Daggsalvia, Salvia farinacea, är en art av många blå salvior, men den torde vara den art med längst blomningstid. De här bilderna tog jag för några dagar sedan i Lunds botaniska trädgård, och salviorna visade ännu inga som helst tecken på att börja packa ihop för säsongen. Daggsalvian planteras redan i slutet av maj-juni som lite tanig växt, men blir snabbt en buskig planta när den får tillräckligt med vatten och näring.
De axlika blomspirorna skjuter upp ur kompakta och bladrika plantor. Den fyller ut väl i rabatten och bildar lite bakgrundsgrönska till gracilare växter. Det finns sorter med blommor i vitt, silver, blå-vitt, olika blå och lila variationer. Beroende på sort blir den 35-50 cm hög, men de här exemplaren av Salvia farinacea x longispicata av sorten ’Mystic Spires’ var nog minst 75 cm. Verkligen jättefin!
Den äkta kastanjen, Castanea sativa, producerar stora mängder ätliga frukter i år. Det är ett vackert träd med bred krona och avlånga, vasst sågade blad. Kastanjen blir upp till ca 15 meter hög i Sverige, men klarar sig bara i varma och skyddade lägen i zon 1 – ev 2. I sina hemtrakter i södra Europa, Nordafrika och Främre Orienten blir den lätt dubbelt så hög.
Äkta kastanj gillar något fuktigare, mullrik jord och platsar även i stadsmiljö om man kan hitta en gynnsam ståndort. Tänk bara på att det här blir ett stort och framför allt brett träd som kräver mycket utrymme.
I blomningstiden i juli pryds kastanjen av de långa, hängande hanblommorna som har en särpräglad doft. De få honblommorna sitter alldeles nere vid basen av blomkolvarna, och de bildar så småningom de ätliga frukterna eller nötterna, som är inneslutna i taggiga svepeskålar.
Nötterna rostas i ugn och man äter den mjuka geggan som finns innanför skalet. Man kan smaksätta dem med citronsmör och äta det som förrätt. Värm ugnen till 225 grader. Lägg ut 40 kastanjer (10 per person) på saltbädd på en ugnsplåt, alternativt skrynklad aluminiumfolie. Saltet och folien isolerar värmen från plåten så skalet inte bränns. Kryssa varje kastanj i toppen med en vass kniv, annars finns risk för att de exploderar i ugnen. Baka dem i ugn i 20-30 min tills de känns halvmjuka. Rör under tiden saften från en halv citron med 150 gram smör och lite salt. När kastanjerna är klara serveras de med en klick citronsmör på varje nöt. Äts med tesked ur skalen.
Tidlösan, Colchium, är i sin bästa blomning just nu. Det är en lite märklig växt kan man tycka, ska den verkligen blomma nu när hösten gör sitt antågande? Skulle den inte passa bättre på våren? Fast det finns också vårblommande tidlösor. Men de höstblommande har en klar fördel i att konkurransen om pollinerande insekter är så mycket mindre. Däremot utvecklar tidlösan blad om våren och samlar in kraft till knölen, för att sedan gå i vila under sommaren. Smeknamnet ”nakna jungfrun” hänger ihop med den bladlösa underbart vackra blomman.
Tidlösan härstammar från kalkrika ängar, torrare woodland och steniga bergssluttningar i södra och östra Europa och i ett band tvärs över Mellanöstern ända till västra delen av Kina. Hela plantan är mycket giftig.
Flyttade in mina ömtåligaste krukväxter när det blev frostvarning. Hibiscusen (Hibiscus rosa-sinensis) hade utvecklat mängder av knoppar under sensommaren. Lite orolig var jag för hur de skulle sitta kvar när den bytte miljö. Hibiscus kan vara kinkig med luftfuktighet, ljusombyte och temperaturväxling, så ställ den inte vid elementet och glöm inte att duscha den flera ggr per dag. Än så länge har det gått bra, både knoppar och blad sitter kvar och som den har blommat! När det var som bäst hade den 7 st tefatstora, rosa blommor igång samtidigt.
Det här är en växt från Kina, som dessutom är nationalväxt i Malaysia. Kallas även kinaros på svenska. Den växer vild som stor buske i tropiska och subtropiska klimat. I norra Europa är det endast en krukväxt. Men den kan bli rejält stor med tiden. Dessvärre har blommorna en kort hållbarhet, en till två dagar, men förädlingen riktar mycket in sig på förlängd blomning. Speciellt de halvdubbla varianterna lär ha något längre blomningstid per blomma.
Växten ska helst stå svalt över vintern (12-15 grader) och ljust, för att inte tappa blad. Men jag tänkte prova rumstemperatur och duscha den ofta. Hibiscus bör klippas in i februari-mars och få ny mylla ett par-tre veckor därefter när nya blad börjat spricka ut. Jag har en stor växt med bollformad krona på hög stam, så den måste formas genom klippning för att hålla rätt format. Hibiscus kan man beskära som ett äppleträd och välja rätt växtriktning på grenarna genom att lägga snittet under en utåtriktad knopp.
Eftersom hibiscus är känslig för både löss och spinn så är det bra att stoppa ner några Provado-pinnar i jorden i förebyggande syfte. Ju torrare luft, desto större risk för ohyra.
Oh så glad jag är för min nya apparat som omvandlar trädgårdens frukt och grönsaker till nyttig saft! Har tänkt på det länge, men eftersom jag inte är världens mest elektroniktokiga människa så har det strandat vid tanken. Vad ska man med en massa prylar till? Men min nya råsaftcentrifug har verkligen visat sig vara välkommen i köket. Jag är ju en stor älskare av juicer och muster och när träden ger så mycket frukt att inte ens hästarna hinner med att äta upp allt, då måste man ta vara på det.
Kikade lite på nätet efter bäst i tester och sådant och kom fram till att det skulle bli en rejäl maskin som orkar veva runt och som inte är för krånglig att rengöra. Det blev till slut en Bosch MES20A0. Oj, så stor tänkte jag när jag såg den i affären. Javisst, den tar lite plats framme på arbetsbänken, men eftersom jag använder den varannan dag så får den stå framme.
Det som blir kvar efter saftning är skal, fröhus och torrt fruktkött. Det åker vidare rätt i komposten.
Råsaftcentrifugen har två hastigheter och klarar upp till 1,25 liter saft. Fast det får inte plats så mycket ren saft eftersom det uppstår en hel del skum som lägger sig på toppen i kannan. Det bästa är att låta saften stå och klarna 10-15 minuter efter att du kört den, för då separerar skummet bättre och saften blir renare. Skummet är inte så gott att dricka, så man måste hälla försiktigt så skummet stannar kvar i kannan.
Maskinen har ett rejält påfyllnadsrör för hela frukter och grönsaker – men det går ändå lite lättare om man delar på äpplena så fler får plats i röret. Maskinen är relativt lätt att rengöra tack vare att alla delar tål maskindisk. Det enda som är lite trixigt är sildelen som man får skrubba lite för att få bort alla rester av fruktkött. Men diskar man av allt genast efter användning så är det ingen större fara att göra rent.
Jag har mest saftat äpplen och blandat i morot, apelsin och tomat. Det är roligt att variera smak och färg på saften beroende på vad man pytsar i. Det mesta i grönsaksväg kan användas, även stjälkar från broccoli och sallad, men köttiga och feta saker som avocado, mango, banan ska man inte lägga i. Här har jag en ren äpplesaft på blandade äpplesorter, men med mycket Discovery. Då får saften en härligt rosa ton. Och det är så gott!
Många gånger träffar jag på träd som står och hänger med en strypsnara kring stammen och där stolpen nästan har lyfts från marken när trädet har vuxit. Så ska det givetvis inte se ut. Träd binds upp med trädstöd för att förankra dem vid marken tills de har rotat sig och kan stå för sig själva. Det brukar oftast ta 2-3 år. Efter det kan uppbindningen göra mer skada än nytta. Gör ett hållfasthetstest genom att ta tag med båda händerna om stammen och skaka på trädet. Lättar det ur marken är det ännu inte tillräckligt rotat.
Den lilla pinnen har inte förmått hålla trädet rakt under uppväxten.
Men tiden går ju fort, och man minns inte alltid vilket år planteringen skedde. Många tar det säkra före det osäkra och behåller bindsle och stolpar tills de har skavt in i barken eller gnager på det lägsta grenvarvet.
Trädstödets uppbyggnad beror både på ståndorten och trädet. Är det mycket blåsigt, lös jord och ett storkronigt träd får man ta till lite extra. Ett sådant trädstöd kan utgöras av tre stolpar som slås ner i marken utanför rotklumpen. Det kan stå ca ½ meter ut från stammen och ha en höjd av 50–60 cm ovan mark. Inte så högt med andra ord. Orsaken till de relativt låga stolparna är att stammen då ges en viss rörelsefrihet i vinden och detta tränar rotsystemet till en snabb förankring i marken. Håller man bindningen högt uppe växer trädet lite som i ett skruvstäd utan något direkt motstånd från naturkrafterna och det kan bli en svagare rotning.
Tre stolpar i olika höjd. Den högsta kan kapas till samma höjd som de andra efter 1-2 år.
Trädets stam binds gärna fast mot stolparna med band av naturmaterial, t ex juteväv eller kokosrep. Breda gummiband är slitstarka och används också ofta, men där ska man vara noga med att inte låta dem sitta för länge, då de lätt växer in i stammen. Genom att fästa de tre stolparna i varandra med trekantsjärn får man en stabil konstruktion. Trädslag med känslig bark eller vid stor gnagrisk är det bra att skydda med ett gnagskydd runt stammen. Låt det gå tillräckligt högt upp med tanke på snödjup på platsen.
Ibland kan det vara befogat att låta stolparna stå kvar som påkörningsskydd mot gräsklippare eller grässlåtter närmast trädet. Det är lätt hänt att träd backas på eller att gräsklipparen kör alltför nära. Men det är också en estetisk fråga med trädstolpar. Själv tycker jag att många konstruktioner är förskräckligt fula och då vill man helst slippa dem så fort det går.
Den röda fläckflockeln Eupatorium maculatum ’Atropurpureum’ har blommat sedan i augusti och står sig ännu ett tag. Det är minst sagt en praktfull och tacksam höstblommande perenn. Just den här tiden börjar det bli ganska fattigt i rabatterna. Eupatorium är ett släkte med många arter hemmahörande över hela världen. Gemensamt för dem alla är att de utvecklas bäst i fuktig trädgårdsjord.
Fläckflockeln trivs i soliga lägen och fukthållande jord för att den ska nå upp till sin maxhöjd på 2 meter. Jag har en betydligt torrare rabatt och där blir flockeln inte högre än 1,5 meter. Men ståtlig är den ändå och jag är mycket glad för dess mörkrosa blomkorgar. Och det är fjärilarna också, då den erbjuder gott om nektar så här i fjärilssäsongens slut. Namnet fläckflockel kommer sig från att stjälken är rödfläckig. Detta är en växt som sakta brer på sig, men den kan gärna delas om våren eller förökas genom rotskott.
Väntar med spänning några veckor till på att få gräva ner mig i myllan och skörda svartrot. Har inte haft denna grönsak sedan jag var barn och vi odlade den hemma i Pernå. Mina föräldrar hade sitt ambitiösa grönsaksland en dryg km bort i en sandig sydsluttning. Perfekt jord för många grönsaker och där gick jag och min syster hela sommarlovet och rensade ogräs. Där fanns det mesta du kan tänka dig i grönsaksväg – broccoli, purjolök, gul lök, gurka, bönor, ärter, dill, persilja, morötter, kålrot, rödbeta, majs, mangold, spenat, sallad av olika slag, palsternacka, selleri och så svartrot förstås.
Ja, du förstår var mitt trädgårdsintresse kommer från. Minns att jag en gång i vuxen ålder skrev en uppsats på ämnet ”Hur jag kom in på den gröna banan” och då berättade jag just om dessa ändlöst långa rader som skulle rensas från ogräs. I slutet av berättelsen undrade jag just hur detta arbete, som i den unga åldern inte var så värst lockande, hade kunnat smitta mig så till den milda grad att det blir mitt yrke. Men det var nog växtkraften hos det gröna som sporrade mig, skulle jag tro.
Fast det var svartroten jag skulle berätta om. Svartrot är en flerårig grönsak som även kallats fattigmanssparris sedan den kom in i landet på 1700-talet. Flerårig betyder att den kan skördas först nästa vår om man vill det. Det är en brunsvart, lite luden, slank rot som blir uppemot 30-40 cm lång. Rötterna skalas noga före tillredning och kokas med en gång för att inte missfärgas. Det vita köttet är lite trådigt, men mjukt och smaken påminner som sagt om sparris.
Det är en lättodlad grönsak som kan sås tidigt, när jorden uppnått 5 grader. Det svåra med svartroten är att få till jordens beskaffenhet. Har man inte smulig, sandblandad jord så får man se till att förbättra och luckra upp den på bästa sätt. De långa rötterna kräver nämligen en lika djup bädd för att kunna borra sig ner. Stöter de på sten eller hård lera så delar de på sig. Genom att odla i upphöjda bäddar kan man få plats mer större jordvolymer. Ett annat bra tips som jag läste om är att ta gamla täckdikningsrör i lera och gräva ner dem i bädden, fyllda mer lucker och smulig jord. Måste jag definitivt prova ett annat år. Misstänker nämligen att det finns ett och annat motstånd i mina odlingsbäddar, så det kan tänka sig att skörden detta första år inte blir så stor. Men vi får se, jag ger dem minst ett par veckor till att utvecklas. Och så måste jag gräva försiktigt och inte slita i blasten. Rötterna är ömtåliga och bryts nämligen lätt.
Fick nyss det senaste numret av trädgårdstidskriften Natur & Trädgård (Fakta och inspiration för passionerade odlare) och där finns hur mycket som helst att läsa. I detta nummer finns ett långt och uttömmande avsnitt om äpplen – beskärning, skörd och lagring, men även höstsådd av grönsaker, en presentation av nya sorter solhattar, Echinacea samt ätliga skogssvampar.
Skribenterna är kunnigt växtfolk från olika delar av växtbranschen. Just i detta nummer 3-2013 har jag dessutom bidragit med ett foto på fruktträdskräfta, och det är ju lite roligt att få räknas in i ”expertgruppen”.
Den här tidskriften är en ganska ny bekantskap för mig som innehåller mycket läsvärt på sina 100 sidor. Så jag kommer nog att fortsätta läsa den och utbilda mig inom olika odlings- och naturfrågor. Utgivare är Natur & Trädgård Bokförlag. Den utkommer med 4 nummer per år och kostar 260 kr. Det är absolut prisvärt. Dessutom slipper man reklam, och det är ganska skönt. Formatet är 128×232 mm och det gör den väldigt bläddervänlig, t ex som kvällslektyr innan man somnar.
Majs är en värmekrävande växt som verkligen har gottat sig i sommar. Inte så svårodlad om man kan ge den gott om näring och vatten och har en bra jord, men värme ska den förstås ha. Både på våren innan du planterar ut de förodlade små plantorna, värme under sommaren när den växer till sig på höjden och sedan även värme på hösten när kolvarna utvecklas. Direktsådd funkar bra i de södra delarna av landet och på jord som reder sig fort.
Förkultivering är bäst om klimatet är sämre, för annars är det risk att säsongen blir för kort. Sätt ut plantorna när frostrisken är över. De är mycket känsliga för kyla, så täckning med fiberduk är inte fel. Stallgödsel, Algomin och täckning med gräsklipp är bra för majsen. Gräsklippet håller jorden jämnt fuktig, samtidigt som ogräset hålls borta. Sedan när hanblomman blommar uppe i toppen så kan man hjälpa till med pollineringen genom att skaka plantan så att frömjölet drysslar ner på honblommorna som sitter i bladfästena. Sedan är det egentligen bara att vattna. Ibland kan man behöva kupa plantan om rötterna verkar krypa upp från jorden, så blir plantorna stadigare.
Majsen är skördeklar när trådarna som hänger ut från kolven har vissnat. Man kan testa genom att försiktigt öppna de skyddande bladen omkring kolven och trycka på ett frö. Om saften är vit som grädde är de klara. Är saften däremot genomskinlig behöver de växa till sig.
Sen några tips. Eftersom majsen lätt korsbefruktar sig ska man bara odla en sort åt gången. Annars kan kolvarna bli både tomma och missbildade. Den sort jag har i år heter Sweet Nugget och är en söt och god majs med stora korn. Den är pålitlig i det nordiska klimatet. Det andra tipset handlar om tillagning. När du skördat majsen ska du helst koka/grilla dem så snart som möjligt eftersom sockret i majskornen snabbt omvandlas till stärkelse om den får ligga till sig flera dagar i kylen. Så när grytan kokar går du ut och plockar, då blir smaken allra bäst!
