Greenspire Trädgårdskonsult

Magisk medicinalväxt med underbar doft

Gulmåran trivs i torra, näringsfattiga backar i sällskap med bl a kattfot. — Gulmåran föredrar torra backar och solig, mager mark. Här i sällskap med hedblomster, släkt med kattfot.

Enligt legenden vilade Jungfru Maria på en bädd av gulmåra, vilket har givit örten det gamla svenska namnet Jungfru Marie sänghalm. Likaså heter den Lady’s Bedstraw alternativt Yellow spring Bedstraw på engelska. Kanske en motsvarighet till lavendelpåsar för att hålla sängen fräsch och välluktande? Ett annat namn på gulmåran är mjölkysta, vilket enligt Linné går tillbaka på örtens förmåga att få mjölk att ysta sig som om man hade tillsatt löpe. Det vetenskapliga släktnamnet Galium verum kommer från det grekiska ordet gala, mjölk, och syftar på samma egenskap.

Gulmåran är en flerårig ört med honungsdoftande blomvippor med små, små stjärnformade blommor tätt ihop som lockar till sig mängder av bin och humlor. Och underbar att plocka i buketter för doftens skull. Den skiljer sig ståndortsmässigt från sin vita släkting stormåran genom att den vita, eller egentligen alla vitblommande släktingar, även myskmadran föredrar skuggigare läge på fuktig och näringsrik mark.

Redan i antiken var det känt att man kunde utvinna kraftiga färgämnen ur gulmåran – rött ur roten och gult ur blommorna. Gulmåran tillskrevs tidigt magiska och medicinska egenskaper, men först på 1800-talet kom den igen som läkeväxt – då som medel mot olika kramptillstånd och i sårvård.

Även blåklockan växer gärna i sällskap med gulmåran. De har samma ståndortskrav och ses ofta tillsammans. Här ser vi en vanlig blåklocka, Campanula rotundifolia. Tyvärr är båda två växter som jag tycker gått tillbaka under de senaste åren. Det fanns mycket mer av dem i dikesrenarna när jag var barn. Jag kan tänka mig att det framför allt har samband med ökad kvävegödsling/-nedfall då kraftigväxande arter konkurrerar ut de svagväxande. Nedan en bild på mig ute i den åländska skärgården där jag fann en enorm botanisk rikedom på några få kvadratmeter vid en liten klippa vid havet.

Jättelökar och kirgislökar vill inte rådjuren ha

Det var en boom för jättelökar för ca 10 år sedan, men jag har inte tröttnat på dem. De är ganska kortvariga skönheter som ger rabatten en helt annat utseende. Inte kortvariga i livslängd, utan har en ganska kort blomning. Och efter att de har blommat försvinner de helt och lämnar efter sig bara gulnande blad. Tänk därför på att placera in dem mellan perenner som får frodig bladmassa som funkia, nävor eller t o m lavendel.

Släktet Allium är jättestort, ca 700 arter, och spänner från våra odlade matlökar som gul lök, gräslök, vitlök m fl till de rena prydnadslökarna som vi har i rabatten. Och något man uppskattar förutom de glada bollarna högt upp i luften är att varken rådjur, kaniner eller sorkar gillar att äta av dem. Det kan t o m gå att kamouflera tulpaner som står i samma plantering om man har gott om boll-lökar runt om.

Kirgislöken, Allium aflatulense, är en av de vanligaste blomsterlökarna. Den härstammar från varma och torra områden i Centralasien. En vacker sort heter ’Purple Sensation’ och den är lite mörkare i färgen än den vanliga arten. Blir 60-80 cm hög och blommar i maj-juni. Man kan om man vill låta blomställningarna stå kvar efter blomning och då finns det chans att löken självsår sig. Annars sätter man lökarna om hösten och gödslar dem väl. Väldränerad jord vill de ha, för vinterfukt är bland det värsta en lök kan utsättas för. Många vill dessutom ha det torrt och hett om sommaren. Men kirgislöken är inte bland de kinkigaste, så den kan du gärna börja med om du vill prova på. Lökarna ligger sedan kvar i jorden och producerar nya blommor år från år.

Biljettklipparsjukan, vad är det?

På ligusterhäckar, rhododendronbuskar, klätterhortensia och andra städsegröna buskar som lagerhägg och järnek hittar man ibland en massa konstiga hålklipp utspritt över bladmassan. Gissningarna är många bland människor som upptäcker det i sina trädgårdar. Är det hagelskott, grannungar som skojar med hålslagningsapparater eller små larver? Men det är faktiskt en ljusskygg skalbagge som kallas för öronvivel.

Öronviveln är en mörkt gråbrun skalbagge, knappt en cm lång, som nattetid gnager runda hål i bladkanterna som precis ser ut som om en konduktör varit framme med sitt klippverktyg. Under dagen ligger den gömd under bladverket eller under torra löv på marken för att så fort det blir mörkt krypa upp och börja knapra på de gröna bladen. Skalbaggarna kan också klättra högre upp i träd som thuja och idegran och ringbarka unga skott och grenar så att de torkar in och dör.

Som om det inte vore nog med bladskadorna har skalbaggen även elaka larver, vaxgula och feta, som äter på rothalsen och rötterna hos ros och jordgubbar. Det är svårt att bekämpa dessa skadedjur i hemträdgården, men odlare kan utnyttja jordlevande nematoder som tar kål på larverna.

Måste hitta krolliljeknölar till våren!

En växtfavorit sedan unga år är krolliljan, Lilium martagon. En gång försökte jag så den, men inget hände. Sen har jag inte kommit så mycket längre. Det är alltid någon vacker växt man vill ha och allt har man ju inte råd med på en gång. Men efter att i somras på Åland ha sprungit på förvildade, underbart vackra krolliljor och smält som en smörklick på heta bastustenar, har jag åter bestämt mig för att det är dags. Så till våren blir det jakt på krollknölar. Jag kan inte vänta i 4 år på frön som kanske inte har lust att gro!

Krolliljan är en av de mest tacksamma och lättodlade liljeväxter man kan tänka sig. Den är egentligen en lundväxt, men trivs också i torrare jord bara den inte är snustorr. Trivs bra i sol till halvskugga i mullhaltig jord som är neutral till svagt basisk. Borde passa bra i mitt lundparti med andra ord. Skulle gärna ha både den stiliga, vita formen ’Album’ som den vanliga rosafärgade krolliljan. Den vita lyser upp mot den mörkgröna bakgrunden av skog i kanten av min trädgård.

De ljust limefärgade lökarna planterar du på våren, så fort du får fatt i dem. Lökar med lösa fjäll torkar lätt och ska helst inte vänta för länge på plantering. Sätt dem ganska djupt, ca 15 cm och med 20 cm mellanrum. När de väl trivs och fått fäste förökar de sig gärna med frö och då är det bra att de inte står för tätt från början.

Algsvampen Phytophtora senaste trädhotet

Bokarna i södra Sverige hotas av en ny typ av svampangrepp, Phytophtora, som antagligen kommit in i landet via importerat växtmaterial. Knappt har vi hämtat oss efter almsjukan och askskottsjukan och nu är det alltså en ny allvarlig skada på gång. Eller helt nytt är det inte för olika Phytophtora-arter har förekommit sedan länge på bl a potatis, al och ek. Men nu har algsvampar av släktet Phytophthora gett sig på bokar i bland annat Malmö, Torups bokskog och i Söderåsens nationalpark. Forskare befarar att angreppen spridit sig mycket längre än så. I Tyskland har det visat sig att en stor andel av plantorna på plantskolor är infekterade, inte minst Rhododendron, så det är inte så konstigt att sjukdomen nu fått fäste även i Norden.

I våra skogar är olika algsvampar ett ökande problem, och angriper såväl löv- som barrträd. I Sverige har Phytophtora-angrepp på ek och al uppmärksammats under senare år, men boken har såvitt man vet klarat sig fram till nu. Ett problem med svampen är att den är svår att diagnostisera och kontrollera. Infekterade träd drabbas lätt av andra vanliga rötsvampar, som kan kamouflera det ursprungliga angreppet, och blir på så sätt riskträd i parker där många människor rör sig.

Även klimatet kan vara en orsak till utbrottet. Varma vintrar och blöta somrar skapar goda förutsättningar för algsvampen. Den kan då bygga upp sporbanker vilket ökar risken för att träd infekteras. Långa torkperioder missgynnar också träden eftersom de blir svagare och får lägre motståndskraft.

I kronan kan skador ses genom att bladen gulnar, och på bok blir de fina grenarna piskliknande i stället för som normalt utspridda grenar. Bladen utvecklas inte som vanligt, utan de blir små och ljusgröna. Det är en följd av att trädens finrötter saknas, och i stort sett bara den tjockaste delen är kvar. Då blir vatten- och näringsförsörjningen störd. På rothalsen kan man se mörka, blödande sår; och de kan gå långt upp i stammen. I veden ses orangefärgad, marmorerad vävnad innanför det ytliga såret. När stamsåren blir gamla lossnar barken. Då har rötterna ofta varit skadade länge.

