Magisk medicinalväxt med underbar doft

Enligt legenden vilade Jungfru Maria på en bädd av gulmåra, vilket har givit örten det gamla svenska namnet Jungfru Marie sänghalm. Likaså heter den Lady’s Bedstraw alternativt Yellow spring Bedstraw på engelska. Kanske en motsvarighet till lavendelpåsar för att hålla sängen fräsch och välluktande? Ett annat namn på gulmåran är mjölkysta, vilket enligt Linné går tillbaka på örtens förmåga att få mjölk att ysta sig som om man hade tillsatt löpe. Det vetenskapliga släktnamnet Galium verum kommer från det grekiska ordet gala, mjölk, och syftar på samma egenskap.

Gulmåran är en flerårig ört med honungsdoftande blomvippor med små, små stjärnformade blommor tätt ihop som lockar till sig mängder av bin och humlor. Och underbar att plocka i buketter för doftens skull. Den skiljer sig ståndortsmässigt från sin vita släkting stormåran genom att den vita, eller egentligen alla vitblommande släktingar, även myskmadran föredrar skuggigare läge på fuktig och näringsrik mark.

Redan i antiken var det känt att man kunde utvinna kraftiga färgämnen ur gulmåran – rött ur roten och gult ur blommorna. Gulmåran tillskrevs tidigt magiska och medicinska egenskaper, men först på 1800-talet kom den igen som läkeväxt – då som medel mot olika kramptillstånd och i sårvård.

Även blåklockan växer gärna i sällskap med gulmåran. De har samma ståndortskrav och ses ofta tillsammans. Här ser vi en vanlig blåklocka, Campanula rotundifolia. Tyvärr är båda två växter som jag tycker gått tillbaka under de senaste åren. Det fanns mycket mer av dem i dikesrenarna när jag var barn. Jag kan tänka mig att det framför allt har samband med ökad kvävegödsling/-nedfall då kraftigväxande arter konkurrerar ut de svagväxande. Nedan en bild på mig ute i den åländska skärgården där jag fann en enorm botanisk rikedom på några få kvadratmeter vid en liten klippa vid havet.