En väldoftande och lite ovanlig bourbonros

Tittar igenom bilder från den gångna sommarens trädgårdsutflykter och hittade vackra rosor i mappen från Fredriksdals trädgård i Helsingborg. Fredriksdal har ju ett stort och fint rosarium och brukar ordna rosdagar en helg varje sommar. De har samlat på sig mängder av gammaldags buskrosor som oftast står i sin bästa prakt just i månadsskiftet juni-juli. Passar på att presentera en väldoftande och randig skönhet.

Strimmiga rosor finns det flera av.
Den strimmiga rosen Commandant Beaurepaire har en ganska gles, men mycket väldoftande blomning.

Hon, brukar jag säga om rosor, men den här blir väl en han i alla fall, åtminstone en hen, för den har fått sitt namn efter en fransk officer som begick självmord efter att han tvingats ge upp striden mot preussare och österrikare i slaget vid Verdun 1782-1792. En sorglig historia, om den är sann eller inte kan jag inte veta. Men visst blir det betydligt intressantare när saker och ting får en historisk anknytning? ’Commandant Beaurepaire’ heter rosen.

Gammaldags rosor doftar ofta mycket gott.

Det är en tämligen storvuxen buskros som brukar hänföras till Bourbon-rosorna, ibland i remontantgruppen. Rosen togs fram i Frankrike 1875, men dess föräldrar är inte kända. ’Commandant Beaurepaire’ har en tät och kraftig växt med överhängande grenar. Tipset är att beskära den ganska hårt till ca 1,5 x 1,2 meter för att den ska behålla sitt utseende. Rosen har ljust gröna, väldigt smala, nästan lansettliknande mot ovala blad som ofta är vågiga. Just smala blad är rätt ovanligt på buskrosor och i kombination med de strimmiga blommorna kan det vara ett bra kännetecken.

Bourbonrosor har oftast en mycket god doft när rosorna blommar.
Observera de smala och spetsiga bladen hos denna ros.

Blomman är stor och fylld, lite skålformig. Knopparna är nästan runda. Blomman varierar i färg från ljust rosa till karminröd och purpurröd. Strimmorna kan vara nästan vita. De knallgula ståndarknapparna är delvis gömda. Doften hos denna ros är underskön och stark. Rosen är inte sjukdomsbenägen, vilket ökar användbarheten. Eftersom den kan remontera sparsamt mot sensommaren är det bra att ge den en god, välgödslad jord och vattna vid torka. Definitivt en ros jag ska hålla utkik efter!

Dodong är ett riktigt höstträd

Ullungrönnen Dodong har en särskilt grann höstfärg i sina glansiga blad.

Ett av de vackraste höstträden och bland de allra intressantaste rönnarna är ullungrönnen Sorbus ’Dodong’. Sorten är selekterad från frö som den svenska botanisten Tor Nitzelius samlade in på ön Ullung i Syd-Korea 1976. Nitzelius skriver själv så här i sin bok ”Träd i när och fjärran” från 1983:

Ullungrönnen sätter rikligt med stora, päronformade bär.

”Högst upp på Seonginbong, 900 meter över havet, observerade jag en rönn, som i första hand föll i ögonen genom sina stora blad. Den hade börjat visa höstfärger i karmin. Några fruktklasar som insamlades den 29 september 1976 avvek från genomsnittstypen av Sorbus commixta genom sin lysande orange färg. De enskilda frukterna var mycket större och dessutom päronformade.

Bären hos ullungrönnen är stora och päronformade.

Som buske eller träd för parker och trädgårdar förefaller ullungrönnen vara en värdefull nyhet genom sitt eleganta växtsätt. Den har under de senaste tre vintrarna (1980-82) inte fått några som helst skador. Bladsprickningen sker jämförelsevis tidigt, i april, men även i halvlövat tillstånd har den uthärdat nattemperaturer på -9 grader veckovis.

Höstfärgen hos rönnen Dodong är lysande orangeröd.

Jag vågar ännu inte uttala mig om ullungrönnen är en ny art eller varietet eller en utpräglad lokalform av Sorbus commixta. Det får blomning, fruktsättning och rikligt beläggmaterial från växtlokalerna på ön visa.” Så skrev alltså Tor Nitzelius och ännu så länge har man inte kunnat påvisa med säkerhet till vilken art rönnen ’Dodong’ hör. Därför heter den till sitt vetenskapliga namn bara Sorbus ’Dodong’. Dessa träd blir ca 10 meter höga och passar därför bra i mindre trädgårdar och som gatuträd. Men precis som Tor Nitzelius noterade så har ullungrönnen en kontinental prägel och drabbas tidiga vårar lätt av frostskador eftersom den slår ut så tidigt. Man ska därför inte plantera den på de allra varmaste växtplatserna, utan gärna låta den vänta lite på vårens inträdande.

Mitt inne i skogen stod en stolt digitalis

Minns när jag kom till Stowe i England första gången och gick omkring i parken dagen innan jag skulle börja jobba där. Jag förundrade mig över storleken på parken. Den var större än någon annan parkträdgård jag någonsin hade upplevt. Den var grön, grön och grön. Urgamla träd och frodiga buskplanteringar, men inga blommor. Verkligen inga blommor alls. Det var jag inte van vid och jag tyckte det var mycket konstigt.

Fingerborgsblommor förvildar sig lätt och sprider sig vidare med frön.

Efter några dagar när jag hade tagit reda på mer om vad en landskapspark egentligen var för någonting började detaljerna i det gröna framträda. Clumpsen, alléerna, de underbara stentemplen och sjöarna med sina fåglar. Jag började urskilja skönheten i det gröna och landskapsparkens speciella koreografi. Och då sprang jag på blommorna alldeles av en händelse. Intill the Cobham Monument, bakom Hawkwell Field, stod en grupp fingerborgsblommor, raka i ryggen som tennsoldater, helt ensamma som färgklick med ryggen åt idegransplanteringen. De var underbara! Absolut oemotståndliga! Och jag har älskat Digitalis efter det.

Mörkt rosa skönhet bland fingerborgsblommor.
Fingerborgsblommor trivs i ljusa woodland eller andra platser med humusrik jord.

Digitalis heter de, efter latinets digitus  som betyder finger. I det här fallet syftar ordet på blommans form som liknar ett avklippt finger på en handske. Digitalis purpurea är den vanliga fingerborgsblomman med vita, gula, rosa eller purpurfärgade blomhattar. Utöver dessa finns det över 20 andra arter av fingerborgsblommor. Alla har de klockformen med det prickiga svalget gemensamt.

Vita fingerborgsblommor bland silverfärgade blad och frökapslar av vallmo är en skön bild.

Efter den gången i Stowe så har jag också sprungit på digitalis i den skånska skogen, i Häckeberga. Det är en växt som förvildar sig lätt och hittar trivsamma platser i naturen på egen hand. År ett utvecklas bladrosetten och år två blommar den. En bienn (=tvåårig), med andra ord. Sedan kan den leva vidare länge, länge om den tillåts fröa av sig så att det alltid finns nya småplantor på tillväxt. Du kan köpa digitalis som färdig, blommande ”perenn” också, men kom då ihåg att glädjen är kortvarig. Nästa år blir det inga blommor. Men låt de pyttesmå fröna mogna i sina frökapslar och strö sen ut dem på lämplig plats så har du något att se fram mot om två år i alla fall!

 

Linden hör till våra bästa alléträd

Linden blommar relativt sent, i juli månad.
Blommande lind lockar till sig mängder av humlor.

Lindblomningen i första halvan av juli är en bråd tid för alla humlor. Linden är en god nektarkälla och blomningen är pålitlig från år till år. Linden hör dessutom till våra allra vackraste parkträd och används mycket i stadsplanteringar. Nästan lite för mycket, då den i vissa städer är totalt dominerande bland park- och alléträd. Man måste alltid komma ihåg risken för oväntade skadedjur och sjukdomar. Litar man sig för långt på en idag frisk art kan det bli kostsamt om de sedan drabbas i stor skala av någon ny skadegörare. Så hände med almen på många håll och det finns anläggningar som fortfarande inte är fullt återställda efter de svåra almsjukeangreppen.

Noggrann uppbyggnadsbeskärning är viktigt för lindar som ska planteras som alléträd.
Noggrann uppbyggnadsbeskärning är viktigt för lindar som ska planteras som alléträd.

