Att rodgersiorna tillhör släktet stenbräckeväxter, Saxifragaceae, är nog en överraskning för de flesta. Rodgersiorna finns i ett fåtal arter, men de håller alla ca 1 meters höjd. Och saxifragor är som bekant mestadels krypande, marktäckande växter knappt 10 cm höga. Det fina med rodgersiorna är att de täcker snabbt stora ytor och ger en stor effekt ställda mot mer finlemmade växter med skirt utseende.
Rodgersior har man i den skuggiga delen av trädgården eller woodlandet där det finns gott om fukt i jorden. De kan klara soliga lägen också men då är fukten livsviktig. Bladen är stora, rynkiga och djupt flikiga på långa, hårda stjälkar. Blommorna är ganska enkla och oansenliga i bleka färger, och sitter i glesa vippor. Fingerrodgersian, Rodgersia pinnata, har eleganta blomvippor som går från rött, rosa till gult eller vitt beroende på namnsort.
Min favorit bland rodgersiorna är bronsrodgersian Rodgersia podophylla (nedan), som har effektfullt bronsglänsande blad vid utspringet på våren. Bladen slår ut ganska sent och därför passar det bra att samplantera rodgersia med olika lökväxter. När lökblasten börjar gulna och vissna har rodgersians blad precis kommit ikapp och förbi och döljer på så sätt förfallet.
