Läste i tidningen att det varit ett stort antal omkullåkningar på cykel i centrala Lund och även i Stockholm. Studenterna har ju åkt hem, så det är inte mindre nyktra nattliga cykelturer som avsågs, utan mitt på blanka dagen for cyklisterna som käglor i gatan. Några var tvungna att åka till sjukhus med ambulans. I värmen blev gatorna nämligen såphala av klibbig sockerlösning. Man skyller nu på honungsdagg från de välväxta lindarna längs gatan.
Jag skrev ett inlägg om lind för en dryg vecka sedan, och nämnde då bara honungsdaggen. Nu måste jag berätta lite mer. Det är ju inte linden själv som läcker det klibbiga sekret som kallas honungsdagg, utan det kommer från bladlössen som sitter på lindens blad. De suger åt sig växtsaft från bladen och utsöndrar sedan från sin tarm koncentrerat socker som faller till marken. Extra mycket honungsdagg blir det en varm sommar som denna när det dessutom inte regnat på länge. Ligger sockret kvar länge och börjar jäsa på asfalten uppstår en otäck stank av spyor eller sopor. Helt naturligt, men ändå rätt så äckligt. Parkerar du din bil under lindarna och låter den stå där någon dag lär du dessutom att märka att det blir alldeles svart i klibbet. Det svarta är en sotsvamp som lever på det söta sekretet. Kaka på kaka alltså.
Lyckligtvis finns det lindarter och sorter som kan anses fria från honungsdagg. Så man behöver inte avstå från att plantera lind som gatuträd bara man väljer rätt sort. Följande rekommenderas av plantskolorna: Tilia cordata ’Rancho’, Tilia x euchlora (lätt honungsdagg) och Tilia tomentosa. Av dessa är glanslinden, Tilia x euchlora den största och pampigaste.
Toppskott och skottspetsar drabbas först av körsbärsbladlusen.
De yttersta bladen i skottspetsarna av sötkörsbärsträden drabbas lätt av bladlöss så här års. Du ser det på att bladen rullar ihop sig och småningom blir bruna och torra. De små stickhålen som insekten gör i bladen leder till att de rullas ihop och ser krulliga ut.
Körsbärsbladlusen ser ut som en liten kolsvart, glänsande skalbagge. Den värdväxlar med måresläktet (Galium) eller veronikor och flyttar över till dem under högsommaren för att sedan återvända till körsbärsträdet om hösten för att lägga sina ägg där.
Det är inte så lätt att bekämpa bladlusen, om man inte upptäcker den tidigt. För du måste hinna spruta innan bladen krullar ihop sig. Såpalösning med rödsprit eller pyretrumpreparat, som båda är kontaktverkande, kan användas mot körsbärsbladlus. Men du måste träffa lössen med strålen, annars händer inget. Upprepade behandlingar behövs för att få bukt med ohyran. Betydligt lättare i så fall är det att få tag på lössen när de hoppat vidare på måreväxterna. Där ser du de skinande svarta skalbaggarna tydligt.
Jag har tidigare berättat om olika sötkörsbär och körsbärsbladlusen. Läs vidare här.
Jag tänker på filmer från den engelska landsbygden, som ’Stolthet och fördom’ med dramat mellan Elizabeth och Mr Darcy. Med ett klädmode och arkitektur från början av 1800-talet. Vad leder mig till Jane Austens romaner? Jo den väna, pastelliga stjärnflockan som man lätt missar när man skummar igenom en rabatt. Men som är otroligt vacker och komplex när man tittar närmare på den runda blomman.
Den mörkröda ’Ruby Wedding’ är en riktig goding!
Sjärnflocka, Astrantia major, hör till de bättre perennerna i halvskuggigt och fuktigare läge. Den passar också utmärkt i ett woodland eller i en skuggrabatt. Du hittar den som vit, ljust puderrosa eller mörkt bordeauxröd. Det finns många fina namnsorter som blommar från slutet av juni-augusti. Utanför blomningstid är den en trevlig marktäckare med sina näveliknande blad.
