Bjuder på en liten bildkavalkad från Malmö Garden Show i månadsskiftet maj-juni. En liten oas med massor av tips för både amatörer och proffs som trädgårdsdesigners och gröninredare. Det är ett jättefint arrangemang av Malmö stad och show director John Taylor! Tack för att vi får gå in gratis!
Det beror lite på hur man ser på saken. Hemma hos mig är aklejan definitivt ett ogräs eftersom den sprider sig hejvilt och rikligt. Men jag skyfflar bort den där jag inte vill ha den. Med lupinen är det precis likadant där den trivs. Namnet lupin härrör sig för övrigt från latinets lupus = varg, och syftar till växtens förmåga att ta sig fram med våld. Har man lyckan att få fram fina färgkombinationer som passar in så är den ju en underbar försommarblomma.
Lupinen är en ärtväxt som fixerar kväve i rotknölarna och fröna hos vissa arter är faktiskt ätliga. I medelhavsområdet och Nordafrika lägger man in dem i saltlag och serverar dem ofta som aptitretare, både med och utan baljor. Medan andra arter däremot innehåller svaga halter av giftiga alkaloider.
Eftersom lupinen kan ordna fram sin egen näring från luften växer den gärna på karga platser som torra dikesrenar, men också i glesa woodland och vid vatten. Blomningen är relativt kortlivad, men den utvecklar nya, mindre blomställningar efter hand och ger på så vis ett lite längre prydnadsvärde. Lupiner är också vackra som snitt, att ta in i vas, men står sig tyvärr inte så många dagar.
Nu är det snart nävornas årstid. Jättefina växter som jag inte kan minnas hade någon framträdande roll i trädgårdsvärlden för 20 år sedan. Men nu är det annorlunda. Man har insett värdet i dessa lättförökade och vältäckande växter som fyller ut i rabatterna och blockerar för ogräs. Det finns knappast lättare nybörjarväxter heller för den delen. Trädgårdsplanerarens favoritväxt kan man nästan säga.
Det bästa av allt, tycker jag, är att du hittar en näva för alla lägen. Det finns sorter för sol och torrt, nävor för skugga och lite fuktigt och nävor som trivs i mellanlägena. Samt massor av färger från vitt, blått, ljuslila, rosa till karminrött och purpursvart. En förträfflig växt, helt enkelt.
Geranium cinereum, silkesnävorna, är lågväxande och inte så aggressiva till växtsättet. Blommorna är stora i jämförelse med de djupt tandade, små bladen. De härstammar från bergstrakter i centrala och sydöstra Europa. De ska ha väldränerad jord och skyddas från vinterväta.
Brunnävor, Geranium phaeum, finns även i vitt, namnet till trots. De är tidigblommande i juni. Den purpusbruna sorten ’Samobor’ är en tacksam trädgårdsväxt som med sina vackert mönstrade blad passar fint in bland andra perenner i rabatten. Geranium phaeum trivs i sol-halvskugga och klarar också en del torka.
Vill du lära dig mer om nävor så rekommenderar jag Ulla Hårdes bok ”Nävor”. Den presenterar ett stort antal släkten och arter på ett trevligt sätt och har dessutom med ett avsnitt om skötsel och förökning av nävor.
Min försommarfavoritväxt aklejan står i blom. Det måste vara en av de mest anspråkslösa växterna, för den trivs verkligen överallt. I sol, i halvskugga, i fukthållande eller torr jord, högt eller lågt pH. Inget verkar spela någon roll. Och så sprider den sig generöst, så du blir aldrig utan plantor.
Jag kan inte riktigt säga vilken variant som är min favorit, för det finns så många olika. Ca 70-80 arter och en massa namnsorter till dem. Helvita är läckra, men även de vanliga rosa. Tvåfärgade kan bli lite mycket tivoli, men den purpur-vita ’William Guiness’ ovan är ju ändå rätt fin.
Vad många inte vet är att aklejan är giftig. Fröna innehåller blåsyra och växtsaften i blommor och stjälkar kan också ge förgiftningssymtom. Så lockas inte att smaka på de särpräglade blommorna. ”Acklejans örtstånd är snarare något beskt än skarpt, men fröen lära vara drastiska; de ha brukats mot skabb och onda sår hos barn” står det i Utkast till svenska växternas naturhistoria I av C.F. Nyman från 1867.
