Släktet Erica är stort runt om i världen, men i Skandinavien känner vi enbart till ett halvdussin arter som är vinterhärdiga nog att klara barmarksvintrar. Dessa vårblommande ljungväxter är låga, städsegröna buskar med en god marktäckande förmåga. Det trevliga med den vårblommande ljungen är dess tidiga blomningstid, som piggar upp när allting annat fortfarande är gräsbrunt, men också den långa blomingen som kan vara i 1-2 månader.
Erica är en surjordsväxt som kräver en växtjord med lågt pH-tal. Ett pH på 4,5-5,5 är oftast lagom. För att komma ner så lågt i pH måste man använda rikligt med okalkad, grov torv i planteringsjorden och helst bo i en jordmån som inte är alltför kalkrik för övrigt heller. Med tiden jämnar ju sådana surhetsskillnader ut sig i naturen, så växterna behöver årligen tillföras ny torvjord. Det går också att blanda i och jordförbättra med sk färdig rhododendronjord som passar alla typer att surjordsväxter.
Ljungväxterna gillar solbelysta växtplatser med en lucker och genomsläpplig jordmån. Plantera dem gärna i grupper med andra surjordsväxter som små bergtallar, enar, kalmia, pieris, trollhassel eller rhododendron. Ljungväxter kräver inte mycket skötsel alls, men en lätt beskärning med häcksax strax efter blomningen kan vara positivt för att forma täta, buskiga exemplar. Annars tenderar ljung lätt att på sikt bli långa och rangliga.
Erica carnea är den vanligaste arten hos oss, hemmahörande i de östra och mellersta delarna av Alperna. Den finns i många namnsorter, där de flesta håller sig gott och väl under 30 cm i höjd. För att de nyaste skotten inte ska torka av barmarksfrost på vintern och våren kan det vara bra att vattna plantorna lite extra under dagar med plusgrader. Alla städsegröna växter förlorar mycket vatten under blåsiga vinter- och vårdagar eftersom de inte kan stänga sina klyvöppningar helt och hållet. Vatten läcker då ut till luften och roten kan ha svårt att få upp nytt vatten från den frusna marken. Lagerhägg är exempel på en annan typisk växt som lätt får stora torkskador från kalla vindar.
Julrosor är generellt lätta växter att odla. Men man ska inte flytta runt på dem i onödan. Om du har planterat dem på lämplig plats med lucker och väldränerad trädgårdsjord i halvskuggigt läge, så brukar de klara sig bra. Tänk woodland för att få till en bra ståndort. Julrosorna gillar fet jord, så gödsla gärna med kompostjord eller ett organiskt gödsel som brunnen stallgödsel eller Chrysan. En giva på våren är tillräckligt. Se till så jorden är kalkhaltig, absolut inte sur. Att smula ner äggskal är mitt eget bästa tips för att få en kalkrik jord.
Julrosor är torktåliga när de väl är etablerade. Jordstammarna växer bäst på hösten så efter en vårplantering får man hålla ett extra öga på julrosorna under sommaren så de inte torkar ut. Men det är viktigt att jorden inte är ständigt fuktig, för det gillar inte de tjocka rötterna. Riktigt torra somrar är det lämpligt att vattna även etablerade julrosor för att de ska bilda rikligt med blommor nästa år.
Julrosor kan angripas av olika svampsjukdomar. Svartfläcksjuka är vanligt och ger mörka fläckar på blad, bladskaft och blommor. Är det ett kraftigt angrepp tidigt om året kan det sätta ned plantans växtkraft mycket. Man kan därför vattna med svampmedel i preventivt syfte. Plocka och klipp bort angripna blad och blomstänglar. Se till att plantorna har gott om näring och vatten. Du kan också klippa bort en del friska blad för att få bättre luftväxling. Alla svampar gynnas nämligen av en fuktig miljö. Så att hålla rent och torrt omkring plantan kan hjälpa till att hålla svampproblemen borta.
