Dahliorna är pålitliga höstblommare som står sig ända tills frosten kommer. Men sen är det bråttom att gräva upp och ta in rötterna för frostfri vinterförvaring. Och när våren kommer planerar man ut alla hårda, fasta rotknölar i rabatter och krukor igen. Krångligare än så är det inte. Dahliorna har en makalös växtkraft.
Soligt läge vill de ha. Lite hjälp på traven med en god trädgårdsjord och vattning och regelbunden gödsling är allt du behöver fixa med. Ev binda upp väldigt högresta sorter för de är inte så vindtåliga. Men det handlar också om hur du komponerar rabatten – om det finns stödjande vävarväxter inblandat, eller om dahliorna står för sig.
Man kan föröka dahlior på många sätt: från frö, rotbit eller stickling. De flesta av oss köper nya rotknölar varje vår för att plantera ut, men jag vet dahlior som gått i arv från mormor till mor till barn. Och de blommar än. Så det är en långlivad växt trots att den inte är vinterhärdig i vårt klimat. Frösådda plantor blir inte säkert av samma färg som blomman man tog den från, så här finns ett intressant förädlingsprojekt om man är tålmodig och superintresserad.
Vill du istället ha kopior av en älskad sort måste du föröka den genom sticklingar eller rotbitar. Det är smart att dela dahliorna redan på hösten vid uppgrävning, eftersom de tar mycket mindre plats vid förvaringen. Man kan skära loss knölarna en och en. De ser ut som avlånga mandelpotatisar med ett litet skaft. Se bara till så det finns minst ett öga i kronan på varje rotdel där tillväxten startar nästa vår. Se bilden nedan.
Man tror gärna först att det är en lönn. Fast bladen är lite flikigare och barken är helt annorlunda, grov och fårad med korklister. Men ambraträdet, Liquidambar styraciflua, är faktiskt inte alls släkt med lönnarna, utan med trollhasslarna. Det börjar bli lite väl mycket exotiska växtval nu, tycker kanske mina med nordligt placerade läsare. Men det är härligt så mycket mer variation man hittar i sortimentet när man flyttar ner några växtzoner!
Foto: florafinder.com
Det här är ett träd för lite fuktigare woodlandmiljöer, som kommer från Nordamerika och Asien. Trots det kan man ändå få se ambraträd i kalkrika, något torrare jordar i stadsmiljö. Så länge läget är skyddat för de kallaste vindarna och stekande vårsol kombinerat med sen vårfrost, verkar inte ambraträdet ha något emot staden.
Ambraträdet har en särskilt vacker höstfärg i sprakande rött. Den gör sig väl i samplantering med barrträd och andra höstglödare som papegojbusken Parrotia, blomsterkornellenCornus kousa eller olika lönnarter. Trädets form är smalt kägelformad och det har ofta en genomgående stam.
Daggsalvia, Salvia farinacea, är en art av många blå salvior, men den torde vara den art med längst blomningstid. De här bilderna tog jag för några dagar sedan i Lunds botaniska trädgård, och salviorna visade ännu inga som helst tecken på att börja packa ihop för säsongen. Daggsalvian planteras redan i slutet av maj-juni som lite tanig växt, men blir snabbt en buskig planta när den får tillräckligt med vatten och näring.
De axlika blomspirorna skjuter upp ur kompakta och bladrika plantor. Den fyller ut väl i rabatten och bildar lite bakgrundsgrönska till gracilare växter. Det finns sorter med blommor i vitt, silver, blå-vitt, olika blå och lila variationer. Beroende på sort blir den 35-50 cm hög, men de här exemplaren av Salvia farinacea x longispicata av sorten ’Mystic Spires’ var nog minst 75 cm. Verkligen jättefin!
Den äkta kastanjen, Castanea sativa, producerar stora mängder ätliga frukter i år. Det är ett vackert träd med bred krona och avlånga, vasst sågade blad. Kastanjen blir upp till ca 15 meter hög i Sverige, men klarar sig bara i varma och skyddade lägen i zon 1 – ev 2. I sina hemtrakter i södra Europa, Nordafrika och Främre Orienten blir den lätt dubbelt så hög.