Känner du lite extra för just lök- och knölväxter, även kallat geofyter, så är det här absolut en bok att satsa på. Den är skriven av Eric Wahlsteen tillsammans med min gamla lärare på Alnarp, dessvärre numera avlidne Kenneth Lorentzon. Noggranna beskrivningar av arternas utseende, släkte och ståndort varvas med ingående fakta om hur man bäst etablerar en växt och hur den förökas. Det finns också kartor som beskriver härkomsten för de olika släktena. Här finns även ett otal fotografier från växternas ursprungsmiljöer, och det gillar jag skarpt. All fakta du behöver finns här.
Finns det något jag kan önska är att man hade tagit hjälp av en skicklig originalare som hade fått bilder och texter på rätt plats i layouten. Det är lite hemmabygge över det hela. Boken är tryckt 2013 och kan vara svår att få tag på, så det lönar sig att kolla på andrahandsmarknaden.
Gick runt på Malmö Garden Show igår, fredag. Ett jättefint litet evenemang på bästa trädgårdsplats i Malmös vackra Slottsträdgården. Balkonger och miniträdgårdar tävlar om ära och medaljer. Medaljerna hade juryn delat ut redan innan mässans öppnande, men det fina ”Publikens pris” avgörs först till helgen. Trendigt med grönsaksodling, det hade Annika Rehwin byggt upp tillsammans med gänget från Hvilan Utbildning (bild ovan). Mässan pågår lördag-söndag, så passa på och besök den om du är i stan!
Det var ju rätt stora influenser från Chelsea Flower Show i vissa montrar, kan tyckas. Inspiration från Christopher Bradley Hole kanske? ”Inte nudda marken” är en ljust skir uppenbarelse från Trädgårdshandel i Limhamn med fint växtval. Skönt att den svarta trenden är borta nu. Det blev lite väl tungt och tillgjort ibland.
Min favorit blev nog ”Under bar himmel” av Gröna Gården. Härligt luftig och överraskande enkel trots att den ser så påkostad ut. Klängande växter, draperi och vattenfall. Men det blev inte alls rörigt.
Plantskolan i Vellinge är sin stil trogen. Grönt, grönt, mossa, vatten, mer grönt och så lite vitt. Men årets monter var finare än någonsin, tyckte jag. Det enkla är det vackra.
Sen måste man ju bara gå och sucka över de vackra perennplanteringarna i Slottsträdgården. Aklejorna är som bäst just nu. De är underbart vackra. Mycket ’Black Barlow’ kunde man se och den gör sig så fint mot det gröna bladverket.
Best in Show fick trädgården ”Ånyo, en återfunnen trädgård” som var uppbyggd med en sammanhållande ram av gamla pinnstolar. Mycket originellt och snyggt genomfört med finstämda färger och materialval. Jag gillade kopparfärgen i baljan, teglet och de vackra Zantedesciorna. Så här såg den ut på utsidan.
Ja, det är vad jag jobbar med varje dag i mitt trädgårdsarbete. Som trädgårdsdesigner eller trädgårdsplanerare gäller det att hålla koll på ståndorten så att växterna passar på platsen och tar sig. I min värld kommer form och färg alltid på andra plats. Som trädgårdsmästare och -skötare observerar jag växter, planteringar och samspelet mellan ståndorten och de etablerade plantorna. Genom att hela tiden stämma av och registrera vad som funkar lär jag mig hur jag ska designa för bästa resultat.
Ståndort kan kallas att gilla läget på ren nysvenska. Det handlar för det första om en analys av aktuell växtplats. Fuktförhållanden i marken, ljus-skugga, pH, vind och jordmån är de viktigaste att beakta. För det andra är det en växts krav (eller önskemål) om bästa växtplats utgående från dess ursprungsmiljö där den växer vild. Ståndorten hjälper dig också att välja goda grannar att samplantera med i rabatten, eftersom växter med samma ståndort i naturen även passar ihop i en trädgårdsplantering.
