Att auberginen är nära släkt med potatisen kan du snart se på blomman.
Chiliplantan har mycket gemensamt med auberginen. Båda är värmeälskande och vill växa skyddat. Ett växthus eller vindskyddat, soligt hörn måste du ordna. Båda växterna formar en liten buske som kräver mycket vatten och näring för att utvecklas optimalt. Blir de höga och får tunga frukter måste du kanske binda upp dem.
Bägge sorterna frösådde jag inomhus i mars månad. Efter att det började bli frostfritt ute flyttade jag dem till det lilla hemmagjorda tomathuset. Men där blev det alltför mörkt i takt med att tomatplantorna växte till sig. Så de har nu fått ett eget hus av gamla fönster i en ram.
Fuktighetshållande och mullrik jord är viktigt. De här har fått en blandning av planteringsjord, kogödselkompost och kompostjord. Sedan gödslar jag med hönsgödsel och röd Algomin ca en gång i veckan. Passa på med vattningen så de inte torkar ut och skaffa vattningshjälp om du åker bort flera dagar. Odlar du i kruka torkar jorden lätt under heta dagar.
Mina aubergineplantor visar ännu så länge inga tecken på frukt. Men de blommar jättefint, så jag hoppas de blir pollinerade. Auberginen är bäst att skörda strax innan den är fullt utvecklad och mogen. Chilin jag har i år ska bli röd, men jag tänkte prova att skörda någon frukt som grön för att se vad den smakar.
Bägge sorterna kan angripas av vita flygare och bladlöss. Svampsjukdomar kan komma in om du har alltför fuktigt i växthuset. Håll en god luftcirkulation, både för pollinatörernas och plantsundhetens skull. Det är bättre att gödsla med mineralrika gödselmedel än att ge för mycket kväve. Vedaska, benmjöl och röd Algomin är alltså bra. Om du hittar skadedjur så mosa dem med fingrarna och spruta med såplösning. Spruta ofta tills skadedjuren ger med sig. Är plantorna svårt angripna hjälper inget annat än att slänga dem. Men kollar du växterna ofta ska det inte behöva bli så illa.
Gott om plats mellan karten ger dem möjlighet att utvecklas i både smak och storlek.
Just i år verkar fruktövervikt inte vara något jättestort problem, för mängden är klart mindre än t ex ifjol. Men det finns ändå en poäng med att gallra både kart och årsskott. Vissa sorter som Victoriaplommon och äpplet Ingrid Marie har en tendens till att sätta större fruktmängd än grenarna orkar bära upp. Det finns också sorter som har varannat-års-bördighet. Då kan man jämna ut fruktsättningen genom kartgallring och hjälpa dem att hushålla med krafterna.
Alltför tätt sittande frukter ger sämre smak och mindre äpplestorlek. Dags att gallra!
Ofta faller det en del misslyckade fruktbörjan redan i juni. Blir det sen en kraftig torka som i år släpper träden ytterligare kart längre fram. Nu är det dags att göra en manuell gallring bland i första hand sjuka och missbildade frukter. Ta sedan bort ytterligare kart där de ligger och trycker på varann. Trots att det känns hårt så blir det både friskare och större frukter när de har luft omkring sig.
En skog av vattenskott kan bli följden efter en hård vinterbeskärning.
Har du inte hunnit gallra bland årsskotten, eller vattenskotten än, så är det hög tid nu innan de förvedar sig. Solljuset kommer bättre fram till frukten och det blir bättre luftdrag mellan grenarna, vilket ger mindre risk för sjukdomar. Dessutom får du en betydligt lättare vårvinterbeskärning nästa år. Och du sparar på trädets krafter då det slipper underhålla en stor bladmassa hela sommaren.
Det är inte så svårt. Böj försiktigt skottet med tummen mot pekfingret, där det sitter fast i grenen. Gör du det vid rätt tid släpper skottet lätt. Slit inte så hårt att ev frukt släpper. Då är det bättre att plocka fram sekatören. Ungefär en tredjedel av alla vattenskott brukar jag ta bort. Sedan kan du göra en pincering, eller inkortning av ytterligare ca en tredjedel av årsskotten. Ner till 4-5 knoppar är lagom. Här läggs grunden för sporrutveckling i skotten. Tänk på att inte sommarbeskära senare än augusti månad, då sent utvecklade skott inte hinner avmogna före vintern och riskerar att frysa bort.
Av någon anledning räknas de inte till ”de fina” rosorna. Jag antar att det hänger ihop med att de är alltför vanliga och alldeles för lättskötta och tåliga för att erbjuda den hängivna trädgårdsentusiasten några utmaningar. Men vresrosorna, Rosa rugosa, har faktiskt utnyttjats länge av rosförädlare på grund av sina många, goda egenskaper. De friska rosorna är mycket tåliga och härdiga samt har en kontinuerlig blomning. Ju sämre förhållanden, desto bättre chans att just en rugosaros passar in där.
Hansarosen har en blåaktig purpurröd färg och underbar doft.
De flesta vresrosorna hör till de allra mest lättodlade buskarna över huvud taget. De växer bra på sandig och torr mark och klarar sig på vindutsatta och skuggiga ställen utan knot. Var ser man ofta vresrosor i det vilda? Jo på sanddyner längs stränder i Danmark och kustbandet i södra Östersjön. Tuffa förhållanden utan någon som helst omvårdnad.
Hybrider med rugosa-ursprung som jag gillar, förutom ’Hansa’, är t ex den ljuvt rosa ’Jens Munk’ som du ser på bilden här ovan. Du kan känna igen den på att kronbladen är lite urnupna och ur detta hack går det en vit sträng in mot blommans mitt. ’Jens Munk’ är en frisk rossort som tål skugga och växer upp till zon 6. Den blir ca 1,5 meter hög och ungefär lika bred.
De typiska rugosa-rosorna växer på egna rötter och förökar sig genom att sprida sig i sidled. Nya skott sticker upp titt som tätt och det kan vara svårt att begränsa vresrosens utbredning. Bäst lämpar de sig därför som slänttäckning där de både binder ihop ytjorden och håller ogräs borta. Beskärning är ingen rocket science, utan det räcker att gallra ut äldre skott årligen eller att skära ner dem totalt med 3-5 års mellanrum. Enklast gör man det med röjsåg. Jag föredrar den här metoden för de gräsliga taggarnas skull. Taggborsten är förfärlig, trots att buskarna sällan har några kraftigare taggar.
Rosor är vedartade växter som binder stora mängder näringsämnen i sin ved. Eftersom rosorna ofta planteras i ensartade, välstädade rabatter utan andra växter som marktäckning eller spaljeras mot torra husväggar uppstår ofta näringsbrist. Det finns helt enkelt inget naturligt tillskott av förmultnande växtdelar. Har du en lätt, sandig jord är det ännu viktigare att tillföra ny näring under första halvan av sommaren. Dessutom får du tänka på att remonterande rosor kräver mycket näring för att orka utveckla flera omgångar knoppar under säsongen. Så svaret är ja, de allra flesta moderna rossorter kräver extra näring för att orka blomma.
Rosornas viktigaste näringsämnen är de tre stora: NPK, dvs kväve, fosfor och kalium. Kvävet behövs för all tillväxt, men i lagom mängd. Överdoserar du blir det mest frodig bladmassa och inte så mycket blomknoppar. Kväve hittar du i kompostjord, benmjöl, blodmjöl och hönsgödsel. Kvävegödslingen är extra viktig om våren, men inte senare än midsommar. Får rosen kvävet senare än så har den svårt att avsluta skottillväxten i tid för avmogning och grenarna fryser då lätt in på vintern.
En klängros vid klostret i Ystad som tyvärr har angrepp av svartfläcksjuka.
Fosfor är ett näringsämne som behövs för rottillväxt och blombildning under hela växtsäsongen. Det finns naturligt i stallgödsel och benmjöl. Kalium är ett näringsämne som växten använder sig av framför allt på hösten när grenarna förvedas och förbereder sig för vintervila. Kalium förbättrar också motståndskraften mot torka och sjukdomar. Du hittar kalium bland annat i träaska och stallgödsel.
Av ovanstående kan du lätt dra slutsatsen att stallgödsel, särskilt ko-, svin- och hästgödsel, samt benmjöl är prima rosnäring. De frigör näringsämnena över lång tid utan att orsaka någon chockartad tillväxt. Du kan gärna täcka upp med lite utspädd hönsgödsel och algomin som innehåller värdefulla mineraler och kalk. Kompostjord som innehåller rester av löv och gräsklipp är prima jordförbättringsmedel för alla rosor. Det kan användas under hela växtsäsongen och med sin porösa struktur är kompostjord extra bra på senhösten som vintertäckningsmedel.
Jag är ingen större förespråkare för konstgödselmedel eller oorganiska gödselmedel som de också heter. Det är väldigt lätt att överdosera eftersom näringen är mycket kompakt sammansatt i de små kornen. Konstgödsel är bättre lämpad för yrkesodling där man har full koll på jordens näringssammansättning och kan utnyttja de olika gödselmedlens effekter fullt ut. För rosornas del är det bättre med ingen konstgödsel alls än att de får för mycket. Så ta det nätt med konstgödseln!
Känner du lite extra för just lök- och knölväxter, även kallat geofyter, så är det här absolut en bok att satsa på. Den är skriven av Eric Wahlsteen tillsammans med min gamla lärare på Alnarp, dessvärre numera avlidne Kenneth Lorentzon. Noggranna beskrivningar av arternas utseende, släkte och ståndort varvas med ingående fakta om hur man bäst etablerar en växt och hur den förökas. Det finns också kartor som beskriver härkomsten för de olika släktena. Här finns även ett otal fotografier från växternas ursprungsmiljöer, och det gillar jag skarpt. All fakta du behöver finns här.
Finns det något jag kan önska är att man hade tagit hjälp av en skicklig originalare som hade fått bilder och texter på rätt plats i layouten. Det är lite hemmabygge över det hela. Boken är tryckt 2013 och kan vara svår att få tag på, så det lönar sig att kolla på andrahandsmarknaden.
Kamelior är köldkänsliga växter som kräver en sval vinterförvaring med god luftfukt och plusgrader. Tyvärr ingen växt för torra stadslägenheter, och just det gör mig lite beklämd när jag ser mängder av billiga kamelior saluföras i plantbutikerna på våren. Kommer de att få ett gott liv, eller hamnar de i soporna efter den första blomningen? Desto mer fullträff då att se dem växa frodigt, på rätt ståndort i trädgårdar längs den regniga skotska växtkusten. Det blir nästan för bra när man ställs framför en fyra meter hög kameliabuske med tusentals knoppar och nyss öppnade fluffiga blommor. Man kan få hjärtinfarkt för mindre! Här hemma måste vi ta in våra små, krukodlade exemplar för vintern och hålla efter typiska vinterförvaringsskadedjur som spinn och bladlöss.
Kamelian ska stå i fuktig, kalkfri jord och helst vattnas med regnvatten eller avkalkat vatten. Den är en typisk surjordsväxt. Har du egen brunn och bor i ett område med kalkrikt vatten så betyder det att du kokar upp vatten, låter det stå och vattnar nästa dag när kalken sjunkit ner till botten i kannan. Släng den sista slatten. Plantera i rhododendronjord och gödsla med näring för surjordsväxter, halv dos en gång i veckan under perioden april-augusti. Under sommaren kan kamelian gärna stå ute, dock inte i solen, utan på ett skuggat ställe. Glöm inte en jämn vattning, annars trillar knopparna av. Får du allt detta att stämma kan du njuta av den underbaraste blomning i april-maj.
Pionerna tillhör ett stort släkte med ett 30-tal arter som kommer från så skilda håll som Europa, Ostasien och Nordamerika. Jag är än så länge bara nybörjare, men pionvurmen är ett doftminne från barndomen som är så underbart att återuppleva. Så pionerna ska dofta för att få plats i mina rabatter.
Gemensamt planteringsråd för de flesta pioner är att de vill ha en djup, näringsrik och humusrik jord som ska vara fukthållande, men ändå väldränerad. Det betyder på ren svenska en väluppblandad lerjord. Med kompost, med grus och med torvmull. Satsa hellre på lite kalkrik jord, så de krossade äggskalen kommer väl till pass även här. Pionerna gillar soligt läge, men det kan gärna vara en lätt, vandrande skugga under dagen. Trevliga grannar i rabatten är narcisser på våren och höstanemon till hösten. Sen gillar jag att blanda in blått i pionerna och då blir det både riddarsporre och stormhatt. Och varför inte en klätterkon med en svagväxande klematis mitt uppe i allt.
Pioner planteras grunt nära jordytan och tänk därför på att inte jordförbättra rätt ovanpå plantan, utan runt omkring den. Kommer rötterna för långt under ytan kan du få problem med blomningen. Benmjöl och hönsgödsel är bra, men även kogödselkompost runt plantan. Blir det väldigt torrt om sommaren kan du behöva vattna pionerna, men annars är de lättskötta. Se bara till att stödja upp de tunga stänglarna när de börjar utveckla knoppar, annars kan de lätt brytas av tyngden. Särskilt efter regn.
Har du hjärta att dela pionerna så kan du göra det på hösten, men annars växer de gärna ostört i många år. Så jag köper hellre en ny sort och fyller på med än riskerar att störa nästa säsongs blomning på mina små älsklingar. Och nu på våren är en bra tid att utöka pionsortimentet, trots att de små spinkiga stänglarna inte ser så lockande ut i plantbutiken. De behöver lite tid för att anpassa sig i rabatten innan det är dags för blomning, så slå till nu!
Vilken väljer du? ’Sarah Bernhardt’ är en fylldblommig rosa klassiker. Doftande och tät som en nejlika i blomman, vilket gör att den kan fara illa regniga somrar. ’Red Charm’ är mörkröd, fylld och doftande. ’Laura Dessert’ den underbaraste gulvita blomma som ser ut som en citronsorbet. Doftar också gott. ’Angel Cheeks’ ett ljusrosa tyllfluff med god doft.
Detta unga exemplar av Mme Boll har beskurits med grenar i olika längd.
Det finns ett tillfälle där man ofta får hjälpa till som trädgårdskonsult och det är vid vårens rosbeskärning. Rosor finns i så många olika slag och det kan vara knepigt att hålla reda på när och hur de olika typerna ska beskäras. Det är bra att skriva ner namnen på rosorna medan man kommer ihåg det, för då kan jag lättare välja en passande strategi för varje enskild ros. För de ska betraktas som individer, om de nu inte är planterade i stora monokultursjok. Grundindelningen i grupper följer växttyp och om rosen blommar en gång eller remonterar. Men man kan också tänja på gränserna och behandla en buskros som en klängros på gynnsam plats och låta den växa till sig över flera år. Eller beskära en svagväxande klätterros hårt så att den formar en buskros. Fryser rosen alltid ner på vintern nästan till basen blir den rätt hårt tagen och kommer aldrig att bli särskilt storväxt. Detsamma gäller de som älskas av rådjur och harar.
Remonterande buskros som planterats mot en vägg och som bara beskärs lätt.
Rosor är individuella i sin utveckling på våren. De som skjuter kraftiga skott tidigt beskär du tidigare, för att inte riskera att bryta loss de långa skotten vid beskärning. Annars brukar man ju ha som tumregel att beskära rosorna vid den tid då björkarna har muröron. Andra kan man behöva vänta ett par veckor till för att se var knoppanlagen sitter. Klipp inte för tidigt, medan det är risk för frost, för då kanske de översta knopparna fryser och du får göra om proceduren.
Här syns ännu inga knoppar på denna mossros. Bara att vänta och se.
Ta alltid först bort död och skadad ved, även gamla stubbar som blockerar utrymmet för nya skott. Du ska alltid gynna utvecklingen av nya skott som kan ersätta gamla grenar på sikt. Klena grenar som inte orkar bära upp blommor tas också bort. Snittet läggs snett över utåtriktad knopp. Inte för nära och inte för lång tapp. Tänk gallring och klipp gärna grenarna på lite olika höjd, speciellt på busk- och klängrosor så det inte blir en kvast.
En buskros som beskurits ganska hårt, men med grenar i olika höjd.
Beskär inte för lätt! En hårdare beskärning ger större rosor och ofta friskare plantor. Växer rosen för tätt blir luftväxlingen sämre och plantan drabbas lättare av svampangrepp. Riktigt gamla grenar kan dock ha svårt för att skjuta nytt (liksom t ex lavendel). Ta därför flera år på dig om du ska föryngra en riktigt gammal ros.
Buskrosen ’Louise Odier’ planterades ifjol och fick tyvärr inget gnagskydd till vintern.Nu är det inte mycket kvar.
Remonterande buskrosor ( t ex ’Mme Boll’, ’Henri Martin’, ’Louise Odier’ mfl) beskärs inte för lågt ner eftersom blomningen då blir eftersatt. Långa ettårsskott toppar du till 50-60 cm längd. De grenar sig då och ger fler blommor på sensommaren och till nästa år. Tänk mer gallring för att ge en luftig buske med olika långa grenar.
Rabattrosor är frostkänsliga och fryser ofta ner lågt på plantan. Klipp i så fall strax ovanför det första friska ögat eller välj första utåtriktade knopp. Lämna 5-7 av de kraftigaste grenarna med en bra placering runt om. De flesta rabattrosor trivs bäst med omväxlande lätt och hård beskärning vartannat år. Hård beskärning = 10-15 cm eller 3-5 ögon per gren. Lätt beskärning = 20-40 cm långa grenar. Speciellt tehybrider får inte tas för hårt. Vill du, och vintrarna är gynnsamma, så kan du forma de storblommiga rabattrosorna till högre buskar över flera år. T ex ’Peace’, ’Queen Elizabeth’ och ’Super Star’ kan bli höga, fina buskar om de växer skyddat. I gruppen rabattrosor ingår våra vanligaste floribunda- och polyantarosor som ’Nina Weibull’, Ingrid Bergman’, ’The Fairy’ och ’Allgold’, bara för att nämna några exempel.
