Rosornas fruktsamma fiende

Förfärligt fruktsamma är de, bladlössen. En enda hona kan få en miljon ungar på några enstaka veckor. Det är inte klokt! Den är ett helt litet underverk egentligen, bladlössens livssaga. På våren börjar de från noll och kläcks från övervintrade ägg. Det är honor som redan från födseln är befruktade som föder gravida kopior av sig själva. Bara en sådan sak är ju helt sjuk. En helt vanlig bladlushona sätter 50 larvbarn om dagen under hela sin livstid.

Bladlössen invaderar späda skott och saftiga blomknoppar.

Hannarna kommer in i bilden först till hösten. De parar sig med honorna som lägger ägg som sedan övervintrar. Himla praktiskt alltihopa! Sedan finns det ju tillfällen när det växer ut vingar på de vuxna bladlössen, fast de inte har det från början. Det är när det börjar bli trångt på foderväxten och de behöver sprida på sig. Jag läste någonstans att man kan kalla dem luftplankton, så som de sprids för vinden i många mil, ledda av luftmassorna. Så ser de något gult eller limegrönt och droppar ner till marken för att äta.

Bladlössen attraherar myror som lever på den söta vätskan de avsöndrar.

Bladlusen sticker in sin sugsnabel i det späda skottet eller den lilla knoppen och ut strömmar växtsaften med växtens eget tryck. Så bladlusen behöver inte suga, det räcker att den borrar ett hål i den ytliga vävnaden. Ur bakkroppen utsöndras sedan den söta honungsdaggen som myrorna älskar. Så till den milda grad att de håller bladlössen som boskap. Och till och med flyttar runt på dem till lämpliga värdväxter. Det finns myrarter som har bladlusexkrementer som sin största näringskälla. De beskyddar dem mot fiender och mjölkar dem som kor.

Bladlössen suger växtsaft ur de nya knopparna och hämmar deras utveckling.

Fiender finns det förstås, fast ibland kan man undra var de håller hus. Förutom nyckelpigor, som de flesta känner till, så äts bladlöss av bland andra skinnbaggar, parasitsteklar, blomflugor och nätvingar. Det enklaste sättet för oss trädgårdsmästare att hålla bladlössen borta är att klämma ihjäl dem. Lössen är mjuka och det blir snabbt en kletig smet när man drar fingrarna över skotten. Man kan också spruta med utspädd såpalösning. Lössen kvävs när deras hud täpps till av såpan. Men det gäller att täcka hela insekten, så spruta rikligt och ofta! Får du bukt med lössen innan de hinner föda hannar och sätta ägg kan du klara dina växter. Annars börjar hela cirkusen om igen till våren. Sånt här kan en trädgårdskonsult få svara på frågor om när det börjar våras!

Växterna trappar ner inför vintern

 

Höstfärgerna uppkommer när klorofyllet i bladen bryts ner och gula och röda färgämnen tar över.
Japansk lönn i höstskrud i Lunds botan.

På hösten färgas löven gula och röda innan de faller till marken. Lättrörliga näringsämnen från bladen skickas in till stam och knoppar. I växtens celler finns kloroplaster som innehåller det gröna färgämnet klorofyll. Klorofyllet bryts ner i samband med att energin flyttas från bladen in i växten. Fotosyntesen upphör ändå vid några plusgrader och därför behövs inte klorofyllet längre. Det sker det heller ingen tillväxt under vintern. När det gröna klorofyllet monteras ner syns de andra färgämnena i bladet istället, t ex de röda antocyaninerna och de gula karotenoiderna. Dessa ger höstlöven deras eldiga orangeröda färg.

Rhododendron utvecklar knoppar för nästa vårs blomning.

På hösten fäller också de städsegröna (sk vintergröna) växterna som rhododendron sina äldsta blad. På det sättet minskar de avdunstningen under den tid marken är frusen och inget vatten kan tas upp av rötterna. Innan bladen fälls tas de viktiga näringsämnena om hand in i växten och bladen blir gulbruna till färgen. Samtidigt sväller knopparna och blomanlag utvecklas inför nästa års blomning. Därför kan det vara bra att stödbevattna sina rhododendron om hösten är torr. För det är nu som omfattningen av vårens blomning avgörs. Är det mycket torrt i marken blir knoppsättningen sparsammare.