Lindblomningen i första halvan av juli är en bråd tid för alla humlor. Linden är en god nektarkälla och blomningen är pålitlig från år till år. Linden hör dessutom till våra allra vackraste parkträd och används mycket i stadsplanteringar. Nästan lite för mycket, då den i vissa städer är totalt dominerande bland park- och alléträd. Man måste alltid komma ihåg risken för oväntade skadedjur och sjukdomar. Litar man sig för långt på en idag frisk art kan det bli kostsamt om de sedan drabbas i stor skala av någon ny skadegörare. Så hände med almen på många håll och det finns anläggningar som fortfarande inte är fullt återställda efter de svåra almsjukeangreppen.
Noggrann uppbyggnadsbeskärning är viktigt för lindar som ska planteras som alléträd.
Den stora användningen av just lind i stadsmiljö tror jag hänger samman med att det är ett anpassningsbart träd som har god härdighet och tåligt mot beskärning. Lyckligtvis finns det ett stort antal olika lindar som varierar i format och ståndort. Skogslinden, Tilia cordata, hör till de vanligaste i historiska anläggningar. Den rena arten är inte speciellt bra för alléplantering då den är fröförökad och därmed har väldigt varierande avkommor. Den har också ett kraftigt hängande växtsätt vilket gör att den måste stammas upp väldigt högt i trafikmiljöer. Det finns däremot flera bra namnsorter, t ex Linn E och ’Rancho’ som båda är småväxta för att vara lindar. De blir inte mer än 10-12 meter höga som fullvuxna och har en konisk, äggformad krona som passar in även i smala gator och bostadsgårdar. Sen har vi också ’Greenspire’, min namne som används mycket i städerna idag. Den har en välformad och sammanhållen krona, men blir betydligt bredare och högre än de två förra. Tilia c. ’Greenspire’ vill inte stå blåsigt och i kall jord.
Tilia tomentosa, silverlinden, är en vackert silverskimrande lind som får sin annorlunda färg av de tätt sittande silverfärgade håren på bladens undersidor. Håren skyddar också mot bladlusangrepp, vilket gör att det inte blir någon droppande honungsdagg från silverlinden. Ett extra plus med tanke på användningen som alléträd. Den är mycket värmekrävande, men tål torka och stadsklimat bra. Den blir nästan rund i kronformen som fullväxt.
Stamskott är mycket vanligt på lind och ska helst tas bort så tidigt att de kan ryckas loss.
Skall du välja en lind till klippt häck rekommenderas bohuslind, T. platyphyllos, eller skogslind. Bohuslinden blir stor som friväxande, men svarar bra på beskärning och har använts mycket i häckar kring historiska anläggningar. Den är mer närings- och fuktkrävande än många andra lindar, vilket man ska tänka på vid val av lind till en torrare växtplats.
Vid Övedskloster, i Sjöbo, Skåne, finns en mycket vacker lindallé planterad på den uppbyggda väg som leder rakt norrut från slottet. Dessa träd tror man planterades under senare hälften av 1700-talet, möjligen så tidigt som 1760. Träden bär spår efter en kraftig hamling och i dess spår numera röta, men de ser ändå rätt vitala ut fortfarande. Längs den sk Tvärallén har nyplantering av fröförökade lindar skett under de senaste 10 åren. De uppenbarligen fröförökade lindarna har mycket varierande utseende och har dessutom kronhöjts mycket kraftigt, utan att egentligen ha uppbyggnadsbeskurits alls i sin ungdom. Resultatet är en svajig allé med tveksamt skönhetsvärde.
Tullesboallén är relativt nyplanterad.
Vidare norrut mot Bjärsjölagård har vi en annan lindallé mellan Tullesbo slott och Övedskloster. Även den grundar sig på fröförökat material, men den har vuxit lite längre och stammarna är något rakare. Just uppbyggnadsbeskärningen skulle jag säga är det största problemet många gånger. Har grenverket formats under hela ungdomen behövs sällan några radikala åtgärder under etableringsfasen på den nya växtplatsen.
Doftschersminen har en berusande söt doft i sina benvita blommor.
