Att sköta citrusträd i kruka

Citrusplantor ska förvaras svalt inne om vintern.

Snart börjar det finnas blommande citrusträd i handeln igen. Citrusträd i kruka kan vara många olika arter, men vanliga citroner och små kumquats är kanske vanligast. Gemensamt för alla citrusträd är att de vill ha en sval, men ljus vinterförvaring och jämn vattning och gödsling hela året. Jag får mängder av frågor om citrusträd och andra medelhavsväxter och börjar snart tro jag är någon slags citrusexpert. Har en kommande citrusartikel på gång i en trädgårdstidning i vår, men mer om det när den kommer ut! Ska istället passa på att ge dig som precis har köpt eller funderar på att skaffa ett citrusträd lite praktiska råd om vattning och gödsel.

Citronens blommor doftar underbart gott och friskt.

Bevattningen är något av en nyckel till krukodlade citrusträd. Eftersom de här växterna producerar frukt över hela året så kräver de en jämn fuktighet oberoende av om det är sval vinterperiod eller solig och varm sommar. Låt ytjorden torka upp något mellan vattningarna, men se till så rötterna längre ner i krukan inte torkar ut. Får bladen torkskador brukar de ha svårt att återhämta sig. Blombildningen brukar starta när man bryter vintervilan. Jag förvarar mina citrusträd på vinden över vintern, för där blir det sällan kallare än +5 grader och det är idealiskt för dem. Ger extra ljus under den mörkaste vinterperioden och även därefter för att se till så de orkar jobba med sin fotosyntes och sparka igång knoppbildningen.

Citrusväxterna startar sin blomning tidig vår.

Genom att vattna med svag näringslösning året om ger man citrusväxterna bästa förutsättningar för tillväxt och blomning. Frukterna hänger ju kvar minst ett år innan de är mogna, så det åtgår en del näring till den processen. Det finns speciell citrusnäring att köpa som innehåller minst dubbelt så mycket kväve som fosfor och kalium. Citrusnäringen ska också innehålla järn, zink och koppar, som är viktiga spårämnen för dessa växter. Citrusväxter gillar en något sur jord (lågt pH) och kan få svårt att ta upp järn om pH:t blir för högt. Där spelar även kvävet roll, då sk ammoniumkväve är försurande på jorden. Detta tillgodoses av citrusnäringen. Följ doseringen på flaskan och överdriv inte gödslingen. Bästa resultat får du med en jämn, men inte för hög näringsdos. Ha gärna en egen vattenkanna för citrusväxterna för då kan du ha färdigblandad gödsel redo hela tiden.

Citronplantan kräver mycket ljus och näring hela året.

Hur ofta ska man vattna citrusplantor? En gång i veckan kan du ha som måttstock att vattna ditt citrusträd vintertid. På sommaren kräver träden mer vatten då de står utomhus i solen. Har du en fuktmätare kan du gärna använda den för att få ett exakt mått på fukthalten i jorden. Tryck ner givaren till ca 3/4 av krukans djup för att avläsa fuktvärdet. Om olyckan är framme och ditt träd torkar ut alltför mycket kommer det att tappa en massa blad nästa gång du vattnar. Ser plantan alltför skabbig ut kan du beskära in grenarna något, men släng inte trädet, utan ge det en chans att bilda nya blad.

Lycka till med ditt citrusträd!

Vårtecknen fortsätter att hopa sig

Körsbär som blommar alltför tidigt har problem att bli pollinerade.
Körsbärsträden är alltid alltför tidiga och pollinatörerna hinner inte med i blomningen.

Lite snö har det varit till och från i veckan, men däremellan kan man skönja fler och fler växter som förbereder sig på en kommande vår. Körsbärsträden suckar jag alltid över. Har tre olika sorter: Hedelfinger, Heidi och Merton Glory. Sötkörsbären är underbart goda i smaken, men det blir sällan så mycket frukt eftersom de är programmerade på en tidig blomning. Just vid den tiden är det ofta kylslaget och blåsigt i Skåne, vilket leder till att humlor och bin sitter och hukar. Så trots att blomningen är rik och de vita blombollarna ser lovande ut, så blir det inte mycket kart i alla fall. Skulle behöva ett annat läge med mer skyddad växtplats för att bjuda in pollinatörerna. Markfukten brukar vara god här, vilket körsbären vill ha, men ett par av träden har hämmats i sin utveckling av kraftiga bladlusangrepp i ungdomen, och det har inte riktigt format de produktiva träd jag hade väntat mig.

