I jorden finns ett förråd av näringsämnen som växterna tar upp när de växer och producerar frön, knölar, baljor och naturligtvis bladmassa. När vi skördar av deras produktion tar vi bort näringen som härstammar ur jorden. Ett grönsaksland kräver därför mycket mera näring än en perennrabatt där växterna står kvar år från år och där växtdelar förmultnar varje höst. Växelbruk är en odlingsmetod med urgamla rötter som är grunden till en lyckad odling, oavsett om du odlar grönsaker till husbehov eller om det är bonden som driver stråsädsproduktion på fältet intill. Det betyder att man inte sår samma gröda på samma plats i grönsakslandet år efter år. Även om din odling inte är större än ett par kvadratmeter så bör du skifta plats på växterna. Det enda undantaget är odling i krukor där man byter ut all jord varje år.
Vinsten med växelbruk är att jorden inte riskerar jordtrötthet. Med jordtrötthet menas två saker: 1) att bli utarmad näringsmässigt, eftersom samma växt utnyttjar samma näringsämnen år för år tills de helt enkelt tar slut. 2) Det blir även fler och fler sjukdomsalstrare i jorden om samma värdgröda återkommer år för år. Det kan vara skadeinsekter som lökfluga, morotsfluga eller kålfluga. Eller svampsjukdomen bönfläcksjuka som övervintrar i jorden och förökar sig där så att angreppet blir ännu värre nästa år.
Hur gör man då för att organisera en växtföljd? Det är inte så svårt, men kräver någon form av minnesanteckning eller liten skylt för att du ska komma ihåg. Antalet fält som ingår i ett växelbruk kan variera, men minst fyra är att rekommendera. Det betyder att det dröjer fyra år innan samma växttyp återkommer till samma ruta.
Gör så här: Dela in din odlingsyta i fyra olika kvarter. Rita upp odlingen med de olika kvarteren på ett papper. Har du fyra odlingslådor eller -bäddar är det enkelt. Skifte nr 1 tillhör växterna med stort näringsbehov, t ex kålväxter, purjolök, vitlök, selleri, gurka och squash. Jorden i skifte 1 fylls årligen på med mycket näring och gödsel (gräsklipp, kompostjord, stallgödsel). Skifte 2 är för växter med måttligt näringsbehov: dill, persilja, sallat, vanlig lök och rotfrukter. Jorden gödslas måttligt med t ex kompostjord. Skifte 3 är växter med litet näringsbehov, som potatis. Här behöver du inte tillföra så mycket gödsel. Skifte 4 är till för växterna som skaffar sin näring själva och ”laddar jorden”, dvs bönor, ärter och andra baljväxter och olika gröngödslingsväxter.
Vill du vara extra försiktig och odlar många olika grödor kan du välja en sexårig växtföljd. Då är det smart att ha gröngödsling som permanent inslag i ett av fältena. Till gröngödslingsväxterna hör olika klöverarter, honungsfacelia, åkerböna, solros och ringblomma. Stjälkar, blommor och rötter ger både näring och mullämnen till jorden. Dessutom är många gröngödslingsväxter suveräna djupluckrare på tunga jordar. De bildar ett kraftigt rotsystem som när det förmultnar skapar luftporer i jorden. Gröngödslingsväxter slås för det mesta ner på hösten och myllas ner i jorden med hela bladmassan.
Nästa år flyttar du plats på skiftena så att efter skifte 1 kommer skifte 2, skifte 3 där skifte 2 stod året innan osv. De mindre näringskrävande följer på varandra och efter potatisen bygger man upp näring i jorden igen med hjälp av näringsfixerande växter. Och året därpå är jorden åter fullmatad så att de näringskrävande växterna kan ta plats.
Kom ihåg att det är bättre att gödsla lite och ofta är en gång för mycket. Det minskar näringsläckage och ger bättre smak på grödorna. En potatis som fått för mycket näring blir besk och bladgrönsaker som sallat och spenat får ökad halt giftig nitrit i bladen om de gödslas för kraftigt. Att gödsla i proportion till skörden är en bra tumregel. Ju mer man tar bort, desto mer näring ska det ha. Fast det gäller då inte potatis.