Snödroppar kan vara lite knepiga att få att lyckas från lök som man sätter på hösten. Orsaken är att de små lökarna snabbt torkar ut när de kommer in i den varma plantbutiken. Den bästa tiden att föröka snödroppen och den besläktade snöklockan (båda tillhör familjen amaryllisväxter) är nu på våren efter blomningen när de fortfarande har de gröna bladen kvar. In the green, säger engelsmännen.
Fråga vackert någon granne eller god vän som har mycket snödroppar i sin trädgård om du kan få ett par tuvor. Gräv ganska djupt, för lökarna sitter längre ner än man tror. Dela sen varje rugge i många små tuvor med ett par lökar i varje. Plantera dem direkt i en halvfuktig jord i halvskugga. Mullrik lerjord är snödroppens förstaval, men den passar i de flesta fuktighetshållande jordar. Och nästa år kan du glädjas åt en ännu större snödroppsblomning.
Snödroppen, Galanthus nivalis, förökar sig naturligt genom sidolökar, men också via frön som bland andra myror bär omkring på. Se bild på snödroppens frökapsel här nedan. Det finns flera vackra sorter av den vanliga snödroppen , bl a den fylldblommiga Galanthus nivalis ’Flore Pleno’ som jag visade på bild i ett äldre blogginlägg.
Snödroppens lättgroende frö sprids av bl a myror som bär runt på dem.
Rhododendron, azalea och andra surjordsväxter är inte anpassade för att bo i var mans trädgård utan att vi anstränger oss lite extra. Hade buskarna fått välja själva så hade de letat upp en skogsmiljö med djup och porös jord med lagom skuggande och vindskyddande träd som släpper massor av löv, gärna bok eller ek, och gott om vatten för rötterna att sträcka sig mot. En toppenfin ståndort för flertalet surjordsväxter. Har du varit i Sofiero slottspark någon gång så vet du vad du ska sträva efter. En djup ravin alldeles vid kusten med djup mylla som bildats av naturen själv under århundraden.
En guldazalea på Sofiero i maj.
För oss andra som inte har en Sofiero-liknande växtmiljö, men som ändå vill ha en bit rhododendronprakt så gäller det att ställa om så gott det går. Har du ingen vindskyddad plats med god markfukt så får du börja med att skapa lä. Ett glest staket, en häck eller ett tätt buskage som står emot den kalla vintervinden är bra att ha. Rhododendron, som andra vintergröna växter förlorar en massa vatten genom avdunstning under vintern. Ju mer det blåser, desto mer avdunstning. När marken är frusen finns det inget nytt vatten för rötterna att ta upp. Då börjar den med att krulla ihop bladen. Får den fortfarande inget vattentillskott så tappar den bladen. Gula blad är ett annat bristtecken som du kan hålla koll på. Blir bladen gulaktiga på rhododendron (sk kloros) så har du med all sannolikhet ett för högt pH-värde som gör att plantan drabbats av järnbrist.
Och sen var det jorden. Det porösa jordtäcket med lågt pH kan man köpa. Det finns speciell rhododendronjord som innehåller fukthållande, låghumifierad torv och barkkompost uppgödslad med viktiga näringsämnen och extra spårämnen som järn. Vill du inte satsa på färdigblandad jord så duger det att blanda in mängder av gödslad, okalkad torv i din befintliga jord. Det låga pH:t är nyckeln till trivsel för rhododendron och andra surjordsväxter. Markfukten den andra nyckeln. Sedan kan de gärna stå i full sol, om de bara får tillräckligt med vatten.
Rhododendronjord kan också användas till azalea, blå hortensia, magnolia, kalmia, buskrosling (Pieris), trollhassel (Hamamelis), ljung, konvaljbuske, till krukväxterna kamelia och gardenia samt till bärväxterna blåbär och staketdruvor. Utöver den årliga givan av rhododendronjord kan du gärna ge en giva rhododendrongödsel på våren så får dina surjordsväxter en bra start på det nya växtåret. Men kalk, nej, kalken skippar du. För kalk är rena motsatsen till surjord. Och därför blandar du inte heller kalkälskande växter som t ex julrosor i samma rabatt som surjordsväxterna.