Under vintern och sena våren kan torkskador uppkomma på vintergröna växter.
Lagerhägg som skadats hårt av den sena vårfrosten i kombination med hård vind.

Genom att lägga in löv under de städsegröna växterna kan man förhindra att tjälen går djupt ner i marken. Därmed ökar också växtens möjlighet att ta upp vatten med rötterna och man minskar risken för torkskador. Lavendelbuskar och -häckar som också är ganska köldkänsliga mår också bra av ett skyddande lövtäcke. Det kunde jag tydligt se på gamla lavendel som hade frusit ner till lövtäcket, men som klarade av att återhämta sig efter beskärning. Tyvärr gick det inte så bra för de skånska blåbären (se bild nedan) som frös bort helt, med ris och allt i och med den sena vårfrosten vi hade i våras.

Blåbärsriset frös bort på många platser vid den sena vårfrosten.

Det är inte för sent att plantera!

Det finns mycket okunskap kring tider för plantering. Många tror att det är bara på våren man kan plantera växter och det blir ofta till en olycklig cirkel mellan efterfrågan från kund-erbjudande av plantskola. På våren vaknar vårt trädgårdsintresse till liv med solens strålar och då passar handeln på att trycka ut växter. Fast egentligen hade det i de flesta fall varit mer rätt att plantera om hösten. Om hösten kan du i många fall passa på att köpa billiga växter då plantskolorna rear ut plantor innan vintern.

Fruktträden mår bra att planteras på hösten.

Vad du vinner med höstplantering är den naturliga fukten. Höstregnen, den fuktiga luften står för en automatisk bevattning och ser till att jorden behålls fuktig. Vattenbrist är i särklass den största dödsrisken för nyplanterade växter. Det gäller oberoende av jordart. När växten har släppt sina blad har den inte längre någon avdunstning och då minskar också dess vattenbehov rejält. Därför jobbar växtodlarna just nu för högtryck med att ta upp växter ur markdepåerna och kruka in dem för nästa säsongs försäljning. När tillväxten avstannar blir växterna mindre sårbara för förändringar.

Tulpanträdet mår bäst av vårplantering.
Tulpanträdet mår bäst att planteras om våren.

Det finns dock växtslag som föredrar vårplantering. Till dem hör växter som måste hinna slå rot ordentligt innan tjälen kommer. Till dem hör många vintergröna växter som barrträd, bambu, rhododendron, men även känsliga arter som gleditsia, tulpanträd, valnöt, robinia, magnolia och de flesta björkar samt bland perennerna höstanemon. Men om du inte hunnit plantera avenbokshäcken under tidig vår så är sen höst absolut den bästa tiden.

Buskar planteras gärna efter bladfallet då de inte längre avdunstar fukt.

Vid plantering är det viktigt att man får ner rotklumpen i jorden och trycker till ordentligt så rötterna får kontakt med jorden och kan börja växa till sig med en gång. Växterna ska sitta på samma djup i rabatten/planteringen som de gjorde i plantskolan. Absolut inte djupare, eftersom de då riskerar att dö ut. De enda undantagen från denna regel är clematis, rosor, pil och poppel. Är det träd med stora, tunga rotklumpar kan de hellre läggas något över markytan, eftersom de sjunker av sin egen tyngd inom ett par veckor. Att plantera träd i en upphöjd ”limpa”, 20-30 cm över höjd markyta fungerar ofta bra, särskilt i vattensjuka eller kompakterade jordar.

Vintergröna växter som järnek kan gärna planteras om våren eller sen höst.
Vintergröna växter som den här nya järneken ’Little Rascal’ kan gärna planteras om våren eller sen höst.

 

Trädstöd – bra eller dåligt?

Slarvig uppbindning och sneda stolpar gör ingen glad.

Många gånger träffar jag på träd som står och hänger med en strypsnara kring stammen och där stolpen nästan har lyfts från marken när trädet har vuxit. Så ska det givetvis inte se ut. Träd binds upp med trädstöd för att förankra dem vid marken tills de har rotat sig och kan stå för sig själva. Det brukar oftast ta 2-3 år. Efter det kan uppbindningen göra mer skada än nytta. Gör ett hållfasthetstest genom att ta tag med båda händerna om stammen och skaka på trädet. Lättar det ur marken är det ännu inte tillräckligt rotat.

Många träd kan slippa uppbindningen efter 2-3 år när de fäst sig i marken.
Den lilla pinnen har inte förmått hålla trädet rakt under uppväxten.

Men tiden går ju fort, och man minns inte alltid vilket år planteringen skedde. Många tar det säkra före det osäkra och behåller bindsle och stolpar tills de har skavt in i barken eller gnager på det lägsta grenvarvet.

Trädstödets uppbyggnad beror både på ståndorten och trädet. Är det mycket blåsigt, lös jord och ett storkronigt träd får man ta till lite extra. Ett sådant trädstöd kan utgöras av tre stolpar som slås ner i marken utanför rotklumpen. Det kan stå ca ½ meter ut från stammen och ha en höjd av 50–60 cm ovan mark. Inte så högt med andra ord. Orsaken till de relativt låga stolparna är att stammen då ges en viss rörelsefrihet i vinden och detta tränar rotsystemet till en snabb förankring i marken. Håller man bindningen högt uppe växer trädet lite som i ett skruvstäd utan något direkt motstånd från naturkrafterna och det kan bli en svagare rotning.

Tre stolpar som stöder ett träd kan vara bra på blåsiga platser.
Tre stolpar i olika höjd. Den högsta kan kapas till samma höjd som de andra efter 1-2 år.

Trädets stam binds gärna fast mot stolparna med band av naturmaterial, t ex juteväv eller kokosrep. Breda gummiband är slitstarka och används också ofta, men där ska man vara noga med att inte låta dem sitta för länge, då de lätt växer in i stammen. Genom att fästa de tre stolparna i varandra med trekantsjärn får man en stabil konstruktion. Trädslag med känslig bark eller vid stor gnagrisk är det bra att skydda med ett gnagskydd runt stammen. Låt det gå tillräckligt högt upp med tanke på snödjup på platsen.

Breda gummiband får inte sitta kvar för länge då de kan växa in i barken.

 Ibland kan det vara befogat att låta stolparna stå kvar som påkörningsskydd mot gräsklippare eller grässlåtter närmast trädet. Det är lätt hänt att träd backas på eller att gräsklipparen kör alltför nära. Men det är också en estetisk fråga med trädstolpar. Själv tycker jag att många konstruktioner är förskräckligt fula och då vill man helst slippa dem så fort det går.

Skön sallad från egen odling

Sallad och olika typer av salladskål är något av det lättaste att odla och lämpar sig väl för stadsodling. Du behöver inte ens ett trädgårdsland eller odlingsbänk på friland, utan en kruka på balkongen duger lika bra. Knepet är att sallad ska växa snabbt och utan avbrott, då blir den godast. Du får därför vara noga med gödsling och framför allt vattning så att inte jorden torkar ut. Men det ska inte heller vara så blött att plantorna ruttnar. Så därför inte för tätt, utan låt det bli lite luftväxling mellan raderna och plantorna. Gallring är en metod, d v s att du drar upp en hel planta med rötterna när du skördar. Då får de kvarvarande bättre utrymme att utvecklas.

Sallad är en mycket lättodlad grönsak som inte ens kräver trädgårdsland.

Vanlig plocksallat, Latuca sativa, är den mest snabbväxande sallatssorten som gror efter 5-10 dagar. Lägsta groningstemperatur är ca 5 grader, så den kan du börja relativt tidigt med. Eller förkultivera i kruka och plantera ut småplantor så fort jorden är varm nog. Sallad kan du så i omgångar under hela för- och sensommaren, men när det är som varmast mitt i högsommaren kan fröna få lite svårare att gro. Då kan man så i en liten kruka och ställa i kylen.

Spenat är en mycket näringsrik bladgrönsak som kan ätas rå eller förvälld.

Spenat är en bladgrönsak som jag äter både i sallad och varm som stuvad. Den innehåller stora mängder mineraler och vitaminer, men också nitrat och oxalsyra som i stora mängder är skadligt. Så man bör inte äta spenat varje dag. Sås på friland eller kruka vid lägst 3 grader. Den gror snabbt och växer fort, och kan sås i omgångar. Under den varmaste sommarperioden går plantorna lätt i blom när jorden torkar ut.

Mizunakål är en lättodlad salladssort som växer snabbt.

Mizunakål är en asiatisk bladgrönsak som är både lättodlad och tidig. Den gror vid lägst 5 graders jordtemperatur. Bladen är djupt flikiga med långa, smala stjälkar. Den kan ätas rå i sallad och ger då en fin kontrast till ljusare gröna bladformer eller fräsas lätt i wokpanna.

Sellerikål kallas även vid sitt asiatiska namn pak choi.

Pak choi kallas även sellerikål på svenska, av en anledning som jag inte begriper. Varken smak eller bladform liknar selleri. Den har ganska tjocka blad som faktiskt påminner lite om den perenna trädgårdsväxten bergenia. Fast bladen är ju mycket mindre. Både stjälkar och blad är goda att äta råa eller lätt frästa i wok.

Färsk, egenodlad sallat blir en underbar lättlunch.
Fräscht och gott med egenodlade grönsaker till lunch.

Basilikan står på tillväxt

Basilikan är en värmeälskande kryddväxt som härstammar från indiska tempelträdgårdar innan den hamnade i Italien och medelhavsområdet där vi vanligtvis placerar den idag. Tänk på det, och ge den en varm och solig plats för att den ska trivas bäst. Det är därför som plantorna faktiskt brukar bli bättre i det soliga fönstret eller växthuset än ute i kryddlandet.

Basilikan gror fort och ger massor av småplantor.

Basilika är lätt att så från frö i omgångar, hela säsongen. Fröna är ljusgroende, så täck dem inte med mull. Jag bredsådde i ett större kärl för några veckor sedan. Skolade om dem i mindre krukor för 10 dagar sedan. Då såg de ut som på bilden ovan.

Basilikaplantorna ska ha mycket värme och solljus.

Idag har de växt till sig ytterligare och vaktas nu i fönstret av Snuffelisa. Hon nosar på de aromatiska bladen lite försiktigt, men har inte ätit på dem än. Annars är det mest rumssparrisen hon går hårt åt. Den har ju så härligt slängiga grenar som man kan jonglera med.

Basilikan är en lättodlad och aromatisk kryddväxt som många gillar.

Skörda basilikan hela säsongen. Den kräver mycket vatten och gärna ljummet vatten. Jag brukar ställa krukan i en skål och vattna underifrån för att slippa det som ser ut som rothalsröta. Vattnar du den regelbundet med växtnäring så håller den sig frodig och producerar ständigt nya skott. Du ska toppa plantan och inte plocka blad nerifrån på stjälken, på så sätt fortsätter den att växa.  Basilikan är stommen i min kryddsamling och jag använder den till mycket. Bara riva åt sig några toppskott och lägga på smörgåsen. Riva smått i tomatsåsen eller auberginegrytan. På varma mackor och till tonfisksallad mm. Att riva bladen istället för att hacka dem ger mest smak. Tillsätt dem sist i varma rätter, precis innan du ska servera, för aromerna försvinner fort.

Korneller är tåliga buskar men de överlever inte allt

Korneller är tåliga växter som uthärdar det mesta, till och med lite blöt jord. Dock vill de inte ha vattensjuk mark eller skuggigt läge. Många gånger kan dessa buskar bli verkligt gamla, och man ser dem ibland på ödetomter där de inte fått någon omvårdnad på decennier. Men ett har de lite svårt att stå ut med och det är felaktig beskärning. Du kan dränera växtkraften på en kornellbuske genom att ständigt toppa den lite hipp som happ. Att toppa är inte samma sak som att beskära!

Korneller bör beskäras ner till marken eftersom kvarlämnade stumpar torkar bort och dör.