Pärlhyacinten har små vita lökar som inte behöver mycket jord.
Pärlhyacinterna växer både under och ovan jord. De är inte kinkiga.

Pärlhyacinterna hör till mina allra käraste vårblommor. Har alltid en massa sork och en katt som rotar i rabatterna, så lökarna flyttar runt ibland. Här kan man se att de hamnat uppe på jorden, men det hindrar dem inte att växa vidare och sträva mot våren. Pärlhyacinterna förökar sig glatt med både frö och smålökar, så det kan vara bra att gräva upp tuvorna ibland och sprida ut lökarna för att de inte ska kväva varandra i brist på utrymme. Pärlhyacinterna har små krav på sin ståndort och passar på de flesta jordar som inte är för blöta under vinter och sommar. Överdriv inte gödslingen dock, eftersom för mycket näring mest ger blad och lite blommor.

Fingerborgsblomman är en tvåårig bienn växt.
Digitalis är en gammal mormorsväxt som har en tvåårig livscykel.

Fingerborgsblomman Digitalis är en annan växt man inte behöver bekymra sig så mycket för. Den sköter sin spridning på egen hand genom sina otroligt välmatade fröhus med små, små frön som lätt blåser iväg till nya växtplatser. Den vill gärna ha en halvskuggig växtplats och humusrik jord. Ibland hittar man fingerborgsblommor mitt inne i skogen och då kan man undra hur de hittat dit. Tänk på att växten är tvåårig om du köper färdiga plantor. En blommande fingerborgsblomma kommer att sprida frön till hösten, men sedan dör plantan. Nästa år blir ett mellanår i blomning, för de nya småplantorna sätter bara blad första sommaren. De vackra blomklockorna bildas år två och till hösten vissnar plantan alltså ner.

Snödroppen passar i buskage och gräsmattor, men vill gärna ha ett halvskuggigt läge.
Snödropparna kräver vårfukt, men är annars lättodlade lökväxter.

Snödropparna är än så länge inte fullt utvecklade. Men knoppar börjar här och där titta upp mellan riset av nedklippta perenner. I naturen hittar man snödroppar i områden med kalkberggrund i mellersta och södra Europa. De förekommer i glesa skogar och skuggiga platser med gott om markfukt under tillväxtperioden. Du hittar dem aldrig på solstekta jordar med tunna, torra jordlager, eftersom de är mycket känsliga för uttorkning. Därför säljs snödroppar ofta in the green, med blast och allt, på brittiska öarna. Lökarna ska planteras genast när man får hem dem. Snödroppslökar som förvarats i påsar i garden center ska man därför vara mycket skeptisk till. Bättre att få en tuva av en bekant alltså.

Fyra nya svenska äpplesorter

När klimatet förändras måste förädlingsarbetet med nya fruktsorter hänga med i utvecklingen. Vi får in nya svampar och insekter till landet, men det är inte så enkelt som att flytta över internationella äpplesorter, för de är ofta gjorda för att besprutas. Dessutom måste äppleträden vara vinterhärdiga och ha en snabb utveckling från blomma till frukt under vår korta växtperiod. Det är inte gjort i en handvändning att introducera en ny äpplesort. I praktiken tar det ca 20 år från att den första korsningen görs till att man har en saluduglig sort. Normalt kommer det en eller ett par nya äpplesorter under en tioårsperiod. I år presenterades fyra nya på ett bräde! Två av dem skulle jag vilja plantera med en gång. Tur att jag har gott om plats!

