Vad menar jag med det, jo, att det naturliga urvalet sett till att de mest tåliga ängsväxterna hittat hit. De klarar sig på en torr och sandig mark och motstår även tramp och omrörning i jordsvålen. Mina exempel hämtar jag från sandstäppen Revingehed där jag tog en promenad en vacker morgon. Det är en artrik miljö med mängder av växter och insekter. Området betas delvis av nötkreatur och används också som övningsområde för pansarregementet P7. Det betyder att stora stridsvagnar rotar runt i ytskiktet och ser till att jorden hålls öppen på sina ställen. Det hårda slitaget har bidragit till den stora artrikedomen tvärt emot vad man kunde tro.
Områdets karaktär växlar stort i olika delar. Nära Krankesjön och intill Klingavälsån är det fuktiga miljöer med frodig växtlighet. I tallskogsområdena växer andra blomster än de som finns längst ute i de torra gräsmarkerna. Smällglim är en ljuv liten blomma som trivs på något friskare jord. Den kräver inte så mycket näring och håller till godo med skräpmark och dikesslänter. Jag tycker den kapsellika, uppsvällda blomman med sin puderrosa och nätmönstrade blomma är härligt gammaldags.
På den öppnare sandmarken sprider sig väddklinten som också den är en flerårig ängsväxt. Att den är släkt med tistlarna ser man på de runda korgarna. Den har en seg och hårig stjälk som ofta får vara ifred av betande djur. Jag gillar de starkt lila blommorna och kan se att även nektarsökande insekter gärna flyger fram till dem.
Pärlemorfjärilar förekommer allmänt på sandängen. Larverna lever på olika violer och den vuxna fjärilen hittar sin föda bland den rika växtligheten på naturbetesmarken.
Olika klöverarter finns det gott om på den öppna ängsmarken. De är anspråkslösa växter som har god förmåga att hushålla med den knappa näringen. Blommorna doftar gott och lockar på så sätt till sig pollinerande insekter.
