Kamelior är köldkänsliga växter som kräver en sval vinterförvaring med god luftfukt och plusgrader. Tyvärr ingen växt för torra stadslägenheter, och just det gör mig lite beklämd när jag ser mängder av billiga kamelior saluföras i plantbutikerna på våren. Kommer de att få ett gott liv, eller hamnar de i soporna efter den första blomningen? Desto mer fullträff då att se dem växa frodigt, på rätt ståndort i trädgårdar längs den regniga skotska växtkusten. Det blir nästan för bra när man ställs framför en fyra meter hög kameliabuske med tusentals knoppar och nyss öppnade fluffiga blommor. Man kan få hjärtinfarkt för mindre! Här hemma måste vi ta in våra små, krukodlade exemplar för vintern och hålla efter typiska vinterförvaringsskadedjur som spinn och bladlöss.
Kamelian ska stå i fuktig, kalkfri jord och helst vattnas med regnvatten eller avkalkat vatten. Den är en typisk surjordsväxt. Har du egen brunn och bor i ett område med kalkrikt vatten så betyder det att du kokar upp vatten, låter det stå och vattnar nästa dag när kalken sjunkit ner till botten i kannan. Släng den sista slatten. Plantera i rhododendronjord och gödsla med näring för surjordsväxter, halv dos en gång i veckan under perioden april-augusti. Under sommaren kan kamelian gärna stå ute, dock inte i solen, utan på ett skuggat ställe. Glöm inte en jämn vattning, annars trillar knopparna av. Får du allt detta att stämma kan du njuta av den underbaraste blomning i april-maj.
Nu är det maj månad och påsk- och pingstliljor blommar som bäst, men än står sig julrosorna fint på lite skuggigare ställen. Den vanliga vita julrosen, Helleborus niger är tidigast ute och blommar ofta redan under ett lätt snötäcke, men orientalishybriderna behåller mer eller mindre färg på sina foderblad ända till maj. Jag var och hälsade på i plantskolan Ulriksdal på Kivik i fredags och passade på att fota deras fina julrosor.
Julrosor är lättskötta växter som kan växa i både solsken som skugga. Däremot måste man vara noga med fukten så de inte blir för blöta. Väldränerad och mullrik jord som gärna får vara kalkrik. Det bästa ljusläget är halvskugga. Monokulturer är sällan helt lyckade, så placera gärna ut julrosorna i ett sammanhang med andra likartade växter. Det finns många sällskapsväxter med samma ståndort att välja mellan för att få en lite mer varierad plantering. Snödroppe och snöklocka blommar vid samma tid. Likaså vitsippa och blåsippa. Revsuga, nunneört och rosenplister är andra alternativ för lite skuggigare plantering. Om du vill täcka över bladen när de vissnar kan grannar som Epimedium, sockblomma samt Hosta vara trevliga.
Julrosor är giftiga växter, och man kan få hudutslag om man petar mycket på avklippta blad och stjälkar. Växtsaften lär vara rejält besk och orsakar sveda i mun och svalg, så det är nog ingen större risk att någon tuggar på växtdelar i onödan. Men ta på dig handskar vid längre hantering av växterna om du har känslig hud.
Julrosen kan också odlas i kruka bara du kommer ihåg att vattna den när det blir torrt.
Julrosorna användes på medeltiden för framställning av råttgift och man ska även ha utnyttjat dem i folkmedicinen för att framkalla nysningar, diarré och kräkningar samt störningar i hjärtrytmen. Så alldeles ofarliga är de nog inte.
Pionerna tillhör ett stort släkte med ett 30-tal arter som kommer från så skilda håll som Europa, Ostasien och Nordamerika. Jag är än så länge bara nybörjare, men pionvurmen är ett doftminne från barndomen som är så underbart att återuppleva. Så pionerna ska dofta för att få plats i mina rabatter.
Gemensamt planteringsråd för de flesta pioner är att de vill ha en djup, näringsrik och humusrik jord som ska vara fukthållande, men ändå väldränerad. Det betyder på ren svenska en väluppblandad lerjord. Med kompost, med grus och med torvmull. Satsa hellre på lite kalkrik jord, så de krossade äggskalen kommer väl till pass även här. Pionerna gillar soligt läge, men det kan gärna vara en lätt, vandrande skugga under dagen. Trevliga grannar i rabatten är narcisser på våren och höstanemon till hösten. Sen gillar jag att blanda in blått i pionerna och då blir det både riddarsporre och stormhatt. Och varför inte en klätterkon med en svagväxande klematis mitt uppe i allt.
