Blogg

Att ta hand om ett träd

Träd är varelser som i normala fall blir betydligt äldre än vi människor, men det är klart att vi måste göra vårt bästa för att ta hand om dem så gott vi kan för att ge både dem själva, de insekter, djur och andra växter som lever på och kring dem bästa förutsättningar. I naturen kan vi låta dem ta hand om det själva, men i den uppbyggda och konstgjorda stadsmiljön måste vi väga in trädens bästa i våra beslut som rör utemiljön.

Träd i buskfält ger en ostörd rotmiljö och tillförsel av humusämnen.
Att plantera träd i ett fält av buskar eller perenner kan vara en god investering.

Till trädvårdarens ledande principer hör att se att trädets skötsel följer dess utveckling. Det unga trädet växer snabbt och når sin mogna storlek relativt fort sett över hela livscykeln. Under den snabba tillväxtfasen ska vi se till att ge trädet en stabil kron- och rotbildning. Nästan all förändring av miljöförhållandena innebär någon sorts stress för trädet. Beskärning och skadedjursbekämpning ingår i stressfaktorerna, för att inte tala om grävning och materialförändringar i rotzonen.

Träd i gatumiljö behöver oftast en högre stamhöjd för att man ska komma inunder dem än träd i en park.
Tänk i god tid på hur mycket utrymme det valda trädet kräver, både i bredd, men också i stamhöjd.

Genom att välja rätt växt till rätt plats kan vi redan från början reducera stressen från de miljöfaktorer som vi inte kan påverka, t ex vind, torka, skugga eller utrymme. Vi måste därför kunna läsa av vår växtmiljö och pricka av förhållandena på platsen. Ståndorten med andra ord. Att läsa av ståndorten gör en erfaren trädgårdsmänniska nästan omedvetet. Sedan lägger trädgårdsdesignern in ytterligare fler parametrar i sökandet efter platsens ande, för att hitta växter som smälter in i sin miljö. Det kan vara arkitektur, omgivande miljö och förstås, den som ska bo på platsen. Man kan t ex inte göra en ”Teskedsgummans trädgård” till ett funkishus, utan proportionerna och stilen måste passa ihop.

Formbeskurna träd passar in i små utrymmen.
Ett träd som formbeskurits redan från början kan anpassa sig till ett trångt utrymme i en formstark miljö.

Använd material av god kvalitet vid plantering! Ett bra träd börjar med en bra ungplanta. När grenstrukturen är ändamålsenlig och rotutvecklingen fin, med rikligt med finrötter och eventuell ympning välgjord och stadig så är förutsättningarna utmärkta att vi ska få ett välutvecklat träd i framtiden. Det är faktiskt värt att betala för ett bra plantmaterial! Och beroende på hur utsatt läget är så är det oftast också värt att betala för en så stor planta som möjligt. Växten är motståndskraftigare mot påverkan från miljöfaktorer och den har oftast ett väl utvecklat rotsystem som snabbt förankrar sig i marken.

Det här är de ledande principerna för hur en trädexpert jobbar när det gäller nyetablering av unga träd eller skötsel av äldre trädindivider. Jag återkommer med noggrannare beskrivningar för trädens tillväxtfaktorer!

Med fröställning i olika våningar

Lejonsvansarna, som tillhör släktet Phlomis, härstammar från klippiga bergstrakter i Turkiet, Syrien och Nordafrika, är inga speciellt vanliga trädgårdsväxter. Eller kan du på rak arm säga att du känner igen de här vackra fröställningarna? Det är kanske inte den växt som vinner pris för sin storslagna skönhet i övrigt, men ståndorten gör den synnerligen användbar om man har en växtplats som stämmer in på följande: torra rabatter, grusträdgård och prärieplantering. Du kan gärna kombinera lejonsvansen med andra torktåliga perenner som lammöron, kungsljus, lavendel, olika salvior och bolltistlar. Dessutom är det en bra nektarkälla för bin och fjärilar.