Nya äpplesorter introduceras på marknaden. Agnes är en mycket lovande sort.
Agnes- vacker som sin förälder Discovery! Foto: Sveriges Lantbruksuniversitet, Balsgård

Agnes är ett sommaräpple som framför allt utmärker sig genom den goda smaken. Släkting till välkända Discovery, men mindre sjukdomsdrabbad och sägs ha en ännu friskare smak. Det måste vara något alldeles i särklass fint äpple, för jag tycker Discovery har en underbar frukt. Agnes mognar något tidigare än sin förälder.  Den formar ett ganska litet träd, ibland ganska upprättväxande och med korta grenar samt mycket sporrar. Agnes blommar tidigt och därför rekommenderas andra tidiga eller medeltidiga sorter som pollineringssorter, exempelvis Birgit Bonnier, Gyllenkroks astrakan, James Grieve, Mio och Oranie. Medelgod–god fruktsättning. Frukten är medelstor till stor, rundat–något konformat äpple. Skalet har en gul bottenfärg med rosaröd täckfärg över större delen; ett mycket vackert äpple, enligt elitplantstationen Balsgård. Fruktköttet är saftigt och vitt med rosa inslag. Skördas kring 15–30/8 och kan lagras i 3–4 veckor.
Agnes är ganska motståndskraftig mot fruktmögel (monilia), skorv och päronpest. Den har avsevärt mindre problem med fruktträdskräfta jämfört med Discovery. Rekommenderas för zon 1–3.

Äpplet Folke mognar sent och tål lång lagring.
Folke är en sen sort. Foto: Sveriges Lantbruksuniversitet, Balsgård

Folke spås bli den andra vinnarsorten. Den är framkorsad utgående från Aroma och ingår i samma syskonskara som sorterna Fredrik och Frida. Folke blir ett stort och grovt träd med bra fruktsättning. Folke är triploid och kan inte ge pollen till andra sorter, men kan ta emot pollen av andra medelsena till sent blommande sorter som exempelvis Filippa, Fredrik, James Grieve, Ingrid Marie, Mio och Signe Tillisch. Frukten blir mycket stor och plattrund. Den är gulgrön med varmt orangeröd täckfärg som kan bli nästan helröd om den får gott om sol. Fruktköttet är fast, vitt och krasigt. Smaken är sötsyrlig, först ganska sur men smaken blir god och aromatisk efter 1–2 månaders lagring. Den passar då både som bordsfrukt och hushållsfrukt. Plockmogen ca 1–15/10, ätmogen 1–2 månader senare. Mycket god lagringsförmåga då den håller till april–maj.

Äpplet Trulsa har en söt och god smak, men kort hållbarhet.
Trulsa spås bli en barnfavorit med sin söta smak. Foto: Sveriges Lantbruksuniversitet, Balsgård

Trulsa är en tidig höstsort med söta aromatiska frukter som härstammar från sorten Eva-Lotta. Den blir ett ganska litet träd med god fruktsättning. Trulsa pollineras av exempelvis Discovery, Filippa, Fredrik, Gyllenkroks astrakan, Lovisa, Mio, Oranie och Sylvia. Frukten är rundat konformig och medelstor. Den har en gul grundfärg med varmt tegelröda–orangeröda strimmor. Skalet är något segt. Fruktköttet är fast och krasigt och smaken synnerligen söt och aromatisk. Trulsa är ett tidigt äpple som skördas ca 25/8–5/9. Den ska helst ätas färsk, då den är hållbar bara ca 4 veckor i kyllager. Trulsa har visat sig ha en hygglig resistens mot fruktmögel och skorv. Den har även en resistensgen från Cox
Orange mot päronpest. Rekommenderas för zon 1–3.

Äpplet Lovisa passar den som får ont i magen av äpplesyra.
Lovisa har mörkröda äpplen med låg syrahalt. Foto: Sveriges Lantbruksuniversitet, Balsgård

Lovisa är framkorsad av föräldrarna Katja x Priscilla. Den formar ett ganska stort träd med långa grenar med bra grenbrytning. Frukterna hänger mycket väl fördelade i trädet och det fodras ingen gallring. Lovisa kan pollineras av andra medeltidigt blommande sorter som exempelvis Birgit Bonnier, Cox Pomona, Discovery, James Grieve, Katja, Mio och Sävstaholm. Frukten är mycket vacker. Den blir medelstor–stor, konformig och ganska lik Katja men betydligt större. Skalet har en gul grundfärg med mörkröd täckfärg. Lovisa är klar för skörd ca 10–20/9. Fruktköttet är i början ganska fast och krasigt, men mjuknar snabbt. Den håller dock i åtminstone 4–6 veckor i kyllager. Mild, söt och god smak.
Detta är en skorvresistent sort som rekommenderas för zon 1–3. Lovisa är en
’snäll’ äpplesort för magen och uppskattas även av dem som har svårt för äppelsyra!

Vackra misplar på Italienresan

Vildväxande cyklamen trivs under buskar och träd.

Har nyss kommit hem från en semester i Italien. Underbart skönt och milt väder som en god svensk sommar. Det var fantastiska vyer där vi färdades i hjärtat av Umbrien, upp och nerför vindlande serpentinvägar. Rätt vad det var växte små tuvor av vild cyklamen i vägkanten. Såg också naturligt spridda eldtorn (Pyracantha coccinea), alpmartorn (Eryngium alpinum) i vägslänterna och fina små plantor av granatäpple i kruka. Fruktträd av olika slag fanns det gott om, och även den exotiska mispeln.

Mispeln trivs i medelhavsområdet men tål även en del frost.

Mispel (Mespilus germanica) är ett litet fruktträd eller större buske som härstammar från Persien. Redan under medeltiden var mispeln en eftertraktad frukt i Medelhavsområdet, och så småningom spred den sig norrut. Den är inte speciellt vinterkänslig och kan med framgång odlas i Storbritannien. Dock hinner frukterna sällan mogna på busken. Eftersom de plockas i november-december i Italien så kan man tänka vilken lång mognadstid frukten har. I Sverige är mispeln härdig upp till zon 2-3 (4) och i Norge längs större delen av kusten.

Mispelfrukten har lång mognadstid.

Trädet är litet och knotigt, med vridna grenar. Det är långsamväxande, och behöver sällan beskäras. De stora vita  blommorna är självfertila och påminner lite om något mitt emellan äppleblom och nyponrosor. Frukten är rund och brun med flikar i toppen. De äts som övermogna, när den framträdande garvsyran brutits ned och fruktens lite syrliga, äpplemosliknande smak (och konsistens) framträder. Frukterna skördas helst efter den första frosten. Sedan lagras de svalt och ljust under några veckor tills de fått den rätta övermogna, lite halvruttna konsistensen. Mispelfrukter kan användas till sylt och gelé. I Danmark serveras mispelfrukter ofta på julbordet.

Päronrost och enar, hur hänger det ihop?

Päronrosten värdväxlar mellan en och päronträd.

Päron i snart hela landet drabbas av en värdväxlande rostsvamp, päronrost, Gymnosporangium fuscum, som i södra Sverige gjort det nästan omöjligt att ha friska päronträd. På sina håll är det tveksamt om det är lönt att plantera päronträd överhuvud taget. Du ser det på ditt päronträd genom att bladen får orangegula fläckar och taggiga, kuddliknande utskott på undersidan. Många träd blir kraftigt försvagade och med åren blir frukterna mindre och hårdare och till slut helt oätliga.

Rostfläckar på päronens blad ger taggliknande utskott på bladens undersidor.

Det kluriga med svampsjukdomen är just att den värdväxlar med vissa trädgårdsenar som sävenbom (Juniperus sabina), blyertsen (Juniperus virginiana), trädgårdsen (Juniperus x pfitzeriana), himalayaen (Juniperus squamata) och kinesisk en (Juniperus chinensis). Den vanliga enen, Juniperus communis är inte värd för svampen, inte heller tuja, cypress eller andra barrväxter.

