Stockrosen, Alcea rosea, är en gammal kulturväxt i Europa och Sverige och har länge använts som medicinalväxt. Den ansågs ha sårläkande egenskaper och användes även mot ögonsjukdomar. Stockrosen härstammar från mellersta Asien och Turkiet och det ger lite vinkar om var den trivs bäst. Torrt och stenigt är inget hinder. Dess rötter gräver sig djupt ner i backen och hittar vatten långt där nere. Därför kan man se så fina stockrosbestånd intill husväggar och mellan gatstenar på de hetaste, torraste platser.
Stockrosen blir så hög och tung att plantan måste bindas upp, för den brukar kapsejsa förr eller senare. Stammen är grov och rak och sträcker sig 1,5-2 meter över marken. Det finns både enkla och fylldblommiga stockrosor i alla slags färger. En häftig accentväxt är den svarta A.rosea ’Nigra’. Blomningen startar i juli och håller i sig ända in i september. För att säkra återblomning på en annars ofta tvåårig planta så klipper man av blomstängeln när den sista blomman är utslagen. Då kan inte växten sätta frö och den provoceras att blomma igen nästa sommar.
Tyvärr angrips stockrosen ofta av rost. Samma typ av rost angriper också malvor, och om man har båda i trädgården så värdväxlar den här svampsjukdomen gärna dem emellan. Rostsjukdomar är svåra att bli av med, man måste hålla rent av nedfallna blad och plocka bort rostangripna löv anefter. Någon trädgårdsodlare har tipsat om träaska och extrakt av åkerfräken som bekämpningsmedel, men jag vet inte om det alltid funkar. Klart är att skuggiga lägen och fukt främjar svampsjukdomar, så håll plantorna på solsidan och vattna inte för mycket!