Men doften kommer jag att minnas länge. Schersminen är en av mina topp 3-dofter. Är det så att vita blommor doftar bäst? Tänk på liljekonvalj, citrusblom, robinia, gardenia, nattviol, honungsros, narcisstobak och många fler. De är alla vita. Plus alla vita rosor, pioner och så syrenen förstås. Mmm.
Schersminen är en, för det mesta, stor och bred buske som kan stå som solitär i en stor plantering eller mitt i gräsmattan, men den kan också användas som en friväxande häck. Fast du ska räkna med en risk för doftöverdos om du planterar alltför många tillsammans. Helst ska du sprida ut doften över en längre period genom att plantera många olika slags schersminer. Doftschersminen, Philadelphus coronarius, är den som inleder i mitten av juni. Det är en hög buske som blir ganska risig om man inte gallrar ur den med jämna mellanrum. Struntar man i att beskära finns det oftast ingen annan råd än att skära ner den helt, då den lätt blir fruktansvärt tät i basen.
Smultronschersminen, Philadelphus ’Mont Blanc’ är betydligt lägre i växten och betydligt kompaktare i sin karaktär som buske. Den blommar något senare och har en ännu sötare doft än doftschersminen. Räkna dock med att den blir rejält bred, så plantera inte för tätt.
Kameliaschersminen har utsökt vackra blommor.
Det finns många fler arter och sorter, men av de senareblommande kan jag dessutom nämna Philadelphus ’Virginal’, kameliaschersmin. Det är en stor, tät buske som har mycket vackra, stora, dubbla blommor i vitaste vitt. Den har en svagare doft än de två tidigare, men kan ändå komplettera dem i blomningstid. Schersminer växer helst i sol till halvskugga på näringsrik jord, även om de tål en del torka i lättare jord.
Full fart på jordgubbslandet nu och jag plockar varannan dag för att hinna med. Varje morgon består frukosten av en enorm skål med müsli och joghurt med härliga färska gubbar. Har dessutom fryst in färska bär, gjort sylt, ätit med glass och vispad grädde, naturella från plantan, jag har mixat till smoothie med andra frukter och… Det är ingen hejd på jordgubbsätandet just nu. Men skörden är ändå inte så enorm som den var ifjol. Bären led kanske lite av torkan i maj. Vattnade ett par gånger, men det räckte nog inte.
Fast den största skillnaden i år är den stora mängd knöliga bär som jag plockar. Knöliga så att de ser ut som boxningshandskar. Vissa partier av bären har massor av prickar, dvs frön, och så är hela bäret liksom hopsnörpt. Det här är en skada som uppkommer efter att jordgubbsstinkflyet varit på besök i jordgubbslandet. Stinkflyna suger på både blommor, kart och färdiga bär och det ger de här missbildade bären som i vissa fall är helt outvecklade.
Jordgubbsstinkflyet övervintrar som ägg i marken och förekommer rätt så allmänt i södra Sverige. De trivs i skogrika och vindskyddade områden. För hemmabruk finns det inte någon bekämpningsmetod mer än att flytta sitt jordgubbsland till en öppnare och mer blåsigare plats. Annars riskerar man att flugan återkommer år från år.
Jag har också en del jordgubbar som blivit angripna av trips. Du känner nog igen symtomen om jag säger att bären blir lite matta i färgen, har svårt att bli röda alls och i konsistensen är lite gummilika. Tripsens nymfer kläcks ur ägg som lagts i jordgubbsblommorna och suger sedan på de mognande bären. Varmt väder gynnar tripsen. Skulle ta lite bilder på tripsade bär att illustrera texten med, men hittade plötsligt inte ett enda.
Det är inte helt klarlagt, men man gissar att det var gallicarosor som odlades i området kring Persien, Babylonien och Grekland ca 1200 år f Kr. Dessa rosor bildade stommen i det som utvecklades till dagens gammaldags buskrosor. Så småningom vandrade rosorna vidare mot Italien, Frankrike och Sverige. De tidigaste gallicarosorna som finns omnämnda här är de som Olof Rudbäck d.ä. planterade i Uppsala botaniska trädgård åren 1658-1685. Det var framför allt ’Officinalis’ och ’Rosa Mundi’. Som störst var rosgruppen vid tidigt 1800-tal då det bara i Frankrike fanns omkring 2000 olika namnsorter till salu. Idag finns endast några hundra sorter bevarade.
Polkagrisrosen Rosa Mundi är troligtvis en sport av Rosa ’Officinalis’.
Speciella kännetecken hos de engångblommande gallicarosorna är att de för det mesta växer på egen rot och skjuter rikligt med rotskott. På så vis är lätta att dela på. De växer bra på lätta jordar, ofta ända upp i zon 5. Det här är buskrosor som oftast inte blir högre än 1 – 1,5 meter och de blommar från korta sidoskott från fjolårsskotten. Beskärningen inriktar sig på att bygga upp rosorna med grenar i olika ålder och grenar som kommer ända nerifrån. Beskär under vårvintern genom att gallra ut de äldsta grenarna ända ner till marken. Spara inga rotstubbar. Under sommaren nyper du av överblommade rosor.
Rosa gallica ’Adèle Prévost’ blommar mycket rikligt.
’Adèle Prévost’ är en härdig sort som har mörkt karminröda till violettskiftande stora blommor. De doftar mycket sött och starkt. Som du kan se av bilden blir de något påverkade av ihållande regnväder när blommorna ska slå ut. Men det är en rätt frisk ros som passar bra i både trädgårdar och offentliga planteringar.
Den franska rosen ’Alain Blanchard’ har en mycket säregen blomfärg. Den är violettmelerad i varje karminrött kronblad och har en tydligt markerad mitt med guldgula ståndare. Doften är inte speciellt stark, men doftar tydligt ros. En superhäftig ros som inte brukar angripas av svampsjukdomar.
Humlesurr i min gräsmatta just nu kring den blommande brunörten.
Bättre pollinering ökar produktionen av både åkerväxter som raps och klöver, men också frukt och bär som äpple, körsbär, plommon, vinbär och blåbär. Humlorna är den viktigaste gruppen naturliga pollinatörer och de samarbetar många gånger med odlade bisamhällen. Men både humlor och bin minskar i antal av olika orsaker och det är en oroande trend. Att öka den biologiska mångfalden är vår allas uppgift. Ett enkelt sätt att bidra är att strunta i den pedantiska gräsmatteskötseln och få in lite vilda örter. Man kan klippa gräset runt om öarna av vildblommor om det blir för gräsigt!
Ett hav av honungsfacelia.
Det är möjligt att öka antalet humlor om man får till en rikligare och mer kontinuerlig blomning i odlingslandskapet. Även i våra trädgårdar ska vi jobba för detta. En av de viktigaste matställena på våren är ”skräpträdet” sälg. Sälgen är en tvåbyggare och har alltså han- och honplantor på olika buskar. De är hanplantorna som är de mest värdefulla ur nektarsynpunkt. Ta alltså inte bort sälgar som står i bryn och skogskanter, utan ta hand om dem som en viktig resurs. Jag lärde mig dessutom på en kurs i förra veckan att sälgen dessutom är en viktig födoväxt för viltet. Sparar man mycket sälg, rönn och asp i skogsbruket slipper man så mycket betesskador på planterade skogsträd. Inte tänka kortsiktig ekonomi och enfald alltså, utan se naturvärdena som totala biotoper. Mycket tänkvärt!
Honungsfacelia är en mångsidig välgörare och jordförbättrare i åker och trädgård. Den binder kväve i rötterna och gödslar på sätt på lång sikt. Du kan använda den som gröngödslingsväxt och så in den i trädgårdslandet efter skörd av t ex tidig potatis och sallat. Då skyddar den mot invasion av ogräs samtidigt. Till hösten gräver du ner det hela i jorden, med stjälkar och allt. Eller du kan också så honungsfacelia som en dragarväxt för humlor och bin. Det såg jag härom dagen ett exempel på längs ett stort stycke med klöverfröodling. Man hade lagt en sträng med honungsfacelia i kanten för att locka in insekterna att pollinera klövern.
