Greenspire Trädgårdskonsult

Sasabambun är egentligen ett jättegräs

Vill du lära dig lite japanska? Växtens namn Sasa betyder ”ännu smalare”. Bladen är ju ovanligt breda, så det kan namnet inte syfta på och även buskens utseende är ganska brett, snarare än smalt. Det som är smalt däremot är rören, dvs bladstänglarna. Sasabambun är ett gräs, släkt med gröearterna som växer i gräsmattan. Men de olika sasa-arterna blir närmare 2 meter höga, så släktskapet kan kännas lite osannolikt.

Sasabambun är ett ogräs om man ser till dess spridningsförmåga. Det är en effektiv marktäckare som sprider sig med rotskott. Så tänk på var du placerar den, den kommer inte att behålla sin plats i ledet. Det är ett stort släkte, men de vanligaste arterna passar utmärkt som höga marktäckare under träd i skog av woodlandkaraktär. Skuggan är inget problem, men de kräver en hel del fukt. Så bästa placering är intill en damm eller annat vattendrag. I sina hemtrakter i sydöstra Asien växer sasabambun i fuktiga dalgångar och skogar.

Jag kan inte tillräckligt om släktet för att kunna artbestämma den växt du ser på bilderna. En gissning är Sasa kurilensis eller kurilerbambu. Den är härdig till minst -20 grader och den mest hårdföra av arterna. Kurilerbambun är känd som en aggressiv art, men man kan ju försöka råda bot på spridningen genom att äta upp den! Javisst, hemma i Japan är de unga skotten en riktig delikatess inlagda i salt. Det skulle vara något att prova!

Vårens vackraste marktäckare blommar i himmelsblått

Ormöga är en förtjusande liten växt som härstammar från Alperna och bergstrakter i sydöstra Europa, men verkar trivas bra i många halvskuggiga-skuggiga lägen under träd och buskar. Jorden får gärna vara mullrik och lätt fuktig. Det är en lätt växt att odla och föröka, den sprider sig själv med frö och krypande rotstammar. Vill du flytta runt plantor är det bara att gräva upp och dela en planta.

De förgätmigej-liknande blommorna sitter i knippen och ger ett vårfräscht intryck. Det finns även en vit sort, Omphalodes verna ’Alba’, men den har ett svagare växtsätt och något senare blomning än den rena arten. Det är jättefina perenner att samplantera med tulpaner och narcisser i woodland eller rabatt.

Vårens första blommande träd

Många frågar om detta träd just nu. Vad kan det vara för något som blommar så tidigt? Doftar gott gör det också. Ett körsbär? Det är såklart en bra gissning. Inte bara för att släktet Prunus är ett av våra större till antalet, så chansen att något blommande träd tillhör släktet körsbär är rätt så stor. Körsbärsplommon heter det, kanske för att frukten ser ut att ligga någonstans mitt emellan.

Prunus cerasifera blommar mycket tidigt, samtidigt med påskliljorna kan man säga. Grenarna är helt översållade av små, vita blommor med en speciell, sötaktig doft. Efter blomningen kommer de små, mörkgröna bladen som skapar en rätt mörk skugga under trädet, eftersom de sitter så tätt. Grenverket är också ganska tätt.

Dessutom är det här en art som skjuter rotskott så har man en får man ofta fler. Gräv bort rotskotten med en gång, för de är mycket starkväxande och svåra att utrota om de en gång fått fäste. Men väljer man att hålla trädet mer som en landskapsväxt hellre än ett vackert träd för finträdgården så kan man ha stor glädje av det. Det är värdefullt för fåglarna som får skydd och mat bland grenarna. Fåglarna äter även av den gulröda frukten, som i och för sig är rätt söt och god, men skalet är väldigt tjockt och lite bittert, så jag tycker inte de är speciellt goda.

Ska du skilja den här arten från andra tätt växande, ganska tidigblommande släktingar så kan du titta på bladformen som är spetsigt äggrund. Bladen är tätt tandade i kanten och på undersidan lätt håriga bara på bladnerverna. Grenarna är mycket taggiga, men till skillnad från t ex krikon blir den här busken snabbare trädformig. Krikonet stannar på buskhöjd. De unga skotten är mörkt olivgröna.

