Klintarna är ett stort släkte som tillhör familjen asterväxter. Släktnamnet Centaurea betyder kentaur, alltså den mytologiska varelsen som bestod av till hälften man och till hälften häst. Kentaurerna var mycket kunniga i läkekonst och klintarna användes mycket som medicinalväxter.
Bergklinten, Centaurea montana, härstammar från sydeuropeiska bergstrakter. Den har en starkt blå färg, som är ganska ovanlig i växtvärlden, men som återfinns bl a hos sin nära släkting blåklinten. Bergklinten är en lättodlad perenn som nästan kan bli ett ogräs, eftersom den sprider sig lätt med underjordiska utlöpare. Den vanliga blå varianten kan kombineras med rosa, vita och mörklila namnsorter.
Bergklinten blir ca 50-60 cm hög och blommar i juni-juli. Den vill stå soligt och gärna i lite torrare jord. Du kan kombinera den med till exempel akleja, prästkrage, röllika och grekvädd, som alla är perenna växter med liknande ståndortskrav.
Det beror lite på hur man ser på saken. Hemma hos mig är aklejan definitivt ett ogräs eftersom den sprider sig hejvilt och rikligt. Men jag skyfflar bort den där jag inte vill ha den. Med lupinen är det precis likadant där den trivs. Namnet lupin härrör sig för övrigt från latinets lupus = varg, och syftar till växtens förmåga att ta sig fram med våld. Har man lyckan att få fram fina färgkombinationer som passar in så är den ju en underbar försommarblomma.
Lupinen är en ärtväxt som fixerar kväve i rotknölarna och fröna hos vissa arter är faktiskt ätliga. I medelhavsområdet och Nordafrika lägger man in dem i saltlag och serverar dem ofta som aptitretare, både med och utan baljor. Medan andra arter däremot innehåller svaga halter av giftiga alkaloider.
Lupinerna är tacksamma att blanda in i den soliga, torra rabatten med växter i den silvriga färgskalan.
Eftersom lupinen kan ordna fram sin egen näring från luften växer den gärna på karga platser som torra dikesrenar, men också i glesa woodland och vid vatten. Blomningen är relativt kortlivad, men den utvecklar nya, mindre blomställningar efter hand och ger på så vis ett lite längre prydnadsvärde. Lupiner är också vackra som snitt, att ta in i vas, men står sig tyvärr inte så många dagar.
Känner du lite extra för just lök- och knölväxter, även kallat geofyter, så är det här absolut en bok att satsa på. Den är skriven av Eric Wahlsteen tillsammans med min gamla lärare på Alnarp, dessvärre numera avlidne Kenneth Lorentzon. Noggranna beskrivningar av arternas utseende, släkte och ståndort varvas med ingående fakta om hur man bäst etablerar en växt och hur den förökas. Det finns också kartor som beskriver härkomsten för de olika släktena. Här finns även ett otal fotografier från växternas ursprungsmiljöer, och det gillar jag skarpt. All fakta du behöver finns här.
Finns det något jag kan önska är att man hade tagit hjälp av en skicklig originalare som hade fått bilder och texter på rätt plats i layouten. Det är lite hemmabygge över det hela. Boken är tryckt 2013 och kan vara svår att få tag på, så det lönar sig att kolla på andrahandsmarknaden.
Kamelior är köldkänsliga växter som kräver en sval vinterförvaring med god luftfukt och plusgrader. Tyvärr ingen växt för torra stadslägenheter, och just det gör mig lite beklämd när jag ser mängder av billiga kamelior saluföras i plantbutikerna på våren. Kommer de att få ett gott liv, eller hamnar de i soporna efter den första blomningen? Desto mer fullträff då att se dem växa frodigt, på rätt ståndort i trädgårdar längs den regniga skotska växtkusten. Det blir nästan för bra när man ställs framför en fyra meter hög kameliabuske med tusentals knoppar och nyss öppnade fluffiga blommor. Man kan få hjärtinfarkt för mindre! Här hemma måste vi ta in våra små, krukodlade exemplar för vintern och hålla efter typiska vinterförvaringsskadedjur som spinn och bladlöss.
Kamelian ska stå i fuktig, kalkfri jord och helst vattnas med regnvatten eller avkalkat vatten. Den är en typisk surjordsväxt. Har du egen brunn och bor i ett område med kalkrikt vatten så betyder det att du kokar upp vatten, låter det stå och vattnar nästa dag när kalken sjunkit ner till botten i kannan. Släng den sista slatten. Plantera i rhododendronjord och gödsla med näring för surjordsväxter, halv dos en gång i veckan under perioden april-augusti. Under sommaren kan kamelian gärna stå ute, dock inte i solen, utan på ett skuggat ställe. Glöm inte en jämn vattning, annars trillar knopparna av. Får du allt detta att stämma kan du njuta av den underbaraste blomning i april-maj.