Odlar du klöver som vallväxt, till hö eller betesgräs, kan du dessutom gärna så in både vit- och rödklöver. Det förlänger blomningstiden och ökar humleförekomsten avsevärt. Det finns också andra baljväxter som är till nytta för både djur och insekter. Käringtand är smakligt för hästar och kor och passar dessutom bra på lerhaltiga marker som översvämmas på våren och blir torra om sommaren. Den ger humlorna mat under en lång period. Specialfröblandningar för vall och viltåkrar säljs bl a hos Olssons frö.
Av någon anledning räknas de inte till ”de fina” rosorna. Jag antar att det hänger ihop med att de är alltför vanliga och alldeles för lättskötta och tåliga för att erbjuda den hängivna trädgårdsentusiasten några utmaningar. Men vresrosorna, Rosa rugosa, har faktiskt utnyttjats länge av rosförädlare på grund av sina många, goda egenskaper. De friska rosorna är mycket tåliga och härdiga samt har en kontinuerlig blomning. Ju sämre förhållanden, desto bättre chans att just en rugosaros passar in där.
Hansarosen har en blåaktig purpurröd färg och underbar doft.
De flesta vresrosorna hör till de allra mest lättodlade buskarna över huvud taget. De växer bra på sandig och torr mark och klarar sig på vindutsatta och skuggiga ställen utan knot. Var ser man ofta vresrosor i det vilda? Jo på sanddyner längs stränder i Danmark och kustbandet i södra Östersjön. Tuffa förhållanden utan någon som helst omvårdnad.
Hybrider med rugosa-ursprung som jag gillar, förutom ’Hansa’, är t ex den ljuvt rosa ’Jens Munk’ som du ser på bilden här ovan. Du kan känna igen den på att kronbladen är lite urnupna och ur detta hack går det en vit sträng in mot blommans mitt. ’Jens Munk’ är en frisk rossort som tål skugga och växer upp till zon 6. Den blir ca 1,5 meter hög och ungefär lika bred.
De typiska rugosa-rosorna växer på egna rötter och förökar sig genom att sprida sig i sidled. Nya skott sticker upp titt som tätt och det kan vara svårt att begränsa vresrosens utbredning. Bäst lämpar de sig därför som slänttäckning där de både binder ihop ytjorden och håller ogräs borta. Beskärning är ingen rocket science, utan det räcker att gallra ut äldre skott årligen eller att skära ner dem totalt med 3-5 års mellanrum. Enklast gör man det med röjsåg. Jag föredrar den här metoden för de gräsliga taggarnas skull. Taggborsten är förfärlig, trots att buskarna sällan har några kraftigare taggar.
Har man sett det förr? Ett valnötsträd som blir för stort för den lilla trädgården och stympas hårt för att över huvudtaget få plats längre. För det är ett snabbväxande träd som överraskar med sin kraft när den väl etablerat sig. Så håll den en bra bit från väggar och andra fasta hinder. Valnöten blir inte så grann om man beskär den. Dessutom är den en blödare och ska alltså inte röras förrän på sensommaren i JAS-perioden.
Juglans regia, äkta valnöt, tillhör de mest känsliga bland valnötsträd vi kan odla i Norden. Den vill ha ett varmt läge med näringsrik, kalkhaltig jord. Barken är ljusgrå och ganska slät i ungdomen, som äldre finsprucken. Bladen är sammansatta av 5-9 småblad varav det sista uddbladet är speciellt stort. På vintern känner du igen knopparna på deras brunsvarta färg och alldeles runda form. Frukten, eller nöten, sitter inbyggd i ett grönt fruktskal som är vackert avlångt rund till formen. Den mognar sent, men kan plockas och rostas. Det har jag aldrig gjort, men kunde vara kul att testa.
Andra, tåligare valnötar att prova om du letar efter ett exotiskt träd är grå valnöt, Juglans cinerea och Juglans mandschurica, manschurisk valnöt. De trivs bra i något fuktigare jord. och ska helst stå i skyddat läge eftersom bladen är långa och slängiga. Klarar sig upp till zon 5.
