tarmkanalen och påverkar hjärtat. I flera fall har dödsfall skett inom några timmar efter konsumtion av idegran, utan föregående symptom. Dödsfall kan också inträffa inom några minuter efter konsumtion. Symptom kan också synas under 3-4 dagar före dödsfall eller återhämtning.” Jätteviktigt alltså att förstöra häckklipp från idegran genom att t ex bränna upp det och inte skyffla in det i beteshagar!
På hösten färgas löven gula och röda innan de faller till marken. Lättrörliga näringsämnen från bladen skickas in till stam och knoppar. I växtens celler finns kloroplaster som innehåller det gröna färgämnet klorofyll. Klorofyllet bryts ner i samband med att energin flyttas från bladen in i växten. Fotosyntesen upphör ändå vid några plusgrader och därför behövs inte klorofyllet längre. Det sker det heller ingen tillväxt under vintern. När det gröna klorofyllet monteras ner syns de andra färgämnena i bladet istället, t ex de röda antocyaninerna och de gula karotenoiderna. Dessa ger höstlöven deras eldiga orangeröda färg.
På hösten fäller också de städsegröna (sk vintergröna) växterna som rhododendron sina äldsta blad. På det sättet minskar de avdunstningen under den tid marken är frusen och inget vatten kan tas upp av rötterna. Innan bladen fälls tas de viktiga näringsämnena om hand in i växten och bladen blir gulbruna till färgen. Samtidigt sväller knopparna och blomanlag utvecklas inför nästa års blomning. Därför kan det vara bra att stödbevattna sina rhododendron om hösten är torr. För det är nu som omfattningen av vårens blomning avgörs. Är det mycket torrt i marken blir knoppsättningen sparsammare.
Lagerhägg som skadats hårt av den sena vårfrosten i kombination med hård vind.
Genom att lägga in löv under de städsegröna växterna kan man förhindra att tjälen går djupt ner i marken. Därmed ökar också växtens möjlighet att ta upp vatten med rötterna och man minskar risken för torkskador. Lavendelbuskar och -häckar som också är ganska köldkänsliga mår också bra av ett skyddande lövtäcke. Det kunde jag tydligt se på gamla lavendel som hade frusit ner till lövtäcket, men som klarade av att återhämta sig efter beskärning. Tyvärr gick det inte så bra för de skånska blåbären (se bild nedan) som frös bort helt, med ris och allt i och med den sena vårfrosten vi hade i våras.
Olika formklippta häckväxter, bl a idegran.