Pionerna tillhör ett stort släkte med ett 30-tal arter som kommer från så skilda håll som Europa, Ostasien och Nordamerika. Jag är än så länge bara nybörjare, men pionvurmen är ett doftminne från barndomen som är så underbart att återuppleva. Så pionerna ska dofta för att få plats i mina rabatter.
Gemensamt planteringsråd för de flesta pioner är att de vill ha en djup, näringsrik och humusrik jord som ska vara fukthållande, men ändå väldränerad. Det betyder på ren svenska en väluppblandad lerjord. Med kompost, med grus och med torvmull. Satsa hellre på lite kalkrik jord, så de krossade äggskalen kommer väl till pass även här. Pionerna gillar soligt läge, men det kan gärna vara en lätt, vandrande skugga under dagen. Trevliga grannar i rabatten är narcisser på våren och höstanemon till hösten. Sen gillar jag att blanda in blått i pionerna och då blir det både riddarsporre och stormhatt. Och varför inte en klätterkon med en svagväxande klematis mitt uppe i allt.
Pioner planteras grunt nära jordytan och tänk därför på att inte jordförbättra rätt ovanpå plantan, utan runt omkring den. Kommer rötterna för långt under ytan kan du få problem med blomningen. Benmjöl och hönsgödsel är bra, men även kogödselkompost runt plantan. Blir det väldigt torrt om sommaren kan du behöva vattna pionerna, men annars är de lättskötta. Se bara till att stödja upp de tunga stänglarna när de börjar utveckla knoppar, annars kan de lätt brytas av tyngden. Särskilt efter regn.
Har du hjärta att dela pionerna så kan du göra det på hösten, men annars växer de gärna ostört i många år. Så jag köper hellre en ny sort och fyller på med än riskerar att störa nästa säsongs blomning på mina små älsklingar. Och nu på våren är en bra tid att utöka pionsortimentet, trots att de små spinkiga stänglarna inte ser så lockande ut i plantbutiken. De behöver lite tid för att anpassa sig i rabatten innan det är dags för blomning, så slå till nu!
Vilken väljer du? ’Sarah Bernhardt’ är en fylldblommig rosa klassiker. Doftande och tät som en nejlika i blomman, vilket gör att den kan fara illa regniga somrar. ’Red Charm’ är mörkröd, fylld och doftande. ’Laura Dessert’ den underbaraste gulvita blomma som ser ut som en citronsorbet. Doftar också gott. ’Angel Cheeks’ ett ljusrosa tyllfluff med god doft.
Detta unga exemplar av Mme Boll har beskurits med grenar i olika längd.
Det finns ett tillfälle där man ofta får hjälpa till som trädgårdskonsult och det är vid vårens rosbeskärning. Rosor finns i så många olika slag och det kan vara knepigt att hålla reda på när och hur de olika typerna ska beskäras. Det är bra att skriva ner namnen på rosorna medan man kommer ihåg det, för då kan jag lättare välja en passande strategi för varje enskild ros. För de ska betraktas som individer, om de nu inte är planterade i stora monokultursjok. Grundindelningen i grupper följer växttyp och om rosen blommar en gång eller remonterar. Men man kan också tänja på gränserna och behandla en buskros som en klängros på gynnsam plats och låta den växa till sig över flera år. Eller beskära en svagväxande klätterros hårt så att den formar en buskros. Fryser rosen alltid ner på vintern nästan till basen blir den rätt hårt tagen och kommer aldrig att bli särskilt storväxt. Detsamma gäller de som älskas av rådjur och harar.
Remonterande buskros som planterats mot en vägg och som bara beskärs lätt.
Rosor är individuella i sin utveckling på våren. De som skjuter kraftiga skott tidigt beskär du tidigare, för att inte riskera att bryta loss de långa skotten vid beskärning. Annars brukar man ju ha som tumregel att beskära rosorna vid den tid då björkarna har muröron. Andra kan man behöva vänta ett par veckor till för att se var knoppanlagen sitter. Klipp inte för tidigt, medan det är risk för frost, för då kanske de översta knopparna fryser och du får göra om proceduren.
Här syns ännu inga knoppar på denna mossros. Bara att vänta och se.
Ta alltid först bort död och skadad ved, även gamla stubbar som blockerar utrymmet för nya skott. Du ska alltid gynna utvecklingen av nya skott som kan ersätta gamla grenar på sikt. Klena grenar som inte orkar bära upp blommor tas också bort. Snittet läggs snett över utåtriktad knopp. Inte för nära och inte för lång tapp. Tänk gallring och klipp gärna grenarna på lite olika höjd, speciellt på busk- och klängrosor så det inte blir en kvast.
En buskros som beskurits ganska hårt, men med grenar i olika höjd.
Beskär inte för lätt! En hårdare beskärning ger större rosor och ofta friskare plantor. Växer rosen för tätt blir luftväxlingen sämre och plantan drabbas lättare av svampangrepp. Riktigt gamla grenar kan dock ha svårt för att skjuta nytt (liksom t ex lavendel). Ta därför flera år på dig om du ska föryngra en riktigt gammal ros.
Buskrosen ’Louise Odier’ planterades ifjol och fick tyvärr inget gnagskydd till vintern.Nu är det inte mycket kvar.
Remonterande buskrosor ( t ex ’Mme Boll’, ’Henri Martin’, ’Louise Odier’ mfl) beskärs inte för lågt ner eftersom blomningen då blir eftersatt. Långa ettårsskott toppar du till 50-60 cm längd. De grenar sig då och ger fler blommor på sensommaren och till nästa år. Tänk mer gallring för att ge en luftig buske med olika långa grenar.
Rabattrosor är frostkänsliga och fryser ofta ner lågt på plantan. Klipp i så fall strax ovanför det första friska ögat eller välj första utåtriktade knopp. Lämna 5-7 av de kraftigaste grenarna med en bra placering runt om. De flesta rabattrosor trivs bäst med omväxlande lätt och hård beskärning vartannat år. Hård beskärning = 10-15 cm eller 3-5 ögon per gren. Lätt beskärning = 20-40 cm långa grenar. Speciellt tehybrider får inte tas för hårt. Vill du, och vintrarna är gynnsamma, så kan du forma de storblommiga rabattrosorna till högre buskar över flera år. T ex ’Peace’, ’Queen Elizabeth’ och ’Super Star’ kan bli höga, fina buskar om de växer skyddat. I gruppen rabattrosor ingår våra vanligaste floribunda- och polyantarosor som ’Nina Weibull’, Ingrid Bergman’, ’The Fairy’ och ’Allgold’, bara för att nämna några exempel.
Snödroppar kan vara lite knepiga att få att lyckas från lök som man sätter på hösten. Orsaken är att de små lökarna snabbt torkar ut när de kommer in i den varma plantbutiken. Den bästa tiden att föröka snödroppen och den besläktade snöklockan (båda tillhör familjen amaryllisväxter) är nu på våren efter blomningen när de fortfarande har de gröna bladen kvar. In the green, säger engelsmännen.
Fråga vackert någon granne eller god vän som har mycket snödroppar i sin trädgård om du kan få ett par tuvor. Gräv ganska djupt, för lökarna sitter längre ner än man tror. Dela sen varje rugge i många små tuvor med ett par lökar i varje. Plantera dem direkt i en halvfuktig jord i halvskugga. Mullrik lerjord är snödroppens förstaval, men den passar i de flesta fuktighetshållande jordar. Och nästa år kan du glädjas åt en ännu större snödroppsblomning.
Snödroppen, Galanthus nivalis, förökar sig naturligt genom sidolökar, men också via frön som bland andra myror bär omkring på. Se bild på snödroppens frökapsel här nedan. Det finns flera vackra sorter av den vanliga snödroppen , bl a den fylldblommiga Galanthus nivalis ’Flore Pleno’ som jag visade på bild i ett äldre blogginlägg.
Snödroppens lättgroende frö sprids av bl a myror som bär runt på dem.
Det här är en bilderbok. Hannu Sarenström är journalist och fotograf och växtnörd i allra högsta grad. Genom otaliga trädgårdsresor och besök har han samlat på sig en underbar samling växter. Hannus egen trädgård och woodland är hans lilla experimentarium där han planterar och flyttar och förökar de vackra och rensar bort sådant som inte passar in. På en trädgårdsresa i England för några år sedan hade jag Hannu Sarenström som sällskap i Birminghams botaniska trädgård för en dag. Han surrade runt med en väldig energi som en humla på jakt efter honung. Jag blev helt slut av hans otroliga intensitet.
Den här boken, ”Lundens skugga”, kom ut för bara några dagar sedan. Jag hade ställt mig på kö redan tidigt i våras för att vara säker på att inte missa den. Jag gillar hans mjuka pladder kring olika växtpersonligheter. Och de sköna bilderna förstås. Han närmar sig växtåret kronologiskt och beskriver hur lunden, eller woodlandet om du så vill, som ståndort ändrar karaktär under tiden som månaderna går och ljuset förändrar sig. Det är också en bok för den som vill lära sig lite mer, den snabba vägen, hur man komponerar och samplanterar växter med helt olika särprägel. Normalt är ju detta kunskap som man uppnår genom att prova och se. Det tar tid. Att avgöra vilka som blommar samtidigt kräver iakttagelser under flera år. Men när man får bilder framför sig med vackra grannar som trivs tillsammans är det bara att kopiera.
Jag har hittat många nya bekantskaper som jag absolut måste leta efter för att få se i verkligheten. Julrosor har jag ju länge varit svag för, och ”naturliga” liljor. Här presenterar Hannu en svart klocklilja som i den klockformiga blomman ser ut som en julros. Och vita, spanska klockhyacinter. Hur läckra som helst.
Beroende på plats så kan du få se vintergäckens gula bollar genom snön redan i februari. Längs solvärmda husväggar och i tidigt uppvärmda rabatter trycker den sig upp och bryr sig inte ett dugg om kalla nätter och sena snöoväder. Vintergäcken härstammar från Mellaneuropa och sprider sig lätt med både sidoknölar och frön. Det är en knölväxt som klarar de flesta jordar, men trivs bäst i mullrik jord med god kalkhalt. Den vill inte stå med rötterna i vatten, utan jorden ska vara väldränerad.
Knölarna är mycket torkkänsliga och ska blötas innan de planteras. Välj en plats där du inte rotar så mycket med hacka och spade, utan där knölar och finrötter får vara ifred och gärna skuggas av andra växter under sommaren. Gräsmattan är ingen bra idé, för vintergäcken klarar inte konkurrensen med gräset. I sällskap med snödroppar är ett bra tips, för de har liknande önskemål om växtplats.
Vintergäck, Eranthis hyemalis, tillhör familjen ranunkelväxter och har en typisk ranunkelformad blomma. Blomman är alltid gul, men det finns både fyllda och doftande varianter. Den har den här starka gula färgen som jag inte gillar, förutom allra tidigast på våren, då inga andra fäger lägger sig i. Då kan den gå an. Därför har jag också planterat mängder av gula påskliljor i skogsbrynet. Och vintergäcken har tagit sig in på egen hand. Men trots att de inte är så många än, så är jag väldigt glad för de små gula bollarna i snön.
Det finns växter som har ett samlat och vackert växtsätt som sällan behöver beskäras. Torra och döda grenar plockar du givetvis bort och likaså eventuella korsväxande grenar som riskerar att börja skava på varandra. Har man då även haft slutstorleken klar för sig vid plantering så finns det utrymme runt om för växten att utveckla sitt naturliga utseende. Det här gäller oftast träd, eftersom många buskar tenderar att bli risiga efter ett antal år och då måste föryngras. Men det finns trädarter som du helst inte ska röra.
Jag har svårt att se nyttan i att beskära
t ex en björk. Björkar finns både i mindre och större format. Vill du ha en liten björk inom zon 1-4 så kan den rödbarkiga kopparbjörken, Betula albosinensis, vara ett bra val. Den blir till ett vackert solitärträd på 12-15 meter och inte bredare än 5-6 meter. Torktålig och klarar de flesta jordar. Den kritvita himalajabjörken, Betula utilis ’Doorenbos’ ligger närmare till hands om det är den vita fina barken du vill åt. Vill gärna ha svagt sur och fuktig jord. Men den har samma storlek som den föregående.
Körsbärssläktet innehåller en mängd vackra arter och sorter med olika växtsätt. Har man bara lite plats är det smart att välja t ex en Prunus x ’Spire’ som får en smal krona och vackra, enkla rosafärgade blommor. Dessutom har den en vacker höstfärg. Prunus x serrulata ’Amanogawa’ är en annan smalkronig körsbär som växer pelarformigt, men förtrollar med sin rikliga blomning i ljust rosa.
Det finns alltså ingen anledning att gå åt träden så här bestialiskt bara för att de inte passar in i den givna ytan. Jag tror här är en flock glanskörsbär Prunus serrula, som man valt att begränsa i storlek på ett mycket amatörmässigt sätt. Här är inte ett rätt på de här träden. Det skär i hjärtat att se sådant här. Tappar och riskvastar och ett helt förstört naturligt växtsätt. Hur många gånger har jag inte dessutom sett att prydnadskörsbär beskurits hårt in på grova stammar eller grenar för att man trott att en hamling skulle lösa problemet med hängande eller skuggande grenar. Du kan lika gärna ta bort allt med en gång, för det blir inget mer. Trädet dör. Ett körsbär skjuter aldrig nya skott från äldre ved.
Tänk dessutom på att både björkar och körsbär räknas till blödarna, dvs de ska inte beskäras om våren, eftersom de savar rikligt och riskerar att förlora mycket kraft genom såren. Och hästkastanjen blir sig aldrig lik om du går på den med sågen. Har du inte plats – välj ett annat trädslag. Eller om jag säger så här: Välj vilket träd du vill, men tänk efter hur mycket plats du har och vilken jordmån som finns på platsen. Svårare än så är det inte. Då blir det perfekt!