Äkta kastanj gillar något fuktigare, mullrik jord och platsar även i stadsmiljö om man kan hitta en gynnsam ståndort. Tänk bara på att det här blir ett stort och framför allt brett träd som kräver mycket utrymme.
I blomningstiden i juli pryds kastanjen av de långa, hängande hanblommorna som har en särpräglad doft. De få honblommorna sitter alldeles nere vid basen av blomkolvarna, och de bildar så småningom de ätliga frukterna eller nötterna, som är inneslutna i taggiga svepeskålar.
Nötterna rostas i ugn och man äter den mjuka geggan som finns innanför skalet. Man kan smaksätta dem med citronsmör och äta det som förrätt. Värm ugnen till 225 grader. Lägg ut 40 kastanjer (10 per person) på saltbädd på en ugnsplåt, alternativt skrynklad aluminiumfolie. Saltet och folien isolerar värmen från plåten så skalet inte bränns. Kryssa varje kastanj i toppen med en vass kniv, annars finns risk för att de exploderar i ugnen. Baka dem i ugn i 20-30 min tills de känns halvmjuka. Rör under tiden saften från en halv citron med 150 gram smör och lite salt. När kastanjerna är klara serveras de med en klick citronsmör på varje nöt. Äts med tesked ur skalen.
Tidlösan, Colchium, är i sin bästa blomning just nu. Det är en lite märklig växt kan man tycka, ska den verkligen blomma nu när hösten gör sitt antågande? Skulle den inte passa bättre på våren? Fast det finns också vårblommande tidlösor. Men de höstblommande har en klar fördel i att konkurransen om pollinerande insekter är så mycket mindre. Däremot utvecklar tidlösan blad om våren och samlar in kraft till knölen, för att sedan gå i vila under sommaren. Smeknamnet ”nakna jungfrun” hänger ihop med den bladlösa underbart vackra blomman.
Tidlösan härstammar från kalkrika ängar, torrare woodland och steniga bergssluttningar i södra och östra Europa och i ett band tvärs över Mellanöstern ända till västra delen av Kina. Hela plantan är mycket giftig.
Flyttade in mina ömtåligaste krukväxter när det blev frostvarning. Hibiscusen (Hibiscus rosa-sinensis) hade utvecklat mängder av knoppar under sensommaren. Lite orolig var jag för hur de skulle sitta kvar när den bytte miljö. Hibiscus kan vara kinkig med luftfuktighet, ljusombyte och temperaturväxling, så ställ den inte vid elementet och glöm inte att duscha den flera ggr per dag. Än så länge har det gått bra, både knoppar och blad sitter kvar och som den har blommat! När det var som bäst hade den 7 st tefatstora, rosa blommor igång samtidigt.
Det här är en växt från Kina, som dessutom är nationalväxt i Malaysia. Kallas även kinaros på svenska. Den växer vild som stor buske i tropiska och subtropiska klimat. I norra Europa är det endast en krukväxt. Men den kan bli rejält stor med tiden. Dessvärre har blommorna en kort hållbarhet, en till två dagar, men förädlingen riktar mycket in sig på förlängd blomning. Speciellt de halvdubbla varianterna lär ha något längre blomningstid per blomma.
Växten ska helst stå svalt över vintern (12-15 grader) och ljust, för att inte tappa blad. Men jag tänkte prova rumstemperatur och duscha den ofta. Hibiscus bör klippas in i februari-mars och få ny mylla ett par-tre veckor därefter när nya blad börjat spricka ut. Jag har en stor växt med bollformad krona på hög stam, så den måste formas genom klippning för att hålla rätt format. Hibiscus kan man beskära som ett äppleträd och välja rätt växtriktning på grenarna genom att lägga snittet under en utåtriktad knopp.
Eftersom hibiscus är känslig för både löss och spinn så är det bra att stoppa ner några Provado-pinnar i jorden i förebyggande syfte. Ju torrare luft, desto större risk för ohyra.
Kål är en av de allra nyttigaste grönsakerna vi kan få i oss. Fullproppade med antioxidanter och vitaminer ligger de i topp, före både morot och paprika. Kålväxternas skördetid är nu, så passa på att frossa i kål.
Kål är inte de lättaste växterna att odla – eftersom de har så många otäcka skadegörare. Framför allt är det kålfjärilens larver som tuggar upp en planta på nolltid. Det förekommer också larver av kålfluga. De gräver gångar i rötterna som därefter ruttnar inifrån. Jordloppor äter på de unga plantorna, speciellt vid torrt och varmt väder. Alla de här skadegörarna kan hindras med fiberduk, men duken måste läggas på redan vid utplantering av de förkultiverade plantorna.
Kålväxter gillar lerig, mullrik jord. Har man istället en lättare sandjord är det bäst att hålla sig till spetskål eller sommarkål som utvecklas fint även i lätt jord. Svartkål (bilden ovan) kallades tidigare palmkål, säkerligen p g a plantans speciella växtsätt. Den är frosttålig och kan gärna skördas senare på hösten. Egentligen skulle man kunna ha den i rabatten lika väl som i trädgårdslandet för den är otroligt dekorativ.
Grönkål finns i olika färger och krusighet.
Grönkål är min stora favorit, vid sidan om den milda spetskålen. Den krusbladiga grönkålen tillhör de mest näringsrika grönsakerna över huvud taget. De allra spädaste bladen kan ätas råa i sallad, men annars är den jättegod att snabbt woka och kanske smaksättas med tärnat äpple och citronsaft eller äppelcidervinäger.
Oh så glad jag är för min nya apparat som omvandlar trädgårdens frukt och grönsaker till nyttig saft! Har tänkt på det länge, men eftersom jag inte är världens mest elektroniktokiga människa så har det strandat vid tanken. Vad ska man med en massa prylar till? Men min nya råsaftcentrifug har verkligen visat sig vara välkommen i köket. Jag är ju en stor älskare av juicer och muster och när träden ger så mycket frukt att inte ens hästarna hinner med att äta upp allt, då måste man ta vara på det.
Kikade lite på nätet efter bäst i tester och sådant och kom fram till att det skulle bli en rejäl maskin som orkar veva runt och som inte är för krånglig att rengöra. Det blev till slut en Bosch MES20A0. Oj, så stor tänkte jag när jag såg den i affären. Javisst, den tar lite plats framme på arbetsbänken, men eftersom jag använder den varannan dag så får den stå framme.
Det som blir kvar efter saftning är skal, fröhus och torrt fruktkött. Det åker vidare rätt i komposten.
Råsaftcentrifugen har två hastigheter och klarar upp till 1,25 liter saft. Fast det får inte plats så mycket ren saft eftersom det uppstår en hel del skum som lägger sig på toppen i kannan. Det bästa är att låta saften stå och klarna 10-15 minuter efter att du kört den, för då separerar skummet bättre och saften blir renare. Skummet är inte så gott att dricka, så man måste hälla försiktigt så skummet stannar kvar i kannan.
Maskinen har ett rejält påfyllnadsrör för hela frukter och grönsaker – men det går ändå lite lättare om man delar på äpplena så fler får plats i röret. Maskinen är relativt lätt att rengöra tack vare att alla delar tål maskindisk. Det enda som är lite trixigt är sildelen som man får skrubba lite för att få bort alla rester av fruktkött. Men diskar man av allt genast efter användning så är det ingen större fara att göra rent.
Jag har mest saftat äpplen och blandat i morot, apelsin och tomat. Det är roligt att variera smak och färg på saften beroende på vad man pytsar i. Det mesta i grönsaksväg kan användas, även stjälkar från broccoli och sallad, men köttiga och feta saker som avocado, mango, banan ska man inte lägga i. Här har jag en ren äpplesaft på blandade äpplesorter, men med mycket Discovery. Då får saften en härligt rosa ton. Och det är så gott!
Många gånger träffar jag på träd som står och hänger med en strypsnara kring stammen och där stolpen nästan har lyfts från marken när trädet har vuxit. Så ska det givetvis inte se ut. Träd binds upp med trädstöd för att förankra dem vid marken tills de har rotat sig och kan stå för sig själva. Det brukar oftast ta 2-3 år. Efter det kan uppbindningen göra mer skada än nytta. Gör ett hållfasthetstest genom att ta tag med båda händerna om stammen och skaka på trädet. Lättar det ur marken är det ännu inte tillräckligt rotat.
Den lilla pinnen har inte förmått hålla trädet rakt under uppväxten.
Men tiden går ju fort, och man minns inte alltid vilket år planteringen skedde. Många tar det säkra före det osäkra och behåller bindsle och stolpar tills de har skavt in i barken eller gnager på det lägsta grenvarvet.
Trädstödets uppbyggnad beror både på ståndorten och trädet. Är det mycket blåsigt, lös jord och ett storkronigt träd får man ta till lite extra. Ett sådant trädstöd kan utgöras av tre stolpar som slås ner i marken utanför rotklumpen. Det kan stå ca ½ meter ut från stammen och ha en höjd av 50–60 cm ovan mark. Inte så högt med andra ord. Orsaken till de relativt låga stolparna är att stammen då ges en viss rörelsefrihet i vinden och detta tränar rotsystemet till en snabb förankring i marken. Håller man bindningen högt uppe växer trädet lite som i ett skruvstäd utan något direkt motstånd från naturkrafterna och det kan bli en svagare rotning.
Tre stolpar i olika höjd. Den högsta kan kapas till samma höjd som de andra efter 1-2 år.
Trädets stam binds gärna fast mot stolparna med band av naturmaterial, t ex juteväv eller kokosrep. Breda gummiband är slitstarka och används också ofta, men där ska man vara noga med att inte låta dem sitta för länge, då de lätt växer in i stammen. Genom att fästa de tre stolparna i varandra med trekantsjärn får man en stabil konstruktion. Trädslag med känslig bark eller vid stor gnagrisk är det bra att skydda med ett gnagskydd runt stammen. Låt det gå tillräckligt högt upp med tanke på snödjup på platsen.
Ibland kan det vara befogat att låta stolparna stå kvar som påkörningsskydd mot gräsklippare eller grässlåtter närmast trädet. Det är lätt hänt att träd backas på eller att gräsklipparen kör alltför nära. Men det är också en estetisk fråga med trädstolpar. Själv tycker jag att många konstruktioner är förskräckligt fula och då vill man helst slippa dem så fort det går.
Nu har jag burit upp de allra känsligaste kruk-uteväxterna på vinden så de inte ska frysa bort. Det var ju faktiskt frost härom natten. Citronen, med sina frukter i varierande mognadsstadium, rikligt blåblommande agapanthus och chilin som inte mognat riktigt klart än. Fikonet och olivträdet får däremot stå kvar där ute ett tag till. Jag placerade dem nära väggen där de får del av teglets magasinerade värme.
Gauran är en kär växt som blommar hela sommaren och hösten.
Men den (oftast) ettåriga gauran blommar på som om ingenting hade hänt. Den har verkligen varit läcker i år. Tror det är den stora jordvolymen i krukan och den regelbundna gödslingen som gjorde susen. Kanske skulle jag gräva ner mina plantor i landet och täcka in dem med rikliga mängder löv. Har ju faktiskt övervintrat någon enstaka gaura tidigare, så den chansen kunde jag väl ge dessa också.
Narcisstobaken är finare än någonsin. Högt, högt sträcker de sina toppblommor, och visst är de lite väl slängiga och påträngande just nu, men några dagar till ska de få stå i givakt vid sidan om ytterdörren. När höststormarna och det horisontella Skåneregnet sätter igång så reder de inte ut det längre. Men klipper jag ner plantan så kommer det upp nya fina skott nästa vår igen. Så det är faktiskt ingen ettåring hos mig.
Den vita floxen har blommat länge och väl nu. Den står lite halvskuggigt och kommer igång ganska sent, men sen vill den inte sluta blomma, känns det som. Bilden ovan är visserligen tagen för 12 dagar sedan, men den har fortsatt blommor kvar. Flox doftar kryddigt gott och påminner om barndomens buketter. Jag var nog ett riktigt blomsterbarn, skulle jag tro. Gjorde buketter av allt jag hittade i trädgård och åkerkant. Kunde inte gå ut med hunden ens utan att plocka med mig blommor in. Nuförtiden känns det mest som att jag inte hinner titta på blommorna i alla fall, så de får stå där ute istället. Och visst är de till stor glädje varje gång jag passerar. Floxen sniffar jag på varje morgon när jag går mot bilen.