På våren och försommaren kan man se det som gulbruna geléklumpar med päronrostens vintersporer på enarna. Svampen sprider sitt mycel inne i enens ved. Vid fuktig väderlek sprids sporerna från geléklumparna med vinden till de omkringliggande päronträden och startar ett nytt ettårigt angrepp. It takes two to tango, utan enarna klarat inte päronrosten av att överleva. Ny smitta måste alltid komma från enarna.

Päronen blir efter hand hårda och osmakliga när päronrosten härjar.

Det är svårt att skydda sig mot päronrost eftersom det nästan alltid finns mottagliga enar inom säkerhetsavståndet, som man räknar till ca 500 m. Finns det några enar av arter jag nämnde innan i grannskapet, gäller det att tala vackert med dina grannar. För att ta bort och bränna enarna är den enda bot som kan hålla rosten borta. De angripna päronbladen kan man kompostera med sitt övriga löv utan problem. Smittan är bara ettårig. Tyvärr har man inte lyckats få fram några resistenta päronsorter än så länge.

Päronrosten försvagar päronträdet så hårt att det kan dö.

Monilia är en tråkig svampsjukdom på äpple och päron

Svampsjukdomar är vanliga vid varm och fuktig väderlek.

Gul monilia kallas fruktmögel på svenska, men man hör också mumiesjuka som benämning. Den orsakas av en svamp, Monilia fructigena, som infekterar frukten genom sår som kan ha orsakats av fåglar, getingar, hagel eller äppleskorv. Det bildas bruna rötpartier på frukterna och på de här ytorna sprids sedan ljusgula mögelkuddar ringformigt runt frukten.

Skrumpna frukter får ringformiga mögelkuddar runt om frukten.

Angripna äpplen och päron skrumpnar ihop och fruktköttet blir en brun gegga. De här prickiga frukterna kan sedan hänga kvar i trädet som mumiefrukter hela vintern, men ibland faller de ner redan på sensommaren. Det är viktigt att plocka bort de angripna frukterna och slänga dem i brännbara sopor, absolut inte på komposten, eftersom smittan övervintrar i mumierna och därefter sprids vidare till nya fruktämnen om våren.

Plocka bort frukter som angripits av monilia för att stoppa smittspridningen.
En hel kasse med moniliaangripna äpplen och päron.

Vad kan man göra förutom att plocka mumier för att hindra sjukdomens spridning? Gallra kart är det enklaste sättet att minska angreppen. Eftersom sjukdomen vandrar från ett äpple till nästa är det bra med luft och sol som når alla frukter. Getingarna som förekommer i stor mängd så här års är inte mycket att göra åt, men man kan plocka bort de äpplen som getingarna börjat gnaga på och lägga dem på marken som lockbete. Kanske stannar de där då och tuggar vidare istället för att ge sig på nya, felfria äpplen. Men så fort du ser att de halvätna lockfrukterna drabbats av monilia är det bättre att slänga dem i soporna.

Monilia sprids genom svampsporer som flyttar från frukt till frukt.
Plocka bort ruttnade frukter från trädet och gräset för att stoppa smittspridningen.

Jag har berättat om monilia tidigare också. Läs gärna detta äldre inlägg från 2012.

Vinodling på skånsk mark

Hade nöjet att få besöka den otroligt inspirerande och hängivna vinodlaren Murat Sofrakis på Vingården i Klagshamn i veckan. Murre har hållit på med kommersiell vinodling i Skåne i 14 år nu och han lär sig fortfarande, säger han. Jag kan tyvärr inget om vinodling, så jag refererar till vad han berättade under sin engagerade vingårdsvandring.

Vindruvorna mognar längst ner på vinstocken.
Murre och hans fru odlar för närvarande ca 1,5 ha vin på mark som tidigare hyste hans fars trädgårdsmästeri. Han odlar en handfull olika sorter, men merparten av vinstockarna är den tidiga druvan Solaris. Det är en vit druva som passar bra i det nordiska klimatet. Vinodlare räknar klimat i graddagar, dvs dygn per år då medeltemperaturen överstiger +10 grader. Det är samtidigt den tid då vinplantan är aktiv.

Druvklasarna hänger från taket på växthuset.

Det finns några andra druvsorter förutom Solaris på Klagshamns vingård, men ingen annan som är så sjukdomsresistent och lättodlad. I växthusen där han drar upp nya plantor hänger en och annan blåröd druvsort, men mest vita druvor. Svavel och bakpulver är de bekämpningsmedel som används vid behov, och man har heller ingen konstgödsel, så i praktiken är det en helt ekologisk odling vi står i. Vinhäckarna är höga och välbladade än så länge. Murre påpekar att bladhöjden är dubbla måttet jämfört med i Europa. Ju mer blad man har kvar, desto mer socker produceras i druvorna. Fotosyntesprocessen i praktiken, alltså. Det är därför vi kan odla vin på våra breddgrader.

Vinrankorna är välbladade och höga, men frukten sitter längst ner.

Men överskott av blad och fruktklasar måste bort innan slutet på växtsäsongen, för att bevara kvaliteten på de bästa druvorna. 70 % av druvorna gallras bort och kasseras i Klagshamn. En del tidigt som blomklasar, sedan fortsätter gallringen hela sommaren uppifrån toppen. De klasar som sedan skördas sitter längst ner på plantan. Sidoskott tas också bort och blad som skuggas likaså. Alla blad som blir kvar ska få ljus. Så det blir ett evigt plockande.

Nysatta vinstockar växer än så länge glest.

Vad gäller jordmån som lämpar sig för vinodling säger Murre att det inte spelar så stor roll. Jorden slår igenom i vinet förstås, men det är också hela charmen. Ett högt pH ger en frisk vinsmak. Allt utom ren myrmark eller vattensjuk jord duger att odla vin i. En lerjord ger bättre smak och kvalitet på druvorna, men bidrar till mycket ogräs. Sandjord är lättarbetad och värms upp tidigare på våren, men måste tillföras humus. Denna vingård har till största delen lerjord med iblandad flinta, men med några sandfickor i den övre delen av odlingen. Murre gödslar med tång, stallgödsel och poppelflis.

Ljusgröna blad indikerar kvävebrist i slutet av raderna.

Ogräset är viktigt att hålla efter, då det drar mycket näring och kan skugga plantorna. Även gräsmattan måste man hålla efter och helst ha en rejäl spalt bar jord fram till första plantan i varje rad. Murre visar på att bladverket på den yttersta plantan lätt blir lite ljusgrönt av kvävebrist (se bilden ovan) då gräset tar mycket.

Klagshamns Vinodling planerar att skörda årets druvor i slutet av september, då medeltemperaturen ligger på 8-10 grader. Man strävar efter att plocka alla 6500 plantor på en dag. Därefter körs frukten till en annan vingård där pressningen och vinmakeriet tar vid. Och ett par år senare kan man slutligen bedöma arbetet i form av färdigt, buteljerat vin.

Grengallring på äppleträd

Äppleträd som växer tätt gallras gärna ur på sommaren.
Ett tätvuxet ungträd av sorten Gyllenkroks Astrakan.

Under sommarmånaderna ska man passa på att göra en ”halvbeskärning” av fruktträden. Sommarbeskärning funkar bra för både äpple, päron, körsbär och plommon. Man kan ettdera göra en pincering, eller inkortning av nya skott eller så gallrar man bort hela skott för att minska bladvolymen och ge karten bättre utvecklingsmöjligheter. På körsbär och plommon är det bra att vänta till efter skörden, äpple och päron tar du tidigare.

Grengallring och pincering minskar på bladmassan.
Gallringen syftar till att bilda ny fruktved och ge karten luft och solljus.

Pincering innebär att man sparar 4-5 blad på ett skott, men tar bort toppen. Bästa tid för detta är i början av juli. Ofta utvecklas det ett eller två nya skott snart därefter. Några veckor senare går du en andra runda och sparar 3 blad/knoppar på det ena skottet. Det ev andra nyutvecklade skottet tar du bort. Gör man pinceringen så här tidigt är skotten mjuka och man bryter dem lätt med bara fingerkraft. Genom den här beskärningen stimulerar man trädet att bilda blomknoppar för nästa år. Pincering är ett måste om man har spaljéträd som ska behålla sin form och bilda ny fruktved.

