Sedan ungefär 10 år tillbaka har man i Sverige kunnat iaktta en förödande spridning av askskottsjukan. Sjukdomen orsakas av en svamp, Chalara fraxinea, som tros ha fått sin början i Östeuropa. Svampen sprids till friska träds bladskaft via sporer i luften.
Angreppen syns först på våren då bladknopparna på de unga skotten inte slår ut. Skotten blir rödbruna och till sommaren sprider sig sjukdomen inåt i grenverket och till stammen som får kräftliknande sår. När ett sådant sår nått runt stammen dör den del av trädet som ligger ovanför skadan. Alla vattenskott som skjuter ut från stammen för att kompensera den minskade grenförlusten är ett tydligt tecken på sjukdomens fäste i trädet. Askar på blöta ståndorter har visat sig värre drabbade av askskottsjukan än de träd som står torrare.
Sjukdomen drabbar både unga plantor och stora träd och än så länge finns inga resistenta arter eller kloner. Men de flesta skogsvårdare tycker inte att alla sjuka askar nödvändigtvis måste avverkas för att stoppa sjukdomens framfart. Död ved från träden kan bli kvar i skogen för att gynna den biologiska mångfalden i de fall de inte står farligt placerade. Sporerna har ju redan spridit sig från bladskaften när angreppen upptäcks så det är endast för att rädda virket som avverkning av hårt drabbade träd brådskar. Det sägs att om kronan har tre fjärdedelar frisk volym så kan trädet fortsätta att växa vidare och ev återhämta sig tillfälligt. Askskottsjukan är som sagt en nyupptäckt sjukdom och under de närmaste åren lär vi få klarhet i hur askens framtid ser ut.