Den stora användningen av just lind i stadsmiljö tror jag hänger samman med att det är ett anpassningsbart träd som har god härdighet och tåligt mot beskärning. Lyckligtvis finns det ett stort antal olika lindar som varierar i format och ståndort. Skogslinden, Tilia cordata, hör till de vanligaste i historiska anläggningar. Den rena arten är inte speciellt bra för alléplantering då den är fröförökad och därmed har väldigt varierande avkommor. Den har också ett kraftigt hängande växtsätt vilket gör att den måste stammas upp väldigt högt i trafikmiljöer. Det finns däremot flera bra namnsorter, t ex Linn E och ’Rancho’ som båda är småväxta för att vara lindar. De blir inte mer än 10-12 meter höga som fullvuxna och har en konisk, äggformad krona som passar in även i smala gator och bostadsgårdar. Sen har vi också ’Greenspire’, min namne som används mycket i städerna idag. Den har en välformad och sammanhållen krona, men blir betydligt bredare och högre än de två förra. Tilia c. ’Greenspire’ vill inte stå blåsigt och i kall jord.

Lindens löv varierar mycket i storlek från små och nätta äldre blad hos skogslinden till enormt stora på årsskott.

Tilia tomentosa, silverlinden, är en vackert silverskimrande lind som får sin annorlunda färg av de tätt sittande silverfärgade håren på bladens undersidor. Håren skyddar också mot bladlusangrepp, vilket gör att det inte blir någon droppande honungsdagg från silverlinden. Ett extra plus med tanke på användningen som alléträd. Den är mycket värmekrävande, men tål torka och stadsklimat bra. Den blir nästan rund i kronformen som fullväxt.

Många lindar skjuter enormt rikligt med stamskott.
Stamskott är mycket vanligt på lind och ska helst tas bort så tidigt att de kan ryckas loss.

Skall du välja en lind till klippt häck rekommenderas bohuslind, T. platyphyllos, eller skogslind. Bohuslinden blir stor som friväxande, men svarar bra på beskärning och har använts mycket i häckar kring historiska anläggningar. Den är mer närings- och fuktkrävande än många andra lindar, vilket man ska tänka på vid val av lind till en torrare växtplats.

Övedsklosters lindallér härstammar från 1760-talet.

Vid Övedskloster, i Sjöbo, Skåne, finns en mycket vacker lindallé planterad på den uppbyggda väg som leder rakt norrut från slottet. Dessa träd tror man planterades under senare hälften av 1700-talet, möjligen så tidigt som 1760. Träden bär spår efter en kraftig hamling och i dess spår numera röta, men de ser ändå rätt vitala ut fortfarande. Längs den sk Tvärallén har nyplantering av fröförökade lindar skett under de senaste 10 åren. De uppenbarligen fröförökade lindarna har mycket varierande utseende och har dessutom kronhöjts mycket kraftigt, utan att egentligen ha uppbyggnadsbeskurits alls i sin ungdom. Resultatet är en svajig allé med tveksamt skönhetsvärde.

Lindar är vackra alléträd som används mycket både i stad och på landsbygd.
Tullesboallén är relativt nyplanterad.

Vidare norrut mot Bjärsjölagård har vi en annan lindallé mellan Tullesbo slott och Övedskloster. Även den grundar sig på fröförökat material, men den har vuxit lite längre och stammarna är något rakare. Just uppbyggnadsbeskärningen skulle jag säga är det största problemet många gånger. Har grenverket formats under hela ungdomen behövs sällan några radikala åtgärder under etableringsfasen på den nya växtplatsen.

Gudomliga gammaldags gallicarosor

Splendens är den enkla grundformen till många gallicarosor.

Det är inte helt klarlagt, men man gissar att det var gallicarosor som odlades i området kring Persien, Babylonien och Grekland ca 1200 år f Kr. Dessa rosor bildade stommen i det som utvecklades till dagens gammaldags buskrosor. Så småningom vandrade rosorna vidare mot Italien, Frankrike och Sverige. De tidigaste gallicarosorna som finns omnämnda här är de som Olof Rudbäck d.ä. planterade i Uppsala botaniska trädgård åren 1658-1685. Det var framför allt ’Officinalis’ och ’Rosa Mundi’. Som störst var rosgruppen vid tidigt 1800-tal då det bara i Frankrike fanns omkring 2000 olika namnsorter till salu. Idag finns endast några hundra sorter bevarade.

Polkagrisrosen Rosa Mundi är troligtvis en sport av Rosa 'Officinalis'.
Polkagrisrosen Rosa Mundi är troligtvis en sport av Rosa ’Officinalis’.

Speciella kännetecken hos de engångblommande gallicarosorna är att de för det mesta växer på egen rot och skjuter rikligt med rotskott. På så vis är lätta att dela på. De växer bra på lätta jordar, ofta ända upp i zon 5. Det här är buskrosor som oftast inte blir högre än 1 – 1,5 meter och de blommar från korta sidoskott från fjolårsskotten. Beskärningen inriktar sig på att bygga upp rosorna med grenar i olika ålder och grenar som kommer ända nerifrån. Beskär under vårvintern genom att gallra ut de äldsta grenarna ända ner till marken. Spara inga rotstubbar. Under sommaren nyper du av överblommade rosor.

Adèle Prévost är en gammal gallicaros med okänt ursprung.
Rosa gallica ’Adèle Prévost’ blommar mycket rikligt.

’Adèle Prévost’ är en härdig sort som har mörkt karminröda till violettskiftande stora blommor. De doftar mycket sött och starkt. Som du kan se av bilden blir de något påverkade av ihållande regnväder när blommorna ska slå ut. Men det är en rätt frisk ros som passar bra i både trädgårdar och offentliga planteringar.

De melerade kronbladen hos rosen Alain Blanchard ger den ett alldeles speciellt utseende på nära håll.

Den franska rosen ’Alain Blanchard’ har en mycket säregen blomfärg. Den är violettmelerad i varje karminrött kronblad och har en tydligt markerad mitt med guldgula ståndare. Doften är inte speciellt stark, men doftar tydligt ros. En superhäftig ros som inte brukar angripas av svampsjukdomar.

Aklejans tid är nu

Det sägs att Nora Barlow som gett namn till den här vackra aklejan var barnbarn till Charles Darwin.
Det sägs att Nora Barlow som gett namn till den här vackra aklejan var barnbarn till Charles Darwin.

Min försommarfavoritväxt aklejan står i blom. Det måste vara en av de mest anspråkslösa växterna, för den trivs verkligen överallt. I sol, i halvskugga, i fukthållande eller torr jord, högt eller lågt pH. Inget verkar spela någon roll. Och så sprider den sig generöst, så du blir aldrig utan plantor.

Purpurfärgade hylleblad och vita inre kronblad har denna akleja.
Jag kan inte riktigt säga vilken variant som är min favorit, för det finns så många olika. Ca 70-80 arter och en massa namnsorter till dem. Helvita är läckra, men även de vanliga rosa. Tvåfärgade kan bli lite mycket tivoli, men den purpur-vita ’William Guiness’ ovan är ju ändå rätt fin.

Aklejorna frösår sig lätt, men avkomman är inte sortäkta.

Vad många inte vet är att aklejan är giftig. Fröna innehåller blåsyra och växtsaften i blommor och stjälkar kan också ge förgiftningssymtom. Så lockas inte att smaka på de särpräglade blommorna. ”Acklejans örtstånd är snarare något beskt än skarpt, men fröen lära vara drastiska; de ha brukats mot skabb och onda sår hos barn” står det i Utkast till svenska växternas naturhistoria I av C.F. Nyman från 1867.

White Barlow heter den dubbla vita aklejan med små blommor.

 

Perennuppropet har gett frukt

Nu i vår lanseras de första perennerna som tillhör varumärket ”Grönt kulturarv” i växthandeln. Det här är perenner som odlats minst sedan 1940 och har hittats vid inventeringar av äldre trädgårdar runt om i Sverige. Jätteprästkragen ’Bröllopsgåvan’ från Skåne, strandbinkan ’Fru Frida Lindström’ från Jämtland, höstfloxen ’Alma Jansson’ från Uppland och höstfloxen ’Ingeborg från Nybro’ från Småland är de första som lanseras nu i vår.

Jätteprästkragen är en speciellt utvald frisk och härdig trädgårdssort.
Foto: SLU

Sorterna passar för trädgårdsägare med intresse för historiska växter, oavsett om man har en nyanlagd trädgård eller en äldre trädgård med tidstypiska växter. Sorterna har alla visat sig vara robusta, friska och tåliga med en vacker blomning. Alla bär dessutom på en historia och i flera fall finns det traditioner, berättelser och lokala namn knutna till dem. De har inspirerat till de nya sortnamn som perennerna har fått. Namn som anspelar på trädgårdens ägare där man hittat plantorna. Läs mer om de fyra växterna och deras bakgrund.

Den svagt ljuslila floxen har små blommor och en fin doft.
Foto: SLU

 

Höstfloxen ’Alma Jansson’ tycker jag verkar mycket lovande. Det är en flox med mörkgrönt bladverk och ljuslila blommor med lite vitt i mitten. Den är småblommig och blommorna blir bara ca 2,5 cm i diameter. Blommorna ska ha en svag, angenäm floxdoft. Sorten har visat sig frisk och sprider sig gärna med utlöpare utan att ha ett aggressivt växtsätt. Den bör alltså delas med några års mellanrum för att få plats. Floxen ’Alma Jansson’ är en reslig växt som blir ca 1 meter hög. Vid provodlingen på Sveriges lantbruksuniversitet i Alnarp har sorten gått i blom i början av juli och blommat i cirka en månad. Man kan komma ihåg att flox gärna blommar lite längre om man putsar bort utblommade blommor. Den här ska jag absolut hålla utkik efter!

 

Vårvinter bra tid för hamling av pilar

Pilar hamlas med regelbundna intervaller för att stammen ska orka bära upp den stora grenmassan.Hamlingen som metod härstammar från tiden när man tog tillvara lövade kvistar som vinterfoder till djuren. Ask, lind, lönn och även pil var vanliga träd som man tog foder från. Pilarna hamlades också för att få material till korgbinderi och liknande. Idag är det främst en beskärningsform för att följa traditionen i t ex det skånska odlingslandskapet med pilevallar.

Motorsågen är inte rätt redskap att använda för beskärning av pilar eller andra träd för den delen.
Precisionen är inte den bästa med motorsågen, så håll dig till sekatör och handsåg.

Pilarna är tåliga träd som kan uppnå en ansenlig ålder tack vare rätt utförd hamling. Men man kan också förstöra dem med felaktiga metoder. Motorsågen är inte rätt redskap att använda, eftersom den lätt sliter i de sega grenarna och man frestas att ta lite för nära stammen. Man ska inte skära i barken eller kapa bort hela huvudet! Trädet saknar förmåga att sätta nya skott från den öppna stammen. De ”sovande” knoppanlagen eller adventivknopparna sitter nämligen strax under barken i kambiumskiktet.

Skotten avlägsnas så nära stammen som möjligt vid hamling.

Hamlingen av pil startar när träden är unga. De ska ha kommit igång med sin tillväxt i några år och format en stamhöjd på ca 2 meter. Första beskärningsåret kan man bara begränsa höjdtillväxten genom att knipa av toppskottet, men låta sidogrenarna försörja trädet ett år till. De första åren kan man dessutom gärna spara några ”saftdragare”, dvs klena skott som får igång tillväxten tidigt om våren. Senare är en beskärning av alla grenar varje till vart tredje år lagom intervall. När grenarna kapas av tätt intill stammen formar de på sikt ett ”huvud” som får en klubblik form. Observera att när ett träd väl har börjat hamlas får man hålla på i hela dess livstid. Det är ett åtagande man får räkna med i sin arbetskalkyl.

Vid hamling används sekatör och handsåg.
Ett virrvarr av grenar har bildats under förra växtsäsongen och vissa är t o m för grova att kapa med sekatör.

Sekatör och handsåg är lämpliga redskap när man utför hamling. Därtill är stegen bra att ha så man kommer upp i kronan och slipper att belasta axlar och nacke för mycket i en felaktig arbetsställning. Det allra bästa faktiskt är om man kan arbeta i par, för då slipper man flytta stegen så mycket och jobbet går raskt framåt. Dessutom är det roligare att jobba tillsammans!