Pioner planteras grunt nära jordytan och tänk därför på att inte jordförbättra rätt ovanpå plantan, utan runt omkring den. Kommer rötterna för långt under ytan kan du få problem med blomningen. Benmjöl och hönsgödsel är bra, men även kogödselkompost runt plantan. Blir det väldigt torrt om sommaren kan du behöva vattna pionerna, men annars är de lättskötta. Se bara till att stödja upp de tunga stänglarna när de börjar utveckla knoppar, annars kan de lätt brytas av tyngden. Särskilt efter regn.
Har du hjärta att dela pionerna så kan du göra det på hösten, men annars växer de gärna ostört i många år. Så jag köper hellre en ny sort och fyller på med än riskerar att störa nästa säsongs blomning på mina små älsklingar. Och nu på våren är en bra tid att utöka pionsortimentet, trots att de små spinkiga stänglarna inte ser så lockande ut i plantbutiken. De behöver lite tid för att anpassa sig i rabatten innan det är dags för blomning, så slå till nu!
Vilken väljer du? ’Sarah Bernhardt’ är en fylldblommig rosa klassiker. Doftande och tät som en nejlika i blomman, vilket gör att den kan fara illa regniga somrar. ’Red Charm’ är mörkröd, fylld och doftande. ’Laura Dessert’ den underbaraste gulvita blomma som ser ut som en citronsorbet. Doftar också gott. ’Angel Cheeks’ ett ljusrosa tyllfluff med god doft.
Detta unga exemplar av Mme Boll har beskurits med grenar i olika längd.
Det finns ett tillfälle där man ofta får hjälpa till som trädgårdskonsult och det är vid vårens rosbeskärning. Rosor finns i så många olika slag och det kan vara knepigt att hålla reda på när och hur de olika typerna ska beskäras. Det är bra att skriva ner namnen på rosorna medan man kommer ihåg det, för då kan jag lättare välja en passande strategi för varje enskild ros. För de ska betraktas som individer, om de nu inte är planterade i stora monokultursjok. Grundindelningen i grupper följer växttyp och om rosen blommar en gång eller remonterar. Men man kan också tänja på gränserna och behandla en buskros som en klängros på gynnsam plats och låta den växa till sig över flera år. Eller beskära en svagväxande klätterros hårt så att den formar en buskros. Fryser rosen alltid ner på vintern nästan till basen blir den rätt hårt tagen och kommer aldrig att bli särskilt storväxt. Detsamma gäller de som älskas av rådjur och harar.
Remonterande buskros som planterats mot en vägg och som bara beskärs lätt.
Rosor är individuella i sin utveckling på våren. De som skjuter kraftiga skott tidigt beskär du tidigare, för att inte riskera att bryta loss de långa skotten vid beskärning. Annars brukar man ju ha som tumregel att beskära rosorna vid den tid då björkarna har muröron. Andra kan man behöva vänta ett par veckor till för att se var knoppanlagen sitter. Klipp inte för tidigt, medan det är risk för frost, för då kanske de översta knopparna fryser och du får göra om proceduren.
Här syns ännu inga knoppar på denna mossros. Bara att vänta och se.
Ta alltid först bort död och skadad ved, även gamla stubbar som blockerar utrymmet för nya skott. Du ska alltid gynna utvecklingen av nya skott som kan ersätta gamla grenar på sikt. Klena grenar som inte orkar bära upp blommor tas också bort. Snittet läggs snett över utåtriktad knopp. Inte för nära och inte för lång tapp. Tänk gallring och klipp gärna grenarna på lite olika höjd, speciellt på busk- och klängrosor så det inte blir en kvast.
En buskros som beskurits ganska hårt, men med grenar i olika höjd.
Beskär inte för lätt! En hårdare beskärning ger större rosor och ofta friskare plantor. Växer rosen för tätt blir luftväxlingen sämre och plantan drabbas lättare av svampangrepp. Riktigt gamla grenar kan dock ha svårt för att skjuta nytt (liksom t ex lavendel). Ta därför flera år på dig om du ska föryngra en riktigt gammal ros.
Buskrosen ’Louise Odier’ planterades ifjol och fick tyvärr inget gnagskydd till vintern.Nu är det inte mycket kvar.
Remonterande buskrosor ( t ex ’Mme Boll’, ’Henri Martin’, ’Louise Odier’ mfl) beskärs inte för lågt ner eftersom blomningen då blir eftersatt. Långa ettårsskott toppar du till 50-60 cm längd. De grenar sig då och ger fler blommor på sensommaren och till nästa år. Tänk mer gallring för att ge en luftig buske med olika långa grenar.
