Nu har jag burit upp de allra känsligaste kruk-uteväxterna på vinden så de inte ska frysa bort. Det var ju faktiskt frost härom natten. Citronen, med sina frukter i varierande mognadsstadium, rikligt blåblommande agapanthus och chilin som inte mognat riktigt klart än. Fikonet och olivträdet får däremot stå kvar där ute ett tag till. Jag placerade dem nära väggen där de får del av teglets magasinerade värme.
Men den (oftast) ettåriga gauran blommar på som om ingenting hade hänt. Den har verkligen varit läcker i år. Tror det är den stora jordvolymen i krukan och den regelbundna gödslingen som gjorde susen. Kanske skulle jag gräva ner mina plantor i landet och täcka in dem med rikliga mängder löv. Har ju faktiskt övervintrat någon enstaka gaura tidigare, så den chansen kunde jag väl ge dessa också.
Narcisstobaken är finare än någonsin. Högt, högt sträcker de sina toppblommor, och visst är de lite väl slängiga och påträngande just nu, men några dagar till ska de få stå i givakt vid sidan om ytterdörren. När höststormarna och det horisontella Skåneregnet sätter igång så reder de inte ut det längre. Men klipper jag ner plantan så kommer det upp nya fina skott nästa vår igen. Så det är faktiskt ingen ettåring hos mig.
Den vita floxen har blommat länge och väl nu. Den står lite halvskuggigt och kommer igång ganska sent, men sen vill den inte sluta blomma, känns det som. Bilden ovan är visserligen tagen för 12 dagar sedan, men den har fortsatt blommor kvar. Flox doftar kryddigt gott och påminner om barndomens buketter. Jag var nog ett riktigt blomsterbarn, skulle jag tro. Gjorde buketter av allt jag hittade i trädgård och åkerkant. Kunde inte gå ut med hunden ens utan att plocka med mig blommor in. Nuförtiden känns det mest som att jag inte hinner titta på blommorna i alla fall, så de får stå där ute istället. Och visst är de till stor glädje varje gång jag passerar. Floxen sniffar jag på varje morgon när jag går mot bilen.