Blogg

Skötsel av fikonträd

Tidigare var olivträd växten på allas önskelista. Nu verkar fikon vara den stora modeväxten, att döma av alla frågor jag får här på bloggen om just fikon. Så jag ska passa på att berätta lite mer om hur man tar hand om sitt fikonträd.

Fikonets blad är stora och känsliga för blåst.

Fikon är dåligt härdiga i Sverige, med undantag för de sydligaste delarna av landet där man kan plantera dem mot en varm sydvägg, eller ännu hellre i vinkeln mellan två varma väggar. Alla vi andra gör bäst i att ta in våra fikonträd till vintern och förvara dem svalt, men frostfritt. Alltså planterar vi fikonet i en kruka som inte är för tung att bära på. Ska plantan stå utomhus kan du ställa den upp i en annan större kruka om den riskerar att blåsa omkull. Krukan du planterar i ska inte vara för stor, hellre så att plantan står lite trångt, för att producera fruktämnen hellre än växa till sig i skotten. Det är viktigt att krukan har dräneringshål så att överskottsvatten kan rinna bort.

Fikon trivs även i växthus där den lätt växer till sig.

Planteringsjorden ska vara väldränerad Du kan köpa vanlig blomjord som innehåller minikulor av leca eller perlite. Du kan också blanda din egen fikonjord av en tredjedel torv, en tredjedel sand (tvättad) och en tredjedel barkmull. Uppe på toppen kan man lägga ett tunt lager kompostjord eller annan mer näringsrik jord. Fyll inte krukan ända upp utan lämna 1-1½ cm utrymme för vattning. Fikon klarar sig med bara svag gödseldos. Ge halva den rekommenderade mängden var annan vecka eller så. Hittar du ett gödselmedel som bara innehåller lite kväve, men mycket kalium och fosfor är det jättebra. Får fikon för mycket kväve blir det bara stora blad och ingen frukt. Benmjöl är också bra och lite trädgårdskalk om man ska vara petig. Fikon trivs bra med kalkrikt vatten i motsats till t ex citrusträd.

Vattna efter väderlek. Är det riktigt varmt kan fikonet behöva vatten varje dag, är det mulet väder väntar du tills det översta jordlagret har torkat upp och släppt en lite aning från krukkanten. Om fikonträdet får gula blad är det vanligen ett tecken på övervattning. Under vinterförvaringen vattnar du fikonet lite och sällan. Jorden ska bara hållas knappt fuktig. Plantan behöver inte så mycket vatten då, eftersom den står svalt och mörkt och har tappat sina blad.

Planterar om gör du vart annat eller vart tredje år. Det är bara bra om rötterna står lite trångt. Vill du begränsa tillväxten kan du beskära rötterna lätt och plantera om med lite ny jord i samma kruka som du hade innan. Då håller du storleken på plantan nere. Detsamma gäller fikon som växer på friland. De mår bra av att ha en rotspärr så de inte vandrar ut i hela trädgården. En rotspärr är en nedgrävd kant av plåt eller plast som omsluter rotklumpen åt sidorna. Jag har kämpat till förbannelse med en oleander som växte till en jättebuske och till slut var den så stor att jag inte fick in den till vinterförvaringen längre. Så det är bra med en hanterbar storlek på det som ska in till vintern.

Fikonträd bör avhärdas i halvskugga om de sätts ut med färdigutvecklade blad.

Under sommaren kan man beskära fikonträdet om det växer kraftigt. I annat fall behöver det inte nödvändigtvis beskäras. Klipp ovanför en utåtriktad knopp för att få ut grenarna från stammen. Fikonträd får inte klippas på vårvintern, eftersom de då kan blöda. Frukterna bildas på förra årets tillväxt, så gå inte för långt in på grenarna om du vill få frukt. Växer fikonträdet i en kruka av lagom storlek, alltså så att rötterna står lite trångt, slipper du normalt bekymra dig om beskärning.

Det lyser som en eld i skogsbrynet

Azalean blommar i samband med lövsprickningen.

Lövfällande rhododendron kallas för azaleavildarter eller rhododendronvildarter botaniskt sett. Azaleor har ett oförtjänt rykte om sig att vara besvärliga och svårskötta. Men det stämmer inte alls. En azalea är nästan mindre ömtålig än en vanlig rhododendron, så det behöver du inte vara rädd för. Azaleorna har inga blad på vintern som kan få torkskador under blåsiga vintrar eller vid sen vårfrost. Därmed löper de inte heller någon risk att svedas av vårsolen. Tvärtom kan du plantera dem på soliga ställen där de riktigt får lysa. Men tänk på att ju soligare placering, desto snabbare går blomningen över.

Azaleor är lättskötta eftersom de fäller bladen till hösten.

Lagom sol är alltså bäst i alla fall. Men azaleorna tål också att stå skuggigt. Men då skulle jag välja en sort med ljusa, klara färger, så den inte göms ibland bladverket i det skuggiga läget. Azaleor trivs i rhododendronjord med ett rikt lövtäcke kring rötterna. Gödslas försiktigt på våren för att inte sätta för mycket långa, gröna skott hela sommaren. De måste hinna avmogna också innan frosten, så gödsla inte för kraftigt!

Azalean passar bra i halvskugga och fuktig jord.

Här har jag bilder på en azalea som flyttades hösten 2012. Året därpå blev det inga blommor, den var väl stressad då. Men i år fick jag till min överraskning se att det hade bildats massor av fina knoppar. De utvecklades sakta på det skuggiga, men fuktiga läget. Nu är den som allra finast och lyser som en liten eld i brynet.

Lurviga, silvriga blad för stenpartiet

Ullfibblans blad har långa hår som samlar upp dagg.
Daggvåta blad av ullfibbla.

Man kan slås av hur fula växter ändå blir snygga på något konstigt vis, eller åtminstone charmiga. Jag är inte så där jätteförtjust i lammöron. De brukar bli glesa och taniga med tiden och har ibland oförklarligt svårt att etablera sig. Och fibblor är ett ogräs i min gräsmatta, så de står inte heller särskilt högt i kurs. Men de är tacksamma att ta på och kul i trädgården om man har barn.

Ullfibblan är en bra biväxt som lockar insekter till sig med sin klara färg.

Ullfibblan Hieracium villosum är försedd med långa, silverskimrande hår och lyser härligt i motljus. Blomman påminner starkt om en maskros, fast kanske är den ännu lite större. Fibblor är lätta att sprida vidare med frö, men eftersom växten är kortlivad så är det också ett överlevnadsknep från dess sida. Fibblorna är bra biväxter och blomman gör verkligen reklam för sig själv på långt håll, så insekterna kan inte missa den.

Lammöron har små, anspråkslösa blommor i lila.

Lammöron sprider sig med utlöpare och blir lite gles i mitten med tiden. Plantan bör då delas för att få längre liv. Både blad, bladstjälkar och knoppar är ljuvligt mjuka och ulliga. Luddet och den silvergrå färgen är ett sätt för plantan att skydda sig mot stark sol och torka.

Lammöron vill stå torrt och soligt.
Stachys byzantina ’Cotton Ball’

Det finns några få arter av lammöron som ser ganska olika ut. ’Cotton Ball’ har ganska gröna blad och blommor som ser ut som vaddbollar. ’Silver Carpet’ är en silvrig sort som inte blommar. ’Big Ears’ har riktigt långa blad, ca 25 cm i längd och inte så mycket ludd. Den vanliga sorten Stachys byzantina hör till de tätast behårade och den har även små lila blommor.

Ullfibblan har fina bladrosetter med långa vita hår.

Både ullfibblan och lammöronen är perenner som trivs i näringsfattig och genomsläpplig jord i full sol. De blir med tiden marktäckande. Färgen gör att de passar bra in i vita och skimrande rabatter där man vill ha ett torktåligt inslag. Men vackra? Nja, vi säger att de fyller sin plats.

Humleblomstret är ängens doldis

Humleblomster ären naturlig art som även förekommer i trädgården.
Humleblomstret i tre olika blomningsstadium: knopp, blomma och frökapsel.

Humleblomster är en liten knubbig blomma som, ja, ser ut som en liten humla. Den är nära släkt med trädgårdsväxten nejlikrot Geum coccineum. Man har faktiskt även förädlat fram olika namnsorter av det vilda humleblomstret Geum rivale. Den vita ’Album’ är nästan genomskinlig i sin vithet då både kronbladen och fodret är vitt eller limevitt.

Humleblomster trivs på fuktiga ängar.

Humleblomster förekommer helst på fuktiga ängar och här ser du den med några grannar smörblomma, teveronika och ängsbräsma. Örten är vanligt förekommande i naturen och syns även i alkärret,bäckkanter, i diken och fuktiga skogar. Stjälken är rödbrun och hårig och blomman hänger som en liten boll med öppningen neråt. Kronbladen i laxrosa skymtar försiktigt under de ludna foderbladen. När blomningen är över vänder hela blomställningen på sig så att den ludna borsten blir synlig.

Humleblomstret har snarlika blad jämfört med den odlade nejlikroten.

Bladen hos humleblomster ser nästan exakt ut som hos den odlade röda nejlikroten. De är två- eller treflikiga och har ett stort uddblad längst in vid bladskaftet. Längst stjälken sitter det vanligen några små stipler, dvs små bladlika utväxter som ofta sitter i bladskaftets bas, men även mitt på bladskaftet alltså.

Röd nejlikrot passar i fuktiga rabatter i sol-halvskugga.

Den odlade röda nejlikroten ser du på bilden ovan. Den trivs i fukthållande jord i sol-halvskugga. Sorten ’Werner Arends’ har en rikblommande orangeröd, halvfylld blomma som har en lång blomningstid mellan maj och juli. Den blir ca 30 cm hög. Para gärna ihop den med det formstarka hakonegräset i gult och du får en klatschig kombination.

Ny aluminiumkruka från Signe Persson-Melin

Signe Persson-Melin med en stor aluminiumkruka.
Signe med krukan Hexagon i formgjuten aluminium. Foto: Svenssons i Lammhult

Jag har haft nöjet att få samarbeta med Signe Persson-Melin när vi båda befann oss i betongens rike. Hon som gästspelare, jag betydligt längre. Signe har en enastående karriär som formgivare bakom sig, och hon har inte pensionerat sig än, utan bjuder ständigt på nya överraskningar. På senare tid har hon funnit formgjuten aluminium som ett viktigt arbetsmaterial. Det senaste alstret är växtkärlet Palissad som tillverkas av Byarums Bruk.

Palissad är en 13 cm hög ytterkruka med elliptisk form. På längsta hållet mäter den 40 cm och bredden är 19 cm. Det är en ljuvlig liten pjäs som kostar knappt 2000 kr i handeln. Krukan har inte dräneringshål i botten.

Växtkärlet Palissad bär tydliga spår efter Signe Persson-Melins skapande.
Krukan Palissad är Signes senaste verk i formgjuten aluminium. Foto: Byarums Bruk

Signe Persson-Melin är född 1925 i Tomelilla. Hon började sin konstnärsbana som keramiker, men hoppade vigt mellan glas, metall och lera. 1985 blev hon professor i glas- och keramisk design vid Konstfack. När vi träffades letade hon producent till sin betongserie som senare fick namnet IVÅG. En serie markplattor, fågelbad och blomsterkrukor, alla med samma ytterkontur. Betongen fick följa med på hennes retroperspektiva utställning på Waldemarsudde, Kulturen i Lund samt Röhsska i Göteborg. Jag uppfattade henne strax som en mycket ödmjuk, men bestämd dam som inte kompromissade med sina konstnärliga principer.

Betongprodukter med plattor och fågelbad formgivna av Signe Persson-Melin.
IVÅG är ett koncept betongprodukter för trädgården. Foto: S:t Eriks

Signes konst kan du köpa direkt från hennes kombinerade verkstad och butik som ligger på Östra Stallmästaregatan i Malmö. Den finns i samma kvarter som hennes far, byggmästare Eric Sigfrid Persson en gång byggde upp i Ribersborg och Friluftsstaden.

Har du plats för en rejäl perenn?

Fingerrodgersia har vackert flikiga blad och öppna blomvippor.

Att rodgersiorna tillhör släktet stenbräckeväxter, Saxifragaceae, är nog en överraskning för de flesta. Rodgersiorna finns i ett fåtal arter, men de håller alla ca 1 meters höjd. Och saxifragor är som bekant mestadels krypande, marktäckande växter knappt 10 cm höga. Det fina med rodgersiorna är att de täcker snabbt stora ytor och ger en stor effekt ställda mot mer finlemmade växter med skirt utseende.

