Den är ett av våra mest hatade ogräs, men för några få som vet bättre en vitamin- och mineralspäckad delikatess. Våtarv, nate, fågelgräs, vannare, fettagg, vassarv och på engelska chickweed. En enorm uppsättning namn har den i folkmun, men heter Stellaria media på latin. Våtarv är Carl von Linnés favoritnamn på denna krypande växt som sprider sig som elden.
Våtarven finns över hela världen där det över huvud taget växer någonting. Det är en ettårig växt som mycket väl hinner producera frö två-tre gånger per säsong. Utöver fröspridning så slår den lätt nya rötter när den kryper längs marken. Bryts en tunn stjälk av slår den lätt rot, så det är ett besvärligt ogräs att rensa. Men den vill ha fuktig och näringsrik jord för att utvecklas riktigt väl. Men vill det sig illa så tar den på ett par veckor över helt i trädgårdens skuggigare partier. Bladmassa och rotsystem bildar då en sammanhängande, tät matta som lätt konkurrerar ut svagare grödor. Och ja, jag har varit med om det, fast jag glömde att fota jätteplantan.
Våtarven är dessutom en intelligent växt som utnyttjar växtrörelser, sk tropismer. När det blir sen kväll viker den ihop bladen mot stjälken. På så sätt sparas bladens värme, istället för att stråla ut i natten. En annan rörelse som förekommer hos våtarven är då den viker ner bladskaftet till en befruktad blomma. Det ger större chans till befruktning för de andra blommorna i samma knippe. När fröna mognat vinklas skaftet uppåt igen. Är vädret soligt och torrt öppnar sig fröhuset så att fröna exponeras för omvärlden. Men vid minsta fuktpust slår fröhuset igen sina flikar för att skydda fröna. Jätteintressant, och detta lärde jag mig nyligen i tidskriften Natur & Trädgård.
Den saftiga stjälken gör våtarven krispig och god i sallader. Det är välkänt, även om jag själv inte provat ännu. Ju spädare skotten är, desto godare är de. Men jag minns också hur farmors höns kastade sig över tuvorna man slängde in i hönsgården som barn. Man kan gärna mortla våtarven till pesto eller smörfräsa den och smaksätta med citronsaft och salt. Smaken ska vara lik spenat. Och näringsmässigt ligger den inte alls efter. Hör bara – 15 procent av växtens vikt är rena proteiner. Innehållet av kolhydrater och mineraler och spårämnen är också väldigt högt för en grön växt. Dessutom innehåller späda blad mängder av C-vitamin, antioxidanter och betakaroten. Så jag får nog omvärdera våtarven och spara några plantor i landet för att äta upp dem!
