På ligusterhäckar, rhododendronbuskar, klätterhortensia och andra städsegröna buskar som lagerhägg och järnek hittar man ibland en massa konstiga hålklipp utspritt över bladmassan. Gissningarna är många bland människor som upptäcker det i sina trädgårdar. Är det hagelskott, grannungar som skojar med hålslagningsapparater eller små larver? Men det är faktiskt en ljusskygg skalbagge som kallas för öronvivel.
Öronviveln är en mörkt gråbrun skalbagge, knappt en cm lång, som nattetid gnager runda hål i bladkanterna som precis ser ut som om en konduktör varit framme med sitt klippverktyg. Under dagen ligger den gömd under bladverket eller under torra löv på marken för att så fort det blir mörkt krypa upp och börja knapra på de gröna bladen. Skalbaggarna kan också klättra högre upp i träd som thuja och idegran och ringbarka unga skott och grenar så att de torkar in och dör.
Som om det inte vore nog med bladskadorna har skalbaggen även elaka larver, vaxgula och feta, som äter på rothalsen och rötterna hos ros och jordgubbar. Det är svårt att bekämpa dessa skadedjur i hemträdgården, men odlare kan utnyttja jordlevande nematoder som tar kål på larverna.
Bokarna i södra Sverige hotas av en ny typ av svampangrepp, Phytophtora, som antagligen kommit in i landet via importerat växtmaterial. Knappt har vi hämtat oss efter almsjukan och askskottsjukan och nu är det alltså en ny allvarlig skada på gång. Eller helt nytt är det inte för olika Phytophtora-arter har förekommit sedan länge på bl a potatis, al och ek. Men nu har algsvampar av släktet Phytophthora gett sig på bokar i bland annat Malmö, Torups bokskog och i Söderåsens nationalpark. Forskare befarar att angreppen spridit sig mycket längre än så. I Tyskland har det visat sig att en stor andel av plantorna på plantskolor är infekterade, inte minst Rhododendron, så det är inte så konstigt att sjukdomen nu fått fäste även i Norden.
I våra skogar är olika algsvampar ett ökande problem, och angriper såväl löv- som barrträd. I Sverige har Phytophtora-angrepp på ek och al uppmärksammats under senare år, men boken har såvitt man vet klarat sig fram till nu. Ett problem med svampen är att den är svår att diagnostisera och kontrollera. Infekterade träd drabbas lätt av andra vanliga rötsvampar, som kan kamouflera det ursprungliga angreppet, och blir på så sätt riskträd i parker där många människor rör sig.
Även klimatet kan vara en orsak till utbrottet. Varma vintrar och blöta somrar skapar goda förutsättningar för algsvampen. Den kan då bygga upp sporbanker vilket ökar risken för att träd infekteras. Långa torkperioder missgynnar också träden eftersom de blir svagare och får lägre motståndskraft.
I kronan kan skador ses genom att bladen gulnar, och på bok blir de fina grenarna piskliknande i stället för som normalt utspridda grenar. Bladen utvecklas inte som vanligt, utan de blir små och ljusgröna. Det är en följd av att trädens finrötter saknas, och i stort sett bara den tjockaste delen är kvar. Då blir vatten- och näringsförsörjningen störd. På rothalsen kan man se mörka, blödande sår; och de kan gå långt upp i stammen. I veden ses orangefärgad, marmorerad vävnad innanför det ytliga såret. När stamsåren blir gamla lossnar barken. Då har rötterna ofta varit skadade länge.
Enskilda träd kan behandlas med en kaliumfosfitlösning som stimulerar trädens försvar. Malmö stad planerar en sådan bladgödsling till våren för de försvagade träden i Pildammsparken. Antagligen får det ske med helikopter, för att ta sig upp i kronan för att bladgödsla 30 meter höga träd är inte det lättaste.
Sorkarnas härjningar i trädgårdar och parker varierar väldigt år från år, men redan nu kan du lägga upp en plan för att mota dem när det blir vår. Det värsta är att sorkarna är väldigt flyttbara och kommer gärna tillbaka när förhållanden är mer drägliga för dem. Både åkersork och vattensork kommer in och ställer till med oreda i våra trädgårdar. Åkersorken är liten som en mus och har en kort svans. Vattensorken liknar mer en råtta och har lång svans och ljus undersida. Se bild ovan.
Vad kan man då göra för att hålla sorken borta? Det finns olika kemiska medel att ta till, fångstfällor och avskräckande växter. Jag har inte provat på allt, men ger här tips på några olika åtgärder som jag hört talas om att fungerar. Men det är väldigt individuellt vad som funkar var, så du måste nästan prova dig igenom listan och hitta det som har verkan hos dig.