Rabattrosor är frostkänsliga och fryser ofta ner lågt på plantan. Klipp i så fall strax ovanför det första friska ögat eller välj första utåtriktade knopp. Lämna 5-7 av de kraftigaste grenarna med en bra placering runt om. De flesta rabattrosor trivs bäst med omväxlande lätt och hård beskärning vartannat år. Hård beskärning = 10-15 cm eller 3-5 ögon per gren. Lätt beskärning = 20-40 cm långa grenar. Speciellt tehybrider får inte tas för hårt. Vill du, och vintrarna är gynnsamma, så kan du forma de storblommiga rabattrosorna till högre buskar över flera år. T ex ’Peace’, ’Queen Elizabeth’ och ’Super Star’ kan bli höga, fina buskar om de växer skyddat. I gruppen rabattrosor ingår våra vanligaste floribunda- och polyantarosor som ’Nina Weibull’, Ingrid Bergman’, ’The Fairy’ och ’Allgold’, bara för att nämna några exempel.
Snödroppar kan vara lite knepiga att få att lyckas från lök som man sätter på hösten. Orsaken är att de små lökarna snabbt torkar ut när de kommer in i den varma plantbutiken. Den bästa tiden att föröka snödroppen och den besläktade snöklockan (båda tillhör familjen amaryllisväxter) är nu på våren efter blomningen när de fortfarande har de gröna bladen kvar. In the green, säger engelsmännen.
Fråga vackert någon granne eller god vän som har mycket snödroppar i sin trädgård om du kan få ett par tuvor. Gräv ganska djupt, för lökarna sitter längre ner än man tror. Dela sen varje rugge i många små tuvor med ett par lökar i varje. Plantera dem direkt i en halvfuktig jord i halvskugga. Mullrik lerjord är snödroppens förstaval, men den passar i de flesta fuktighetshållande jordar. Och nästa år kan du glädjas åt en ännu större snödroppsblomning.
Snödroppen, Galanthus nivalis, förökar sig naturligt genom sidolökar, men också via frön som bland andra myror bär omkring på. Se bild på snödroppens frökapsel här nedan. Det finns flera vackra sorter av den vanliga snödroppen , bl a den fylldblommiga Galanthus nivalis ’Flore Pleno’ som jag visade på bild i ett äldre blogginlägg.
Snödroppens lättgroende frö sprids av bl a myror som bär runt på dem.
Inte har man hjärta att rensa bort de självsådda violerna i grusgången.
Det finns perenna växter och tvååringar (bienner) som sköter spridningen på egen hand och bjuder på trevliga överraskningar när de dyker upp lite här och där i trädgården. Inga växter för en vän-av-ordning precis. Man kunde kalla dem ogräs om man var lagd åt det hållet. Men om du inte har tid och ork att pyssla så där värst mycket i trädgården så är de din räddning då de ger ett frodigt och charmigt intryck. De väljer sin växtplats själva och blir därför ofta särskilt välutvecklade och kraftiga. Vilka växter ska man då satsa på om man vill komma lätt undan?
Akleja har jag själv alldeles för mycket av i gruset runt huset. Så till den milda grad att jag måste skyffla plats för gången. För trampa på plantorna vill man ju inte heller. Aklejorna kan korsa sig och dyka upp i nya färger, liksom även penséerna. Och det verkar inte vara så noga med jorden heller eftersom de verkar trivas lika bra i gruset som mellan plattorna. Stockrosen är en annan överlevare som utvecklas över två år och blommar andra året. Den behöver inte mycket plats där den tränger sig in vid husväggen.
Lavendel och daggkåpa är två andra perenner som man lätt får för många av om de trivs. Den pålitliga marktäckaren brunnäva en tredje. Och har du någon gång haft jättevallmo i rabatten så är den svår att bli av med. Jättevallmon växer som en galning under försommaren, blommar snabbt och intensivt och förfaller sedan snabbt. Så det gäller att ha pålitliga marktäckare som tar över efter blomsterchocken. Annars blir det ett tomt hål i rabatten där vallmona stod.
Min absoluta favorit bland mormorsväxterna (vid sidan om pionerna förstås) är fingerborgsblomman, Digitalis purpurea. Det är också en tvååring som självsår sig med pyttesmå frön som sprids som elden. De små fröplantorna kan man lätt rensa bort, men det blir alltid någon kvar tätt intill en annan planta, så den blir kvar om du någon gång fått in den i trädgården.
Rhododendron, azalea och andra surjordsväxter är inte anpassade för att bo i var mans trädgård utan att vi anstränger oss lite extra. Hade buskarna fått välja själva så hade de letat upp en skogsmiljö med djup och porös jord med lagom skuggande och vindskyddande träd som släpper massor av löv, gärna bok eller ek, och gott om vatten för rötterna att sträcka sig mot. En toppenfin ståndort för flertalet surjordsväxter. Har du varit i Sofiero slottspark någon gång så vet du vad du ska sträva efter. En djup ravin alldeles vid kusten med djup mylla som bildats av naturen själv under århundraden.
En guldazalea på Sofiero i maj.
För oss andra som inte har en Sofiero-liknande växtmiljö, men som ändå vill ha en bit rhododendronprakt så gäller det att ställa om så gott det går. Har du ingen vindskyddad plats med god markfukt så får du börja med att skapa lä. Ett glest staket, en häck eller ett tätt buskage som står emot den kalla vintervinden är bra att ha. Rhododendron, som andra vintergröna växter förlorar en massa vatten genom avdunstning under vintern. Ju mer det blåser, desto mer avdunstning. När marken är frusen finns det inget nytt vatten för rötterna att ta upp. Då börjar den med att krulla ihop bladen. Får den fortfarande inget vattentillskott så tappar den bladen. Gula blad är ett annat bristtecken som du kan hålla koll på. Blir bladen gulaktiga på rhododendron (sk kloros) så har du med all sannolikhet ett för högt pH-värde som gör att plantan drabbats av järnbrist.
Och sen var det jorden. Det porösa jordtäcket med lågt pH kan man köpa. Det finns speciell rhododendronjord som innehåller fukthållande, låghumifierad torv och barkkompost uppgödslad med viktiga näringsämnen och extra spårämnen som järn. Vill du inte satsa på färdigblandad jord så duger det att blanda in mängder av gödslad, okalkad torv i din befintliga jord. Det låga pH:t är nyckeln till trivsel för rhododendron och andra surjordsväxter. Markfukten den andra nyckeln. Sedan kan de gärna stå i full sol, om de bara får tillräckligt med vatten.
Rhododendronjord kan också användas till azalea, blå hortensia, magnolia, kalmia, buskrosling (Pieris), trollhassel (Hamamelis), ljung, konvaljbuske, till krukväxterna kamelia och gardenia samt till bärväxterna blåbär och staketdruvor. Utöver den årliga givan av rhododendronjord kan du gärna ge en giva rhododendrongödsel på våren så får dina surjordsväxter en bra start på det nya växtåret. Men kalk, nej, kalken skippar du. För kalk är rena motsatsen till surjord. Och därför blandar du inte heller kalkälskande växter som t ex julrosor i samma rabatt som surjordsväxterna.
Bollvivan hör till gruppen älska eller hata-växter. Den är liksom lite väl konstgjord för mångas smak. Den stora blombollen så perfekt och rund och färgerna ofta ganska grälla. Men till bollvivans flera fördelar hör den tidiga blomningen och det gillar en trädgårdsdesigner när man ska fördela blomningen över en lång säsong. Nu i år blommar den i slutet av april, men den kan vara ett par veckor tidigare en bättre vår.
Bollvivan, Primula denticulata, kommer ursprungligen från Himalaya där den växer på fuktiga bergssluttningar. Det är en utmärkt woodlandväxt som trivs i halvskugga och djup, näringsrik och fuktig jord som kan vara åt det surare hållet. Den ser ut som en broccoliknopp när den tittar upp ur jorden tidigt på våren. Snabbt växer knoppen till sig och når en höjd på ca 25-30 cm. Bladen är vitmjöliga på undersidan och kommer fram strax efter blomman. Olikt många andra primulor så vissnar inte de långa bladen ner efter blomningen, utan håller sig gröna hela säsongen.
Det här är en bilderbok. Hannu Sarenström är journalist och fotograf och växtnörd i allra högsta grad. Genom otaliga trädgårdsresor och besök har han samlat på sig en underbar samling växter. Hannus egen trädgård och woodland är hans lilla experimentarium där han planterar och flyttar och förökar de vackra och rensar bort sådant som inte passar in. På en trädgårdsresa i England för några år sedan hade jag Hannu Sarenström som sällskap i Birminghams botaniska trädgård för en dag. Han surrade runt med en väldig energi som en humla på jakt efter honung. Jag blev helt slut av hans otroliga intensitet.