Äppleträd gallras för att ge frukten bättre utvecklingsmöjligheter.
Discovery före gallring.

Jag brukar oftast använda den andra metoden på kronträd, dvs göra en grengallring bland skotten för att få in ljus till frukten. Jag gör en rejäl inkortning och utgallring bland skotten och ser sommarbeskärningen som en del i den årliga beskärningen som oftast brukar äga rum under vårvintern. Då minskar man arbetsbördan samtidigt som man kommer åt att titta närmare på träden vad gäller fruktutveckling och skadedjursangrepp. Sitter äpplekarten tätt passar du på och gör en kartgallring samtidigt.

Ettgallrat fruktträd ger frukten mer luft och solljus.
Discovery efter grengallring.
Grenverk på äppleträd efter gallring.
Grenverket blir mycket luftigare och frukten får mer sol på sig efter gallring.

Det Mandelmannska paradiset

Barnvandringarna hos Mandelmanns bjuder på en rundtur bland gårdens växter och djur.
Under barnvandringarna får man följa med på en rundtur bland gårdens växter och djur.

Mandelmanns Trädgård i skånska Rörum har mer och mer blivit ett utflyktsmål för sommarfirare och andra trädgårdsintresserade i området. Trädgården är en självhushållningsgård som bygger på en enorm arbetslust och uthållighet från makarna Mandelmann. De driver sin ekologiska gård med passion; odlar grönsaker och blommor, håller värphöns och föder upp lamm. Ett besök här kan bli en riktig aktivitetstur, med speciellt anpassade barnvandringar bland grisar, grodor, hönor och gäss.

Tomater och gurkor odlas idet stora växthuset.
Tomaterna har former och färger som slår det mesta i mataffären.

I det stora växthuset på gården hålls fåren vintertid och deras gödsel fräser man ner i jorden några gånger under den kalla säsongen. Fåren bor ljust och skyddat och ingen mer gödsel behöver tillföras odlingen efter det. När våren kommer planteras tomat och gurka ut och de växer så det knakar. Det är lite ovanligare tomatsorter, inga släta röda här inte. Ovanför växthuset tar frilandsodlingarna av grönsaker och bär vid i den branta slänten. Färggranna salladshuvud, kronärtskockor, purjolök, morot, bönor och olika kålsorter är bara en del av grödorna.

I cafeet serveras hembakta läckerheter med ingredienser från egen odling.

Det finns fler mindre växthus också som sommartid fungerar som caféplatser med blandade, välanvända möbler. I det ena huset växer olika slags fruktträd som inte är vinterhärdiga i vårt klimat. Här kan man bland annat skörda kiwi, fikon, aprikos och mullbär. Växterna förhöjer miljön och dämpar ljudnivån som kan bli rätt så livlig med många barnfamiljer som fikar samtidigt. Och fika måste man, för kakdisken är absolut oemotståndlig! Och glöm inte grönsaksbutiken innan du kör hemåt!

Aprikoser, kiwi, fikon och mullbär odlas i växthusen.
Aprikoser från egen odling!

Den vackra trädgården byter färgskala årligen. För två somrar sedan visade jag bilder härifrån och då var det vitt som gällde. Nu hade man satsat på indigo, kleinblått eller vad man vill kalla den mustiga, blå färgen som bärs av framför allt kinesiska riddarsporrar. Och de mjuka, ulliga gångarna samspelar härligt fint med blomsterprakten, eller hur. Jättefint med de smala, ringlande rabatterna och här har nog gått åt både en och annan förkultiverad planta innan det blev så här frodigt.

Ull på gångarna ger en alldeles ny känsla att strosa i trädgården.
I blomsterträdgården är gångarna täckta i ull från de egna köttfåren.

Om fikonets hemliga befruktning

Fikonet får nya löv om de gamla trillat av.

