Sydboken är ett spännande litet träd för fuktiga miljöer

Sydboken tillhör släktet Nothofagus som omfattar ett stort antal arter med hemvist på södra halvklotet i havsnära miljöer. Det finns både vintergröna och lövfällande sydboksarter, men gemensamt för dem alla är att de kräver ett fuktigt klimat och gott om ljus. Västkusten i Norge och på Irland har det bästa klimatet för sydbokarna i Europa, med svala och fuktiga somrar och inte alltför kalla vintrar.

Sydboken härstammar från fuktiga och tempererade miljöer.
Sydbokens blad är glansiga och buckligt äggrunda. Knopparna runda och svarta. Vita lenticeller på grenarna.

Den enda sydbok som trivs i Sverige är Nothofagus antharctica, och den är härdig i zon 1-2. Den härstammar från södra Chiles och Argentinas tempererade regnskogar i Anderna, med stora årliga regnmängder. Där antar den olika former, allt från marktäckande buskar till upp emot 20 meter höga, flerstammiga träd. Flerstammigheten har den med sig även i våra trädgårdar. Ett annat kännetecken är de lågt sittande grenarna med skott av fiskbensstruktur.

Sydboken får gul höstfärg.
Här ser man tydligt det spärrgreniga växtsättet. Foto: Baumschule Horstmann

Bladen är också mycket typiska: små och lite buckliga sittande på något utspärrade skott. Jag tycker de ser ut som blad hos låga oxbärsarter. Prova att stryka de nyutvecklade bladen med handen om våren. De doftar lätt av kanel. Om hösten färgas bladen gula.

Sydboken har små och buckliga blad.
Bladen är inte stora. Mitt lillfinger trots allt ännu mindre.

Stammen är hos det unga trädet slät och lite glansigt gråbrun, men som äldre spricker den upp och visar vita lenticeller, ungefär som körsbärssläktet. Stammarna blir lätt vridna och knotiga. Överlag är det här ett ganska långsamväxande träd som blir nästan lika brett som högt. Hos oss ofta inte över 5 meter.

Sydboken blir ofta ett flerstammigt buskträd.
Flerstammigheten är typisk för sydboken.

Välj en vindskyddad och fuktig ståndort med svagt sur jordmån i soligt läge. Och plantera helst lite större exemplar från början. Annars får du vänta från far till son innan den blir manshög.

 

Rhododendronprakt hos Gert och Lennart

Halvskugga och fuktig jord är bra för rhododendron.
I en halvskuggad glänta växer azaleorna halvvilt.

Lite osannolikt placerat i den sandiga tallskogen ligger de två grannarnas rhododendronsamlingar. Den ena aktiv medlem i Sydsvenska Rhododendronsällskapet och den andra nyfiken trädgårdsentusiast med välfyllda torvbäddar i hela färgpaletten. Att få rhododendron och azalea att trivas i skogsmiljö är inte helt otippat, men att omvandla torr sandjord till ett surjordsparadis kräver mer arbete. Och ständigt kämpande mot hungriga rådjur som hoppar över alla staket för att ta sig in i samlingarna.

Rhododendron vill ha sur jord och luftig, torvrik jord.
Gert är stolt ägare till många fina rhododendron.

För att få fina rhododendron som trivs och växer till sig krävs en kemiskt sur jord som är porös och fuktig, samt skydd mot kalla vindar. Murar, staket och skyddande överståndare silar vind och ljus och ger ett jämnare klimat. I torra perioder måste man stödvattna om inte naturliga vattendrag eller dammar ger ett ständigt vattentillskott. Annars börjar man med att preparera jorden.

Azaleor är lövfällande rhododendron som klarar soliga lägen.
Krypande azaleor trivs i det exponerade läget i Gerts japanrabatt.

Avgränsa gärna planteringsbädden med en kant av torvblock. Torvblocken grävs ner en bit i marken och sedan fyller du på med torvmull bakom. Plantgropen skall vara ungefär dubbelt så stor som rotklumpen. Plantera i grov och fuktig spagnumtorv som har ett pH på max 5. Växten sätts inte djupare än den stod i sin kruka eller klump i bädden hos plantskolan. Syret till rötterna är mycket viktigt, så därför ska du inte trampa till jorden för hårt. Fyll istället på med mer torv när jorden sätter sig. Gå inte på rotzonen utan plantera in en marktäckare eller täck med bark eller löv.

Rhododendron finns i nästan vilka färger som helst.

Gödsling av rhododendron är inget man behöver göra varje år. De trivs med enklare förhållanden och kan lätt överdriva skott- och bladtillväxten på bekostnad av knoppbildning om man ger för mycket näring. Det finns speciell rhododendrongödsel med anpassat kväveförhållande (innehåller surt ammoniumkväve), men inte heller den ska man överdriva. Gödsla senast före första juni. Rötterna är mycket saltkänsliga och kan reagera på kranvatten som innehåller höga halter av klorider. Något du ska tänka på om du tvingas ta bevattningsvatten från det kommunala dricksvattennätet.

Azaleor och pioner trivs tillsammans.
I övre högra hörnet har azaleorna fått sällskap av en buskpion (trädpion) med stora, karminröda blommor.

Storbladiga rhododendron kräver lä och skugga eftersom deras blad har förhållandevis stora klyvöppningar. Det leder till kraftig avdunstning i blåsigt och soligt läge. Man kan se fina rhododendronbuskar som växer mitt ute i en golfbana, men det kräver ständig tillgång till vatten så att växten inte torkar ut. Inrullade blad är ett tidigt symtom på torkskada. Småbladiga varianter tål mer sol och kan till och med vantrivas i ett ständigt skuggläge.

En rhododendronträdgård är ganska lättskött när man väl fått den på plats.
En vy över Lennarts trädgård med sittplatser.

I Lennarts trädgård råder det en behaglig halvskugga från alla omgivande träd och planterade magnolior, japanska lönnar, häxalar, korneller och andra vackert blommande buskar och träd. Man kryssar sig fram på smala stigar och hukar under lågväxande grenar. Det är omöjligt att föreställa sig vilket paradis som tar plats bakom det enkla staketet ut mot vägen. Jag ger mig inte in i några sortbeskrivningar, men kan bara råda dig som är specialintresserad av just rhododendron att kontakta Rhododendronsällskapet för att träffa likasinnade som sitter inne med otroliga kunskaper.

Knoppiga azaleor trivs gärna i lite soligare läge i trädgården.

Jag nöjer mig än så länge med att beundra blomprakten hos de lite enklare sorterna. Speciellt azaleorna med sina sirliga blommor är mina favoriter. Ska nog fylla på med någon mer sort framöver, men jag har ju den sega lerjorden med högt pH att kämpa med. Fast gör man rejäla bäddar och fyller på varje år med ny torvmull/rhododendronjord så ska det gå att odla rhododendron även i lerjord.

Azaleor och rhododendron trivs i en sur och porös jord med god fukt.

Vårljungen blommar redan på soliga växtplatser

Släktet Erica är stort runt om i världen, men i Skandinavien känner vi enbart till ett halvdussin arter som är vinterhärdiga nog att klara barmarksvintrar. Dessa vårblommande ljungväxter är låga, städsegröna buskar med en god marktäckande förmåga. Det trevliga med den vårblommande ljungen är dess tidiga blomningstid, som piggar upp när allting annat fortfarande är gräsbrunt, men också den långa blomingen som kan vara i 1-2 månader.

Vårljungen har en tidig vinterblomning, men skadas lätt av barmarksfrost.

Erica är en surjordsväxt som kräver en växtjord med lågt pH-tal. Ett pH på 4,5-5,5 är oftast lagom. För att komma ner så lågt i pH måste man använda rikligt med okalkad, grov torv i planteringsjorden och helst bo i en jordmån som inte är alltför kalkrik för övrigt heller. Med tiden jämnar ju sådana surhetsskillnader ut sig i naturen, så växterna behöver årligen tillföras ny torvjord. Det går också att blanda i och jordförbättra med sk färdig rhododendronjord som passar alla typer att surjordsväxter.

Ljungväxter trivs i sur jord med lågt pH.

Ljungväxterna gillar solbelysta växtplatser med en lucker och genomsläpplig jordmån. Plantera dem gärna i grupper med andra surjordsväxter som små bergtallar, enar, kalmia, pieris, trollhassel eller rhododendron. Ljungväxter kräver inte mycket skötsel alls, men en lätt beskärning med häcksax strax efter blomningen kan vara positivt för att forma täta, buskiga exemplar. Annars tenderar ljung lätt att på sikt bli långa och rangliga.

Vinterblommande ljung piggar upp med tidig blomning.

Erica carnea är den vanligaste arten hos oss, hemmahörande i de östra och mellersta delarna av Alperna. Den finns i många namnsorter, där de flesta håller sig gott och väl under 30 cm i höjd. För att de nyaste skotten inte ska torka av barmarksfrost på vintern och våren kan det vara bra att vattna plantorna lite extra under dagar med plusgrader. Alla städsegröna växter förlorar mycket vatten under blåsiga vinter- och vårdagar eftersom de inte kan stänga sina klyvöppningar helt och hållet. Vatten läcker då ut till luften och roten kan ha svårt att få upp nytt vatten från den frusna marken. Lagerhägg är exempel på en annan typisk växt som lätt får stora torkskador från kalla vindar.

Att sköta citrusträd i kruka

Citrusplantor ska förvaras svalt inne om vintern.

Snart börjar det finnas blommande citrusträd i handeln igen. Citrusträd i kruka kan vara många olika arter, men vanliga citroner och små kumquats är kanske vanligast. Gemensamt för alla citrusträd är att de vill ha en sval, men ljus vinterförvaring och jämn vattning och gödsling hela året. Jag får mängder av frågor om citrusträd och andra medelhavsväxter och börjar snart tro jag är någon slags citrusexpert. Har en kommande citrusartikel på gång i en trädgårdstidning i vår, men mer om det när den kommer ut! Ska istället passa på att ge dig som precis har köpt eller funderar på att skaffa ett citrusträd lite praktiska råd om vattning och gödsel.

Citronens blommor doftar underbart gott och friskt.

Bevattningen är något av en nyckel till krukodlade citrusträd. Eftersom de här växterna producerar frukt över hela året så kräver de en jämn fuktighet oberoende av om det är sval vinterperiod eller solig och varm sommar. Låt ytjorden torka upp något mellan vattningarna, men se till så rötterna längre ner i krukan inte torkar ut. Får bladen torkskador brukar de ha svårt att återhämta sig. Blombildningen brukar starta när man bryter vintervilan. Jag förvarar mina citrusträd på vinden över vintern, för där blir det sällan kallare än +5 grader och det är idealiskt för dem. Ger extra ljus under den mörkaste vinterperioden och även därefter för att se till så de orkar jobba med sin fotosyntes och sparka igång knoppbildningen.

Citrusväxterna startar sin blomning tidig vår.

Genom att vattna med svag näringslösning året om ger man citrusväxterna bästa förutsättningar för tillväxt och blomning. Frukterna hänger ju kvar minst ett år innan de är mogna, så det åtgår en del näring till den processen. Det finns speciell citrusnäring att köpa som innehåller minst dubbelt så mycket kväve som fosfor och kalium. Citrusnäringen ska också innehålla järn, zink och koppar, som är viktiga spårämnen för dessa växter. Citrusväxter gillar en något sur jord (lågt pH) och kan få svårt att ta upp järn om pH:t blir för högt. Där spelar även kvävet roll, då sk ammoniumkväve är försurande på jorden. Detta tillgodoses av citrusnäringen. Följ doseringen på flaskan och överdriv inte gödslingen. Bästa resultat får du med en jämn, men inte för hög näringsdos. Ha gärna en egen vattenkanna för citrusväxterna för då kan du ha färdigblandad gödsel redo hela tiden.

Citronplantan kräver mycket ljus och näring hela året.

Hur ofta ska man vattna citrusplantor? En gång i veckan kan du ha som måttstock att vattna ditt citrusträd vintertid. På sommaren kräver träden mer vatten då de står utomhus i solen. Har du en fuktmätare kan du gärna använda den för att få ett exakt mått på fukthalten i jorden. Tryck ner givaren till ca 3/4 av krukans djup för att avläsa fuktvärdet. Om olyckan är framme och ditt träd torkar ut alltför mycket kommer det att tappa en massa blad nästa gång du vattnar. Ser plantan alltför skabbig ut kan du beskära in grenarna något, men släng inte trädet, utan ge det en chans att bilda nya blad.

Lycka till med ditt citrusträd!

Höstfärgerna i park och trädgård

Lönnar har ofta kraftiga höstfärger.
Lönnarna är ett släkte med ovanligt klara och fina höstfärger.

Träd och buskar förbereder sig för den kommande vintern och kastar sina blad till marken för att vi ska få räfsa upp dem och lägga på komposten. Alternativt smula ner dem med gräsklipparen så att maskarna i gräsmattan har lite att jobba med. Löv är utmärkt råmaterial till humus som lättar upp jorden och ger den till på köpet lite lagom med näring.

Japanska lönnar får ofta mörkröda höstfärger.
De japanska lönnarna har ofta mycket starka höstfärger.

Höstfärgerna varierar stort mellan olika arter och mellan olika sorter av samma art. Vissa träd får ingen höstfärg alls utan tappar löven i grönt skick. Gissa vilket vanligt trädslag som gör så! Jo alen. Man vet inte riktigt säkert vad det beror på, men allövens stora innehåll av kväve bekymrar inte alen som är självförsörjande på kväve genom små kväveproducerande knutor på rötterna. Därför behöver den inte hushålla med näringsämnen i bladen som de flesta andra lövfällande arter måste göra.

Rönnsumaken har vacker höstfärg i gulorange.
Rönnsumak är ett mindre träd med dekorativt växtsätt och fin höstfärg.

Annars är det de gula karotenoiderna och de röda antocyaninerna som står för färgspelet. Dessa är färgämnen som finns i bladen jämte det gröna klorofyllet. Men klorofyllet maskerar de andra färgerna under den varma årstiden och de blir synliga först när det värdefulla klorofyllet dras tillbaka om hösten för att återanvändas nästa år.

De amerikanska blåbären har fina höstfärger.
Amerikanska jätteblåbär är surjordsväxter som får en fin höstfärg.

Klorofyllet kan liknas vid blodets hemoglobin som transporterar syre till cellerna. Både klorofyll och hemoglobin är beroende av järn för sin tillblivelse. Har växten dålig tillgång till näringsämnet järn kommer dess blad redan under växtsäsongen att bli gulaktiga, klorotiska, detta eftersom mängden klorofyll minskar. Det är något man ser ofta och vanligt ett tecken på att en surjordsväxt står i jord som har alltför högt pH eller kalkhalt.  Tillsätt okalkad torv och eventuellt rhododendrongödsel så jämnar pH ut sig och bladen tar upp mer järn och återfår snart sin gröna färg.

Dodongrönn är ett vacert litet träd med fin höstfärg.
Den storbladiga rönnen ’Dodong’ får kraftig höstfärg.

Hortensior, höstens blommande buskar

Hortensior trivs i en fuktig och näringsrik jord.

Släktet hortensiaväxter innehåller både buskar, små träd och klängande växter. De har ett gemensamt och det är kravet på fuktig, näringsrik jord. Visst ser man hortensior i sämre förhållanden också, men kombinationen soligt och torr, sandig jord ger tyvärr små blomhuvuden som snabbt blommar över. De brittiska förhållandena är något vi måste försöka efterlikna. Tänk mycket stallgödsel och plenty of fuktighet, så blir det bra. Det vetenskapliga namnet Hydrangea är hämtat från grekiskan. Hydor betyder vatten och angeion = skål (och det syftar på fruktens form).

Ju surare jord, desto blåare hortensia.

Hortensior finns naturligt i det tempererade klimatområdet i Sydostasien, sydöstra USA och Sydamerika. Många av de hortensiaarter som sedan kommit till Europa har hämtats från Japan och Kina på 1700-talet.

Blå blommor hänger ihop med lågt pH-värde.

Hortensiornas blommor bildas normalt på årsskotten och är oftast av två slag. Ettdera är samtliga blommor tvåkönade fertila, eller så är de yttersta sterila med stora segelformade kronblad och de innersta fertila, men utan kronblad. Blomfärgen hos hortensior i macrophylla-gruppen styrs vanligen av jordens pH-värde. Är jorden sur blir blommorna blåtonade och är den mer basisk blir färgen rosa-röd-vit. Vill man uppnå en starkare blå blomning kan man mylla ner eller vattna ut ca 1 gram aluminiumsulfat (alun) per kvadratmeter jord under hösten och våren. De allra klaraste färgerna framkommer vid ett pH på 4,5-5,5.

Blå hortensiablommor kräver sur jord.

Använd gärna ren torv vid jordförbättring för hortensior. Torven ska vara okalkad, men får gärna vara grundgödslad. Du kan också köpa sk rhododendronjord som har motsvarande egenskaper. Det är bra att fylla på med ny torvmull varje vår eftersom den multnar med tiden och sjunker ihop. Och glöm inte vattna ofta under torra perioder om dina hortensior står i torrare och soligare läge.

Rosafärgade blir hortensiorna vid högt eller neutralt pH.

 

Odla blåbär kräver lite förberedelser, men sen kör du!

Trädgårdsblåbär eller amerikanska blåbär är lätta och trevliga bär att odla. Dessutom har buskarna väldigt lång livslängd, så växer de bra kan du skörda i 50 år! Jag planterade mina första blåbärsplantor i vår och de ger enstaka bär redan nu. Egentligen borde jag ha plockat bort blommorna för att ge buskarna kraft att etablera ett starkt rotsystem, men jag var nyfiken på bärens smak och sparade dem därför. Och ja, det är jättegoda!

I slutet av juli mognar jätteblåbären.

Trots att blåbär ursprungligen är en skogsväxt, och i mina hemtrakter främst en tallskogsväxt, så trivs den ypperligt i full sol. Blåbär missgynnas av hård blåst och barmarksfrost under vintern. Precis samma förhållanden gäller för både vilda skogsblåbär och odlade jätteblåbär. Det gäller alltså att hitta en varm och solig växtplats. Det får gärna vara lite häckar eller andra vindskydd kring odlingen. Blåbärsplantorna vill ha sur och genomsläpplig jord och det åstadkommer du bäst genom att blanda tvättad sand med gödslad och okalkad (grov) torv. Rötterna sitter precis under markytan, så en ytterligare täckning med bark eller flis är lämplig. Då skyddas rotsystemet mot torka och du slipper ogräs. Det är inte så bra att hålla på och hacka närmast plantan, för då förstörs finrötterna.

Jättestora och välsmakande är jätteblåbären.

När du förberett växtplatsen planterar du växten på samma djup som den stod i krukan. De flesta sorter av amerikanska blåbär blir ganska stora, så håll ett plantavstånd på minst 1 meter. Vattna ordentligt så hela volymen torv blir helt genomfuktad. Har du använt en gödslad torv behövs ingen ytterligare gödsling första året. Men vattningen är viktig, så se till så plantorna aldrig torkar ut. Vattna rejält minst en gång i veckan under sommarens torrperioder.

När man pratar gödsel till blåbär så är det i stort sett bara kväve man behöver tillföra. Och i måttliga mängder. Kalium och fosfor samt mikronäringsämnen behöver växten väldigt lite av. För mycket näring bromsar rottillväxten. Yrkesodlarna använder urea eller ammoniumsulfat (finns bara i stora säckar), men hemträdgårdsodlaren kan lika bra välja rhododendrongödsel. Alla dessa gödselmedel är försurande och håller pH på en lämplig, låg nivå.

Amerikanska blåbär blir stora buskar som får stora bär.

På senare år har man satsat på att utveckla nya, svenska sorter av hybridblåbär. SLU:s försöksstation i Balsgård selekterade fram tre sorter från nordamerikanskt växtmaterial. Man utgick från 15 000 fröplantor och registrerade till slut ’Putte’, ’Emil’ och ’Oskar’. Det här säger något om produktutvecklingens stora dilemma; det gäller att ha ett stort utgångsmaterial och idéer, för i slutändan blir det inte mycket kvar. Som jag brukade säga i min tidigare karriär som designchef inom industrin – ”Du måste kyssa många grodor innan du hittar en prins”.

 

Vårblommande och starkt doftande olvon

Blommande olvon känner man igen på håll genom den tydliga doften.

Nu är årets blomning redan förbi, men i början av maj brukar den komma igång på de vårblommande doftolvonen. Det finns vinterblommande kejsarolvon som drar på för fullt mitt i den kalla vintern. Man tror att det är något fel på tiden, men kejsarolvonet Viburnum farreri kan stå i rosa knopp redan i januari. Blomningen är utspridd över lång tid och med ett mindre antal blommor åt gången. Snöbollsbuskarna tillhör också olvonsläktet och deras blomning kommer först i maj-juni.

Väldoftande olvon blommar från vintern till medlet av sommaren beroende på art.

Gemensamt för olvonsläktingarna är ståndorten. De trivs bäst i fuktig och näringsrik jord i sol till halvskugga. Många arter är vackra solitärer i trädgården, andra trivs bäst i brynzonen eller woodlandet. Det enda olvonet som tycker om varma och torra lägen är nog parkolvon, som gärna kan planteras i stadsmiljö där jorden ofta också är ganska kalkrik. Övriga olvon kan nästan räknas till surjordsväxter.

Olvonbuskar vill gärna ha en fuktig och näringsrik jord förutom doftolvon som även trivs i torr jord.

Olvonet på bilderna tror jag är hybridolvon, V. x burkwoodii. Den är i de flesta lägen vintergrön, men det händer också att den fäller sina löv under hösten. Den blir ofta ganska bred och lös i formen som äldre buske. Bilden ovan kommer från ett bostadsområde i Malmö där den har det ganska torrt och varmt på hörnan av ett högre flerbostadshus.

Bladen hos hybridolvon är mörkgröna, glansiga och de får ofta fläckvis rödorange höstfärger. De väldoftande blommorna är tätt samlade i bollar, som i knoppstadiet är rosa, men senare blir helt vita. Doften känner man ofta på långt håll då den är ganska påträngande, men ändå behaglig. Storleken beror på hur väl busken trivs. Ibland blir den bara en meter, medan andra buskar går gott och väl över 2 meter. Helst bör du undvika beskärning, förutom att ta bort döda och brutna grenar. Men klipp bort rotskott av grundstammen V. opulus, skogsolvon när de dyker upp. Annars har de snart konkurrerat ut den svagare inympade sorten. Du känner igen vildskotten på att bladen är mycket mer flikiga, tunna och skiftar lite i ljusgrönt-bronsbrunt. Du ser dem tydligt på bilden nedan.

Skogsolvon används som grundstam för att ympa olika hybridolvon.

 

Det lyser som en eld i skogsbrynet

Azalean blommar i samband med lövsprickningen.

Lövfällande rhododendron kallas för azaleavildarter eller rhododendronvildarter botaniskt sett. Azaleor har ett oförtjänt rykte om sig att vara besvärliga och svårskötta. Men det stämmer inte alls. En azalea är nästan mindre ömtålig än en vanlig rhododendron, så det behöver du inte vara rädd för. Azaleorna har inga blad på vintern som kan få torkskador under blåsiga vintrar eller vid sen vårfrost. Därmed löper de inte heller någon risk att svedas av vårsolen. Tvärtom kan du plantera dem på soliga ställen där de riktigt får lysa. Men tänk på att ju soligare placering, desto snabbare går blomningen över.

Azaleor är lättskötta eftersom de fäller bladen till hösten.

Lagom sol är alltså bäst i alla fall. Men azaleorna tål också att stå skuggigt. Men då skulle jag välja en sort med ljusa, klara färger, så den inte göms ibland bladverket i det skuggiga läget. Azaleor trivs i rhododendronjord med ett rikt lövtäcke kring rötterna. Gödslas försiktigt på våren för att inte sätta för mycket långa, gröna skott hela sommaren. De måste hinna avmogna också innan frosten, så gödsla inte för kraftigt!

Azalean passar bra i halvskugga och fuktig jord.

Här har jag bilder på en azalea som flyttades hösten 2012. Året därpå blev det inga blommor, den var väl stressad då. Men i år fick jag till min överraskning se att det hade bildats massor av fina knoppar. De utvecklades sakta på det skuggiga, men fuktiga läget. Nu är den som allra finast och lyser som en liten eld i brynet.

Som pärlor på tråd

Pärlbusken trivs bäst i kalkfri, sur jord.

Pärlbuske heter den föga överraskande, den vackra vitblommande busken med knoppar som ett pärlhalsband. Det är en surjordsväxt som vill ha det väldränerat kring fötterna och inte för torrt. Därtill ska du leta fram ett soligt läge. En inte helt lätt kombination att tillfredsställa. Släktet härstammar från Centralasien och Kina och det tillhör rosenfamiljen.

Pärlbusken blir bred och får hängande grenar som äldre.

Exochorda racemosa är den största av arterna som odlas hos oss. Den blir 3-4 meter hög och lika bred. Växtsättet är överhängande med bågformiga grenar, ungefär som paradisbusken. Vill du ha en lite mer lätthanterlig buske i storlek kan du leta efter namnsorterna ’The Bride’ eller ’Niagara’. Båda blir kring 1-1,5 meter höga. Blomningen är som bäst nu i maj och därefter sätter den dekorativa fröställningar som påminner om stjärnanis. Det här är en av mina favoritbuskar att använda i främre kanten av större buskage där man kan se den på nära håll. Trots att blomningen är relativt kortvarig är den alldeles underbar!

Pärlbusken ser ut som vita pärlor i ett halsband.