Gul lejonsvans passar i torra rabatter med välrdränerad jord.Den gula lejonsvansen, Phlomis russeliana, trivs i väldränerad och näringsrik jord i sol till halvskugga. I vilt tillstånd i sina hemtrakter trivs den i öppna hasselsnår. Det är en upprätt, stadig perenn som blir ca 80 cm hög. De svagt gula, tvåläppiga blommorna sitter i våningar, i kransform längs den håriga stjälken. De påminner till formen om blommorna hos t ex plister, som de är nära släkt med. Bladen längst ner är mer hjärtformade, medan de blir smalare och lansettlika uppåt toppen.

Lejonsvansen har fröställningar som bollar på olika nivå längs stjälken.

Vill du föröka lejonsvans så kan du samla frö på hösten och så dem när våren kommer. Du kan också dela större plantor eller ta sticklingar under försommaren. Det är en lättskött växt som sällan drabbas av några sjukdomar och rekommenderas således av en trädgårdskonsult. Vill du ha en annan färg så finns det även en odlad form med lilarosa blommor som heter Phlomis tuberosa ’Amazone’ som blir ännu högre och ståtligare. Den vill ha lägen i full sol.

Trendiga kålar är superhälsosamma

Flower Sprouts är en helt ny grönsak framkorsad i England.

Glöm svavelstinkande kålkok och prova dig fram med den nya modegrönsaken kålen. Gasproblem förknippar många med kålätning och vägrar att borra sig djupare in i kålfamiljens spännande nyheter. Isotiocyanater heter de svavelosande ämnena i kålen som har en lätt brännande smak och vid matsmältning skapar väderspänning. Men till den goda sidan hör ämnets förmåga att skydda mot strålning och det skyddar mot många cancerformer. Ät kål med måtta dock, för isotiocyanaterna är även giftiga i stora doser.

Grönkål är en grönsak som helst skördas efter lite frost.
Röd och grön grönkål hör till mina stora grönsaksfavoriter så här års.

Hur ska man då göra för att få kålens bittra smak att mjukna vid matlagning? Faktiskt så är det så att ju längre kålen kokar, desto mer vätesulfid utvecklas. Den här gasen hänger ihop med upphettningen, så ju snabbare man hettar upp kålanrättningen, desto mindre stinker den. De beska smaktonerna lindras bäst om du skivar kålen tunt och låter den dra i iskallt och lättsaltat vatten i ca en halvtimme. Du får en krispigare och betydligt sötare smak.

Den nya grönsaken Flower Sprouts har en mildare smak än sin släkting brysselkålen.

Årets nyhet på grönsaksområdet är en brittisk korsning som härstammar från röd brysselkål. Den heter Flower Sprouts och ser ut som minirosor med sina frissiga, rödgröna blad. Se närbild ovan. Flower Sprouts innehåller dubbelt så mycket C-vitamin som brysselkål. Smaken är som mild bryssel- eller rosenkål. Jag har provat att koka upp den snabbt i saltat vatten, att steka upp hela bladrosetten snabbt i het panna och att dela den lilla ”blomman” i två-tre delar och sedan fräsa upp den i olivolja med lite vitlök. Själv tyckte jag bäst om det sista alternativet.

Brysselkålen kan ha en lite skarp smak som upphettad.

Finskuren, snabbt uppfräst grönkål med tillsats av tärnat äpple, hackade aprikoser och russin, toppat med lite upphottade pumpafrön är annars en favorit. Den passar till det mesta och har en underbar färg som sätter igång snålvattnet. Lite tuggmotstånd kvar och så den söta frukten som upphäver bitterheten i kålen. Det är en förnämlig smakkombination!

Nästa års Årets perenn blev ett gräs

Vårälväxingen har friskt gröna blad och svarta ax som blommar med vitt ludd.
Foto: Poul Petersen

Varje år väljer Perennagruppen, Sveriges perennodlare, ut en särskilt odlingsvärd trädgårdsväxt. Det är naturligtvis ett marknadsföringstrick, men det är ett bra sätt att ge en mångsidig, lättskött växt lite extra uppmärksamhet under året. I höst har de överraskat oss en del – genom att välja ett prydnadsgräs till Årets perenn.

