Väntar med spänning några veckor till på att få gräva ner mig i myllan och skörda svartrot. Har inte haft denna grönsak sedan jag var barn och vi odlade den hemma i Pernå. Mina föräldrar hade sitt ambitiösa grönsaksland en dryg km bort i en sandig sydsluttning. Perfekt jord för många grönsaker och där gick jag och min syster hela sommarlovet och rensade ogräs. Där fanns det mesta du kan tänka dig i grönsaksväg – broccoli, purjolök, gul lök, gurka, bönor, ärter, dill, persilja, morötter, kålrot, rödbeta, majs, mangold, spenat, sallad av olika slag, palsternacka, selleri och så svartrot förstås.
Ja, du förstår var mitt trädgårdsintresse kommer från. Minns att jag en gång i vuxen ålder skrev en uppsats på ämnet ”Hur jag kom in på den gröna banan” och då berättade jag just om dessa ändlöst långa rader som skulle rensas från ogräs. I slutet av berättelsen undrade jag just hur detta arbete, som i den unga åldern inte var så värst lockande, hade kunnat smitta mig så till den milda grad att det blir mitt yrke. Men det var nog växtkraften hos det gröna som sporrade mig, skulle jag tro.
Fast det var svartroten jag skulle berätta om. Svartrot är en flerårig grönsak som även kallats fattigmanssparris sedan den kom in i landet på 1700-talet. Flerårig betyder att den kan skördas först nästa vår om man vill det. Det är en brunsvart, lite luden, slank rot som blir uppemot 30-40 cm lång. Rötterna skalas noga före tillredning och kokas med en gång för att inte missfärgas. Det vita köttet är lite trådigt, men mjukt och smaken påminner som sagt om sparris.
Det är en lättodlad grönsak som kan sås tidigt, när jorden uppnått 5 grader. Det svåra med svartroten är att få till jordens beskaffenhet. Har man inte smulig, sandblandad jord så får man se till att förbättra och luckra upp den på bästa sätt. De långa rötterna kräver nämligen en lika djup bädd för att kunna borra sig ner. Stöter de på sten eller hård lera så delar de på sig. Genom att odla i upphöjda bäddar kan man få plats mer större jordvolymer. Ett annat bra tips som jag läste om är att ta gamla täckdikningsrör i lera och gräva ner dem i bädden, fyllda mer lucker och smulig jord. Måste jag definitivt prova ett annat år. Misstänker nämligen att det finns ett och annat motstånd i mina odlingsbäddar, så det kan tänka sig att skörden detta första år inte blir så stor. Men vi får se, jag ger dem minst ett par veckor till att utvecklas. Och så måste jag gräva försiktigt och inte slita i blasten. Rötterna är ömtåliga och bryts nämligen lätt.