Päron i snart hela landet drabbas av en värdväxlande rostsvamp, päronrost, Gymnosporangium fuscum, som i södra Sverige gjort det nästan omöjligt att ha friska päronträd. På sina håll är det tveksamt om det är lönt att plantera päronträd överhuvud taget. Du ser det på ditt päronträd genom att bladen får orangegula fläckar och taggiga, kuddliknande utskott på undersidan. Många träd blir kraftigt försvagade och med åren blir frukterna mindre och hårdare och till slut helt oätliga.
Det kluriga med svampsjukdomen är just att den värdväxlar med vissa trädgårdsenar som sävenbom (Juniperus sabina), blyertsen (Juniperus virginiana), trädgårdsen (Juniperus x pfitzeriana), himalayaen (Juniperus squamata) och kinesisk en (Juniperus chinensis). Den vanliga enen, Juniperus communis är inte värd för svampen, inte heller tuja, cypress eller andra barrväxter.
På våren och försommaren kan man se det som gulbruna geléklumpar med päronrostens vintersporer på enarna. Svampen sprider sitt mycel inne i enens ved. Vid fuktig väderlek sprids sporerna från geléklumparna med vinden till de omkringliggande päronträden och startar ett nytt ettårigt angrepp. It takes two to tango, utan enarna klarat inte päronrosten av att överleva. Ny smitta måste alltid komma från enarna.
Det är svårt att skydda sig mot päronrost eftersom det nästan alltid finns mottagliga enar inom säkerhetsavståndet, som man räknar till ca 500 m. Finns det några enar av arter jag nämnde innan i grannskapet, gäller det att tala vackert med dina grannar. För att ta bort och bränna enarna är den enda bot som kan hålla rosten borta. De angripna päronbladen kan man kompostera med sitt övriga löv utan problem. Smittan är bara ettårig. Tyvärr har man inte lyckats få fram några resistenta päronsorter än så länge.