Enskilda träd kan behandlas med en kaliumfosfitlösning som stimulerar trädens försvar. Malmö stad planerar en sådan bladgödsling till våren för de försvagade träden i Pildammsparken. Antagligen får det ske med helikopter, för att ta sig upp i kronan för att bladgödsla 30 meter höga träd är inte det lättaste.

Varm grönkålssallad to die for

Jag har en nyvunnen kärlek till grönkål. Ingen vanlig finsk grönsak precis, så det har dröjt till för några år sedan innan jag riktigt fick smaka en god grönkålssallad. Visst, man kan säkert stuva den i grädde och fetta till den, så som många sydsvenskar vill ha till jul, men jag föredrar den fräscha, friska smaken av grön kål. Här ska du få smaka på min mycket enkla men urgoda grönkålssallad:

Rosta ½ dl pumpafrö eller valnötter i torr stekpanna. Lägg dem till sidan. Ta 250 g grönkålsblad och skär bort det sega bladskaftet. Hacka sedan fint. Skala och tärna ett äpple. Hetta upp stekpannan igen och lägg i 1 msk olivolja. Stek hastigt upp grönkålshacket och tillsätt äpplebitarna. Lägg till ½ dl russin. Värm allting tills det är spänstigt, men mjukt. Lägg sedan allt i en skål.

Blanda en dressing av 1 tsk honung, 1 tsk dijonsenap, 1 msk apelsinsaft, 1 msk olivolja, 1 msk äppelcidervinäger samt lite salt och peppar. Om du vill kan du pressa i en liten klyfta vitlök. Häll dressingen över den varma kålen och strö till sist över de rostade nötterna.

Här har jag serverat grönkålssalladen med en rödkålssallad med apelsin och långkokta revben i gjutjärnsgryta med morot, lök, vitlök, äpple och kryddat med bl a kanelstång, ingefära, chili och hel nejlika. Grytan fick stå i 150 graders ugn i 4 timmar. Det blir det godaste fläskköttet som slår julskinkan vilken dag som helst! Supermums!

Kål är en mångsidig grönsak som räddar matlagningen under hösten och vintern. — Här ses en blandning av många olika kålsorter med grönkålen längst fram.

Nya jordgubbssorter att prova

Det kommer ständigt nya, förbättrade sorter av våra välkända bärväxter. Jordgubbar inte minst, som är ett älskat bär i våra trakter. Och eftersom det är läge att byta ut jordgubbsplantorna med några års mellanrum ( i mitt fall kanske vart 5:e år) så är det ju kul att få prova på någon ny sort emellanåt. Jag har själv 4 rader med 15 plantor och förnyar dem en rad i taget. Då hinner man utvärdera varje sort under längre tid och jämföra den med flera andra.

Jordgubben Korona är en medeltidig sort som ger stora och söta bär. — Här är lite blandade bär, men de stora, buckliga gubbarna är ’Korona’.

Det är också klokt att satsa på sorter som mognar under olika tider för att få en så lång säsong som möjligt. Gärna någon tidig, kring midsommar, när suget är som störst, och även någon julimognande med sena bär. Det finns också några remonterande sorter som ger flera skördar per säsong. ’Elin’ är en sådan sort, som jag inte provat än. Min senaste nya sort heter ’Korona’ och det var helt otroligt fina bär! Jättestora, söta och goda. ’Korona’ är medeltidig i mognad.

Vill du har riktigt tidiga jordgubbar så kanske ’Sara’ eller ’Maxim’ vore något att testa. ’Florence’ och ’Pegasus’ är rätt så nya sena sorter med mycket smak. Men vad sägs om ’Pineberry’ – den vita jordgubben som smakar lite ananas? Passar också jordgubbsallergiker och blir tydligen inte uppäten av fåglarna. Sniglarna kanske hittar den ändå, det vet jag inte. Har inte sett dem i handeln under året, mer än på Bakkers hemsida, men om den är så bra som de lovar så blir den säkert mer allmän till nästa vår.

Ampelgubbar eller -smultron är också på gång mer och mer. ’Tristan’ är en ny sort med rosa blommor och mängder av bär. Dessutom lär den skicka ut färre utlöpare och på så sätt spara energi till blommorna och bären. Ampel är ju ett bra alternativ till odling i balkonglåda om man inte har tillgång till ett trädgårdsland, så varför inte. Men sällan blir gubbarna så stora som när de får växa fritt.

Att börja med trädgård, boken ”Växtriket”

Inspiration till kommande trädgårdsår för dig som nyss blivit med liten täppa eller kolonilott finner du i trädgårdsboken ”Växtriket. Att skapa en trädgård” av Lars Ring och Jan Rundgren. Fotograf har varit Roland Persson.

Det här är en underbart vacker bok som skildrar två stockholmska herrars passion till sin kolonilott. Här odlar de inte bara växter utan även sina själar.

Boken kom ut 2011 hos Bonnier Fakta. Den är tryckt på stadigt, matt papper och ger en väldigt skön, hantverksmässig känsla och gott om trädgårdsinspiration. Trädgårdsskaparna är kulturjournalisten Lars Ring och designern Jan Rundgren. De har skildrat, nästan som i dagboksform hur växterna fogas in i en ram av lustfylld lek med form och färg. En väldig blandning av kobrakallor, dagliljor och pelargoner med rosendoft och humlesurr mixas ihop och det känns så där lagom befriat från för starka stilideal som ofta kan kväva lusten. Växtriket är berättelsen om den tillrättalagda naturens kraft och lockelse. Och om att andas i trädgården. Att bli en del av kretsloppet.

Jag gillar det fria tilltalet och de generösa berättelserna om det tunga jobbet, om allt som kan gå fel, men också om lyckostunderna när de bara sitter där och andas in lukten av jord och blommor. Och så de vackra bilderna förstås.

Rosen Constance Spry hittade jag i Slottsträdgården

En sommar för flera år sedan strosade jag omkring i Slottsträdgården i Malmö. Längs en lite halvskymd vägg stod en underbar ros. Den var nog 2 m hög och väldigt grov i grenverket och den hade de mest fantastiska blommor man kan tänka sig. En stark doft med lite speciell accent, nästan lite kryddig. Och stora, blaffiga blommor som först är tätt fyllda och småningom vecklar ut sina kronblad till att bli lite platt och ”lös”.

’Constance Spry’ är en Austin-ros från England. Den var bland de första att introduceras från denna förädlare som tagit fram ett stort antal moderna buskrosor under de senaste 50 åren. Den ena föräldern är rosen ’Belle Isis’, som är en låg, ljusrosa Gallica-ros. Men Constance är alltså mycket mer starkväxande och kan som spaljerad komma upp i 3 meters höjd. Tyvärr blommar den bara en gång, från midsommar till slutet av juli, men det ger å andra sidan fördelen att den är tämligen lättfödd, och klarar sig utan större skötselinsatser.

Det är dessutom en ganska frisk ros, men den kan ibland få angrepp av svartfläcksjuka. Jag minns också med fasa sommarens larvangrepp som jag beskrev här på bloggen. Rosen är härdig upp till zon 4, men vintertäckning rekommenderas då. Jag säger bara: Köp! Det är en klar favorit hos mig som trädgårdsdesigner, speciellt i ett lite skuggigare läge.

Tänkte du på vilka blommor som varade längst?

När hösten börjar bli fuktig och murrigt mörk ska du helst ha en eller ett par perenner som håller ut och håller det trista gråvädret på avstånd. Vad kan det vara för blommor då? Jätteverbenan är nog mer en ettårig växt än perenn hos oss, även om den ibland blommar om. Det är en av de resligaste annuellerna som kommer i blom ganska sent på säsongen. Men den håller alltså ställningarna ända in i oktober om det inte blir tidig frost. Blommorna är ju minimala, men det är som bekant inte storleken det beror på. Absolut en av mina favoritväxter, så den ska alltid finnas i min trädgård.

Kunde inte sluta förundra mig över buskrosen ’Mme Boll’ som bara fortsatte att sätta nya knoppar. Den är ju inte riktigt klok! Borde satsa sin energi på att övervintra på ett tryggt sätt, men den bara öser på med nya knoppar. Den lilla rosa rosenknoppen är utsökt vacker och doftar som en hel parfymbutik! Du kan inte vara utan ’Mme Boll’!

Praktrudbeckian ’Goldsturm’ är trädgårdsdesignerns sol i höstrusket. Snabbväxande som bara den, den breder ut sig i tuvan och frösår sig dessutom lätt. Färgen är lite påträngande kanariegul, men då i slutet av säsongen har vi så få färgklickar i alla fall, så vi tar tacksamt emot alla granna växter.

Och så har vi judekörset, eller de japanska lyktorna som piggar upp. Blomman är så oansenlig, så den minns man knappt, men när frukternas foder börjar rodna i intensivt orange måste man bara fingra på de papperstunna lyktorna. Växten är en nära släkting till det gula bäret Physalis som man köper i fruktdisken. Bäret hos judekörs är inte giftigt, men det har en brännande otäck smak, så har du bitit i ett sådant gör du helst inte om det.

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta: