Släktet backsippor består av ett 30-tal arter som härstammar från norra halvklotet, både på den amerikanska och eurasiatiska sidan. De växer vilt på torra hedar och ängar. De första svenska beläggen härrör sig från 1600-talet då Olof Rudbäck d ä har antecknat att backsippan är vildväxande i hela landet och kallas vid namn som koskälla, gökeklocka och oxöron, namn som går tillbaka på växtens utseende.
Det här är en hårig perenna växt med en kraftig pålrot och djupt flikiga, fjäderaktiga blad. Tänk på rotens djup om du försöker gräva upp och flytta backsippor, så du inte skadar den. Den vildväxande backsippan är förresten fridlyst, så den får man inte ta. Blomman är också hårig och har beroende på art olika färg, allt från vit, gul, ljuslila, röd till violett. Den har en stor ståndarsamling i granngul färg. Efter blomningen utvecklas den vackra fröställningen som liknar en klematis lurviga ”fröboll”.
Backsippor trivs i sandiga, steniga marker med god dränering. Den föredrar att stå i full sol i sällskap med olika vivor och ormöga som blommar samtidigt. Har du snigelproblem bör du passa upp eftersom sniglarna glatt tar för sig av de unga bladen. Den vanligast förekommande arten i handeln är Pulsatilla vulgaris, backsippa. Den blir inte mer än 20 cm hög och lika bred, så vill man ha ett större bestånd får man skaffa en del plantor till att börja med. Här visar jag bilder på den vita ’Alba’ och den röda ’Röde Klokke’, båda lätta att få tag i.