Den här boken, ”Lundens skugga”, kom ut för bara några dagar sedan. Jag hade ställt mig på kö redan tidigt i våras för att vara säker på att inte missa den. Jag gillar hans mjuka pladder kring olika växtpersonligheter. Och de sköna bilderna förstås. Han närmar sig växtåret kronologiskt och beskriver hur lunden, eller woodlandet om du så vill, som ståndort ändrar karaktär under tiden som månaderna går och ljuset förändrar sig. Det är också en bok för den som vill lära sig lite mer, den snabba vägen, hur man komponerar och samplanterar växter med helt olika särprägel. Normalt är ju detta kunskap som man uppnår genom att prova och se. Det tar tid. Att avgöra vilka som blommar samtidigt kräver iakttagelser under flera år. Men när man får bilder framför sig med vackra grannar som trivs tillsammans är det bara att kopiera.
Jag har hittat många nya bekantskaper som jag absolut måste leta efter för att få se i verkligheten. Julrosor har jag ju länge varit svag för, och ”naturliga” liljor. Här presenterar Hannu en svart klocklilja som i den klockformiga blomman ser ut som en julros. Och vita, spanska klockhyacinter. Hur läckra som helst.
Hann med några timmars grävande och rensande i helgen. Det är faktiskt det bästa jag vet med trädgårdsodling, att få greja med jorden. Jag bara älskar mylla! Mina lärarkolleger på skolan brukar höja lite på ögonbrynet när jag säger det och jag fattar väl att det inte anses så sexigt, men det ger mig en enorm tillfredsställelse att lyckas med sin jord. Det spelar ingen roll hur dyra och fina växter man köper om inte jorden är bra så blir det ändå bara pannkaka av alltihop. Viktigt att tänka på även för den nyväckta trädgårdsentusiasten som börjat med stadsodling.
Så här smulig och fin är min fd styva lera numera.
Grunden till en bra odlingsjord är givetvis den matjord du har på platsen. Den kan vara sandig eller lerig, gulbrun eller svart eller något obestämt mitt emellan. Men den är sällan så perfekt att det inte lönar sig att göra den ännu bättre. Sandjorden är den snabba jorden som fort blir varm och odlingsklar på våren. Den är porös och väldränerad, men torkar lätt ut och du måste gödsla ofta, eftersom det bara rinner rätt igenom den. Lerjorden är den feta och näringsrika. Den håller vatten bra, men är svår att gräva i förutom när jorden har exakt rätt vattenmängd. Och dessutom värms den upp väldigt sakta på våren, så man får vänta med sådden.
På hösten gräver jag ner löv i landen som får förmultna över vintern.
Vad lär vi oss av detta? Jo att man helst ska blanda lite av varje för att få den bästa odlingsjorden. Jag som har en naturligt styv lera öser på med grus, torv, hästgödsel och kompostjord varje vår. Om jag hinner med så till hösten vänder jag ner löv och kanske lite halm som får förmultna över vintern. Efter 7 år kan jag säga att jag har fått en fin jord. Det ger sig alltså inte gratis. Men det är ju just därför som det är så underbart att peta i den.
Vad gör man då kompost av? Jag har två komposter. En sluten behållare (tunna med lock) för köksavfall som teblad, kaffesump, potatisskal, blomkålsblast, äppelskruttar och sånt där. Sen en öppen (pallkragar) med trädgårdsavfall där jag samlar och varvar löv, gräsklipp, slängda blommor, salladsblad och så vidare. Båda tömmer jag nu till våren. Det går fort och lätt att flytta komposten med hjälp av pallkragarna. Tar först och sprider ut det sista av fjolårets jord. Sedan på med några pallkragar och så börjar jag fylla dem med innehållet i kökskomposten och därefter den fulla trädgårdskompostlådan. Det färskaste och grövsta som ligger överst hamnar underst i den nya högen. An efter som den stora högen minskar lyfter du över pallkragar till den nya högen så det får plats. När allt grovt material bytt låda har du en hög färdig jord kvar i botten på den gamla lådan. Vill du vara riktigt noga så kan du sålla den genom ett finmaskigt nät för att få bort grövre pinnar. Annars blir allt detta prima jordförbättring med sin lite grova struktur. Fortsätt nu att mata den nya kompostlådan med nytt material hela sommaren och hösten. Öka på med fler pallkragar när avfallet når ända upp till kanten. Det sjunker ihop så sakta medan det förmultnar. Och nästa vår gör du om proceduren med materialförflyttningen igen. Kretsloppet är fullbordat.