När träden blir äldre blir det hamlade huvudet grövre.

Resultatet efter hamling: raka fina rader av snaggade pilhuvuden. Och en massa ris!

Tulpanomanin – börshandel med tulpanlökar

Tulpaner är fortfarande en stor handelsvara i Holland idag.Under 1600-talets början spred sig ett blomstermode i de fina kretsarna i Europa. Parisiska överklassdamer prydde sina festklänningar med en exklusiv tulpan vid dekolletaget. Småningom spreds detta mode även till Holland och det skapades på kort tid en väldig efterfrågan på tulpaner. Eftersom tulpanen är en växt som förökar sig väldigt långsamt med sidolökar så klarade odlarna inte av att möta upp behovet från marknaden, utan priserna gick upp.

Den strimmiga tulpanen Semper Augustus orsakade köphysteri på 1630-talet.På 1620-talet var speciellt de strimmiga tulpanerna mycket eftertraktade. Man upptäckte att lökar som tidigare gett enfärgade blommor plötsligt gav flerfärgade blommor. Det skapades ett väldigt sug efter dessa lökar. Bästsäljaren var en röd och vitstrimmig tulpan vid namn Semper Augustus. När priset var som högst år 1636 kunde man få ett flott hus i centrala Amsterdam i utbyte mot en sådan exklusiv tulpanlök. Hysterisk handel och spekulation rådde.

Kraschen kom nästa år. Över en dag sprack bubblan och många lökhandlare ruinerades. De hade skuldsatt sig över öronen för att köpa upp attraktiva tulpanlökar, som nu plötsligt inte var värda mer än en bråkdel av sitt tidigare värde.

Tulpanens tid är nu!

Först en bit in på 1900-talet kom man på hemligheten bakom de några hundra år tidigare så åtråvärda strimmiga tulpanerna. Färgskiftningen orsakades av ett virus som spreds av bladlöss. Virussmittade tulpaner får inte säljas i Europa idag, men man har kommit på andra metoder att odla fram resistenta hybrider med vackert mönstrade kronblad. Den tulpan som idag teckningsmässigt ligger närmast den berömda Semper Augustus är den dubbelblommande Carnaval de Nice, en alldeles underbar senblommande tulpan.

Tänker på Tage Andersen och hans konst

Blomsterinstallationer signerade Tage Andersen som inte är från denna världen.
Foto från Tage Andersens hemsida

Många gånger har jag besökt hans utställningar och njutit av blomsterkonsten – på Sofiero, Norrviken, museum i Köpenhamn och givetvis butiken på Ny Adelgade i Köpenhamn. Butiken där man gladeligen betalar inträde för att få komma in. Tage Andersen är från början konditor och en sann konstnär som gör lite som han vill av blandade material. Men det rostiga järnet och de enorma installationerna är nog det jag minns bäst. Och så kameliorna! De är inte små och de är inte en och två. Det är helt enormt.

Kameliorna är Tages speciella skötsbarn.

Hela atmosfären är förtrollande i hans konstverk. Det är lite mystiskt, hemligt och exotiskt på samma gång. De smygande dimmorna, den knallgröna mossan, skönsjungande burfåglar och lite bedagade blomställningar. Lite som ett mörkt rödvin med många bottnar. Så upplever jag hans konst.

Butiken i Köpenhamn är ett upplevelserum för blomsterkonstnärer.Numera kan man även åka till Småland för att uppleva Tage Andersen. För några år sedan köpte han sitt nya svenska hem och stora byggprojekt, Gunillaberg. Gunillabergs herrgård från 1660-talet ligger i Jönköpingstrakten utanför Bottnaryd. Sakta omvandlas det till Andersenrike, med konstfulla trädgårdselement som barockträdgård med spegeldamm, djurgård med får, hängbuksvin och vackra kor och fågelburar, lusthus och liljeträdgård.

Så det får bli nästa Tage Andersen-resa. Klarar han av att pendla till Gunillaberg varje helg så ska väl jag kunna ta mig dit åtminstone en gång för att få uppleva hans nyaste projekt.