När man lämnar långa stumpar torkar dessa grenar oftast in och angrips efter ett tag av svampsjukdomar. Efterhand återstår bara mer och mer av den döda veden och busken orkar inte bryta nya skott. Vad ska man då göra för att rädda dem? Klipp hårt, ända ner till ca 15 cm höjd från marken. Bort med allt torrt och dött. Spara några friska grenar om det finns några. När buskarna är så här dåliga blir det ganska tomt första våren. Men ge dem en gödselgiva när tillväxtperioden är igång och planera för en ytterligare beskärning av de sparade grenarna nästa vinter.

Korrekt beskuren gullkornell med friska gulgröna grenar.
Korrekt beskuren buske av gullkornell med granna nya skott.

Vid friska, vitala buskar så behövs bara en lätt underhållsbeskärning årligen. Du klipper ner en tredjedel av grenarna varje vårvinter. Därmed provocerar du fram ny tillväxt av granna grenar och håller grenverket ständigt ungt. Då blir det heller inga hängande, breda buskar som är i vägen för bilar eller gräsklippare. Detta gäller både gulgrenade och rödgrenade varianterna av Cornus alba.

Vacker bark i vintertid

Under vintern har man tid att titta på de vackra stammarna och grenarna. Under de varmare årstiderna är det så mycket andra detaljer som tar uppmärksamhet. När du gör din trädgårdsplanering är det en god idé att bygga in några vackra vinterelement såsom vintergröna buskar och träd och buskar med dekorativ bark.

Strimlönnen har en ormskinnsliknande sprucken bark med vita strimmor.

Den amerikanska strimlönnen, Acer pensylvanicum, har en grön- och vitstrimmig stam. Mönstret som påminner om ormskinn bildas när den yttersta barken spricker upp och det i sprickorna bildas ett vitt mjöl. Peta inte för mycket i barken för det här vita mjölet, farinan, ramlar lätt av och då går effekten förlorad. Förutom vinterutseendet har strimlönnen även en fin, gulröd höstfärg. Anses härdig upp till zon 4.

Korallkornellen måste beskäras från grunden vart annat år för att behålla det friska grenverket.
Misshandlad korallkornell som inte beskurits från grunden på många år.

Regelbundet beskuren är korallkornellen ett färgrikt tillskott i rabatten vintertid.Vanlig korallkornell är nästan lite av en strykbuske eftersom den är så tålig och långlivad. Men man ska komma ihåg att föryngra den minst vart annat år för att få de fina, lysande årsskotten. Jag har faktiskt sett buskar på en bostadsgård som höll på att dö av ålder för att de stod i näringsfattig jord och ständigt bara toppats. Till slut höll kraften på att rinna ut för dem. Se den stora bilden ovan. Men genom att beskära sådana buskar nästan ända ner till marken och ge dem en dos kompostjord eller naturgödsel så kan man återuppliva dem. Korallkornellen är en härdig växt och växer upp till zon 7. Soligt läge och väldränerad men lätt fuktig jord är favoritplatsen.

Glanskörsbär har mahognyfärgad, glänsande bark som är speciellt vacker vintertid.

Prunus serrula, eller glanskörsbär är ett litet prydnadsträd med blank, rödbrun bark. Trädet ska helst placeras så att solen lyser på den spegelblanka, mahognyfärgade barken. Då får du största möjliga effekt. På våren kommer de små, vita körsbärsblommorna som är ganska oansenliga. Bladen är något ljusare gröna än hos andra körsbär och höstfärgen är inte speciellt intressant. Ofta ser man flerstammiga exempelar av glanskörsbär, men då den även ympas på Prunus avium kan man lätt få tag i träd på högstam. De blir oftast inte så höga, utan håller sig kring 5-7 meter. Härdsig till zon 4.

Måste hitta krolliljeknölar till våren!

Rosablommande krollilja i naturlig miljö i halvfuktig lundskog.

En växtfavorit sedan unga år är krolliljan, Lilium martagon. En gång försökte jag så den, men inget hände. Sen har jag inte kommit så mycket längre. Det är alltid någon vacker växt man vill ha och allt har man ju inte råd med på en gång. Men efter att i somras på Åland ha sprungit på förvildade, underbart vackra krolliljor och smält som en smörklick på heta bastustenar, har jag åter bestämt mig för att det är dags. Så till våren blir det jakt på krollknölar. Jag kan inte vänta i 4 år på frön som kanske inte har lust att gro!