Du vet att det finns växter som gärna sprider sig till helt andra platser än där du ursprungligen planterat dem. De finner sin egen bästa ståndort med andra ord. Här har vi bara att analysera vad det var som gjorde att de flyttade hit och använda den kunskapen nästa gång vi planerar en rabatt. Du kan även lära dig massor om växterna av ett så simpelt jobb som att rensa i rabatterna. Mycket nyttig grundkunskap om växter och ståndorter hämtade jag hem när jag som trädgårdselev kröp omkring i Mariehamns stads planteringar och lukade. Man får aldrig koppla bort tänkandet – det ska alltid vara med dig i alla jobb. Undrar lite hur det funkar när man kan jobba hela dagarna med musik i öronen. Det är annorlunda idag mot när tant trädgårdskonsult var ung. Hinner man alls tänka på växterna då?
Häggmispel, Amelanchier, är stora buskar till mindre träd med vacker vårblomning och en sprakande höstfärg. Gemensamt för häggmisplarna är att de klarar en bred amplitud av ståndorter. Inga stora krav på jord och fukt här inte. Det kan vara nog så tacksamt ibland om man söker en säker växt.
Körde förbi de här fina småträden i Löberöd härom dagen och var tvungen att stiga ur bilen och ta några bilder. Riktigt tjusigt mot den vita fasaden! Skulle gissa att det är sorten Amelanchier ’Robin Hill’, stor häggmispel, men riktigt säker är jag inte. Den kan bli 5-6 meter hög, med en ganska smal krona på 3-4 meters bredd. ’Robin Hill’ säljs som träd på högstam. Det har också funnits en lite bredare sort på marknaden som heter ’Ballerina’.
Jag tycker det är ett trevligt släkte som man gärna kan satsa på eftersom de är så lätta att etablera och sköta. Busksorterna tål hård beskärning och passar bra till friväxande häckar. A. spicata växer som en spik rakt upp med täta grenar och sätter gärna rotskott. A. laevis blir den breda, nästan runda busken. A. lamarckii blir ett flerstammigt litet träd. A. alnifolia fk Alvdal E är den tätt buskformade med gul höstfärg. Inga större krav på jorden alltså, men vill gärna ha en solig placering.
Det har blivit mycket surjordsväxter på sistone, men ibland snöar man in på något och då är det ju lika bra att löpa linan ut och ge många trevliga alternativa växter som passar ihop. Pärlbusken kallar jag ibland av misstag för brudbuske. Det är för att dess vetenskapliga namn heter just så: Exochorda x macrantha ’The Bride’. En härlig liten buske som har långa slängiga grenar som hänger ner.
Det överhängande växtsättet ökar på den graciösa känslan man får av de pärlaktiga blomknopparna. Just nu ser du den blomma med täta blomsamlingar och relativt stora, öppna blommor. Efter blomningen får den stjärnformat runda frökapslar som du kan se på bilden här intill.
Pärlbusken går upp till zon 3 och trivs i soligt läge i fukthållande och näringsrik jord som är åt det sura hållet. Blir pH för högt får den lätt klorotiska blad. Den blir bara en dryg meter hög och passar därför bra i framkanten av buskage och planteringar. Precis en lagom höjd för under-fönster-planteringar!
Var på studiebesök hos Splendor Plant i Jonstorp med ett gäng kursdeltagare i en Greenspire-kurs Växtkunskap. Vi skulle framför allt titta på deras perenner. Där hittade jag denna goding, allåkerbäret Rubus x stellarcticus ’Linda’ som ser ut som en alldeles utmärkt marktäckande perenn. Allåkerbär är en korsning mellan åkerbär (Rubus arcticus) och alaskahallon (Rubus stellacticus) och togs fram för ca 50 år sedan vid Öjebyns trädgårdsförsöksstation i Norrbotten. Det är en surjordsväxt som ska planteras i rhododendronjord.
Allåkerbäret blommar nu med starkt rosa blommor och får bär i juli-augusti som blir mycket goda och syrliga. De plockas när de blivit glansiga och mjuka. Man måste bara komma ihåg att plantorna är självsterila, liksom det amerikanska blåbäret, så du måste köpa minst två olika sorter för att det ska bli bär. I södra Sverige blir bärskörden mycket blygsam, men i norra delen av landet är det en utmärkt bärväxt.
Växten blir ca 20-30 cm hög. Den är härdig i hela Sverige och trivs bäst i fukthållande jord med lågt pH i halvskugga. Allåkerbäret sprider sig med underjordiska stammar. Så till den milda grad att det lätt blir ett ogräs. Rötterna skjuter nya skott varje vår och plantan vissnar sedan ner på hösten, som vilken som helst annan perenn. Skulle vara kul att testa den på någon plats!