Vinterbeskärning av äppleträd är ett spännande jobb, för inte två träd ser likadana ut! Jag träffar många olika former av äppleträd varje år och det kan ibland vara en liten utmaning att se genom det täta grenverket och bilda sig en snabb uppfattning om hur lång tid det kommer att ta att beskära det. Vissa träd är extremt höga och andra otroligt täta. Oftast är det minst 5 år sedan någon gjorde en beskärningsinsats senast. Det vill säga de efterföljande vattenskotten har vuxit till sig rejält och frukten är så gott som obefintlig.
Samma träd som på första bilden, efter beskärning.
Har man äppleträd i en villaträdgård så fyller träden fler syften än bara fruktproduktion. Oftast är det inte så många andra fullvuxna träd i trädgården och då fyller det en skuggande funktion samtidigt som det ska vara vackert att se på. Kronträd är den allra vanligaste formen hemma hos folk. Vad man normalt behöver göra då för att forma om trädet är först och främst en grov grengallring. Välj ut vilka grenar som bygger upp stommen och låt dem vara orörda tills vidare. Rikta in dig på de felväxta och skymmande grenarna som skjuter upp rakt i luften, ofta i mitten av trädet. Detta är ofta gamla vattenskott. Tänk gallring i första hand, aldrig stympning.
Ett gammalt äppleträd, förmodligen Ingrid Marie, med en god grenstruktur, men alldeles för tät och hög krona.
Se framför dig de horisontella linjerna som du ska spara. Grenarna ska gå ut från mitten åt sidorna, inte från en sida genom mitten till den andra sidan. Det blir sällan bra om man kapar grenar rätt av. Minska istället kronans höjd och omfång genom att skära i förgreningspunkter och eftersträva horisontella och nedåtgående grenriktningar. Gå runt trädet och titta från olika vinklar på trädet. Det är lätt att bli närsynt om man står uppe i trädet på en hög stege. Man måste ner på marken emellanåt för att ta ut kursen.
Detta Aromaträd har en i grunden bra grenuppbyggnad, men det står lite skuggigt och vattenskotten har vuxit rätt upp i luften.
Att föryngra ett gammalt fruktträd är ett flerårigt projekt. Man kan inte göra allt på ett år. En tät skog av vattenskott blir istället följden av en för hård beskärning. Försök skapa en åldersbalans genom att spara grenar av olika ålder i trädet. De äldre grenarna har mångårig fruktved och de unga skotten skapar på sikt nya fruktbärande grenar. Tänk också på att olika äpplesorter växer på olika sätt. Alla gamla sorter går inte att hålla låga i plockvänlig höjd. De är ofta ympade på starkväxande grundstammar och då har de en inneboende kraft som är svår att tämja. Försök också alltid spara grenar med fruktsporrar och blomknoppar för att det ska bli frukt även inkommande höst.
Här har jag varit ovanligt hårdhänt. Men stommen är kvar och det finns grenar av olika ålder.
Har letat spännande nyheter i fröfirmornas sortiment. Man vill ju alltid prova något nytt i tillägg till de gamla favoriterna som måste finnas med från år till år. Blommor är ju roligt att så och speciellt då sådana som man kan ta in i buketter. Nigella papillosa ’Delft Blue’ är en mycket speciell nigella vars strimmiga blommor man nästan ska beundra i förstoringsglas. Superläcker! Sorten är döpt efter det holländska, blåvita delftporslinet.
Nigella ’Delft Blue’ Foto: Thompson & Morgan
Nigellan är en bra insektsväxt och passar dessutom bra i buketter. Det går även att torka nigella, men det har jag aldrig provat själv. Trivs i soligt läge och blir ca 70 cm hög. Detta är en ettårig växt som sås direkt på friland. Fröet bör täckas med ett jordlager som motsvarar dubbla fröets tjocklek.
Penséer är vårens räddare då de är de första utplanteringsväxterna som jag brukar sätta i jorden redan i halva mars. Det är tidigt, men det är Skåne. Man behöver inte ha mycket till krukor ens, det räcker med någon halvt skamfilad bytta i porslin eller metall. Ju lättare, desto bättre, för man brukar få bära in dem några nätter när det blir frostknäppar. Minipenséerna är mina favoriter, då de är lite mer sansade i form och storlek och sällan bjuder på några skrikiga färgkombinationer.
