Greenspire Trädgårdskonsult

Inte för sent att plantera tulpanlökar

Sjunkande temperaturer på hösten väcker upp tulpanlökarna och sätter igång rottillväxten. Än kan vi knappt tala om låga temperaturer, i Skåne i alla fall, men snart börjar det bli sista rycket för tulpanplantering. Det handlar om att lökarna behöver lite tid på sig att rota sig innan kylan kommer. Och därefter vill de ha en sval period på 8-10 veckor för att ge blommor. Fram till mitten av november går det alldeles utmärkt att sätta ut tulpanlök i rabatterna.

Vid denna tiden går det ofta att hitta vårlökar till specialpris i trädgårdsbutikerna. Kolla bara så lökarna håller god kvalitet och är hårda och feta. De får inte vara mjuka, torra eller mögliga. Det tunna, bruna skalet ska sitta kvar, för det skyddar löken från uttorkning.

Man brukar inte fundera så mycket på ståndort när man sätter tulpaner, men egentligen är det precis vad man skulle satsa på för att få långvarig glädje av sina lökar. Tulpanerna mår bäst av att bakas under sommaren. De vill ha det så varmt och torrt som möjligt från att de vissnat och fram i augusti. Lämplig växtplats kan vara ett väldränerat stenparti eller en upphöjd bädd där överskottsvatten tillåts rinna bort. Där kan löken vila och samla kraft tills det är dags för den att åter sätta igång och växa och förbereda en blomning nästa säsong.

Så imorgon tänker jag titta in i några gardencenter och växtbutiker för att se om det finns några fina tulpanlökar till extrapris. Hjortarna och rådjuren har lämnat mina tulpaner ifred de senaste åren, så jag kan alltid hoppas att de flyttat ut för gott!

Planera för vinterförvaring av olivträdet

Olivträden är mina trädgårdsfavoriter på den torra, grusiga sidan av trädgården där solen tillåts steka under sommarmånaderna. Jag köpte ett större träd för några år sedan och lyfter varje höst upp det på vinden där det får övervintra i plusgrader intill ett fönster. Fast än är det ingen brådska då vi ännu i början av november har temperaturer på 10-13 grader om dagarna i Skåne. Olivträd klarar en del minusgrader, ner till ca -7 grader brukar man läsa i litteraturen. Så enstaka köldknäppar är ingen fara, men jordklumpen ska inte frysa.

Mitt olivträd står i kruka, för att vara lätt flyttbart, men det går bra att plantera ut det i en väldränerad rabatt under sommaren. Jorden måste vara grusig så överskott av vatten rinner undan, för olivträd gillar inte att stå med fötterna i blötan. Annars är de rätt toleranta mot såväl kalkrik eller sur jord. Olivträden du ser här på bilderna kommer från Italien och jordmånen växlade från stenrik kalkstens”jord” till en mer lerskifferliknande grusjord.

Har ditt olivträd växt till sig rejält i sommar så försök få plats med det inomhus ändå. Vid själva flytten kan man vira in trädet i ett påslakan och binda om så att grenarna skyddas. Väl framme i vinterförvaret tar du av påslakanet, för olivträdet är en vintergrön växt som behöver ljus under vintern. Så ett garage eller källare utan fönster duger inte. Det bästa är om du kan ha en temperatur kring eller strax under +10 grader. Blir det varmare än så finns det risk att skadedjur som trips, ullöss och sköldlöss som angriper trädet. Håll jorden bara nätt och jämt fuktig och se till så eventuellt överskottsvatten kan rinna av.

Beskärning får vänta till våren när det är dags att plocka ut plantan. Man kan korta in långa, slängiga grenar och glesa ut tätt sittande skott. Olivträdet behöver en liten köldknäpp om vintern/våren för att sätta knoppar och blommorna kommer på de ettåriga skotten. Så klipp inte för hårt. Hade du tur i somras och fick blommor som blev pollinerade så har du kanske några frukter på trädet just nu som håller på att mogna. Det är en kul kuriosa grej med egna oliver, men man kan inte äta dem rätt från trädet. De smakar vedervärdigt bittert och behöver ligga i saltlake i minst 1½ månad, för att bli ätliga. Och det är kanske lite väl omständligt om man fått fram några enstaka frukter.

Klockrankan klättrar eller slingrar

Mer kraftigväxande sommarblomma får man leta efter, men klockrankan är en sent blommande historia, så det måste man räkna med. Men när väl blommorna börjar bildas i juli ungefär, håller den på så nästan tills frosten kommer. Klockrankans vetenskapliga namn är Cobaea scandens och den förekommer i en helt vit och en lila variant. De lila förändrar blomfärg under blomningens lopp och växlar nyans mellan ljust gulvitt som nyutslagna vidare till lila och sedan mot slutet en blåare violett färg. Växtens engelskspråkiga namn är Cathedral Bells eller Cup and Saucer Vine. Lite kul, tycker jag.

Klockrankan finns även i vitt. — Cobaea scandens ’Alba’ heter den helvita sorten av klockranka.

Klockrankan trivs i sol till lätt skugga, men den vill gärna ha en vindskyddad plats. Jorden ska helst vara väldränerad och hållas lätt fuktig hela tiden. Plantan får lätt torkskador på bladen om den står för torrt. Man behöver inte gödsla så kraftigt, för det sätter bara fart på tillväxten och hämmar knoppbildningen. Det går bra att förkultivera sina egna plantor av klockranka. Utvecklingstiden är lång fram till blomning och fröna bör sås senast i slutet av mars för att den ska hinna blomma innan hösten.

Klockrankan blir ca 3 meter hög i sina klängande grenar och den behöver klätterstöd för att ta sig upp. Linor fungerar bra, eller en pyramid av något slag. Men tänk på att bladmassan är riklig och växten blir ganska tung med tiden, så det får vara lite kraftigare stöd eller linor. Man kan också låta klockrankan slingra sig fram längs marken om man har plats för det. Det blir ganska charmigt.

Klockrankan trivs i soligt läge och en lätt fuktig jord. — Klockrankan tar sig fram längs marken också och täcker en stor yta per planta.

Rosmarinen, en vintergrön men frostkänslig kryddväxt

Under resan till Italien nu i höst fick jag se präktiga exemplar av rosmarin på torra, soldränkta växtplatser där det knappast var någon som gick med vattenkannan och pysslade om dem. Det är en liten, hårdför växt som tål mycket, men inte långvarig kyla. I våra kalla trakter odlar vi den på friland på sommaren och gräver upp den för att övervintra i kruka över vintern. Rosmarinen avskyr blöt jord när den är i vila, så plantera gärna den i ren sandjord inför vinterförvaringen. Det kan gå att övervintra rosmarin ute mot en varm södervägg om man gräver ner den i jorden och bullar upp med rejäl löv- och ristäckning mot kalla vindar.

Rosmarinen blommar med ljusblå blommor om den övervintrat väl. — Rosmarinen blommar under hösten eller tidiga våren med blålila eller ljusrosa blommor, beroende på sort.

Det svåra med övervintringen av de flesta medelhavsväxter är att kunna förvara dem svalt och ljust utan att de blir övervattnade eller tillåts torka ut. Detsamma gäller för rosmarinen. Men klarar du vinterförvaringen kan du försöka dig på nästa grej – att ta sticklingar av din rosmarinplanta. Förökningen är väldigt snarlik för buxbom, så har du tidigare lyckats med sticklingsförökning av buxbom lär du göra det med rosmarin också.

Ta sticklingar med klack och sätt dem i sandblandad jord. — Här ser du vad jag menar med klack – att det sitter kvar en bit bark från grenen längst ner på skottet.

Så här gör du: riv försiktigt av en 10-15 cm lång kvist från en huvudgren med äldre ved. Bäst resultat blir det om sommaren när årsskotten hunnit växa till sig en bit. När du river av skottet får du med dig en liten klack, barkflisa, där skottet suttit fast i grenen. Plocka bort de lägst ner sittande bladen, som annars skulle hamna under jorden i krukan. Stick ner kvisten i en kruka med såjord eller annan sandblandad, porös jord. Har du små lecakulor kan du gärna ha det med i jorden för att den ska bli riktigt luftig. Tryck inte till jorden, utan duscha den bara och håll den sedan lätt fuktig tills skottet slagit rot. Du kan gärna sätta flera skott i samma kruka och dela på dem när de tagit fart.

Rosmarin passar till allt slags kött, men framför allt till lamm. Dessutom kan du använda sparsamma mängder i äppelrätter, i marmelad, till ugnsstekta grönsaker och i bröd. Jag ska faktiskt passa på att lägga några kvistar rosmarin i dagens foccacia och på de ugnsrostade grönsakerna som jag ska bjuda på till pannbiffen. Smaklig spis!

Rosmarin växer både krypande och upprätt. — En låg häck av rosmarin hittade jag utanför hotellet i Italien.

Höstfärgerna i park och trädgård

Lönnar har ofta kraftiga höstfärger. — Lönnarna är ett släkte med ovanligt klara och fina höstfärger.

Träd och buskar förbereder sig för den kommande vintern och kastar sina blad till marken för att vi ska få räfsa upp dem och lägga på komposten. Alternativt smula ner dem med gräsklipparen så att maskarna i gräsmattan har lite att jobba med. Löv är utmärkt råmaterial till humus som lättar upp jorden och ger den till på köpet lite lagom med näring.

Japanska lönnar får ofta mörkröda höstfärger. — De japanska lönnarna har ofta mycket starka höstfärger.

Höstfärgerna varierar stort mellan olika arter och mellan olika sorter av samma art. Vissa träd får ingen höstfärg alls utan tappar löven i grönt skick. Gissa vilket vanligt trädslag som gör så! Jo alen. Man vet inte riktigt säkert vad det beror på, men allövens stora innehåll av kväve bekymrar inte alen som är självförsörjande på kväve genom små kväveproducerande knutor på rötterna. Därför behöver den inte hushålla med näringsämnen i bladen som de flesta andra lövfällande arter måste göra.

Rönnsumaken har vacker höstfärg i gulorange. — Rönnsumak är ett mindre träd med dekorativt växtsätt och fin höstfärg.

Annars är det de gula karotenoiderna och de röda antocyaninerna som står för färgspelet. Dessa är färgämnen som finns i bladen jämte det gröna klorofyllet. Men klorofyllet maskerar de andra färgerna under den varma årstiden och de blir synliga först när det värdefulla klorofyllet dras tillbaka om hösten för att återanvändas nästa år.

De amerikanska blåbären har fina höstfärger. — Amerikanska jätteblåbär är surjordsväxter som får en fin höstfärg.

Klorofyllet kan liknas vid blodets hemoglobin som transporterar syre till cellerna. Både klorofyll och hemoglobin är beroende av järn för sin tillblivelse. Har växten dålig tillgång till näringsämnet järn kommer dess blad redan under växtsäsongen att bli gulaktiga, klorotiska, detta eftersom mängden klorofyll minskar. Det är något man ser ofta och vanligt ett tecken på att en surjordsväxt står i jord som har alltför högt pH eller kalkhalt. Tillsätt okalkad torv och eventuellt rhododendrongödsel så jämnar pH ut sig och bladen tar upp mer järn och återfår snart sin gröna färg.

Dodongrönn är ett vacert litet träd med fin höstfärg. — Den storbladiga rönnen ’Dodong’ får kraftig höstfärg.

Sent blommande skäggbuske ger höstpoäng

Skäggbusken är en liten, frostkänslig buske som inte kommer igång med sin blomning förrän i augusti och oftast håller ut ända in i oktober. Har det varit en varm sommar är chansen större att det blir en riklig knoppsättning. Många gånger får man beskära skäggbuskarna väldigt hårt på våren, då de för det mesta fryser tillbaka rejält under vinterperioden. Man kan härvidlag likna dem vid buddleja och perovskia. Läget är mycket viktigt om vi ska kunna odla skäggbuske på våra breddgrader. Soliga och torra platser i lä, med en lätt och varm jord är att föredra.

Torra grenar på en skäggbuske som frusit under vintern. — En skäggbuske fryser hårt tillbaka och blir inte alltid så vacker nertill.

Skäggbusken blir inte mer än 1-1,5 meter hög och har små, gråsilvriga blad. Bladen hos C. x clandonensis är lancettformade och hos C. incana bredare och lätt flikade. Blommorna är himmelsblå och på namnsorten ’Heavenly Blue’ något mörkare än hos den rena arten Caryopteris x clandonensis. Det finns ett 10-tal arter världen över och alla härstammar från ostliga Asien. Caryopteris incana anses vara den härdigaste arten.

Prydnadsvärdet sitter helt klart i den sena blomningen. Skäggbusken är en utmärkt fjärils- och biväxt som erbjuder insekterna nektar vid den tid på året då de flesta andra födokällor redan vissnat ner. Bladverket tycker jag att du ska stryka för att få känna den lavendellika oljiga doft som ger så många medelhavs-associationer.

Vackra misplar på Italienresan

Har nyss kommit hem från en semester i Italien. Underbart skönt och milt väder som en god svensk sommar. Det var fantastiska vyer där vi färdades i hjärtat av Umbrien, upp och nerför vindlande serpentinvägar. Rätt vad det var växte små tuvor av vild cyklamen i vägkanten. Såg också naturligt spridda eldtorn (Pyracantha coccinea), alpmartorn (Eryngium alpinum) i vägslänterna och fina små plantor av granatäpple i kruka. Fruktträd av olika slag fanns det gott om, och även den exotiska mispeln.

Mispel (Mespilus germanica) är ett litet fruktträd eller större buske som härstammar från Persien. Redan under medeltiden var mispeln en eftertraktad frukt i Medelhavsområdet, och så småningom spred den sig norrut. Den är inte speciellt vinterkänslig och kan med framgång odlas i Storbritannien. Dock hinner frukterna sällan mogna på busken. Eftersom de plockas i november-december i Italien så kan man tänka vilken lång mognadstid frukten har. I Sverige är mispeln härdig upp till zon 2-3 (4) och i Norge längs större delen av kusten.

Trädet är litet och knotigt, med vridna grenar. Det är långsamväxande, och behöver sällan beskäras. De stora vita blommorna är självfertila och påminner lite om något mitt emellan äppleblom och nyponrosor. Frukten är rund och brun med flikar i toppen. De äts som övermogna, när den framträdande garvsyran brutits ned och fruktens lite syrliga, äpplemosliknande smak (och konsistens) framträder. Frukterna skördas helst efter den första frosten. Sedan lagras de svalt och ljust under några veckor tills de fått den rätta övermogna, lite halvruttna konsistensen. Mispelfrukter kan användas till sylt och gelé. I Danmark serveras mispelfrukter ofta på julbordet.

Päronrost och enar, hur hänger det ihop?

Päron i snart hela landet drabbas av en värdväxlande rostsvamp, päronrost, Gymnosporangium fuscum, som i södra Sverige gjort det nästan omöjligt att ha friska päronträd. På sina håll är det tveksamt om det är lönt att plantera päronträd överhuvud taget. Du ser det på ditt päronträd genom att bladen får orangegula fläckar och taggiga, kuddliknande utskott på undersidan. Många träd blir kraftigt försvagade och med åren blir frukterna mindre och hårdare och till slut helt oätliga.

Det kluriga med svampsjukdomen är just att den värdväxlar med vissa trädgårdsenar som sävenbom (Juniperus sabina), blyertsen (Juniperus virginiana), trädgårdsen (Juniperus x pfitzeriana), himalayaen (Juniperus squamata) och kinesisk en (Juniperus chinensis). Den vanliga enen, Juniperus communis är inte värd för svampen, inte heller tuja, cypress eller andra barrväxter.

På våren och försommaren kan man se det som gulbruna geléklumpar med päronrostens vintersporer på enarna. Svampen sprider sitt mycel inne i enens ved. Vid fuktig väderlek sprids sporerna från geléklumparna med vinden till de omkringliggande päronträden och startar ett nytt ettårigt angrepp. It takes two to tango, utan enarna klarat inte päronrosten av att överleva. Ny smitta måste alltid komma från enarna.

Det är svårt att skydda sig mot päronrost eftersom det nästan alltid finns mottagliga enar inom säkerhetsavståndet, som man räknar till ca 500 m. Finns det några enar av arter jag nämnde innan i grannskapet, gäller det att tala vackert med dina grannar. För att ta bort och bränna enarna är den enda bot som kan hålla rosten borta. De angripna päronbladen kan man kompostera med sitt övriga löv utan problem. Smittan är bara ettårig. Tyvärr har man inte lyckats få fram några resistenta päronsorter än så länge.

Svartögat bildar höga blomsterpyramider

Ett par, tre meter höga blomsterkoner kan man räkna med när man sätter de små fröna av svartöga, Thunbergia alata. Fast den behöver lite hjälp i form av ett soligt och varmt läge med väldränerad jord. Du får också räkna med att behöva gödsla och vattna plantan hela sommaren för att den ska bli så pass hög. Svartöga finns i sorter med vita, gula och orange blommor. Gemensamt för dem alla är det svarta ögat. Sorten på bilderna här heter ’African Sunset Mix’.

Svartögat producerar rikligt med blommor hela sommaren. Bilderna här är tagna för två veckor sedan och då var den fortfarande i full blom. Men det är en ettårig växt, så när frosten kommer är det slut. Har du inte plats i rabatten kan den också odlas i kruka eller på balkong. Tänk bara på näringskravet och att den har någon form av klätterstöd för att ta sig upp.

Blomsteräng via frösådd

Numera kan man med enkla medel skapa blomsteräng på större ytor i offentliga miljöer. Weibulls Horto har t ex en fröblandning som de kallar ”Blomsterblandning lågväxande”. Den innehåller 20-25 arter av blommande, ettåriga annueller som har långt prydnadsvärde. Jag fotade en sådan ”äng”för bara en vecka sedan och den var i avundsvärt gott skick fortfarande.

Blomsterblandningen kan sås nu till hösten eller på våren. De tidigaste sorterna blommar redan i juni och därefter utvecklas blommor av mer senblommande arter. Det betyder att ängen skiftar färg och utseende flera gånger per säsong. Ett mycket intressant alternativ till utplanteringsväxter som har ett mer statiskt utseende.

Weibulls säger själva att denna låga blandning har bra marktäckande egenskaper och ett brett färgspektra. Utmärkt att använda till refuger, skiljeytor mellan gång och cykelbanor. Det går inte åt särskilt mycket frö, bara 3-5 gram per 100 m². Eftersom minsta förpackning är på 100 gram så lär det bli en hel del kvadratmeter äng!

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta: