Jag planterade en liten stjärnmagnolia, Magnolia stellata, på hösten 2012. Höstplantering är sällan bra vad gäller magnolior, eftersom de är ganska långsamväxande i starten och behöver en lång säsong på sig för att etablera rotsystem. Och sen kom den förfärliga vintern 2012-13 som aldrig tog slut. Det blev inga blommor alls ifjol, fast busken hade några enstaka knoppar. Men de orkade aldrig slå ut.
Lite sen, men desto mer efterlängtad är den ljuva blomning som pågår fortfarande. Platsen är ganska skuggig, så det tar lite längre tid. Men å andra sidan är denna placering undan stark vårsol ett skydd mot att blommorna spricker ut alltför tidigt och skadas av frosten. De söta små blommorna doftar som snittblomman fresia. Så söta de är!
Magnolia stellata blir en låg buske, nästan bredare än vad den är hög. Höjd ca 1-2 meter är vanligt. Det är viktigt med en organisk jordsammansättning för magnolior med mycket torv och grovt humusmaterial som man kan hämta från skogen. Jordtäcket ska vara lätt och luftigt och hålla något lägre pH än normalt. Lerjord är alltså inget bra. Då får man gräva ur en rejäl grop och i gropen plantera på en kulle med genomsläppligt och humusrikt material för att busken ska trivas. Lite knixigt med andra ord, men det kan det vara värt om man vill njuta av sin lilla älskling!
Amerikanska jätteblåbär är ju en växt man får unna sig när man bor i Skåne. Det finns sorter som går betydligt längre norrut än så, men den långa säsongen är bra, särskilt om man väljer sorter som mognar något senare. Och några olika sorter får man ha, för det blir bäst pollinering och fruktsättning då. Det finns lågväxande sorter, sk lowbush, som blir 50-70 cm höga och högväxande, även kallade highbush, som går från 1 meter till 1,5-2 meter höga. Mognadstiden går från de tidiga som är plockmogna redan i början av juli till de sena som mognar i slutet av augusti till början av september.
Blåbär drar till sig vilt som rådjur och harar. Det avgör valet av växtplats, eftersom jag inte kan stängsla in hela tomten, så får det bli trädgårdslandet. Det är ju kringbyggt med nät redan idag. Nackdelen är att jorden inte är den allra bästa där nere. Blåbären vill helst ha en genomsläpplig jord med lågt pH. Jag får gräva ur och fylla på med mängder av torv. Soltimmarna är också något begränsade. Blåbär vill ha mycket sol. Och mycket vatten. Så bra då att jag har vattentunnorna stående just där.
Blåbärsplantor som precis börjat visa höstfärg i plantskolan.
Gräv ut ett brett hål för dina plantor. 80-100 cm i diameter ger gott om utrymme för rötterna. Fyll på med en jordblandning som består av lite befintlig jord, lite sand, lite barkmull och lite kompost. Toppa detta sedan med en rejäl dos okalkad torvmull. Blanda allt och plantera din planta på samma höjd som den stod i krukan. Efteråt är det bra att täcka jorden med barkflis från barrskog eller ek. Du kan också samla gamla löv från bok och ek och lägga på ett luftigt lövtäcke. Täckningen sänker pH, bevarar fukten i jorden och skyddar mot ogräs. Rötterna hos blåbäret ligger grunt och gillar inte att man krafsar för mycket kring dem.
Vattna rikligt hela säsongen och speciellt när plantorna går i blom. Blåbären vill nästan stå med fötterna i fukten. Första säsongen kräver de inte någon gödsel om du gjort en bra jordblandning, men från år 2 ger du halv dos av ett kväverikt gödselmedel några gånger under våren. Blåbärsbuskar beskärs med några års mellanrum för att bilda nya skott. Tvåårsskotten är de som ger den bästa skörden.
Citrusträd i handeln som är drivna inför försäljning kan blomma väldigt rikligt.
Citrusträden blommar nu och de sprider sin sötsyrliga, mycket distinkta doft. Ännu får de stå inomhus eller i uterum, för det är alltjämt risk för skarpa frostnätter ute. Men snart kan man börja vänja dem vid utomhuslivet. Ta det varligt i början, så du inte bränner din planta som övervintrat i fönstret. Ljusmängden är avsevärt större utomhus och det tar några veckor att ställa om från vinterförvar till sommarlov ute.
Citroner i olika mognadsskede på trädet samtidigt som det blommar.
Eftersom vi inte har några pollinerande insekter så här års så behöver du hjälpa till för att få frukter på dina citrusträd. Ta en liten pensel för vattenfärger och för den försiktigt över blommornas ståndare så att du fångar upp det fina frömjölet. Flytta sen penseln till nästa blomma och gör likadant där. Beroende på hur många blommor som slagit ut samtidigt så flyttar du runt frömjöl från blommorna till varandra för att få till en lyckad befruktning. Jag har inte koll på när blommorna är som mest fertila, men brukar pollinera dem med pensel på detta vis flera gånger om dagen i ett par dagar. Därefter vissnar blommorna och har man då tur så börjar det ganska så snart svälla upp en liten grön knopp i blomfästet där fruktanlaget sitter.
Citrusträd är näringskrävande växter. De vill ha rikligt med kväve och även järn. Gärna en svagt sur jord och kalkfritt vatten. Det bästa sättet att få rätt proportioner på gödseln är att ge speciell citrusnäring i vattnet. Man gödslar året om, eftersom de ständigt har frukter i mogningsskede. Att få fram en ätbar citron tar minst ett år, så det är en långsam process. Och det är ingen idé att du plockar frukterna i förtid, för citrusfrukter mognar endast så länge de sitter kvar på plantan. Tänk också på att inte övervattna ditt citrusträd. Jorden ska hinna torka ut lite mellan vattningarna. Det får inte heller bli vatten stående på fatet, då har du gett för mycket. Kruktassar är bra till citruskrukor, då rinner överskottsvattnet alltid bort och du riskerar inte att rötterna drunknar.
Jag har en ”rabatt” i vandrande skugga i skogsbrynet som jag brukar roa mig med att göra växtförslag för. Idag växer där en blandning av buskar och perenner samt en massa vårlökar, då främst snödroppar, påskliljor och pingstliljor. Men jag hade gärna fått ett trevligare blickfång med lite mer spännande bladväxter. Bristen på sol i nordkanten av ett skogsparti gör jorden fuktig och när skogens bokar, askar och fågelbär sätter löv blir här ganska skuggigt, även om det nu är ljust och luftigt. Vad kan då passa för en sådan här lite knivig växtplats?
I rabatten är det så här års tidig vår inget direkt blickfång.
Eftersom jorden är mycket lerhaltig och seg och tung är det viktigt att jordförbättra med kompostjord och naturgödsel innan plantering. Grävningstidpunkten är också viktig, för är det alltför blött i marken blir det bara klet av alltihop. Så på med rejält med hästgödsel och kompost! En del av den här rabatten är dessutom jordförbättrad med grov, okalkad torv, för där växer azalea och stjärnmagnolia. De är växter som föredrar sur jord. Övrigt som kan vara intressant att spara är ett antal brokbladiga hostor (H. fortunei ’Patriot’), några rödbladiga höstsilverax (Actaea simplex ’Brunette’), kaukasisk förgätmigej (Brunnera macrophylla ’Jack Frost’), ormöga (Omphalodes verna) och jätterams (Polygonatum commutatum). Samt massor av frösådda digitalis – både vita och rosa.
Brokbladiga hostor piggar upp i skuggiga lägen.
Jag kan i och för sig se att det är lite för mörkt för höstsilveraxet i slänten, men det blommar ändå fint och doftar gott, så det får stå kvar. Vad jag önskar mig mer i buskväg vore några vitblommande hortensior Hydrangea arborescens av den nya sorten ’White Dome’. Se bilden nedan. Den blir ungefär lika storvuxen som ’Annabelle’, men har starkare stjälkar och inte så überstora blomhuvuden som nickar efter hårda regn. Blomningstid i juli-augusti. Den har ett lagom vildträdgårdsaktigt utseende som jag gillar.
En bladväxt som hade varit supervacker här är den storvuxna bronsrodgersian Rodgersia podophylla. Sorten ’Rotlaub’ har rödaktiga blad som håller färgen fint hela säsongen. Rodgersian är en robust och lättodlad perenn som trivs både i sol och skugga, så länge som den får gott om vatten. Den passar ypperligt ihop med det täta bestånd av vårlökar som redan finns i rabatten, eftersom bladen utvecklas ganska sent, men sedan blir väl täckande, så att lökbladen kan vissna bort i lugn och ro under bladverket. Räkna med att rodgersian blir ca 1 meter hög, så den ska stå längst bak i rabatten.
Bronsrodgersian har härligt stora och flikiga blad.
Sen måste jag ha något mer i framkant också. Spetsmössan Tiarella cordifoliahade varit fin och tät här. En vitblommande sort får det bli, gärna med lite mer annorlunda blad. Sorten ’Sea Foam’ tycker jag låter härlig! Så nånting kanske. Nu har jag hittat växter som blommar över hela säsongen. Vill jag få in något mer vintergrönt så får det nästan bli rhodondendron ner mot skogen. Fast då måste jag fortsätta att gräva ut och byta jord. För den leriga kalkiga jorden passar inte för rhododendron. De vill ha luckert, mullrikt och surt. Så det blir mycket torv och kompost.
Surjordsväxten tuvvaktelbär är senhöstens mesta prydnadsväxt sedan den lila prydnadskålen gått och blivit omodern. Den härstammar från skogsområden i Nordamerika där den sprider sig ungefär så som lingonriset gör hos oss. Och de är ju ganska lika varandra. Fast vaktelbäret är kraftigare och får större bär. Den är inte heller lika härdig, utan ska helst täckas med löv över vintern. Plantera i rhododendronjord i det genomsläppliga torvpartiet och gödsla bara sparsamt. Men glöm inte att vattna om jorden blir torr. Eftersom rotsystemet är ganska grunt finns det annars risk för att plantorna torkar.
Vaktelbäret, Gaultheria procumbens, blir ca 15 cm hög och blommar under sensommaren med vita, klockliknande blommor som faktiskt påminner en del om lingon de också. Men det är nog ändå bären på senhösten som vi ser som plantans största prydnadsvärde och orsaken till att den blivit en eftertraktad växt för höstfägring i kruka. Bären sitter kvar länge, men efter en stark frost brukar hela plantan vissna. Men du hinner oftast njuta av de granna bären under många veckor, så det är väl värt att plantera det kära vaktelbäret.
Passade på att handla in perennplantor i förra veckan när det var halva priset i plantbutiken. Det är inte så ofta man får en chans att fynda mörkt ormskägg, men nu var det definitivt läge! Den svarta sorten Ophiopogon planiscapus ’Nigrescens’ är en mycket dekorativ liten växt som tyvärr är ganska svårfotograferad. Den behöver definitivt en lysande, gärna limefärgad bakgrund för att lyfta.
Mörkt ormskägg härstammar från Japan där den gärna växer i skuggigare lägen på låga berg. Det är en gräsliknande växt, men du hittar den inte i gräsboken för den är släkt med liljekonvaljen. Det kan man tydligt se när den blommar, för då visar sig de små, halvrunda klockorna sig ovan bladverket. Bladen är mycket smalare än hos liljekonvaljen och de utvecklas från tjocka jordstammar som fungerar som underjordiska utlöpare.
Till hösten kommer de svarta bären som är mycket dekorativa och sitter kvar på plantan långt in på vintern. Vintern kan vara ett knepigt kapitel för denna växt då den inte är fullt härdig. Det är viktigt att ormskägget planteras i en välgenomsläpplig, men torvrik jord. Vatten får inte bli stående kring plantan om vintern. Bättre i så fall är att ta in den och förvara den som krukväxt. Till våren planterar du ut den i ett halvskuggigt stenparti eller i rymlig kruka. Den passar mycket bra ihop med det gulrandade hakonegräset Hakonechloa macra ’Aureola’ som skapar en fin kontrast i bladfärg.
Det har blivit mycket surjordsväxter på sistone, men ibland snöar man in på något och då är det ju lika bra att löpa linan ut och ge många trevliga alternativa växter som passar ihop. Pärlbusken kallar jag ibland av misstag för brudbuske. Det är för att dess vetenskapliga namn heter just så: Exochorda x macrantha ’The Bride’. En härlig liten buske som har långa slängiga grenar som hänger ner.
Det överhängande växtsättet ökar på den graciösa känslan man får av de pärlaktiga blomknopparna. Just nu ser du den blomma med täta blomsamlingar och relativt stora, öppna blommor. Efter blomningen får den stjärnformat runda frökapslar som du kan se på bilden här intill.
Pärlbusken går upp till zon 3 och trivs i soligt läge i fukthållande och näringsrik jord som är åt det sura hållet. Blir pH för högt får den lätt klorotiska blad. Den blir bara en dryg meter hög och passar därför bra i framkanten av buskage och planteringar. Precis en lagom höjd för under-fönster-planteringar!
Var på studiebesök hos Splendor Plant i Jonstorp med ett gäng kursdeltagare i en Greenspire-kurs Växtkunskap. Vi skulle framför allt titta på deras perenner. Där hittade jag denna goding, allåkerbäret Rubus x stellarcticus ’Linda’ som ser ut som en alldeles utmärkt marktäckande perenn. Allåkerbär är en korsning mellan åkerbär (Rubus arcticus) och alaskahallon (Rubus stellacticus) och togs fram för ca 50 år sedan vid Öjebyns trädgårdsförsöksstation i Norrbotten. Det är en surjordsväxt som ska planteras i rhododendronjord.
Allåkerbäret blommar nu med starkt rosa blommor och får bär i juli-augusti som blir mycket goda och syrliga. De plockas när de blivit glansiga och mjuka. Man måste bara komma ihåg att plantorna är självsterila, liksom det amerikanska blåbäret, så du måste köpa minst två olika sorter för att det ska bli bär. I södra Sverige blir bärskörden mycket blygsam, men i norra delen av landet är det en utmärkt bärväxt.
Växten blir ca 20-30 cm hög. Den är härdig i hela Sverige och trivs bäst i fukthållande jord med lågt pH i halvskugga. Allåkerbäret sprider sig med underjordiska stammar. Så till den milda grad att det lätt blir ett ogräs. Rötterna skjuter nya skott varje vår och plantan vissnar sedan ner på hösten, som vilken som helst annan perenn. Skulle vara kul att testa den på någon plats!
Kamelior är köldkänsliga växter som kräver en sval vinterförvaring med god luftfukt och plusgrader. Tyvärr ingen växt för torra stadslägenheter, och just det gör mig lite beklämd när jag ser mängder av billiga kamelior saluföras i plantbutikerna på våren. Kommer de att få ett gott liv, eller hamnar de i soporna efter den första blomningen? Desto mer fullträff då att se dem växa frodigt, på rätt ståndort i trädgårdar längs den regniga skotska växtkusten. Det blir nästan för bra när man ställs framför en fyra meter hög kameliabuske med tusentals knoppar och nyss öppnade fluffiga blommor. Man kan få hjärtinfarkt för mindre! Här hemma måste vi ta in våra små, krukodlade exemplar för vintern och hålla efter typiska vinterförvaringsskadedjur som spinn och bladlöss.
Kamelian ska stå i fuktig, kalkfri jord och helst vattnas med regnvatten eller avkalkat vatten. Den är en typisk surjordsväxt. Har du egen brunn och bor i ett område med kalkrikt vatten så betyder det att du kokar upp vatten, låter det stå och vattnar nästa dag när kalken sjunkit ner till botten i kannan. Släng den sista slatten. Plantera i rhododendronjord och gödsla med näring för surjordsväxter, halv dos en gång i veckan under perioden april-augusti. Under sommaren kan kamelian gärna stå ute, dock inte i solen, utan på ett skuggat ställe. Glöm inte en jämn vattning, annars trillar knopparna av. Får du allt detta att stämma kan du njuta av den underbaraste blomning i april-maj.
Rhododendron, azalea och andra surjordsväxter är inte anpassade för att bo i var mans trädgård utan att vi anstränger oss lite extra. Hade buskarna fått välja själva så hade de letat upp en skogsmiljö med djup och porös jord med lagom skuggande och vindskyddande träd som släpper massor av löv, gärna bok eller ek, och gott om vatten för rötterna att sträcka sig mot. En toppenfin ståndort för flertalet surjordsväxter. Har du varit i Sofiero slottspark någon gång så vet du vad du ska sträva efter. En djup ravin alldeles vid kusten med djup mylla som bildats av naturen själv under århundraden.
Foto: alpandino.org
För oss andra som inte har en Sofiero-liknande växtmiljö, men som ändå vill ha en bit rhododendronprakt så gäller det att ställa om så gott det går. Har du ingen vindskyddad plats med god markfukt så får du börja med att skapa lä. Ett glest staket, en häck eller ett tätt buskage som står emot den kalla vintervinden är bra att ha. Rhododendron, som andra vintergröna växter förlorar en massa vatten genom avdunstning under vintern. Ju mer det blåser, desto mer avdunstning. När marken är frusen finns det inget nytt vatten för rötterna att ta upp. Då börjar den med att krulla ihop bladen. Får den fortfarande inget vattentillskott så tappar den bladen. Gula blad är ett annat bristtecken som du kan hålla koll på. Blir bladen gulaktiga på rhododendron (sk kloros) så har du med all sannolikhet ett för högt pH-värde som gör att plantan drabbats av järnbrist. Läs mer här i ett äldre inlägg.
Och sen var det jorden. Det porösa jordtäcket med lågt pH kan man köpa. Det finns speciell rhododendronjord som innehåller fukthållande, låghumifierad torv och barkkompost uppgödslad med viktiga näringsämnen och extra spårämnen som järn. Vill du inte satsa på färdigblandad jord så duger det att blanda in mängder av gödslad, okalkad torv i din befintliga jord. Det låga pH:t är nyckeln till trivsel för rhododendron och andra surjordsväxter. Markfukten den andra nyckeln. Sedan kan de gärna stå i full sol, om de bara får tillräckligt med vatten.
Rhododendronjord kan också användas till azalea, blå hortensia, magnolia, kalmia, buskrosling (Pieris), trollhassel (Hamamelis), ljung, konvaljbuske, till krukväxterna kamelia och gardenia samt till bärväxterna blåbär och staketdruvor. Utöver den årliga givan av rhododendronjord kan du gärna ge en giva rhododendrongödsel på våren så får dina surjordsväxter en bra start på det nya växtåret. Men kalk, nej, kalken skippar du. För kalk är rena motsatsen till surjord. Och därför blandar du inte heller kalkälskande växter som t ex julrosor i samma rabatt som surjordsväxterna.