Det finns en rosablommande variant, ovan, som heter blodplommon, Prunus cerasifera ’Nigra’. Den blommar något senare och har mörkt röda blad. Intrycket blir lätt väldigt dystert och mörkt om man sätter flera träd tillsammans, så det måste man tänka på vid planeringen. Blodplommon sätter sällan frukt och lämpar sig därför bättre i hårdgjorda miljöer. Ett trevligt litet träd som passar bra i stadsmiljö pga sin tork- och värmetålighet.

Nu ska jag testa att odla ingefära

Ingefäran är en favoritkrydda i mitt kök tillsammans med citronen. Citron odlar jag för fullt, så nu måste jag ju också prova på om det går att få fram sin egen ingefära. Man börjar med att ta bitar av växtens rot eller egentligen jordstam. Det är de som säljs i grönsaksdisken som gråbruna sfäriska knölar som hänger ihop i mer eller mindre knotiga korvar. De saftiga knölarna har väldigt lätt för att ruttna ifall de blir liggande i en blöt blomkruka, så jag tänkte förgro två rotbitar innan jag planterar dem. Få se hur det går. Så här ser de ut just nu.

Ingefäran kan bli en halv – en meter hög. Bladen påminner om en bergpalms, lite vassliknande. Har man tur så ska det gå att få fram vackra blommor också, men jag kommer nog att vara nöjd om jag får fram en bunt blad från de knotiga rotbitarna. När väl rötter och de första skotten bildats kan man plantera växten i lecablandad lätt jord. Tänk på att välja en kruka där rötterna har plats att expandera. Placera krukan ljust och med undervärme, gärna över ett element, så kommer groningen igång. Krukan vattnas igenom och sedan ska jorden torka upp innan man vattnar nästa gång. Ha tålamod, för det lär dröja upp emot två månader innan det kommer fram några blad.

Sedan kan krukan ställas ute över sommaren. Växer plantan kraftigt kräver den också mycket näring. Komposterad kogödsel eller grönkompost är bra. Mylla ner det runt plantan flera gånger under sommaren. I september-oktober ska ingefäran förhoppningsvis vuxit till sig så att du kan skörda dina egna rötter. Oh, jag ser fram emot det – det här är jättespännande!

Den håriga backsippan är torrabattens tidigaste blomster

Släktet backsippor består av ett 30-tal arter som härstammar från norra halvklotet, både på den amerikanska och eurasiatiska sidan. De växer vilt på torra hedar och ängar. De första svenska beläggen härrör sig från 1600-talet då Olof Rudbäck d ä har antecknat att backsippan är vildväxande i hela landet och kallas vid namn som koskälla, gökeklocka och oxöron, namn som går tillbaka på växtens utseende.

Det här är en hårig perenna växt med en kraftig pålrot och djupt flikiga, fjäderaktiga blad. Tänk på rotens djup om du försöker gräva upp och flytta backsippor, så du inte skadar den. Den vildväxande backsippan är förresten fridlyst, så den får man inte ta. Blomman är också hårig och har beroende på art olika färg, allt från vit, gul, ljuslila, röd till violett. Den har en stor ståndarsamling i granngul färg. Efter blomningen utvecklas den vackra fröställningen som liknar en klematis lurviga ”fröboll”.

Backsippor trivs i sandiga, steniga marker med god dränering. Den föredrar att stå i full sol i sällskap med olika vivor och ormöga som blommar samtidigt. Har du snigelproblem bör du passa upp eftersom sniglarna glatt tar för sig av de unga bladen. Den vanligast förekommande arten i handeln är Pulsatilla vulgaris, backsippa. Den blir inte mer än 20 cm hög och lika bred, så vill man ha ett större bestånd får man skaffa en del plantor till att börja med. Här visar jag bilder på den vita ’Alba’ och den röda ’Röde Klokke’, båda lätta att få tag i.

En julrosäng – så nära himlen man kan komma!

I Malmö Kungspark blommar just nu något alldeles underbart. Kungsparkens woodland är inne i julrosornas blomningsperiod. Det är en naturlik plantering som gjordes om hösten 2008. Tanken var att göra en inbjudande busk- och perennaplantering som skulle vara attraktiv hela året runt och där blomningarna skulle avlösa varandra. Designen gjordes av Magnus Svensson och Svenska Landskap i Malmö.

Man tog fram en ny metod för plantering där växter med olika karaktärer blandades i kvadratmeter stora fält som sedan upprepades. Träd och buskar samspelar med ett rikt örtskikt av matt- och klumpbildande perenner. Dessutom har man blandat in massor av olika lökväxter som narcisser och pärlhyacinter. Mängden är ca 80 lökar per kvadratmeter.

Jorden är en speciell historia. Julrosorna är ju kalkälskande växter, det måste man komma ihåg när det gäller woodland som ofta brukar dra åt det surare hållet. Här har man lagt på en närproducerad grönkompostjord som väckt liv i den tidigare så trötta och näringsfattiga jorden. Kompostjorden är framställd av Malmöbornas komposterade trädgårdsavfall och har gett jorden en fin struktur och ett stort tillskott av maskar.

Senare under säsongen kommer blomningen att avlösas av bl a myskmadra som täckskikt med vita löjtnantshjärtan och storrams uppblandat med vita narcisser ’Recurvus’. Det tål att hålla utkik efter säsongsväxlingar, för här kan man lära sig om vad som trivs ihop och hur man ska plantera dem för att få de bästa färgkombinationerna!

Naturens gula vårblommor

Just nu är det blomningstid för några av de gula vårblommorna som växer med lök eller knölstam. Svalörten, Ranunculus ficaria, är ett litet ogräs som sprider sig snabbt under jord. Den bildar täta mattor med piggt gula blommor. Lyckligtvis vissnar bladmassan ner nästan med en gång så fort växten blommat klart och därefter kan andra växter ta vid. Växten blir bara 15-20 cm hög, och bladen ännu lägre, men den växer med långa rankor över markytan. Det finns även odlade former av svalört med grönvita eller kopparröda blommor.

Vårlöken, Gagea lutea, är den vanligaste vårlöken i Norden. Den blir ganska stor, 10-25 cm hög och växer på frisk till fuktig mark i näringsrik jord. Du kan hitta den i gräsmattor, dikeskanter, beteshagar och i ljus lövskog. Det finns flera släktingar till den som är mindre vanliga och ofta något mindre i storlek. Lökarna förökar sig genom att det utbildas mängder av små sidolökar så det blir ofta stora tuvor av vårlök på samma ställe.

Gulsippan, Anemone ranunculoides, är precis i början av sin blomningstid. Denna knallgula blomma trivs i kalkhaltig och frisk mulljord. På betesmarker, lövskogar och även i min naturlika gräsmatta växer den fint. Gulsippan är nära släkt med vitsippan och kan även i sällsynta fall korsa sig med den. Dess blommor blir då blekgula. Gulsippan växer med långsträckta, krypande jordstammar och bildar snabbt täta mattor.

Testa att odla egen Physalis

Physalis peruviana är en liten sötnos som säljs i små askar i fruktdisken. Dess svenska namn kapkrusbär kan förleda en att tro att den härstammar från Sydafrika, men den kommer egentligen från Sydamerika. De gula bären ligger inneslutna i pappersaktiga, tunna foderblad som påminner starkt om den japanska lyktan, Physalis alkekengii var franchetti, som man odlar i trädgården. De är nära släkt, men kapkrusbäret klarar sig inte utomhus över vintern.

Köp en ask gula Physalisfrukter och peta ut de små fröna. Sätt några stycken frön per kruka i såjord och täck med en plastpåse eller avklippt petflaska så du får lite drivhusmiljö. Lämplig såtid är just nu, i slutet av mars-början av april om du vill få en skörd i sommar. När plantorna kommit upp och vuxit till sig lite planterar du om dem i vanlig krukjord med en planta per kruka. Plantorna toppas redan från början för att bilda buskiga plantor. Ge dem gott om ljus så blir de knubbiga och fina.

När frostrisken är över i början av juni kan du plantera ut ditt kapkrusbär. Den kan växa på soligt och varmt ställe i kruka eller på friland. Blommorna kommer allt eftersom och frukterna mognar under hela sommaren. De är plockmogna när de fått den karaktäristiska gulorange färgen. Vik försiktigt upp svepet för att kolla mognaden innan du nyper av frukten. Det är ett näringsrikt bär som innehåller mycket kalium, karotenoider och höga halter av vitamin C, B12 och E. Smaken är syrlig och frisk och passar bra att ätas som den är, inte bara som dekoration i drinkar!

Blå, blå vårblommor

Många av de allra tidigaste vårblommorna är blå. Just nu är det mycket blått i mina krukor och i gräsmattan. Rufsar man lite under fjolårslöven ligger där kanske en tuva scillor på vänt som inte orkat ta sig igenom det tjocka lövtäcket ännu. Några blåsippor finns det inte i min trädgård, men egentligen skulle jag ha perfekta förhållanden med den kalkrika jorden och i kanten av den omgivande skogen. Däremot såg jag blåsippor hos en kund när jag klippte hennes rosor. På skuggsidan hade hon en rabatt med mängder av blåsippor.

Scillor har jag gott om i olika skepnader. Allra först ut om våren är den lilla vårstjärnan, Scilla bifolia, tror jag den heter. Pytteliten och med förgrenade blomstjälkar blir den knappt mer än 5 cm hög. De stjärnformade blommorna sätter frö som lätt sprider sig över stora ytor. Jag tycker den är helt underbar. Och det tycker kisen också. Vi har faktiskt rätt ofta lika smak.

Pärlhyacinterna är köpta och planterade i en kruka med lite mossa runt om. Härligt fräscha är de och en riktig vårens budbärare. Doften är mycket typisk.

Annars är det penséer som doftar i ett flertal krukor kring trappan. Mest blå och lite vita och ljusgula blommor. Men ihop med t ex pärlhyacinter så blir de helt förtrollande vackra i sin enkelhet. Det måste nog vara den växt som har högst upplevelsevärde i förhållande till sitt pris.

I år ska det bli en egen blåbärsodling

Amerikanska jätteblåbär är ju en växt man får unna sig när man bor i Skåne. Det finns sorter som går betydligt längre norrut än så, men den långa säsongen är bra, särskilt om man väljer sorter som mognar något senare. Och några olika sorter får man ha, för det blir bäst pollinering och fruktsättning då. Det finns lågväxande sorter, sk lowbush, som blir 50-70 cm höga och högväxande, även kallade highbush, som går från 1 meter till 1,5-2 meter höga. Mognadstiden går från de tidiga som är plockmogna redan i början av juli till de sena som mognar i slutet av augusti till början av september.

Blåbär drar till sig vilt som rådjur och harar. Det avgör valet av växtplats, eftersom jag inte kan stängsla in hela tomten, så får det bli trädgårdslandet. Det är ju kringbyggt med nät redan idag. Nackdelen är att jorden inte är den allra bästa där nere. Blåbären vill helst ha en genomsläpplig jord med lågt pH. Jag får gräva ur och fylla på med mängder av torv. Soltimmarna är också något begränsade. Blåbär vill ha mycket sol. Och mycket vatten. Så bra då att jag har vattentunnorna stående just där.

Gräv ut ett brett hål för dina plantor. 80-100 cm i diameter ger gott om utrymme för rötterna. Fyll på med en jordblandning som består av lite befintlig jord, lite sand, lite barkmull och lite kompost. Toppa detta sedan med en rejäl dos okalkad torvmull. Blanda allt och plantera din planta på samma höjd som den stod i krukan. Efteråt är det bra att täcka jorden med barkflis från barrskog eller ek. Du kan också samla gamla löv från bok och ek och lägga på ett luftigt lövtäcke. Täckningen sänker pH, bevarar fukten i jorden och skyddar mot ogräs. Rötterna hos blåbäret ligger grunt och gillar inte att man krafsar för mycket kring dem.

Vattna rikligt hela säsongen och speciellt när plantorna går i blom. Blåbären vill nästan stå med fötterna i fukten. Första säsongen kräver de inte någon gödsel om du gjort en bra jordblandning, men från år 2 ger du halv dos av ett kväverikt gödselmedel några gånger under våren. Blåbärsbuskar beskärs med några års mellanrum för att bilda nya skott. Tvåårsskotten är de som ger den bästa skörden.

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta: