Blogg

Saftar egen nyttig juice

Oh så glad jag är för min nya apparat som omvandlar trädgårdens frukt och grönsaker till nyttig saft! Har tänkt på det länge, men eftersom jag inte är världens mest elektroniktokiga människa så har det strandat vid tanken. Vad ska man med en massa prylar till? Men min nya råsaftcentrifug har verkligen visat sig vara välkommen i köket. Jag är ju en stor älskare av juicer och muster och när träden ger så mycket frukt att inte ens hästarna hinner med att äta upp allt, då måste man ta vara på det.

Söta, rodnande äpplen av sorten Discovery.

Kikade lite på nätet efter bäst i tester och sådant och kom fram till att det skulle bli en rejäl maskin som orkar veva runt och som inte är för krånglig att rengöra. Det blev till slut en Bosch MES20A0. Oj, så stor tänkte jag när jag såg den i affären. Javisst, den tar lite plats framme på arbetsbänken, men eftersom jag använder den varannan dag så får den stå framme.

När saften är urskiljd återstår bara skal, fröhus och torra fruktrester.
Det som blir kvar efter saftning är skal, fröhus och torrt fruktkött. Det åker vidare rätt i komposten.
Råsaftcentrifugen har två hastigheter och klarar upp till 1,25 liter saft. Fast det får inte plats så mycket ren saft eftersom det uppstår en hel del skum som lägger sig på toppen i kannan.  Det bästa är att låta saften stå och klarna 10-15 minuter efter att du kört den, för då separerar skummet bättre och saften blir renare. Skummet är inte så gott att dricka, så man måste hälla försiktigt så skummet stannar kvar i kannan.

Genom att pressa sin egen saft utnyttjar man all fallfrukt i trädgården.

Maskinen har ett rejält påfyllnadsrör för hela frukter och grönsaker – men det går ändå lite lättare om man delar på äpplena så fler får plats i röret. Maskinen är relativt lätt att rengöra tack vare att alla delar tål maskindisk. Det enda som är lite trixigt är sildelen som man får skrubba lite för att få bort alla rester av fruktkött. Men diskar man av allt genast efter användning så är det ingen större fara att göra rent.

Saften som kommer ut är helt klar, utan grums.

Jag har mest saftat äpplen och blandat i morot, apelsin och tomat. Det är roligt att variera smak och färg på saften beroende på vad man pytsar i. Det mesta i grönsaksväg kan användas, även stjälkar från broccoli och sallad, men köttiga och feta saker som avocado, mango, banan ska man inte lägga i. Här har jag en ren äpplesaft på blandade äpplesorter, men med mycket Discovery. Då får saften en härligt rosa ton. Och det är så gott!

Trädstöd – bra eller dåligt?

Slarvig uppbindning och sneda stolpar gör ingen glad.

Många gånger träffar jag på träd som står och hänger med en strypsnara kring stammen och där stolpen nästan har lyfts från marken när trädet har vuxit. Så ska det givetvis inte se ut. Träd binds upp med trädstöd för att förankra dem vid marken tills de har rotat sig och kan stå för sig själva. Det brukar oftast ta 2-3 år. Efter det kan uppbindningen göra mer skada än nytta. Gör ett hållfasthetstest genom att ta tag med båda händerna om stammen och skaka på trädet. Lättar det ur marken är det ännu inte tillräckligt rotat.

Många träd kan slippa uppbindningen efter 2-3 år när de fäst sig i marken.
Den lilla pinnen har inte förmått hålla trädet rakt under uppväxten.

Men tiden går ju fort, och man minns inte alltid vilket år planteringen skedde. Många tar det säkra före det osäkra och behåller bindsle och stolpar tills de har skavt in i barken eller gnager på det lägsta grenvarvet.

Trädstödets uppbyggnad beror både på ståndorten och trädet. Är det mycket blåsigt, lös jord och ett storkronigt träd får man ta till lite extra. Ett sådant trädstöd kan utgöras av tre stolpar som slås ner i marken utanför rotklumpen. Det kan stå ca ½ meter ut från stammen och ha en höjd av 50–60 cm ovan mark. Inte så högt med andra ord. Orsaken till de relativt låga stolparna är att stammen då ges en viss rörelsefrihet i vinden och detta tränar rotsystemet till en snabb förankring i marken. Håller man bindningen högt uppe växer trädet lite som i ett skruvstäd utan något direkt motstånd från naturkrafterna och det kan bli en svagare rotning.

Tre stolpar som stöder ett träd kan vara bra på blåsiga platser.
Tre stolpar i olika höjd. Den högsta kan kapas till samma höjd som de andra efter 1-2 år.

Trädets stam binds gärna fast mot stolparna med band av naturmaterial, t ex juteväv eller kokosrep. Breda gummiband är slitstarka och används också ofta, men där ska man vara noga med att inte låta dem sitta för länge, då de lätt växer in i stammen. Genom att fästa de tre stolparna i varandra med trekantsjärn får man en stabil konstruktion. Trädslag med känslig bark eller vid stor gnagrisk är det bra att skydda med ett gnagskydd runt stammen. Låt det gå tillräckligt högt upp med tanke på snödjup på platsen.

Breda gummiband får inte sitta kvar för länge då de kan växa in i barken.

 Ibland kan det vara befogat att låta stolparna stå kvar som påkörningsskydd mot gräsklippare eller grässlåtter närmast trädet. Det är lätt hänt att träd backas på eller att gräsklipparen kör alltför nära. Men det är också en estetisk fråga med trädstolpar. Själv tycker jag att många konstruktioner är förskräckligt fula och då vill man helst slippa dem så fort det går.

Vita skönheter som vägrar att ge upp

Nu har jag burit upp de allra känsligaste kruk-uteväxterna på vinden så de inte ska frysa bort. Det var ju faktiskt frost härom natten. Citronen, med sina frukter i varierande mognadsstadium, rikligt blåblommande agapanthus och chilin som inte mognat riktigt klart än. Fikonet och olivträdet får däremot stå kvar där ute ett tag till. Jag placerade dem nära väggen där de får del av teglets magasinerade värme.

Sommarljus eller gaura är en bedårande blomma som påminner om fladdrande fjärilar.
Gauran är en kär växt som blommar hela sommaren och hösten.

Men den (oftast) ettåriga gauran blommar på som om ingenting hade hänt. Den har verkligen varit läcker i år. Tror det är den stora jordvolymen i krukan och den regelbundna gödslingen som gjorde susen. Kanske skulle jag gräva ner mina plantor i landet och täcka in dem med rikliga mängder löv. Har ju faktiskt övervintrat någon enstaka gaura tidigare, så den chansen kunde jag väl ge dessa också.

Tobaken och jätteverbenan kommer bra överens på hög höjd.

Narcisstobaken är finare än någonsin. Högt, högt sträcker de sina toppblommor, och visst är de lite väl slängiga och påträngande just nu, men några dagar till ska de få stå i givakt vid sidan om ytterdörren. När höststormarna och det horisontella Skåneregnet sätter igång så reder de inte ut det längre. Men klipper jag ner plantan så kommer det upp nya fina skott nästa vår igen. Så det är faktiskt ingen ettåring hos mig.

Vit höstflox som doftar kryddigt och gott.

Den vita floxen har blommat länge och väl nu. Den står lite halvskuggigt och kommer igång ganska sent, men sen vill den inte sluta blomma, känns det som. Bilden ovan är visserligen tagen för 12 dagar sedan, men den har fortsatt blommor kvar. Flox doftar kryddigt gott och påminner om barndomens buketter. Jag var nog ett riktigt blomsterbarn, skulle jag tro. Gjorde buketter av allt jag hittade i trädgård och åkerkant. Kunde inte gå ut med hunden ens utan att plocka med mig blommor in. Nuförtiden känns det mest som att jag inte hinner titta på blommorna i alla fall, så de får stå där ute istället. Och visst är de till stor glädje varje gång jag passerar. Floxen sniffar jag på varje morgon när jag går mot bilen.

Höstblommande flockel älskar fukt

Fläckflockeln är en storvuxen perenn som blir upp till 2 meter hög.

Den röda fläckflockeln Eupatorium maculatum ’Atropurpureum’ har blommat sedan i augusti och står sig ännu ett tag. Det är minst sagt en praktfull och tacksam höstblommande perenn. Just den här tiden börjar det bli ganska fattigt i rabatterna. Eupatorium är ett släkte med många arter hemmahörande över hela världen. Gemensamt för dem alla är att de utvecklas bäst i fuktig trädgårdsjord.

Fläckflockeln har rödfläckig stjälk och glesa mörkrosa blomkorgar.

Fläckflockeln trivs i soliga lägen och fukthållande jord för att den ska nå upp till sin maxhöjd på 2 meter. Jag har en betydligt torrare rabatt och där blir flockeln inte högre än 1,5 meter. Men ståtlig är den ändå och jag är mycket glad för dess mörkrosa blomkorgar. Och det är fjärilarna också, då den erbjuder gott om nektar så här i fjärilssäsongens slut. Namnet fläckflockel kommer sig från att stjälken är rödfläckig. Detta är en växt som sakta brer på sig, men den kan gärna delas om våren eller förökas genom rotskott.

Svartrot – en sen fuling

Svartroten är en lång, slank grönsak mmed vitt kött som smakar sparris.
Foto: Thompson&Morgan

Väntar med spänning några veckor till på att få gräva ner mig i myllan och skörda svartrot. Har inte haft denna grönsak sedan jag var barn och vi odlade den hemma i Pernå. Mina föräldrar hade sitt ambitiösa grönsaksland en dryg km bort i en sandig sydsluttning. Perfekt jord för många grönsaker och där gick jag och min syster hela sommarlovet och rensade ogräs. Där fanns det mesta du kan tänka dig i grönsaksväg – broccoli, purjolök, gul lök, gurka, bönor, ärter, dill, persilja, morötter, kålrot, rödbeta, majs, mangold, spenat, sallad av olika slag, palsternacka, selleri och så svartrot förstås.

Ja, du förstår var mitt trädgårdsintresse kommer från. Minns att jag en gång i vuxen ålder skrev en uppsats på ämnet ”Hur jag kom in på den gröna banan” och då berättade jag just om dessa ändlöst långa rader som skulle rensas från ogräs. I slutet av berättelsen undrade jag just hur detta arbete, som i den unga åldern inte var så värst lockande, hade kunnat smitta mig så till den milda grad att det blir mitt yrke. Men det var nog växtkraften hos det gröna som sporrade mig, skulle jag tro.

Svartroten utvecklas under lång tid och skördas först i oktober.Fast det var svartroten jag skulle berätta om. Svartrot är en flerårig grönsak som även kallats fattigmanssparris sedan den kom in i landet på 1700-talet. Flerårig betyder att den kan skördas först nästa vår om man vill det. Det är en brunsvart, lite luden, slank rot som blir uppemot 30-40 cm lång. Rötterna skalas noga före tillredning och kokas med en gång för att inte missfärgas. Det vita köttet är lite trådigt, men mjukt och smaken påminner som sagt om sparris.

Det är en lättodlad grönsak som kan sås tidigt, när jorden uppnått 5 grader. Det svåra med svartroten är att få till jordens beskaffenhet. Har man inte smulig, sandblandad jord så får man se till att förbättra och luckra upp den på bästa sätt. De långa rötterna kräver nämligen en lika djup bädd för att kunna borra sig ner. Stöter de på sten eller hård lera så delar de på sig. Genom att odla i upphöjda bäddar kan man få plats mer större jordvolymer. Ett annat bra tips som jag läste om är att ta gamla täckdikningsrör i lera och gräva ner dem i bädden, fyllda mer lucker och smulig jord. Måste jag definitivt prova ett annat år. Misstänker nämligen att det finns ett och annat motstånd i mina odlingsbäddar, så det kan tänka sig att skörden detta första år inte blir så stor. Men vi får se, jag ger dem minst ett par veckor till att utvecklas. Och så måste jag gräva försiktigt och inte slita i blasten. Rötterna är ömtåliga och bryts nämligen lätt.

Svartroten utvecklas bäst i mullrik, lucker jord med gott djup i växtbädden.

Katsurorna börjar dofta kakor

Katsurans blad får en sötsliskig doft av nybakta kakor vid lövfällningen.
Katsurans hjärtrunda blad med en karaktäristiskt naggad bladkant.

Sockrigt söt av nybakta kakor eller varm jordgubbssylt är doften som stiger från de nedfallna gula eller rosa löven under katsuraträden. Det är en härlig växtdoft, minst lika fin som liljekonvaljens rena försommardoft, fast på ett helt annat sätt. Namnet Cercidiphyllum japonicum betyder det japanska trädet med blad som liknar Cercis, judasträd. Fast katsura förekommer inte bara i Japan, utan också vildväxande i delar av Kina. Den är nära besläktad med magnolior.

Höstfärgen hos katsuran går från smörgult till ceriserött.

Katsura är ett träd för fuktigare jordförhållanden. Den lider av torka, något man kunnat se i sommar om den placerats i alltför torr jordmån. Då gulnar bladen i förtid, får bruna bladkanter och krullar ihop sig. Annars blir det här ett luftigt, (oftast) flerstämmigt träd med en avrundat pyramidal form. I våra trakter ca 10 meter hög, men i bättre klimat upp till 25 meter.

Höstfärgad katsura med sin flerstammiga krona.

Det finns en E-planta med härkomst från Göteborgs botaniska trädgård med namnet C. japonicum fk Göteborg E som går upp till zon 4-5, annars är den knappt härdig till zon 4. Placera den gärna intill vatten som åar och dammar för att få bäst utveckling. De vackraste, smörgula höstfärgerna får katsuran på surare jordar, men den trivs bra även i kalkrikare mark. Jag är väldigt förtjust i katsura och placerar gärna in den i trädgårdar där förhållandena är de rätta.

Fuktig jord vill katsuran ha för att trivas.

Så i höst för en tidig skörd

Passade på innan regnet att så höstgrönsaker som ett experiment. Många grönsaker är så snabba att de hinner ge en skörd innan vintern kommer på riktigt till Skåne. Och andra är så långsamma att de får gro i höst för att sedan börja växa till sig på våren så fort jorden blir varm.

En nysådd yta med fröer som gror under hösten.
En av de nysådda plättarna står intill svartroten som ännu behöver lite tid på sig att utvecklas.

Vilka grönsaker passar för höstsådd? Snabba bladväxter som spenat, mizuna, plocksallat, rucola och vintersallaten mache samt koriander och några andra kryddväxter. Bara för att nämna några. Dessutom sådde jag persilja och palsternacka som båda behöver en lång växtsäsong. Sen höstsådd förlänger växtperioden nästa sommar med flera veckor. Tidig sommarmorot är en annan bra grönsak som kan höstsås, däremot är rödbetor mer värmekrävande och bör sås först till våren.

Tatsoi är en asiatisk grönsak som växer i täta rosetter med tjocka, mörkgröna blad.
Tatsoi är en asiatisk grönsak som växer i täta rosetter med tjocka, mörkgröna blad.

Tatsoi är en ny grönsak för mig, men den ska likna mizunakålen i smaken, och det var ju en intressant nyhet det också i våras. Båda kommer från det asiatiska köket, där man äter dem råa i sallad eller steker upp snabbt i en wokpanna. Tatsoi blir en låg och bred kålliknande planta med tjocka, skedformade blad. Täcker man den med fiberduk innan snön kommer så ska man hinna ta en skörd innan kylan biter i på riktigt. Så även rucolan som inte heller är fullt vinterhärdig hos oss.

Mache kallas även vintersallat eller fältsallat och man skördar hela plantan med rot och allt.
Mache kallas även vintersallat eller fältsallat och man skördar hela plantan med rot och allt.

Men mache ska klara hela vintern och även kunna skördas under snön. Fast även den får nog ha skydd av fiberduk, för man kan inte alltid lita på att vi har så mycket skyddande snö på dessa breddgrader. Mache är verkligen en favorit bland salladsväxterna med sin nötiga smak. Den behöver bara lite olja och vinäger för att smaka mums.

Härliga höstanemoner i sensommarträdgården

Silvrig höstanemon blir en ståtlig och högväxt perenn.

När den mesta blomsterprakten börjar tryta i trädgården så visar höstanemonerna sig från sin vackraste sida. Deras skimrande blommor gör sig fint mot både silver- och rödbladiga växter, liksom vajande prydnadsgräs. De kan stå i rabatt eller i utkanten av trädgården, men de flesta sorter vill ha en lätt fuktig, men väldränerad och näringsrik jord. Dräneringen blir speciellt aktuell på vintern.

Vissa höstanemoner har halvfyllda, rosa blommor, men de flesta är enkla och vita.

Även om blommande exemplar ser så fina ut i växtbutiken just nu så är det bäst att plantera höstanemon på våren. Den behöver tid på sig att etablera rotsystemet i den nya jorden innan vintern kommer. Och trots vårplantering är det ändå bäst att vintertäcka med löv och granris de första åren.

Höstanemonen blommar från juli-oktober, lite beroende på sort.

Höstanemonen frösår sig ofta villigt på ställen där den trivs, så vill du sprida på den är det bara att gräva upp småplantor. Man kan också dela äldre exemplar som vuxit sig stora. Höstanemonerna är nära släkt med våra vildlevande, vårblommande sippor som vit- och gulsippa, balkansippa och tovsippa.

Fukthållande, men väldränerad jord är viktigt för höstanemonen.

Det finns både högre och lägre sorter. De riktigt storvuxna ’Honorine Jobert’, Königin Charlotte’ och ’Robustissima’ blir alla över en meter. De lägger sig lätt i slutet av sommaren och behöver lite stöttning i rabatten. Men det finns också lägre sorter med mindre blommor i vitt till rosa. Alla vill ha en solig till halvskuggig växtplats och där kan de lätt bilda stora bestånd över tid. Jättetrevliga och lättskötta växter som sällan drabbas av sjukdomar.

Vackert silverskimrande blommor av höstanemon är lika vackra på baksidan som på framsidan.
Vackert silverskimrande blommor av höstanemon är lika vackra sedda bakifrån.

Skördedags för höstäpplen

Det grannt röda höstäpplet Discovery smakar som bäst i mitten av september.

När äpplena smakar som godast är det dags att plocka dem. Det är den enkla grundregeln som gäller för rätt skördetid. Äpplen som får sitta kvar på trädet för länge blir övermogna och tappar i smak. När äpplet släpper lätt från grenen när du vrider försiktigt har det nått rätt mognad.

När äpplet släpper grenen lätt när du tar i det är det moget.

Efter skörden är det lagring som gäller, för trots att jag bara har unga träd ger de ändå mer frukt än jag klarar av att äta upp med en gång. Tyvärr har jag ingen jordkällare eller annat svalt lager, så de får klara sig i en trälåda inne i förrådet. Vackert invirade i tidningspapper en och en. Här plockar jag höstäpplet Discovery, som inte har så lång lagringstid. Så det gäller att äta upp dem ganska snabbt.

Äpplena viras in i tidningspapper och ställs svalt.

Eller dricka upp dem! Nyaste investeringen är en råsaftcentrifug som ger härlig äppelmust. Körde en variant idag med den söta Discovery, apelsin och tomat. Saften blev fräsch och vackert gulröd i färgen. Men lite för söt, så jag ska nog lägga till lite citronsaft nästa gång. Det här beror ju helt på vilken sorts äpple man saftar. Vissa sorter har en mer distinkt äpplesmak och passar utmärkt till must och mos, medan andra helst äts direkt från trädet.

En jättebra trädgårdstidning!

Tidskriften Natur och Trädgård är faktaspäckad läsning från pärm till pärm.Fick nyss det senaste numret av trädgårdstidskriften Natur & Trädgård (Fakta och inspiration för passionerade odlare) och där finns hur mycket som helst att läsa. I detta nummer finns ett långt och uttömmande avsnitt om äpplen – beskärning, skörd och lagring, men även höstsådd av grönsaker, en presentation av nya sorter solhattar, Echinacea samt ätliga skogssvampar.

Skribenterna är kunnigt växtfolk från olika delar av växtbranschen. Just i detta nummer 3-2013 har jag dessutom bidragit med ett foto på fruktträdskräfta, och det är ju lite roligt att få räknas in i ”expertgruppen”.

Den här tidskriften är en ganska ny bekantskap för mig som innehåller mycket läsvärt på sina 100 sidor. Så jag kommer nog att fortsätta läsa den och utbilda mig inom olika odlings- och naturfrågor. Utgivare är Natur & Trädgård Bokförlag. Den utkommer med 4 nummer per år och kostar 260 kr. Det är absolut prisvärt. Dessutom slipper man reklam, och det är ganska skönt. Formatet är 128×232 mm och det gör den väldigt bläddervänlig, t ex som kvällslektyr innan man somnar.