Benved är kanske en av de mest undervärderade växterna som växer helt naturligt, men som gärna hade fått ta plats i trädgården. Den vanliga benveden, Euonymus europaeus, sprider sig lätt med frö i de södra delarna av landet. Den formar med tiden en bred (2-4 meter) och medelhög (3-5 meter) buske om inte viltet decimerar tillväxten årligen. Den verkar nämligen ha en ytterst smaklig ved för både harar, kaniner och rådjur.
Benved är en växt som tål de flesta jordar, förutom ren sandjord. Den vill gärna ha gott om näring och relativt god fuktighet i marken. Sol eller skugga spelar mindre roll. I naturen förekommer benved främst i brynzonen mellan skog och åker och den har god tålighet mot vind. Därför brukar jag även blanda in benved i läplanteringar för att täta till det nedre skiktet. Fåglarna älskar den, för att den blir så tät och för de rikliga frukternas skull. Och den tål beskärning väl ifall man vill hålla en jämn sida utåt.
Vanlig benved under sommartid är en ganska intetsägande buske. De unga skotten är gröna och även några år äldre ved behåller ofta den gröna färgen. Ett speciellt kännetecken är korklisterna på äldre skott, men även den allmänna kantigheten på skottet är typisk. Släktingen vingad benved, Euonymus alatus, får ännu mer framträdande korklister. Knopparna är spetsiga och ofta ljust gröna. De påminner mig om blåbärsris. När bladen spricker ut blir de avlångt elliptiska och tätt tandade. De är motsatt placerade runt skottet.
På hösten framkommer så det verkliga attraktionsvärdet hos benved – den sprakande höstfärgen, som oftast drar mot starkt rosa-cerise. Både blad och fruktkapslar får samma färg. När den fyrrummade fruktkapseln spricker upp tittar de granna, orangefärgade frukterna ut. De hänger ofta kvar i många veckor sedan bladen fallit.