Krolliljans kronblad är böjda uppåt.

Krolliljan är en av de mest tacksamma och lättodlade liljeväxter man kan tänka sig. Den är egentligen en lundväxt, men trivs också i torrare jord bara den inte är snustorr. Trivs bra i sol till halvskugga i mullhaltig jord som är neutral till svagt basisk. Borde passa bra i mitt lundparti med andra ord. Skulle gärna ha både den stiliga, vita formen ’Album’ som den vanliga rosafärgade krolliljan. Den vita lyser upp mot den mörkgröna bakgrunden av skog i kanten av min trädgård.

En vitblommande krollilja med de karaktäristiska bakåtböjda kronbladen.

De ljust limefärgade lökarna planterar du på våren, så fort du får fatt i dem. Lökar med lösa fjäll torkar lätt och ska helst inte vänta för länge på plantering. Sätt dem ganska djupt, ca 15 cm och med 20 cm mellanrum. När de väl trivs och fått fäste förökar de sig gärna med frö och då är det bra att de inte står för tätt från början.

Algsvampen Phytophtora senaste trädhotet

Bokarna i södra Sverige hotas av en ny typ av svampangrepp, Phytophtora, som antagligen kommit in i landet via importerat växtmaterial. Knappt har vi hämtat oss efter almsjukan och askskottsjukan och nu är det alltså en ny allvarlig skada på gång. Eller helt nytt är det inte för olika Phytophtora-arter har förekommit sedan länge på bl a potatis, al och ek. Men nu har algsvampar av släktet  Phytophthora gett sig på bokar i bland annat Malmö, Torups bokskog och i Söderåsens nationalpark. Forskare befarar att angreppen spridit sig mycket längre än så. I Tyskland har det visat sig att en stor andel av plantorna på plantskolor är infekterade, inte minst Rhododendron, så det är inte så konstigt att sjukdomen nu fått fäste även i Norden.

Den unga bokskogen i snöskrud gömmer kanske svampangrepp av phytophtora.

I våra skogar är olika algsvampar ett ökande problem, och angriper såväl löv- som barrträd. I Sverige har Phytophtora-angrepp på ek och al uppmärksammats under senare år, men boken har såvitt man vet klarat sig fram till nu. Ett problem med svampen är att den är svår att diagnostisera och kontrollera. Infekterade träd drabbas lätt av andra vanliga rötsvampar, som kan kamouflera det ursprungliga angreppet, och blir på så sätt riskträd i parker där många människor rör sig.

Bokträden hotar att drabbas av svampsjukdomen phytophtora.

Även klimatet kan vara en orsak till utbrottet. Varma vintrar och blöta somrar skapar goda förutsättningar för algsvampen. Den kan då bygga upp sporbanker vilket ökar risken för att träd infekteras. Långa torkperioder missgynnar också träden eftersom de blir svagare och får lägre motståndskraft.

Boksjukan phytophtora kan ses genom glesnande grenverk uppe i kronan.

I kronan kan skador ses genom att bladen gulnar, och på bok blir de fina grenarna piskliknande i stället för som normalt utspridda grenar. Bladen utvecklas inte som vanligt, utan de blir små och ljusgröna. Det är en följd av att trädens finrötter saknas, och i stort sett bara den tjockaste delen är kvar. Då blir vatten- och näringsförsörjningen störd. På rothalsen kan man se mörka, blödande sår; och de kan gå långt upp i stammen. I veden ses orangefärgad, marmorerad vävnad innanför det ytliga såret. När stamsåren blir gamla lossnar barken. Då har rötterna ofta varit skadade länge.

Enskilda träd kan behandlas med en kaliumfosfitlösning som stimulerar trädens försvar. Malmö stad planerar en sådan bladgödsling till våren för de försvagade träden i Pildammsparken. Antagligen får det ske med helikopter, för att ta sig upp i kronan för att bladgödsla 30 meter höga träd är inte det lättaste.