Rosmarin är en växt som trivs på Medelhavets stränder. Den är en viktig beståndsdel i det som kallas macchia på italienska, dvs den torra, snåriga buskskogen som växer vid sidan om vägarna. Det är med andra ord en mycket anspråkslös växt vi talar om som klarar sig på lite. Och den största risken i vårt klimat, förutom vinterkylan, är väl att vi vattnar ihjäl våra rosmariner eller planterar dem i alldeles för bra jord. Rosmarin kan övervintra ute i skyddade lägen i de mildaste klimatzonerna. Men den måste täckas väl med löv och halm. Annars är det ett bra tips att ta in plantan i kruka och förvara den ljust, men svalt. När våren kommer exploderar den i ljuvliga små blommor i ljust lila eller blått.
Rosmarin har en mycket oljig doft av kamfer och barr. Den eteriska oljan som utvinns ur bladen innehåller mycket riktigt kamfer, borneol och cineol. Rosmarinkvistar och enbär brändes för att friska upp unken inomhusluft under medeltiden. Man trodde också att den höll pesten borta. Rosmarinoljor har använts i luktvatten av olika slag och den ingår faktiskt i receptet för doften 4711, som är den första kända eau de colognen.
Rosmarindoften är sedan länge förknippad med minne och trohet. I Hamlet finns en passage där Ofelia ber Hamlet minnas henne med orden: There’s Rosemary, that’s for remembrance; pray love, remember. Man har också använt rosmarin vid bröllop, i brudkronor samt vid begravningar, för hågkomstens skull. Under antiken bar eleverna en rosmarinkrans på huvudet för att minnas bättre när de skulle upp till tentamen!
Rosmarin är en härlig krydda i maten, men man ska bruka den med måtta. I lammstek är väl rosmarin en oumbärlig krydda och den gör sig också utmärkt till ugnsstekta grönsaker. Kyckling med rosmarinsås är en annan favorit. När Henrik VIII av England serverades vildsvinshuvud skulle det ha en rosmarinkvist i munnen. Han hade också en älsklingsdessert som kallades rosmarinsnö. Det är en äggtoddy med hårt vispade äggvitor och vispgrädde med tillsats av stötta rosmarinblad. Skulle man prova!