Minipensén ’Sorbet Phantom’ Foto: Impecta
Sorten ’Sorbet Phantom’ bildar täta, kompakta plantor översållade av ljuvliga, små blommor i mörkt purpurviolett. Blommorna har blåsvarta vingar och ögonteckning i vitt, gult och purpur. Se även den ytterst dekorativa kanten i vitt kring de ljusare blombladen. Violer förkultiveras inomhus i såjord feb-mars för blomning till sommaren. Ska man ha plantor så tidigt som i mars är det bekvämast att köpa dem färdiga, så slipper man hålla igång ett växthus frostfritt under vintern. Täck sådden med klar plast försedd med lufthål. Efter groning placeras den svalt och ljust.
Petunior kan man älska eller hata. De blir gärna lite too much. Foto: Sävarplant
Petunia grandiflora ’Espresso Frappe Rose’ är en spännande petunia med kompakt och lågt växtsätt. Blommorna ligger bara precis ovanför bladverket och plantan ska inte sträcka sig som petunia ibland gör.
Petuniafrön är små och brukar vara ljusgroende, d v s de ska egentligen inte täckas. Ett odlartips är att täcka fröna med vermiculite för att behålla fukten på ytan. Dra sedan gärna över en tunn plastfolie den allra första tiden till de har grott. Sås i mars-april.
En spännande rysk martorn ’White Glitter’ som jag blir mycket sugen på. Foto: Impecta
Rysk martorn är en tistelliknande perenn med silvriga blad. Vanligast är de olika ljusblålila sorterna. Nu har det kommit en mycket lovande martorn med silverskimrande, vita blommor och taggiga stödblad. Eryngium planum ’White Glitter’ har ett välgrenat växtsätt och mycket lång hållbarhet som snittblomma. Martornen är en härdig perenn som blommar fint redan första året. Den är mycket läcker som bakgrunds- eller centrumväxt i prärielika, soliga rabatter tillsammans med andra torktåliga växter som lavendel, pärleternell och röllika. Ska du odla den från frö bör den förkultiveras inomhus i såjord. Täck med ett tunt jordlager och placera sådden i 22-24 grader, efter groning ljust och svalare. Småplantorna kan planteras ut i rabatt efter avhärdning när frostrisken är över.
Snart börjar det finnas blommande citrusträd i handeln igen. Citrusträd i kruka kan vara många olika arter, men vanliga citroner och små kumquats är kanske vanligast. Gemensamt för alla citrusträd är att de vill ha en sval, men ljus vinterförvaring och jämn vattning och gödsling hela året. Jag får mängder av frågor om citrusträd och andra medelhavsväxter och börjar snart tro jag är någon slags citrusexpert. Har en kommande citrusartikel på gång i en trädgårdstidning i vår, men mer om det när den kommer ut! Ska istället passa på att ge dig som precis har köpt eller funderar på att skaffa ett citrusträd lite praktiska råd om vattning och gödsel.
Bevattningen är något av en nyckel till krukodlade citrusträd. Eftersom de här växterna producerar frukt över hela året så kräver de en jämn fuktighet oberoende av om det är sval vinterperiod eller solig och varm sommar. Låt ytjorden torka upp något mellan vattningarna, men se till så rötterna längre ner i krukan inte torkar ut. Får bladen torkskador brukar de ha svårt att återhämta sig. Blombildningen brukar starta när man bryter vintervilan. Jag förvarar mina citrusträd på vinden över vintern, för där blir det sällan kallare än +5 grader och det är idealiskt för dem. Ger extra ljus under den mörkaste vinterperioden och även därefter för att se till så de orkar jobba med sin fotosyntes och sparka igång knoppbildningen.
Genom att vattna med svag näringslösning året om ger man citrusväxterna bästa förutsättningar för tillväxt och blomning. Frukterna hänger ju kvar minst ett år innan de är mogna, så det åtgår en del näring till den processen. Det finns speciell citrusnäring att köpa som innehåller minst dubbelt så mycket kväve som fosfor och kalium. Citrusnäringen ska också innehålla järn, zink och koppar, som är viktiga spårämnen för dessa växter. Citrusväxter gillar en något sur jord (lågt pH) och kan få svårt att ta upp järn om pH:t blir för högt. Där spelar även kvävet roll, då sk ammoniumkväve är försurande på jorden. Detta tillgodoses av citrusnäringen. Följ doseringen på flaskan och överdriv inte gödslingen. Bästa resultat får du med en jämn, men inte för hög näringsdos. Ha gärna en egen vattenkanna för citrusväxterna för då kan du ha färdigblandad gödsel redo hela tiden.
Hur ofta ska man vattna citrusplantor? En gång i veckan kan du ha som måttstock att vattna ditt citrusträd vintertid. På sommaren kräver träden mer vatten då de står utomhus i solen. Har du en fuktmätare kan du gärna använda den för att få ett exakt mått på fukthalten i jorden. Tryck ner givaren till ca 3/4 av krukans djup för att avläsa fuktvärdet. Om olyckan är framme och ditt träd torkar ut alltför mycket kommer det att tappa en massa blad nästa gång du vattnar. Ser plantan alltför skabbig ut kan du beskära in grenarna något, men släng inte trädet, utan ge det en chans att bilda nya blad.
Körsbärsträden är alltid alltför tidiga och pollinatörerna hinner inte med i blomningen.
Lite snö har det varit till och från i veckan, men däremellan kan man skönja fler och fler växter som förbereder sig på en kommande vår. Körsbärsträden suckar jag alltid över. Har tre olika sorter: Hedelfinger, Heidi och Merton Glory. Sötkörsbären är underbart goda i smaken, men det blir sällan så mycket frukt eftersom de är programmerade på en tidig blomning. Just vid den tiden är det ofta kylslaget och blåsigt i Skåne, vilket leder till att humlor och bin sitter och hukar. Så trots att blomningen är rik och de vita blombollarna ser lovande ut, så blir det inte mycket kart i alla fall. Skulle behöva ett annat läge med mer skyddad växtplats för att bjuda in pollinatörerna. Markfukten brukar vara god här, vilket körsbären vill ha, men ett par av träden har hämmats i sin utveckling av kraftiga bladlusangrepp i ungdomen, och det har inte riktigt format de produktiva träd jag hade väntat mig.
Pärlhyacinterna växer både under och ovan jord. De är inte kinkiga.
Pärlhyacinterna hör till mina allra käraste vårblommor. Har alltid en massa sork och en katt som rotar i rabatterna, så lökarna flyttar runt ibland. Här kan man se att de hamnat uppe på jorden, men det hindrar dem inte att växa vidare och sträva mot våren. Pärlhyacinterna förökar sig glatt med både frö och smålökar, så det kan vara bra att gräva upp tuvorna ibland och sprida ut lökarna för att de inte ska kväva varandra i brist på utrymme. Pärlhyacinterna har små krav på sin ståndort och passar på de flesta jordar som inte är för blöta under vinter och sommar. Överdriv inte gödslingen dock, eftersom för mycket näring mest ger blad och lite blommor.
Digitalis är en gammal mormorsväxt som har en tvåårig livscykel.
Fingerborgsblomman Digitalis är en annan växt man inte behöver bekymra sig så mycket för. Den sköter sin spridning på egen hand genom sina otroligt välmatade fröhus med små, små frön som lätt blåser iväg till nya växtplatser. Den vill gärna ha en halvskuggig växtplats och humusrik jord. Ibland hittar man fingerborgsblommor mitt inne i skogen och då kan man undra hur de hittat dit. Tänk på att växten är tvåårig om du köper färdiga plantor. En blommande fingerborgsblomma kommer att sprida frön till hösten, men sedan dör plantan. Nästa år blir ett mellanår i blomning, för de nya småplantorna sätter bara blad första sommaren. De vackra blomklockorna bildas år två och till hösten vissnar plantan alltså ner.