Fingerrodgersians mångflikiga blad är kraftigt ådrade och skiftar svagt i kopparfärg.
Fingerrodgersians mångflikiga blad är kraftigt ådrade.

Rodgersior har man i den skuggiga delen av trädgården eller woodlandet där det finns gott om fukt i jorden. De kan klara soliga lägen också men då är fukten livsviktig. Bladen är stora, rynkiga och djupt flikiga på långa, hårda stjälkar. Blommorna är ganska enkla och oansenliga i bleka färger, och sitter i glesa vippor. Fingerrodgersian, Rodgersia pinnata, har eleganta blomvippor som går från rött, rosa till gult eller vitt beroende på namnsort.

Rodgersian blir ca 1 meter hög och kraftig.

Min favorit bland rodgersiorna är bronsrodgersian Rodgersia podophylla (nedan), som har effektfullt bronsglänsande blad vid utspringet på våren. Bladen slår ut ganska sent och därför passar det bra att samplantera rodgersia med olika lökväxter. När lökblasten börjar gulna och vissna har rodgersians blad precis kommit ikapp och förbi och döljer på så sätt förfallet.

Bronsrodgersian har enormt stora fikiga blad med en kopparskiftande färgton.

 

Kärleken till aklejan går aldrig ur

Aklejan är en perenn som korsar sig och frösår sig i rabatten.

Jag är passionerat kär i aklejor. Nu är den bästa tiden på året att sitta ute, för nu blommar aklejagången. Är absolut ingen samlare eller så, låter dem för det mesta sköta sig själva, så de frösår sig friskt och sprider på sig lite hit och dit. Mängder av humlor surrar kring deras veckade kjolar och hjälper till med pollineringen.

Aklejor är kortvariga iblomningen, men försommarrabattens absoluta favorit.

Eftersom jag har mängder av vita-ljusrosa vanliga aklejor och gärna skulle få fler mustigt blå eller mörkrosa så brukar jag märka upp de snygga plantorna med en liten garnstump. De andra klipper jag helt kallt ner med häcksax efter blomningen. Men eftersom aklejan korsar sig hej vilt och fröna inte garanterat håller förälderns färg, så kan jag inte vara säker på att få ett mörkt frö. Men chansen är större. Så dessa frökapslar får mogna klart och sedan sprider jag dem till hösten. De vita får stå i den skuggiga rabatten där de lyser upp så fint.

Aklejan sprider sig frikostigt och måste hållas efter med rensning.

Som du förstår så är det absolut ingen konst att odla akleja. De gillar en väldränerad jord som gärna får vara fukthållande samtidigt. Hos mig är grusgången ett toppenläge. Soligt till halvskugga ger bästa utveckling. Jag har ibland sett angrepp av både rost och mjöldagg, men det brukar inte bli så farligt. En lättskött perenn som dock måste begränsas genom att rensa fröplantor ifall man önskar prydliga rabatter!

Kombinera buskar med perenner

Att blanda in buskar i perennrabatterna har många fördelar. Inte minst ekonomiska. Buskarna bildar bakgrund och ger höjd till planteringen. Många buskar har flera dekorativa perioder som man ska ta vara på i kombinationen med perenner. Dessutom kan buskarna ge skydd mot blåst, stekande sol och frost. Jag brukar gärna välja några buskar som bas när jag planerar rabatter. Även om man inte har så mycket plats kan en uppstammad buske tillföra en extra dimension i planteringen.

Katsuran har en rödbrun vårfärg och trivs i fuktigare jord.
Katsuran är en storväxt buske som kan passa ihop med perenner med liknande ståndort.

Utgå alltid från platsens ståndort när du ska välja växter. Med det menas de förhållanden som råder på platsen. Jordmånen är viktig. Den kan förbättras, men grundjordmånen måste man alltid ta hänsyn till. Likaså om det är sur eller kalkrik jord. Ljus och skugga är en annan viktig parameter. Är det blåsigt, eller är rabatten skyddad mot svidande vindar? Detta är våra viktigaste ståndortsfaktorer att kartlägga och använda som grund i planeringen.

Gulbladig funkia är fin i kombination med mörkbladiga växter.
Gulbladiga hostan H.fortunei ’Aurea’ lyser upp en mörkare kombination.