Linné hade problem vid klassificeringen av fikon då han inte kunde hitta några ståndare i växten. Ståndarna behövs för att producera frömjöl så att en befruktning ska kunna äga rum i blomman. Men fikonet har en befruktning som är mer komplicerad än så. Det vi kallar fikon, dvs frukten, är en skenfrukt som består av en uppsvälld blombotten, på insidan beklädd med enkönade blommor. Blommorna finns inne i skenfrukten och ser aldrig solljus. Det som är själva frukterna är de små kärnorna inne i fikonet.

Nu ska jag försöka förklara den invecklade process som leder till att ett fikon bildas. En varning kan vara på sin plats för äckelmagade. Här kommer lite otäck läsning om vad vi egentligen stoppar i oss när vi äter ett fikon.

Fikonet innehåller mängder av små kärnor som är de egentliga frukterna.
Foto: ESA, Ecological Society of America

De fikon vi äter innehåller bara honblommor. Vi kan i Norden endast odla sorter som tillhör gruppen adria-fikon eftersom de smidigt nog bildar fikon utan pollinering och befruktning. Detta kallas att sorten är partenokarp. Smyrna-fikon däremot,  är den andra typen, som härstammar från Medelhavsområdet. De måste pollineras av fikongallsteklar som inte finns i Norden. Steklarna ser ut som små myggor, ungefär 1 mm långa. Honorna har vingar och långa äggläggningsrör, hannarna är vinglösa. Gallsteklarna utvecklar sig ur ägg som tidigare är lagda i en steril honblomma. Äggen utvecklas till larver som bor inne i blomman tills de föds som färdiga steklar. Hannarna utvecklas först och letar därefter reda på honsteklar inne i frukten för att para sig med dem. Efter parningen dör hannarna, utan att någonsin ha fått se dagsljus.

Fikonlövet blir stort och mörkgrönt om plantan får mycket gödsel.

När honan befruktats hämtar hon upp pollen från en hanblomma. Detta pollen bär hon med sig i fickor på bröstet när hon kryper ut ur sitt födelsefikon. Nästa anhalt är ett nytt fikon där hon äter sig in genom skalet och letar sig fram till blommornas märke. Hon tar fram lite pollen från sina fickor för varje märke och sticker samtidigt in sitt äggläggningsrör. Vad hon inte ser är om blomman har kort eller långt stift. Men detta påverkar slutresultatet av hennes jobb. Är det en blomma med långt stift når inte äggläggningsröret ända fram till blommans fruktämne och då blir det inget ägg. Men istället blir blomman pollinerad och det uppstår en frukt. Är stiftet kort når äggläggningsröret ända ner och hon lägger in ett ägg. Så går hon vidare från blomma till blomma inne i fikonet. När alla ägg är lagda dör honan.

Det finns tre fruktperioder hos vilda fikon. På vintern kommer den första som har blommor med korta stift och ståndare. Hit kommer honsteklar med sina ägg. När äggen kläcks till larver och småningom blir till nya steklar öppnar ståndarknapparna sig och honorna får med sig pollen ut. Detta sker ungefär i juni. Under tiden har nästa generation fikon bildats med blommor som har både korta och långa stift. Honorna flyger till dem, lägger sina ägg i de korta och pollinerar de långa. Därefter dör honorna. Den här skörden av fikon blir mycket goda. På hösten kommer den sista omgången fikon. Den har bara blommor med korta stift. Hit kommer honorna från sommarfikonen, lägger sina ägg och dör.

Det finns flera sorter av adria-fikon som är lämpade för nordiskt klimat, men den absolut vanligaste sorten är Bornholmsfikon, som kan förekomma under andra namn i handeln. Sorten ’Desert King’ är en kraftigväxande och härdig sort. Den har både självbefruktande fikon (förstaskörden) och sådana som kräver steklar (andraskörden). Problemet med den är att om man har den på friland kan de höstbildade fruktämnena frysa bort under vintern trots att själva plantan i övrigt tål vintern. Då blir det inga fikon alltså. Kontentan av detta är att den säkraste fruktbildningen får man av fikon som förvaras frostfritt över vintern.