Genom att blanda in kejsarkronor i tulpanrabatten kan du skydda de begärliga tulpanlökarna.
Bland de växter som räknas som sorkskrämmare har vi t ex olika typer av narcisser, vitlök, kejsarkrona (Fritillaria), Allium-lökar, den marktäckande perennen skugg-gröna (Pachysandra terminalis) och buxbom. Det finns också ett antal konstaterade sorkavskräckande ogräs som den gula sötväpplingen och hundtunga. Men vem tar nu in ogräs i sin trädgård? Kanske om man har en mer vild trädgård.
Vacker perennrabatt i Sofiero slottsträdgård där man har både infattningshäckar av buxbom och lila Allium.
Bland de mekaniska prylarna finns det olika typer av sorkfällor som man gräver ner i gångöppningen. De enklaste ser ut som råttfällor och fungerar enligt samma princip. Vill du gå på kemiska preparat så är tydligen ”Revira special” rätt så effektivt. Det är alltså en skrämmare, inget gift. Motsvarande finns för att hålla djur som katter, rådjur och vildsvin på avstånd. Sen har vi de stinkande grejerna: hönsgödsel, illerbajs, snus och sill eller surströmming som man proppar ner i hålet. Fast det får nog vara i utkanten av trädgården i så fall. Lukten är inte kul. Och dessutom måste du förnya luktskrämmorna med jämna mellanrum, för de förgås ju med tiden.
Bland det ickeluktande kan jag nämna finkrossat snäckskal, kaffesump och chilipeppar. Jag har inte provat någon av dem, så jag vet inte vilka mängder det handlar om. Men har man provat allt annat så får man väl testa detta också. Annars är ju katter och grythundar experter på att ta sork. De kan sitta och vakta hålen hur länge som helst och klipper till blixtsnabbt så fort den lilla murveln sticker upp trynet. Sist kan jag som trädgårdsrådgivare bara konstatera att marktäckning och ängsgräs inte är bra om man har mycket sork. De kan fritt härja där utan att rovfåglar och andra naturliga fiender rår på dem.
Här kan du se en liten film ur åkersorkens vardag.
En sommar för flera år sedan strosade jag omkring i Slottsträdgården i Malmö. Längs en lite halvskymd vägg stod en underbar ros. Den var nog 2 m hög och väldigt grov i grenverket och den hade de mest fantastiska blommor man kan tänka sig. En stark doft med lite speciell accent, nästan lite kryddig. Och stora, blaffiga blommor som först är tätt fyllda och småningom vecklar ut sina kronblad till att bli lite platt och ”lös”.
’Constance Spry’ är en Austin-ros från England. Den var bland de första att introduceras från denna förädlare som tagit fram ett stort antal moderna buskrosor under de senaste 50 åren. Den ena föräldern är rosen ’Belle Isis’, som är en låg, ljusrosa Gallica-ros. Men Constance är alltså mycket mer starkväxande och kan som spaljerad komma upp i 3 meters höjd. Tyvärr blommar den bara en gång, från midsommar till slutet av juli, men det ger å andra sidan fördelen att den är tämligen lättfödd, och klarar sig utan större skötselinsatser.
Det är dessutom en ganska frisk ros, men den kan ibland få angrepp av svartfläcksjuka. Jag minns också med fasa sommarens larvangrepp som jag beskrev här på bloggen. Rosen är härdig upp till zon 4, men vintertäckning rekommenderas då. Jag säger bara: Köp! Det är en klar favorit hos mig som trädgårdsdesigner, speciellt i ett lite skuggigare läge.
Fruktmögel är en ganska vanlig sjukdom på äpple som angriper frukterna i mognadstiden. Äpplet får först bruna rötfläckar med ljusgula mögelvårtor som bildar ringar runt fruktkroppen. Så småningom torkar äpplena in och då kvarstår det torra bruna fruktmumier som hänger kvar i trädet över vintern.
De här angripna äpplena och mumierna måste plockas bort och förstöras. Plocka även noga upp nedfallna mumier. Släng dem i soporna, inte i komposten, för sjukdomen sprider sig genom att mögelsvampen vandrar vidare till friska växtdelar.
Hagelskador är en vanlig inkörsport för gul monilia på äpple. Jag misstänker att även getingarna i augusti kan ha öppnat upp för en del skador. Även plommon drabbas lätt av monilia och kan där vara svårbekämpat. Det bästa är att se till så inte frukterna sitter för tätt på grenen, utan att det finns luft mellan varje frukt. Kartgallring alltså. Sjukdomen vandrar nämligen från angripna till friska frukter och sprids sedan säkerligen med getingarna till nästa träd och nästa.
Samma svamp, Monilia fructigena, orsakar svarta, glansiga äpplen vid vinterlagring. De smittar snabbt ner sina grannar i lådan. Var därför noga med att kolla äpplena under lagringsperioden så att du inte står med en låda full med förstörda, svarta äpplen när du ska till att göra en god dessert av dem.
Under flera år har vi sett kraftiga angrepp på hästkastanjer under sensommaren. Det blev inte bättre i år heller. Det ser inte grannt ut, men vad man vet än så länge är dessa växtsjukdomar inget livsfarligt tillstånd för träden.
Dessa träd har varit angripna av både minerarmal och bladbränna, men här tror jag främst vi ser bladbränna.
Ofta angrips hästkastanjer som står på torra ståndorter mer än de som har god markfukt. Kastanjemalen, Carmeria ochridella, gnager blåsor i bladen mellan bladnerverna. De här blåsminorna torkar småningom och hela bladen blir bruna och faller av i förtid. Har man angripna hästkastanjer hemma i trädgården är det viktigt att räfsa upp alla löv och bränna upp dem. Sjukdomen övervintrar nämligen i de fallna löven. Men för träd ute i landskapet såsom hela alléer finns ju inget att göra. Bilderna här är tagna för tre veckor sedan. Nu ser det ännu lite värre ut.
Hela allén är drabbad och värst är angreppen nere i grenverket. Topparna är än så länge rätt okej.
Bladbrännan är en svampsjukdom som ger liknande slutresultat, dvs bruna blad. Men i början av säsongen kan man urskilja att angreppet startar som oregelbundna bruna bladfläckar som omges av en gul rand. Bladkanterna krullar sedan ihop sig. Boten är även här att samla ihop och bränna fallna löv. Då kan angreppen bli något lättare nästa år.
Stockrosen, Alcea rosea, är en gammal kulturväxt i Europa och Sverige och har länge använts som medicinalväxt. Den ansågs ha sårläkande egenskaper och användes även mot ögonsjukdomar. Stockrosen härstammar från mellersta Asien och Turkiet och det ger lite vinkar om var den trivs bäst. Torrt och stenigt är inget hinder. Dess rötter gräver sig djupt ner i backen och hittar vatten långt där nere. Därför kan man se så fina stockrosbestånd intill husväggar och mellan gatstenar på de hetaste, torraste platser.
Stockrosen blir så hög och tung att plantan måste bindas upp, för den brukar kapsejsa förr eller senare. Stammen är grov och rak och sträcker sig 1,5-2 meter över marken. Det finns både enkla och fylldblommiga stockrosor i alla slags färger. En häftig accentväxt är den svarta A.rosea ’Nigra’. Blomningen startar i juli och håller i sig ända in i september. För att säkra återblomning på en annars ofta tvåårig planta så klipper man av blomstängeln när den sista blomman är utslagen. Då kan inte växten sätta frö och den provoceras att blomma igen nästa sommar.
Tyvärr angrips stockrosen ofta av rost. Samma typ av rost angriper också malvor, och om man har båda i trädgården så värdväxlar den här svampsjukdomen gärna dem emellan. Rostsjukdomar är svåra att bli av med, man måste hålla rent av nedfallna blad och plocka bort rostangripna löv anefter. Någon trädgårdsodlare har tipsat om träaska och extrakt av åkerfräken som bekämpningsmedel, men jag vet inte om det alltid funkar. Klart är att skuggiga lägen och fukt främjar svampsjukdomar, så håll plantorna på solsidan och vattna inte för mycket!
Rosrosten syns med 1-2 mm breda gula och bruna sporkuddar på bladens undersidor.
Det är helt makalöst! Aldrig haft sådana stora gubbar någonsin. Hur gick det till? För bara en månad sedan såg det väldigt klent ut. Få blommor och dålig skjuts liksom. Skördare de första enstaka vid misdommar och nu bara väller det in bär. Så det blir yoghurt med jordgubbar till frukost, smoothie till lunch, glass och jordgubbar efter middagen och kanske orkar jag stoppa in någon ytterligare direkt från plantan däremellan.
Korona heter de stora gubbarna som fyller halva handflatan.
Landet är inte jättestort, ca 60 plantor, men det ger mer än väl för mitt behov. Bytte ut en rad halvtrötta plantor ifjol mot ’Korona’ och se de är helt enorma. Fyller halva handflatan och smakar jättegott. Känns liksom lite luftiga i konsistensen, lätta alltså, men smaken är himla god. Ger som bäst med bär nu, så man kan väl klassa dem som en medeltidig sort. Nästa år ska jag byta ut ännu en rad och då lutar det åt ’Bounty’ eller kanske ’Sonata’. De bär lite senare på säsongen. För att jämna ut topparna alltså.
Jordgubbar ska helst flytta runt i trädgårdslandet, så när det är dags för nyplantering borde man välja en plats där det inte stått jordgubbar de senaste fyra åren. Men det är inte alltid görbart, och då hjälper det om du gräver ut en del av jorden och fyller på med ny, bra mylla. Jordgubbarna föredrar en fuktighetshållande, men samtidigt lucker jord. Ett under alltså att mina står sig så fint i den tunga leran! Jordgubbar behöver luft, så plantera inte för tätt. 3 per meter brukar vara rätt lagom. Gödsla gärna med brunnen stallgödsel och förbättra med kompostjord. Jordgubbarna ska inte ha för mycket gödsel, då blir det mest blad, men de första åren behöver de växa till sig. Glöm inte att vattna i början!
Här har jordgubbsvirveln varit framme.
När väl karten börjar hänga ner mot marken är det tid att halma under plantorna. Bären hålls rena och luftiga. Ligger de an mot marken blir det lätt gråmögel. Plocka bort angripna bär som sprider smittan vidare. Det finns två andra hot mot skörden, i form av virvlar. Öronvirveln äter på bladkanterna och dess larver, som lever i jorden, gnager på rötterna. Jordgubbsvirveln är en skalbagge som lägger ägg i knopparna och sedan tuggar av dem. Den kommer gärna igen år från år och kan alltså minska skörden betydligt. Håll också efter revor kontinuerligt under och efter skördeperioden. Det är bara att slita av dem, annars tar de hand om den mesta näringen och raderna tenderar att svälla ut. Vill du föröka plantor så sätt ner de små revplantorna i jorden. De växer snabbt till sig och ger en liten skörd redan nästa år.
Den aprikosfärgade rosen kom igen med massor av fina knoppar efter att ha blivit sprutad med såpalösning.
Gå gärna en tur bland rosorna idag och kolla så de är rena. Jag har inte sett maken till lusår på länge. Det mesta verkar vara drabbat. Rosorna har jag givetvis behandlat flera gånger om, men det håller bara en vecka, sedan är de där igen. Lyckades dock få stopp på det första, hårda angreppet så blomningen verkar inte ha blivit nedsatt som tur är. Sprutar med en blandning av ½ dl grönsåpa, 1 liter vatten och 1 kork T-rödsprit. Håller ett tag, men måste upprepas ofta.
Stormhattarna hade sina egna turkosfärgade löss som jag inte har upptäckt på några andra växter. Jättefina i färgen, men de hade ju inte där att göra. Har inte sett den varianten tidigare, och de ville bara ha stormhatt. Dillen har haft sina pyttesmå dillbladlöss, men jag hann i alla fall få upp dillen till någorlunda skaplig höjd innan de slog till. Körsbärsträden har krullat ihop bladen i skottspetsarna och de börjar nu torka. Dem har jag inte sprutat, för det skulle vara ett jättejobb. Hoppas de reder ut det. Skulle behöva få in lite mer nyckelpigor, men dem ser man knappt till alls numera. Ett resultat av nitisk besprutning i åker och trädgård kanske? Getingar, tvestjärtar och blomflugor hjälper också till att äta trips, bladlöss och olika larver. Så kom, kom till mig, för här finns det mat till er!
Pilskorv är en vanlig sjukdom på framför allt fontänpil, Salix x pendulina ’Elegantissima’. Det är en svampsjukdom som trivs bra i sval och fuktig väderlek och övervintrar i angripna skott. Det leder till skottvissning och småningom dör större grenar. Sjukdomen är mindre förekommande på pilar som hamlas och beskärs regelbundet, för där tar man ju bort den nya tillväxten årligen.
Vad ska man göra åt detta då? Egentligen är det bäst att hålla sig till motståndskraftiga sorter, t ex silverpil (Salix alba var. sericea) och korallpil (Salix alba var. chermesina) och inte plantera fontänpil i fuktiga lägen där man konstaterat att pilskorv förekommer. Genom att beskära pilarna hårt efter ett skorvår minskar man också svampens utbredning.
Hela trädet blir tufsigt och kalt när de unga skotten dör.