Snödropparna kräver vårfukt, men är annars lättodlade lökväxter.
Snödropparna är än så länge inte fullt utvecklade. Men knoppar börjar här och där titta upp mellan riset av nedklippta perenner. I naturen hittar man snödroppar i områden med kalkberggrund i mellersta och södra Europa. De förekommer i glesa skogar och skuggiga platser med gott om markfukt under tillväxtperioden. Du hittar dem aldrig på solstekta jordar med tunna, torra jordlager, eftersom de är mycket känsliga för uttorkning. Därför säljs snödroppar ofta in the green, med blast och allt, på brittiska öarna. Lökarna ska planteras genast när man får hem dem. Snödroppslökar som förvarats i påsar i garden center ska man därför vara mycket skeptisk till. Bättre att få en tuva av en bekant alltså.
Efter en lång, varm och fuktig höst har det varit sällsynt goda tillfällen för svampobservation i park- och skogsträd. Har en relativt nyplanterad allé nära mig som jag observerat i 10 års tid. Hästkastanjerna planterades för ca 15 år sedan, men vad man inte visst då var att just hästkastanj skulle bli ett hårt drabbat trädslag av olika sjukdomar och skadegörare.
Syrenbakterios drabbar även hästkastanjer med allvarliga följder.
Träden i den äldre delen av allén hade haft problem med bladbränna och kastanjemal. Läs mer om det här. Vilket även spillde av sig på de nyare kastanjerna. Eventuellt försvagade av det kom nästa slag: syrenbakterios. Det är en bakteriesjukdom som på hästkastanjen syns som svarta fläckar på barken som småningom spricker upp och blöder. Hösten och vintern har varit mycket gynnsam för sjukdomen och den sprider sig nu vidare till fler exemplar.
Kort därefter börjar barken spricka upp, längs med stammen och upp i grenklykorna. Sjukdomen upptäcktes först i Nederländerna och Belgien och senare har den spritt sig till större delar av Europa. Man misstänker att stress orsakad av andra skadegörare gynnar bakterieangreppet. Sjukdomen leder vanligen till att träden dör helt eller delvis. För det är fler gäster som vill flytta in i den försvagade vävnaden.
Ostronskivlingen har spritt sig kolossalt väl i de sjuka hästkastanjerna.
Ostronskivlingen är en delikat matsvamp som även växer i dessa träd. Den räknas inte till de mest aggressiva skadegörarna, då den föredrar varma temperaturer kring +25 grader för optimal spridning. Men det intressanta med den är att den kan utnyttja nematoder som näring. Ostronskivlingen utsöndrar ett toxin (gift) som förlamar nematoden, varefter svampen växer in genom munöppningen och bryter ner den. Sofistikerat! Gott om ostronskivling i olika mognadsstadier finns det nu i dessa träd.
Liksom olika slags mindre svampar som jag inte vet namnen på. Vackra som virkade spetsar växer de tätt, tätt spiralformigt runt stammarna.
Vinterskivlingen sträcker sina vackra fruktkroppar ut ur sprickan i ljuset.
Och den dekorativa vinterskivlingen har en sammetssvart lång fot och vaxartad, glänsande hatt i gulorange. En annan ätlig svamp som odlas i stora mängder i Asien och kallas för Golden Mushroom. Man kan linda in den i bacon och steka den och den lär ha en mycket tilltalande konsistens. Med tiden leder den till vitröta i träden, precis som ostronskivlingen, men tillväxten på rötan är ganska långsam. Men ett efter ett faller nu träden, eller deras toppas bryts av i stormarna, så snart lär nog Trafikverket få ta sig en funderare på vilket trädslag de ska ersätta sin allé med.
Det har varit en tuff månad bakåt. För dem som undrar var jag hållit hus så har jag däckats av en otroligt segdragen förkylning/influensa som sög musten och all inspiration ur till och med en så ihärdig bloggare som mig. Efter medicinering känns det bättre igen och nu undrar jag när vintern är på väg.
Det har regnat och regnat, ända sedan lille julafton. Ingen i Skåne kan ha några problem med lågt vatten i brunnen i alla fall. Gräsmattorna är mjuka av både vatten och mossa. Vattennivån i bäcken runt min trädgård är lika hög som vid värsta snösmältningen på våren. Det ska bli intressant om de väderspådomarna slår in som säger att denna vinter kommer att bli lång och sen. Jämför då det med de bilder jag lägger upp här som jag tog i början av mars ifjol. Rekordtidig vår, javisst, men det ser nästan lite skrämmande frodigt ut bara 2 månader fram från nu.
Visst blir livet lättare när de små rackarna tittar upp och man får tassa lite lagom försiktigt för att inte trampa på någon krokusknopp eller snödroppstuva! Den tiden på året behöver inte allt vara så förtvivlat färgoptimerat och formkomponerat, utan det blir vackert ändå. Bara som det är.
När klimatet förändras måste förädlingsarbetet med nya fruktsorter hänga med i utvecklingen. Vi får in nya svampar och insekter till landet, men det är inte så enkelt som att flytta över internationella äpplesorter, för de är ofta gjorda för att besprutas. Dessutom måste äppleträden vara vinterhärdiga och ha en snabb utveckling från blomma till frukt under vår korta växtperiod. Det är inte gjort i en handvändning att introducera en ny äpplesort. I praktiken tar det ca 20 år från att den första korsningen görs till att man har en saluduglig sort. Normalt kommer det en eller ett par nya äpplesorter under en tioårsperiod. I år presenterades fyra nya på ett bräde! Två av dem skulle jag vilja plantera med en gång. Tur att jag har gott om plats!
Agnes- vacker som sin förälder Discovery! Foto: Sveriges Lantbruksuniversitet, Balsgård
Agnes är ett sommaräpple som framför allt utmärker sig genom den goda smaken. Släkting till välkända Discovery, men mindre sjukdomsdrabbad och sägs ha en ännu friskare smak. Det måste vara något alldeles i särklass fint äpple, för jag tycker Discovery har en underbar frukt. Agnes mognar något tidigare än sin förälder. Den formar ett ganska litet träd, ibland ganska upprättväxande och med korta grenar samt mycket sporrar. Agnes blommar tidigt och därför rekommenderas andra tidiga eller medeltidiga sorter som pollineringssorter, exempelvis Birgit Bonnier, Gyllenkroks astrakan, James Grieve, Mio och Oranie. Medelgod–god fruktsättning. Frukten är medelstor till stor, rundat–något konformat äpple. Skalet har en gul bottenfärg med rosaröd täckfärg över större delen; ett mycket vackert äpple, enligt elitplantstationen Balsgård. Fruktköttet är saftigt och vitt med rosa inslag. Skördas kring 15–30/8 och kan lagras i 3–4 veckor.
Agnes är ganska motståndskraftig mot fruktmögel (monilia), skorv och päronpest. Den har avsevärt mindre problem med fruktträdskräfta jämfört med Discovery. Rekommenderas för zon 1–3.
Folke är en sen sort. Foto: Sveriges Lantbruksuniversitet, Balsgård
Folke spås bli den andra vinnarsorten. Den är framkorsad utgående från Aroma och ingår i samma syskonskara som sorterna Fredrik och Frida. Folke blir ett stort och grovt träd med bra fruktsättning. Folke är triploid och kan inte ge pollen till andra sorter, men kan ta emot pollen av andra medelsena till sent blommande sorter som exempelvis Filippa, Fredrik, James Grieve, Ingrid Marie, Mio och Signe Tillisch. Frukten blir mycket stor och plattrund. Den är gulgrön med varmt orangeröd täckfärg som kan bli nästan helröd om den får gott om sol. Fruktköttet är fast, vitt och krasigt. Smaken är sötsyrlig, först ganska sur men smaken blir god och aromatisk efter 1–2 månaders lagring. Den passar då både som bordsfrukt och hushållsfrukt. Plockmogen ca 1–15/10, ätmogen 1–2 månader senare. Mycket god lagringsförmåga då den håller till april–maj.
Trulsa spås bli en barnfavorit med sin söta smak. Foto: Sveriges Lantbruksuniversitet, Balsgård
Trulsa är en tidig höstsort med söta aromatiska frukter som härstammar från sorten Eva-Lotta. Den blir ett ganska litet träd med god fruktsättning. Trulsa pollineras av exempelvis Discovery, Filippa, Fredrik, Gyllenkroks astrakan, Lovisa, Mio, Oranie och Sylvia. Frukten är rundat konformig och medelstor. Den har en gul grundfärg med varmt tegelröda–orangeröda strimmor. Skalet är något segt. Fruktköttet är fast och krasigt och smaken synnerligen söt och aromatisk. Trulsa är ett tidigt äpple som skördas ca 25/8–5/9. Den ska helst ätas färsk, då den är hållbar bara ca 4 veckor i kyllager. Trulsa har visat sig ha en hygglig resistens mot fruktmögel och skorv. Den har även en resistensgen från Cox
Orange mot päronpest. Rekommenderas för zon 1–3.
Lovisa har mörkröda äpplen med låg syrahalt. Foto: Sveriges Lantbruksuniversitet, Balsgård
Lovisa är framkorsad av föräldrarna Katja x Priscilla. Den formar ett ganska stort träd med långa grenar med bra grenbrytning. Frukterna hänger mycket väl fördelade i trädet och det fodras ingen gallring. Lovisa kan pollineras av andra medeltidigt blommande sorter som exempelvis Birgit Bonnier, Cox Pomona, Discovery, James Grieve, Katja, Mio och Sävstaholm. Frukten är mycket vacker. Den blir medelstor–stor, konformig och ganska lik Katja men betydligt större. Skalet har en gul grundfärg med mörkröd täckfärg. Lovisa är klar för skörd ca 10–20/9. Fruktköttet är i början ganska fast och krasigt, men mjuknar snabbt. Den håller dock i åtminstone 4–6 veckor i kyllager. Mild, söt och god smak.
Detta är en skorvresistent sort som rekommenderas för zon 1–3. Lovisa är en
’snäll’ äpplesort för magen och uppskattas även av dem som har svårt för äppelsyra!
I varma Etiopien och Kenya växer föräldrarna till de julstjärnor som odlas här i Norden. Där bildar de stora buskar varifrån man skördar sticklingar från unga skott. Sticklingarna flygs sedan till Europa och rotas hos plantproducenterna innan de säljs vidare till växthusodlare. Sedan vidtar ett konstgjort klimatarbete för att få dem i blom till advent och jul.
Julstjärnan är en kortdagsväxt med en kritisk dagslängd på ca 12,5 timmar. Generellt brukar man säga att dagarna är naturligt tillräckligt korta runt den 5 oktober, men vissa sorter av julstjärna klarar av att börja blombilda redan tidigare. Den kritiska dagslängden är temperaturberoende och blombildningen kan tidigareläggas om nattemperaturen sänks till 16-17 grader under de två sista veckorna i september. Täckning med kortdagsplast används därför för att simulera en kortare dagslängd. Men det är viktigt att hålla en låg temperatur i växthuset vid denna tid, annars kan det till och med ge en försening av blomningen. Tyvärr är julstjärnorna ganska mottagliga för både sjukdomar och skadedjur, så de är inga speciellt miljövänliga julblommor precis.
De egentliga blommorna sitter här. Oansenliga små knappar.Foto: Blomsterfrämjandet, Anna Skoog
Julstjärnans färgade högblad finns i vitt, limefärgat, rosa, fläckigt, tomatrött, tomterött och mängder av flammiga varianter däremellan. Man försökte även lansera gula julstjärnor till påsk för många år sedan, men det var ingen hit. Julstjärnan hör ihop med julen. Själv är jag väldigt förtjust i de limefärgade stjärnorna som inte känns så hopplöst daterade till just julveckan, utan dem kan man glädjas åt både före som efter julhelgerna.
