Sydboken tillhör släktet Nothofagus som omfattar ett stort antal arter med hemvist på södra halvklotet i havsnära miljöer. Det finns både vintergröna och lövfällande sydboksarter, men gemensamt för dem alla är att de kräver ett fuktigt klimat och gott om ljus. Västkusten i Norge och på Irland har det bästa klimatet för sydbokarna i Europa, med svala och fuktiga somrar och inte alltför kalla vintrar.
Den enda sydbok som trivs i Sverige är Nothofagus antharctica, och den är härdig i zon 1-2. Den härstammar från södra Chiles och Argentinas tempererade regnskogar i Anderna, med stora årliga regnmängder. Där antar den olika former, allt från marktäckande buskar till upp emot 20 meter höga, flerstammiga träd. Flerstammigheten har den med sig även i våra trädgårdar. Ett annat kännetecken är de lågt sittande grenarna med skott av fiskbensstruktur.
Bladen är också mycket typiska: små och lite buckliga sittande på något utspärrade skott. Jag tycker de ser ut som blad hos låga oxbärsarter. Prova att stryka de nyutvecklade bladen med handen om våren. De doftar lätt av kanel. Om hösten färgas bladen gula.
Stammen är hos det unga trädet slät och lite glansigt gråbrun, men som äldre spricker den upp och visar vita lenticeller, ungefär som körsbärssläktet. Stammarna blir lätt vridna och knotiga. Överlag är det här ett ganska långsamväxande träd som blir nästan lika brett som högt. Hos oss ofta inte över 5 meter.
Välj en vindskyddad och fuktig ståndort med svagt sur jordmån i soligt läge. Och plantera helst lite större exemplar från början. Annars får du vänta från far till son innan den blir manshög.
Kan man ta sticklingar?
Hej Stefan! Sydboken anses vara en ganska svår växt att sticklingsföröka, men det är bara att prova! Rotningshormon underlättar vid stickningen i jord. Lycka till, hälsar Maria
Jag blev förtjust i sydboken tack vare bladens balsamliknande doft och grenbyggnaden, när jag gick på Alnarp i mitten av 80-talet. Sedan dess har jag inte sett många exemplar, man har planterat ett i Humlegården, Stockholm, men jag har för mig att det inte ser fantastiskt ut. Däremot trivs sydboken på Färöarna där den tillsammans med en del andra lignoser från Chile har introducerats, och där finns nu Europas största bestånd av Nothofagus:
https://en.wikipedia.org/wiki/Flora_of_the_Faroe_Islands#Introduced_species
Hej Lars! Det låter härligt med sydbokar på Färöarna! Det är nog så att maritima arter mår bäst i maritima miljöer! Ha det fint! hälsar Maria