Därefter kan du gå vidare och välja färger och växter. Variation är ett bra tips. Variera bladformer, färger och tänk på att ju skuggigare läge, desto ljusare färger ska du välja. Annars kommer blommorna bort sig alldeles. Och tänk på att oberoende hur fina blommorna är så är det ändå bladverket som kommer att dominera under den största delen av växtsäsongen. Så bladen får gärna vara vackra.

Japansk blodlönn ger stort intryck ihop med gula och orange törelväxter.
Den japanska blodlönnen gör avstamp från grannarna eldtörel och kärrtörel.

Rödbladiga buskar som perukbuske, japanska lönnar, rödbladig berberis och smällspirea gör sig extra fint intill en perenn med gula eller vitbrokiga blad. Gulbladiga funkior är alldeles utmärkt, liksom gulltöreln som håller sin limegula färg under hela sommarhalvåret. Den rödbladiga smällspirean Physocarpus opulifolius ’Diabolo’ bildar en effektfull fond till knalliga blommor som solbruden Helenium autumnale ’Moerheim Beauty’.

Alunrot är en bra kontrastväxt då många sorter har knalliga färger.
Alunrot ’Palace Purple’ och gulbladig spirea ’Goldflame’ lyfter starkt.

Vad sägs om att samplantera ölandstoken Potentilla fruticosa ’Red Ace’ med en orange daglilja Hemerocallis ’Tigger’ ihop med kopparstarren Carex buchananii. Eller den låga Hypericum ’Gemo’ alternativt Hypericum x inodorum ’Loke’ i sällskap med rysk martorn Eryngium planum. Uppseendeväckande häftigt, och så kan man ställa något lugnt grönt i bakgrunden.

 

Strandtrift skulle kanske heta vägtrift

Strandtrift trivs på sandiga jordar med god dränering och soligt läge.

Triften Armeria maritima är en liten perenn som är tämligen oansenlig när den inte är i blom. På håll kan man till och med missta den för ett gräs av något slag om man tittar slarvigt. Det här är en växt som förekommer både vildväxande i naturen och i trädgårdar. Triften kan man se både på torra strandängar och backar men även i vägkanten så här års. Det är en söt växt i stenpartiet också, men det är lätt att den får det alltför bra i rabatten och skadas av fukt under vintern. Torrt, sandigt och magert vill den stå.

Strandtrift trivs även i vägkanter.
Triften växer som ett rosa stråk längs vägkanten öster om Svalöv.

Tuvorna växer till sig efter hand och då kan man dela dem för att sprida på växten ytterligare. Trift sprider sig även med frö och det är nog den vanligaste vägen när man är ute i vägområden. Trädgårdsformen har ett antal namnsorter med blomfärg varierande från vitt till mörkrosa. Det finns även en sort som heter ’Vesuvius’ som har ett rödsvart bladverk under de rosa blommorna.

Triften växer i tuvor och sprider sig med frö på torra vägkanter.

Vill du kombinera triften med andra fleråriga växter kan du testa kattfot, sandnejlikor och låga gräs. Kom bara ihåg att grusa upp planterings”jorden” så det blir väldränerat och fint!

Triften blommar i maj på torra jordar.

Som pärlor på tråd

Pärlbusken trivs bäst i kalkfri, sur jord.

Pärlbuske heter den föga överraskande, den vackra vitblommande busken med knoppar som ett pärlhalsband. Det är en surjordsväxt som vill ha det väldränerat kring fötterna och inte för torrt. Därtill ska du leta fram ett soligt läge. En inte helt lätt kombination att tillfredsställa. Släktet härstammar från Centralasien och Kina och det tillhör rosenfamiljen.

Pärlbusken blir bred och får hängande grenar som äldre.

Exochorda racemosa är den största av arterna som odlas hos oss. Den blir 3-4 meter hög och lika bred. Växtsättet är överhängande med bågformiga grenar, ungefär som paradisbusken. Vill du ha en lite mer lätthanterlig buske i storlek kan du leta efter namnsorterna ’The Bride’ eller ’Niagara’. Båda blir kring 1-1,5 meter höga. Blomningen är som bäst nu i maj och därefter sätter den dekorativa fröställningar som påminner om stjärnanis. Det här är en av mina favoritbuskar att använda i främre kanten av större buskage där man kan se den på nära håll. Trots att blomningen är relativt kortvarig är den alldeles underbar!

Pärlbusken ser ut som vita pärlor i ett halsband.