Maria i det gröna

Med blomma som ett litet fyrverkeri

Så här i nyårstider kan det vara frestande att hänvisa till gårdagens mängder av fyrverkerier som exploderade vilt på himlen och lyste upp vintermörkret. Jag har djur, så jag är inte ett dugg för raketer och smällare på nyår, men när det finns växter som ger (nästan) samma effekt i rabatten måste jag få visa vad jag tänker på. Det är en senhöstens blomma, helt klart. Oftast känner man igen den på doften innan man ens kan skymta själva växten. Det är en ljuvligt söt doft som påminner om smultronschersmin på ett sätt, men ändå har en helt egen touch.

Höstsilveraxet har en underbar, söt doft när den blommar. — Höstsilverax Actaea simplex ’Brunette’

Actaea/Cimicifuga, silverax är en växt som härstammar från de vilda stäpperna i Nordamerika, där indianerna använde den som läkeväxt mot framför allt som det hette, kvinnobesvär. Alltså PMS, klimakteriebesvär och vid förlossningar. Den kallades Black snake root. Namnfrågan vetenskapligt sett är inte klargjord än och fram till 1998 hette släktet Cimicifuga. Ett roligt namn när man börjar härleda det, då det betyder jaga iväg vägglöss. Och då syftar man nog till den speciella doften. Efter DNA-tester trodde man däremot att man hade bevis för att växten istället ska tillhöra Actaea, trolldruvor, men det där är inte fullständigt belagt ännu.

Doften är underbar kring höstsilveraxet 'Brunette'. — Höstsilveraxet har pärlformade knoppar längs en lång spira som när de slår ut doftar gudomligt.

Det finns många arter, namnsorter som är värda att odla i trädgården. Alla är inte så lätta att få fatt i. Vanligast och kanske allra ljuvligast är höstsilveraxet Actaea simplex ’Brunette’. Ett härligt mörklila bladverk och höga, höga blomspiror i vitt. Denna lättskötta perenn vill ha fuktighetshållande och djup jord, men tolererar både sol och skugga. Ju ljusare och soligare läge, desto mörkare blir bladen. Flytta inte runt på den i onödan, utan låt de grunt växande rötterna bli ostörda.

Kandelabersilverax har långa vita blomspiror. — Som vita utropstecken står kandelabersilveraxets spiror i rabatten.

Silveraxet med höga vita stänglar och gröna blad, A. matsumurae ’White Pearl’ kallas kandelabersilverax på svenska. Den blir inte fullt så hög som föregående, utan håller sig under 150 cm. Augustisilveraxet, A. dahurica, har också gröna blad, men dessutom skilda han- och honplantor. Det är hanplantorna som doftar gott. Blommar redan från juli-augusti, vilket är en fördel, för korta och svala somrar kanske inte ’Brunette’ hinner slå ut ordentligt.

Rosornas fruktsamma fiende

Förfärligt fruktsamma är de, bladlössen. En enda hona kan få en miljon ungar på några enstaka veckor. Det är inte klokt! Den är ett helt litet underverk egentligen, bladlössens livssaga. På våren börjar de från noll och kläcks från övervintrade ägg. Det är honor som redan från födseln är befruktade som föder gravida kopior av sig själva. Bara en sådan sak är ju helt sjuk. En helt vanlig bladlushona sätter 50 larvbarn om dagen under hela sin livstid.

Hannarna kommer in i bilden först till hösten. De parar sig med honorna som lägger ägg som sedan övervintrar. Himla praktiskt alltihopa! Sedan finns det ju tillfällen när det växer ut vingar på de vuxna bladlössen, fast de inte har det från början. Det är när det börjar bli trångt på foderväxten och de behöver sprida på sig. Jag läste någonstans att man kan kalla dem luftplankton, så som de sprids för vinden i många mil, ledda av luftmassorna. Så ser de något gult eller limegrönt och droppar ner till marken för att äta.

Bladlusen sticker in sin sugsnabel i det späda skottet eller den lilla knoppen och ut strömmar växtsaften med växtens eget tryck. Så bladlusen behöver inte suga, det räcker att den borrar ett hål i den ytliga vävnaden. Ur bakkroppen utsöndras sedan den söta honungsdaggen som myrorna älskar. Så till den milda grad att de håller bladlössen som boskap. Och till och med flyttar runt på dem till lämpliga värdväxter. Det finns myrarter som har bladlusexkrementer som sin största näringskälla. De beskyddar dem mot fiender och mjölkar dem som kor.

Fiender finns det förstås, fast ibland kan man undra var de håller hus. Förutom nyckelpigor, som de flesta känner till, så äts bladlöss av bland andra skinnbaggar, parasitsteklar, blomflugor och nätvingar. Det enklaste sättet för oss trädgårdsmästare att hålla bladlössen borta är att klämma ihjäl dem. Lössen är mjuka och det blir snabbt en kletig smet när man drar fingrarna över skotten. Man kan också spruta med utspädd såpalösning. Lössen kvävs när deras hud täpps till av såpan. Men det gäller att täcka hela insekten, så spruta rikligt och ofta! Får du bukt med lössen innan de hinner föda hannar och sätta ägg kan du klara dina växter. Annars börjar hela cirkusen om igen till våren. Sånt här kan en trädgårdskonsult få svara på frågor om när det börjar våras!

Hittade några bilder på härliga höstanemoner

Till mina topp 10 perenner hör definitivt höstanemonen. Både för att den blommar senare än många andra perenner och håller ut till det bittra slutet. Och för att den lägger ut sig lite lagom dekadent i rabatten när höstvindarna börjar ta i. Det blir liksom inte för perfekt. Och sen gillar jag de vackra baksidorna på denna blomma.

Den halvfyllda Anemone x hybrida ’Whirlwind’ (ovan) är som en renbäddad säng med fluffiga duntäcken. Så otroligt läcker! Den är en klassisk namnsort som härstammar från slutet av 1800-talet. Blir ca 1 meter hög och kan behöva stödjas mot slutet av sommaren för att stå någorlunda upprätt.

Anemone tomentosa ’Robustissima’ (ovan) är en annan högvuxen skönhet som gärna lägger sig. Börjar blomma redan mot slutet av juli och kan hålla på in i oktober. Den silvriga höstanemonen hör hemma i Kina. Se så vacker den är från baksidan sett! Bladen är lätt silverludna på undersidan och de blekrosa blommorna sitter i lösa klasar.

Höstanemon passar ihop med skira prydnadsgräs och robusta hortensior. — En kombination av prydnadsgräs Stipa gigantea, hortensia, nävan Rozanne och så höstanemoner.

Höstanemonerna trivs bäst i välgödslad och halvfuktig jord. Men de är känsliga för vinterväta, så jorden bör vara väldränerad. Passar både i sol och halvskuggigt läge. Eftersom de är ganska sena i starten om våren så kan du gärna kombinera höstanemoner med vårlökar, så hjälper de till att kamouflera den vissnande lökblasten. Plantera dem på våren så de hinner rota sig ordentligt innan vintern. Det är en fördel om du kommer ihåg att vintertäcka dem innan frosten kommer de första åren.

Att ta hand om ett träd

Träd är varelser som i normala fall blir betydligt äldre än vi människor, men det är klart att vi måste göra vårt bästa för att ta hand om dem så gott vi kan för att ge både dem själva, de insekter, djur och andra växter som lever på och kring dem bästa förutsättningar. I naturen kan vi låta dem ta hand om det själva, men i den uppbyggda och konstgjorda stadsmiljön måste vi väga in trädens bästa i våra beslut som rör utemiljön.

Träd i buskfält ger en ostörd rotmiljö och tillförsel av humusämnen. — Att plantera träd i ett fält av buskar eller perenner kan vara en god investering.

Till trädvårdarens ledande principer hör att se att trädets skötsel följer dess utveckling. Det unga trädet växer snabbt och når sin mogna storlek relativt fort sett över hela livscykeln. Under den snabba tillväxtfasen ska vi se till att ge trädet en stabil kron- och rotbildning. Nästan all förändring av miljöförhållandena innebär någon sorts stress för trädet. Beskärning och skadedjursbekämpning ingår i stressfaktorerna, för att inte tala om grävning och materialförändringar i rotzonen.

Träd i gatumiljö behöver oftast en högre stamhöjd för att man ska komma inunder dem än träd i en park. — Tänk i god tid på hur mycket utrymme det valda trädet kräver, både i bredd, men också i stamhöjd.

Genom att välja rätt växt till rätt plats kan vi redan från början reducera stressen från de miljöfaktorer som vi inte kan påverka, t ex vind, torka, skugga eller utrymme. Vi måste därför kunna läsa av vår växtmiljö och pricka av förhållandena på platsen. Ståndorten med andra ord. Att läsa av ståndorten gör en erfaren trädgårdsmänniska nästan omedvetet. Sedan lägger trädgårdsdesignern in ytterligare fler parametrar i sökandet efter platsens ande, för att hitta växter som smälter in i sin miljö. Det kan vara arkitektur, omgivande miljö och förstås, den som ska bo på platsen. Man kan t ex inte göra en ”Teskedsgummans trädgård” till ett funkishus, utan proportionerna och stilen måste passa ihop.

Formbeskurna träd passar in i små utrymmen. — Ett träd som formbeskurits redan från början kan anpassa sig till ett trångt utrymme i en formstark miljö.

Använd material av god kvalitet vid plantering! Ett bra träd börjar med en bra ungplanta. När grenstrukturen är ändamålsenlig och rotutvecklingen fin, med rikligt med finrötter och eventuell ympning välgjord och stadig så är förutsättningarna utmärkta att vi ska få ett välutvecklat träd i framtiden. Det är faktiskt värt att betala för ett bra plantmaterial! Och beroende på hur utsatt läget är så är det oftast också värt att betala för en så stor planta som möjligt. Växten är motståndskraftigare mot påverkan från miljöfaktorer och den har oftast ett väl utvecklat rotsystem som snabbt förankrar sig i marken.

Det här är de ledande principerna för hur en trädexpert jobbar när det gäller nyetablering av unga träd eller skötsel av äldre trädindivider. Jag återkommer med noggrannare beskrivningar för trädens tillväxtfaktorer!

Med fröställning i olika våningar

Lejonsvansarna, som tillhör släktet Phlomis, härstammar från klippiga bergstrakter i Turkiet, Syrien och Nordafrika, är inga speciellt vanliga trädgårdsväxter. Eller kan du på rak arm säga att du känner igen de här vackra fröställningarna? Det är kanske inte den växt som vinner pris för sin storslagna skönhet i övrigt, men ståndorten gör den synnerligen användbar om man har en växtplats som stämmer in på följande: torra rabatter, grusträdgård och prärieplantering. Du kan gärna kombinera lejonsvansen med andra torktåliga perenner som lammöron, kungsljus, lavendel, olika salvior och bolltistlar. Dessutom är det en bra nektarkälla för bin och fjärilar.

Den gula lejonsvansen, Phlomis russeliana, trivs i väldränerad och näringsrik jord i sol till halvskugga. I vilt tillstånd i sina hemtrakter trivs den i öppna hasselsnår. Det är en upprätt, stadig perenn som blir ca 80 cm hög. De svagt gula, tvåläppiga blommorna sitter i våningar, i kransform längs den håriga stjälken. De påminner till formen om blommorna hos t ex plister, som de är nära släkt med. Bladen längst ner är mer hjärtformade, medan de blir smalare och lansettlika uppåt toppen.

Lejonsvansen har fröställningar som bollar på olika nivå längs stjälken.

Vill du föröka lejonsvans så kan du samla frö på hösten och så dem när våren kommer. Du kan också dela större plantor eller ta sticklingar under försommaren. Det är en lättskött växt som sällan drabbas av några sjukdomar och rekommenderas således av en trädgårdskonsult. Vill du ha en annan färg så finns det även en odlad form med lilarosa blommor som heter Phlomis tuberosa ’Amazone’ som blir ännu högre och ståtligare. Den vill ha lägen i full sol.

Trendiga kålar är superhälsosamma

Glöm svavelstinkande kålkok och prova dig fram med den nya modegrönsaken kålen. Gasproblem förknippar många med kålätning och vägrar att borra sig djupare in i kålfamiljens spännande nyheter. Isotiocyanater heter de svavelosande ämnena i kålen som har en lätt brännande smak och vid matsmältning skapar väderspänning. Men till den goda sidan hör ämnets förmåga att skydda mot strålning och det skyddar mot många cancerformer. Ät kål med måtta dock, för isotiocyanaterna är även giftiga i stora doser.

: Röd och grön grönkål hör till mina stora grönsaksfavoriter så här års.

Hur ska man då göra för att få kålens bittra smak att mjukna vid matlagning? Faktiskt så är det så att ju längre kålen kokar, desto mer vätesulfid utvecklas. Den här gasen hänger ihop med upphettningen, så ju snabbare man hettar upp kålanrättningen, desto mindre stinker den. De beska smaktonerna lindras bäst om du skivar kålen tunt och låter den dra i iskallt och lättsaltat vatten i ca en halvtimme. Du får en krispigare och betydligt sötare smak.

Årets nyhet på grönsaksområdet är en brittisk korsning som härstammar från röd brysselkål. Den heter Flower Sprouts och ser ut som minirosor med sina frissiga, rödgröna blad. Se närbild ovan. Flower Sprouts innehåller dubbelt så mycket C-vitamin som brysselkål. Smaken är som mild bryssel- eller rosenkål. Jag har provat att koka upp den snabbt i saltat vatten, att steka upp hela bladrosetten snabbt i het panna och att dela den lilla ”blomman” i två-tre delar och sedan fräsa upp den i olivolja med lite vitlök. Själv tyckte jag bäst om det sista alternativet.

Finskuren, snabbt uppfräst grönkål med tillsats av tärnat äpple, hackade aprikoser och russin, toppat med lite upphottade pumpafrön är annars en favorit. Den passar till det mesta och har en underbar färg som sätter igång snålvattnet. Lite tuggmotstånd kvar och så den söta frukten som upphäver bitterheten i kålen. Det är en förnämlig smakkombination!

Nästa års Årets perenn blev ett gräs

Vårälväxingen har friskt gröna blad och svarta ax som blommar med vitt ludd. — Foto: Poul Petersen

Varje år väljer Perennagruppen, Sveriges perennodlare, ut en särskilt odlingsvärd trädgårdsväxt. Det är naturligtvis ett marknadsföringstrick, men det är ett bra sätt att ge en mångsidig, lättskött växt lite extra uppmärksamhet under året. I höst har de överraskat oss en del – genom att välja ett prydnadsgräs till Årets perenn.

Vårälväxingen är ett perenna gräs som sätter ax redan tidigt om våren. — Foto: Poul Petersen

Vårälväxing, Sesleria heufleriana, är en pigg växt som vaknar tidigt och börjar blomma redan i mars-april. Blomman är ett blåsvart ax som höjer sig över de friskt äppelgröna bladen. Bladen blir ca 30 cm höga och blomaxen 15-20 cm högre. Den stämmer väl i sällskap med vårlökar som snödroppar, narcisser och krokus, liksom med andra tidigblommande växter som penséer, sippor, gulltörel och olika Allium-arter. Den passar också fint i sällskap med alunrot, koreansk plymspirea och lägre nävor, då den behåller sin strukturella effekt och fräscha bladfärg långt in på hösten.

Vårälväxingen härstammar från bergstrakter i Transsylvanien, i kalkhaltiga och halvskuggiga skogsdungar. Den är en lättskött växt som klarar även surare jord och torra växtplatser, även om den utvecklas allra bäst i mullrik och något fuktigare jord. Den hittades av moss- och lavexperten baron Ludwig Ritter von Heufler i mitten av 1800-talet och fick sitt första namn av den italienska läkaren och naturvetenskapsmannen Leonardo Seslero, som hade en egen botanisk trädgård. Så kan växternas namn tillkomma ibland. Gubbe på gubbe och inget latin alls egentligen. Men vi kan tacka baron von Heufler för en tacksam perenn som passar mycket väl in i moderna trädgårdsanläggningar liksom i naturlika planteringar.

Ännu ett dåligt dillår

Dill är ju nästan en nationalkrydda i många länder uppe i norr. I Sverige är det midsommar, sill och nypotatis man tänker på, i Finland förknippar jag dill med potatis över huvudtaget, hela året om. Inlagda gurkor, gravlax, dillkött och så kräftor förstås! I Ryssland används dill till mycket, även som krydda i sallad. Det värsta är då att dillen så lätt angrips av diverse små skadedjur som bladlöss, svampsjukdomar, stinkflyn eller sniglar som kan stoppa den tänkta dillskörden helt och hållet.

I höst har jag gjort ett försök med att så en gles rad dill redan i slutet av september. Dillfröna gror när temperaturen är den rätta och då kan man med lite tur ha färsk dill redan i början av sommaren. Vi får se vad det blir. Man måste experimentera, annars lär man sig inget! Den andra metoden som jag testat tidigare och som faktiskt fungerar bra, är inget för vän av ordning, tyvärr. Den innebär att kasta ut dillfrön lite hipp som happ i rabatter, bland andra grönsaker eller i komposten och så plockar du dillkvistar lite runt om i trädgården när du behöver dem till nypotatisen. Det blir lite som ett önskat ogräs, och kan man stå ut med oordningen så är det en betydligt bättre metod att odla dill. Eftersom plantorna ligger glest blir det betydligt svårare för angrepp och skadeinsekter att sprida sig. Så det är mitt bästa dilltips till dig för nästa säsong!

Nävan Rozanne blev århundradets växt på Chelsea

Varje år koras ”Årets växt” under Chelsea Flower Show, i London. Och det är som bekant ingen dussinutställning, utan världens mest prestigefyllda och trendiga trädgårdsutställning. Att synas här är en dröm för många trädgårdsdesigners, att vinna guldmedalj eller Best in Show, är få förunnat. Att få titeln Årets växt är en klar väg till framgång, och för denna självsådda korsning har framgången varit omedelbar.

Historien bakom nävan ’Rozanne’ börjar i en privat trädgård i Somerset, England. Pensionärsparet Rozanne och Donald Waterer hade upptäckt en självsådd näva med större blommor och kraftigare blad än deras andra nävor. Man har kommit fram till att den uppkom efter korsning av två nävor som härstammar från Himalaya, nämligen Geranium himalayense och Geranium wallichianum ’Buxton’s Variety’. Sticklingar från denna planta kom i händerna på plantskolisten Adrian Bloom som äger den framgångsrika perennplantskolan Blooms of Bressingham. Han förökade upp fler exemplar och testade dem i olika miljöer, bl a i USA. Adrian Bloom visade ’Rozanne’ första gången på Chelsea år 2000. Därefter har den kammat hem åtskilliga priser både i USA och i England.

Vilka egenskaper har då denna lilla blomma som gör den så åtråvärd? En av de främsta är givetvis den otroligt rikliga blomningen. I juni börjar de stora himmelsblå, uppåtriktade blommorna så ut. Och sen håller den på till slutet av september. Blommorna har ett vitt öga och mörka ränder som strålar ut från mitten. Bladen som är mörkgröna, breda och täta bildar snabbt marktäckande mattor som stoppar ogräset. Det är en ypperlig, lättskött växt för slänttäckning i soliga-halvskuggiga lägen. Den trivs på både torrare och fuktigare mark, så länge som jorden är väldränerad. ’Rozanne’ blir ca 40 cm hög och minst lika bred. Den är dessvärre inte helt lättförökad, men äldre plantor kan man försöka dela på, annars får man köpa fler, helt enkelt!

Ny trädgårdsbok från Claus Dalby

Den danske trädgårdsmästaren Claus Dalby är en känd trädgårdspersonlighet i Danmark. Han förekommer flitigt i tv, publicerar täta inlägg på sin välbesökta blogg och har även gett ut en bok alldeles nyligen, som heter ”Den hvide have”. Den är skriven på danska, men att läsa danska är alls inte lika svårt att förstå som att lyssna på danska, så ge den en chans ändå. För bilderna, som Claus för övrigt har tagit själv, är mycket läckra och dessutom lärorika.

Jag ser det här som en inspirationsbok för trädgårdsdesignern, framför allt i olika växtkombinationer och -kompositioner. Det är mycket vitt, men sparsamma accenter i andra färger förekommer givetvis. Claus Dalby tar avstamp i The White Garden i Sissinghurst, men gör det på sitt eget sätt. Växterna namnges med sina vetenskapliga namn, så det är inte svårt att följa med i bildtexterna. Boken är mycket rikt illustrerad och man orkar inte ta in så många kapitel åt gången eftersom bilderna är mycket detaljrika. Layouten är välgjord om än ibland lite plottrig med alla småbilder. Boken är tryckt på halvmatt papper och ger ett gediget intryck som produkt. Du hittar boken i näthandeln för ca 340 kr.

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta: