Många förståsigpåare rynkar lite på ögonbrynen och himlar inombords med ögonen när jag säger att doftschersminen är den ljuvligaste av växter. Som om den inte riktigt vore fin nog och dessutom alldeles för vanlig och simpel för att man ska kunna tycka om den. Jag håller med om att det är en risbuske av rang om man inte håller efter och beskär den regelbundet. Inte det lättaste jobbet för övrigt eftersom grenverket är tätt och veden hård. Men för att hålla nedre delen av busken grön är det nödvändigt med en gallring.
Just nu är schersminernas tid. Min etta på listan är Philadelphus coronarius. Massor av vita, starkt och sött doftande blommor som håller flera veckor. Lite beroende på väder och ljusförhållanden på växtplatsen. Halvskuggigt ger längre blomning. Som du kan se på bilden ovan så blir den med tiden en reslig buske. Upp till 3-4 meter kan den bli på näringsrik jord och där plats ges. Det är inte en växt som man ska trycka in i för små trädgårdar, utan den behöver lite svängrum. För lägre sorter väljer du istället ’Avalanche’ eller ’Mont Blanc’. Doften är dock annorlunda.
Jag förknippar doften framför allt med sommarens ridläger när jag var ung hästtjej. Numera hästtant. Tiden för lägret brukade vara just i schersminernas blomning. Och jag plockade små buketter och la i mitt tandglas på rummet. Det var en oförglömlig kombination med ridläger och schersmin!
Doftschersminen härstammar från Sydeuropa och österut till Kaukasus, men det är en buske som förädlats kraftigt i plantskolorna. ’Aureus’ är en gulbladig avkomma som bör placeras soligt för att behålla sitt limegula bladverk. Den blir betydligt mindre i växten. ’Finn’E är en svenskodlad sort som har en god doft och riklig blomning.