Vårälväxingen är ett perenna gräs som sätter ax redan tidigt om våren.
Foto: Poul Petersen

Vårälväxing, Sesleria heufleriana, är en pigg växt som vaknar tidigt och börjar blomma redan i mars-april. Blomman är ett blåsvart ax som höjer sig över de friskt äppelgröna bladen. Bladen blir ca 30 cm höga och blomaxen 15-20 cm högre. Den stämmer väl i sällskap med vårlökar som snödroppar, narcisser och krokus, liksom med andra tidigblommande växter som penséer, sippor, gulltörel och olika Allium-arter. Den passar också fint i sällskap med alunrot, koreansk plymspirea och lägre nävor, då den behåller sin strukturella effekt och fräscha bladfärg långt in på hösten.

Vårälväxingen härstammar från bergstrakter i Transsylvanien, i kalkhaltiga och halvskuggiga skogsdungar. Den är en lättskött växt som klarar även surare jord och torra växtplatser, även om den utvecklas allra bäst i mullrik och något fuktigare jord. Den hittades av moss- och lavexperten baron Ludwig Ritter von Heufler i mitten av 1800-talet och fick sitt första namn av den italienska läkaren och naturvetenskapsmannen Leonardo Seslero, som  hade en egen botanisk trädgård. Så kan växternas namn tillkomma ibland. Gubbe på gubbe och inget latin alls egentligen. Men vi kan tacka baron von Heufler för en tacksam perenn som passar mycket väl in i moderna trädgårdsanläggningar liksom i naturlika planteringar.

Ännu ett dåligt dillår

Dillen gror långsamt och kan med fördel sås redan om hösten.

Dill är ju nästan en nationalkrydda i många länder uppe i norr. I Sverige är det midsommar, sill och nypotatis man tänker på, i Finland förknippar jag dill med potatis över huvudtaget, hela året om. Inlagda gurkor, gravlax, dillkött och så kräftor förstås! I Ryssland används dill till mycket, även som krydda i sallad. Det värsta är då att dillen så lätt angrips av diverse små skadedjur som bladlöss, svampsjukdomar, stinkflyn eller sniglar som kan stoppa den tänkta dillskörden helt och hållet.

Dill kan odlas som ogräs i rabatterna för att skydda plantorna mot skadedjur.

I höst har jag gjort ett försök med att så en gles rad dill redan i slutet av september. Dillfröna gror när temperaturen är den rätta och då kan man med lite tur ha färsk dill redan i början av sommaren. Vi får se vad det blir. Man måste experimentera, annars lär man sig inget! Den andra metoden som jag testat tidigare och som faktiskt fungerar bra, är inget för vän av ordning, tyvärr. Den innebär att kasta ut dillfrön lite hipp som happ i rabatter, bland andra grönsaker eller i komposten och så plockar du dillkvistar lite runt om i trädgården när du behöver dem till nypotatisen. Det blir lite som ett önskat ogräs, och kan man stå ut med oordningen så är det en betydligt bättre metod att odla dill. Eftersom plantorna ligger glest blir det betydligt svårare för angrepp och skadeinsekter att sprida sig. Så det är mitt bästa dilltips till dig för nästa säsong!

Dillen är en starksmakande krydda som passar till olika inläggningar och nypotatis förstås. _Dillkronorna smyckar kräftorna.

Nävan Rozanne blev århundradets växt på Chelsea

Nävan 'Rozanne' är korad till århundradets perenn för sina utmärkta egenskaper och stora blomvillighet.

Varje år koras ”Årets växt” under Chelsea Flower Show, i London. Och det är som bekant ingen dussinutställning, utan världens mest prestigefyllda och trendiga trädgårdsutställning. Att synas här är en dröm för många trädgårdsdesigners, att vinna guldmedalj eller Best in Show, är få förunnat. Att få titeln Årets växt är en klar väg till framgång, och för denna självsådda korsning har framgången varit omedelbar.

Nävan Rozanne är en korsning mellan två arter från Himalaya och kombinerar stor blomrikedom med ett marktäckande växtsätt.

Historien bakom nävan ’Rozanne’ börjar i en privat trädgård i Somerset, England. Pensionärsparet Rozanne och Donald Waterer hade upptäckt en självsådd näva med större blommor och kraftigare blad än deras andra nävor. Man har kommit fram till att den uppkom efter korsning av två nävor som härstammar från Himalaya, nämligen Geranium himalayense och Geranium wallichianum ’Buxton’s Variety’. Sticklingar från denna planta kom i händerna på plantskolisten Adrian Bloom som äger den framgångsrika perennplantskolan Blooms of Bressingham. Han förökade upp fler exemplar och testade dem i olika miljöer, bl a i USA. Adrian Bloom visade ’Rozanne’ första gången på Chelsea år 2000. Därefter har den kammat hem åtskilliga priser både i USA och i England.

Rikblommande, himmelsblå nävan Rozanne är en utmärkt marktäckande perenn som bildar blå blomhav.

Vilka egenskaper har då denna lilla blomma som gör den så åtråvärd? En av de främsta är givetvis den otroligt rikliga blomningen. I juni börjar de stora himmelsblå, uppåtriktade blommorna så ut. Och sen håller den på till slutet av september. Blommorna har ett vitt öga och mörka ränder som strålar ut från mitten. Bladen som är mörkgröna, breda och täta bildar snabbt marktäckande mattor som stoppar ogräset. Det är en ypperlig, lättskött växt för slänttäckning i soliga-halvskuggiga lägen. Den trivs på både torrare och fuktigare mark, så länge som jorden är väldränerad. ’Rozanne’ blir ca 40 cm hög och minst lika bred. Den är dessvärre inte helt lättförökad, men äldre plantor kan man försöka dela på, annars får man köpa fler, helt enkelt!

Ny trädgårdsbok från Claus Dalby

Claus Dalby är en dansk trädgårdsmästare som gett ut en bok om vita växter.

Den danske trädgårdsmästaren Claus Dalby är en känd trädgårdspersonlighet i Danmark. Han förekommer flitigt i tv, publicerar täta inlägg på sin välbesökta blogg och har även gett ut en bok alldeles nyligen, som heter ”Den hvide have”. Den är skriven på danska, men att läsa danska är alls inte lika svårt att förstå som att lyssna på danska, så ge den en chans ändå. För bilderna, som Claus för övrigt har tagit själv, är mycket läckra och dessutom lärorika.

Claus Dalbys trädgårdsbok om sin vita trädgård är en fin inspirationsbok för trädgårdsälskare.

Jag ser det här som en inspirationsbok för trädgårdsdesignern, framför allt i olika växtkombinationer och -kompositioner. Det är mycket vitt, men sparsamma accenter i andra färger förekommer givetvis. Claus Dalby tar avstamp i The White Garden i Sissinghurst, men gör det på sitt eget sätt. Växterna namnges med sina vetenskapliga namn, så det är inte svårt att följa med i bildtexterna. Boken är mycket rikt illustrerad och man orkar inte ta in så många kapitel åt gången eftersom bilderna är mycket detaljrika. Layouten är välgjord om än ibland lite plottrig med alla småbilder. Boken är tryckt på halvmatt papper och ger ett gediget intryck som produkt. Du hittar boken i näthandeln för ca 340 kr.

Vitt ihop med cremegult utnyttjar Claus Dalby ofta i sina växtkompositioner.

Föröka buskar med vintersticklingar

En vinterstickling är en ”pinne” tagen från ett förvedat årsskott av en buske eller ett träd. När växten har gått i vintervila har årsskottet fått en kraftigare bark och hela skottet har blivit hårdare. Det är viktigt att sticklingen är förvedad om du ska sticka den. Speciellt toppen kan ha svårt att ta sig om den är lite mjuk.

När höstlöven fallit är det dags att ta vintersticklingar.
Sticklingen ska vara mellan 5 och 7 knoppar lång.

Klipp av grenarna med en vass sekatör och räkna knopparna, eller egentligen noderna. Du behöver ha 5-7 noder per stickling. Man kan gärna använda nedre delen av årstillväxten, och inte toppen, så du kan få många sticklingar per gren. De bästa sticklingarna har tjockleken av en blyertspenna.

Korneller är lättförökade med hjälp av vintersticklingar.
Vintersticklingar ger mängder av nya plantor till ingen kostnad alls.

Du kan trycka ner pinnarna i krukor, i kallbänk eller på friland. Det är bra med ett genomsläppligt material i ytan, som sand eller perlit. Tryck till med fingertopparna runt sticklingen så att inga luftfickor bildas, för då blir det inga rötter. Två tredjedelar av pinnen ska vara under jord, så det är bra med en djup bädd eller kruka. Håll sanden fuktig, men akta så det inte börjar mögla. När våren och värmen kommer börjar sticklingarna rota sig. Vissa arter behöver inte många plusgrader för att utveckla rötter direkt från knopparna. Kornell är en sådan växt och vinbär likaså. Båda är riktiga nybörjarväxter i sticklingsvärlden.

Syrenbuddlejan är en växt som är lättförökad via vintersticklingar.
Syrenbuddlejan är lätt att föröka med vintersticklingar.

 Andra arter som trädgårdskonsulten kan rekommendera att ta vintersticklingar från är hortensia, murgröna, forsythia, benved, liguster, pil, buddleja, fikon, vildvin, weigela, schersmin, smällspirea och kaprifol. Bland andra. Du kan gärna prova med annat också, för vem vet om det tar sig!

Vackra vaktelbär vaktar många dörrar i december

Vaktelbäret har dekorativa röda bär som sitter kvar länge.

Surjordsväxten tuvvaktelbär är senhöstens mesta prydnadsväxt sedan den lila prydnadskålen gått och blivit omodern. Den härstammar från skogsområden i Nordamerika där den sprider sig ungefär så som lingonriset gör hos oss. Och de är ju ganska lika varandra. Fast vaktelbäret är kraftigare och får större bär. Den är inte heller lika härdig, utan ska helst täckas med löv över vintern. Plantera i rhododendronjord i det genomsläppliga torvpartiet och gödsla bara sparsamt. Men glöm inte att vattna om jorden blir torr. Eftersom rotsystemet är ganska grunt finns det annars risk för att plantorna torkar.

Tuvvaktelbäret är en trivsam utplanteringsväxt på hösten.

Vaktelbäret, Gaultheria procumbens, blir ca 15 cm hög och blommar under sensommaren med vita, klockliknande blommor som faktiskt påminner en del om lingon de också. Men det är nog ändå bären på senhösten som vi ser som plantans största prydnadsvärde och orsaken till att den blivit en eftertraktad växt för höstfägring i kruka. Bären sitter kvar länge, men efter en stark frost brukar hela plantan vissna. Men du hinner oftast njuta av de granna bären under många veckor, så det är väl värt att plantera det kära vaktelbäret.

Vaktelbär passar i prydnadsplanteringar i kruka ihop med t ex ljungväxter.

Fräckt ormskägg senaste nytt i trädgården

Mörkt ormskägg härstammar från Japan där den växer i kalkfattiga bergssluttningar.

Passade på att handla in perennplantor i förra veckan när det var halva priset i plantbutiken. Det är inte så ofta man får en chans att fynda mörkt ormskägg, men nu var det definitivt läge! Den svarta sorten Ophiopogon planiscapus ’Nigrescens’ är en mycket dekorativ liten växt som tyvärr är ganska svårfotograferad. Den behöver definitivt en lysande, gärna limefärgad bakgrund för att lyfta.

Blomman hos ormskägget är liten och klockliknande.Mörkt ormskägg härstammar från Japan där den gärna växer i skuggigare lägen på låga berg. Det är en gräsliknande växt, men du hittar den inte i gräsboken för den är släkt med liljekonvaljen. Det kan man tydligt se när den blommar, för då visar sig de små, halvrunda klockorna sig ovan bladverket. Bladen är mycket smalare än hos liljekonvaljen och de utvecklas från tjocka jordstammar som fungerar som underjordiska utlöpare.

Det mörka ormskägget får svartglänsande bär som sitter kvar länge på plantan.

Till hösten kommer de svarta bären som är mycket dekorativa och sitter kvar på plantan långt in på vintern. Vintern kan vara ett knepigt kapitel för denna växt då den inte är fullt härdig. Det är viktigt att ormskägget planteras i en välgenomsläpplig, men torvrik jord. Vatten får inte bli stående kring plantan om vintern. Bättre i så fall är att ta in den och förvara den som krukväxt. Till våren planterar du ut den i ett halvskuggigt stenparti eller i rymlig kruka. Den passar mycket bra ihop med det gulrandade hakonegräset Hakonechloa macra ’Aureola’ som skapar en fin kontrast i bladfärg.