Katsuran är ett törstigt träd som kräver en solig växtplats i vindskyddat läge. Där växer den sig snabbt både yvigt bred och lagom hög för de flesta trädgårdar. Det som kan vara svårare att tillgodose är behovet av markfukt. Får katsuran inte tillräckligt med vatten under varma sommardagar skrumpnar bladen ihop och får bruna kanter. Det är synd, för just bladverket är otroligt dekorativt under alla säsonger.
Man kan ha sin katsura som flerstammig stor buske eller som stamträd, beroende på vilken form plantan har fått under sin uppväxt i plantskolan. Men det finns även en hängande form, Cercidiphyllum japonicum f. pendulum, om man attraheras av hängande trädformer. Den vanliga katsuran finns även som E-planta under namnet fk Göteborg, där frökällan är Göteborgs botaniska trädgård. Katsuran blir 10-20 meter hög och hälften så bred. Som flerstammig buske känns den många gånger bredare än så.
Vid bladutspringet på våren har bladen en kopparfärgad-gammalrosa färgton och till sommaren blir de ljust klargröna i färgen. Bladen är brett hjärtformade med naggade bladkanter. När dagarna blir kortare och svalare börjar katsuran skifta i matt gult. Ju bättre fuktförhållanden och svalare nätter, desto finare höstfärger mot rosa-scharlakansrött och till och med violett. I år tycker jag höstfärgen har varit sparsammare än ifjol, då träden var riktigt granna. Under lövfällningsperioden känns den söta doften av spunnet socker eller jordgubbssylt i en vid radie kring träden. Doften verkar vara extra stark så länge daggen ligger kvar under sena kvällar och tidiga morgnar.
Katsuran är en tvåbyggare och har alltså hon- och hanblommor på olika plantor. Blomningen är vacker hos båda könen, men på hanplantan bildas det inga frukter. Frösådd är det enda sättet att föröka katsura. I växtens hemland Japan växer den vild i bergstrakter och dess virke används som möbelträ.
Angripna rosor minskar i tillväxt, tappar bladen och ser allmänt tråkiga ut.
På hösten kan man ibland se kraftiga angrepp av svartfläcksjuka på rosor. Orsaken är en svamp som heter Marssonina rosae. Svampsjukdomen orsakar gulsvarta, oregelbundna fläckar på bladen. Efterhand gulnar bladen och faller till marken. Vid kraftiga angrepp återstår bara blommorna i toppen på en kal stjälk. När rosorna är så hårt angripna bildar de ofta nya, kraftiga skott redan under hösten. De nya skotten hinner sällan avmogna och får då lätt frostskador. Svampen gynnas av hög luftfuktighet och mulet väder med stillastående luft. Typ höstdimma som inte orkar lyfta förrän mot eftermiddagen. Denna höst är det mycket olika slags svampsjukdomar på olika växtslag och jag ser också mycket svartfläcksjuka.
Det finns sorter som har bättre motståndskraft mot svartfläcksjuka än andra, och har du återkommande angrepp kan det vara en idé att byta ut rosorna mot bättre sorter. ’Flammentanz’ anses vara en motståndskraftig sort, men även där har jag sett svampangrepp i höst. Ett år som detta kan det vara god idé att bekämpa sjukdomen,för att minska risken för ännu kraftigare angrepp nästa år. Vill man spruta mot svamp måste man göra det återkommande, en gång i veckan under en längre period. Bäst är att börja så fort man ser de första tecknen på sjukdom och sedan hålla på till sena hösten då bladen fallit.
Nu i höst har jag provat Binabs Trichoderma-svampar på svartfläcksjuka. Binab TF WP heter medlet som kan köpas via nätet. Det är ett helt ekologiskt alternativ och består av levande svampsporer från Trichoderma. Man blandar en halv tesked av pulvret i 5 liter vatten och sprutar rikligt på blad, stjälkar och nedfallna löv på marken. Luckra ner fallna löv i jorden så att de förmultnar och lägg ev ut ett lager jord ovanpå för att påskynda processen. Förvara pulvret i kylskåp eller frys mellan behandlingarna, så håller det längre. På lång sikt är det vettigt att inte överdriva kvävegödslingen, då den visat sig vara gynnsam för svartfläcksjukan.
Hasselörten är en av våra vackraste marktäckande växter, men man går lätt förbi den eftersom den är så lågvuxen och anonym. Den trivs på de mest skuggiga ställen under buskar och träd, men också under storbladiga perenner som ormbunkar och parasollblad. Den tar god tid på sig vid etableringen, men när den väl kommer igång och börjar självså sig sprider den sig villigt.
Bladen är njurformat runda och glansiga. De oansenliga blommorna ser man sällan, men de kan ses i maj månad då de sitter under bladen på korta blomskaft. Hela växten blir inte mer än 10-15 cm hög, så det är precis bara marken den täcker. Bladen räknas som vintergröna, men de kan skadas av barfrost och blir då bruna och torkskadade. Ge växten ett skyddande lövtäcke om den står öppet för torkande vindar. Jorden ska vara fukthållande och humusrik, så det är egentligen en riktig skogsjord den gillar bäst, den fina hasselörten.
Hasselört har använts inom örtmedicinen som kräk- och laxermedel. Namnet anses komma från att den gärna växer ihop med hasselbuskar, men den kan gärna planteras ihop med bambu och olika skuggföredragande prydnadsgräs.
Ginkgo är ett riktigt specialträd i många kategorier. Inte nog med att det är det äldsta nulevande trädslaget, med fossila fynd som kan dateras till 230 miljoner år tillbaka, det är dessutom ett trädslag som varken är lövträd eller barrträd. Men närmast är det släkt med barrträden i alla fall trots att bladen är solfjädersformade och tvådelade. Fossilfynden från perm- och jura-tid visar på en utbredning över hela jordklotet, både på Grönland och sydöstra Asien.
Ginkgo biloba är härdigt till zon 2 i Sverige och trivs bäst på varma platser med torr och näringsrik jordmån. Det är kanske inte det vackraste trädet, då grenverket är både spretigt och oregelbundet, ofta med konkurrerande toppskott, men man ser den ibland använd i alléer. Nja, det blir väl så där, om man gärna vill ha ensartade träd vid plantering i rader. Men som grupp- eller solitärträd är det spännande att titta på. Nu på hösten blir höstfärgerna vackert gula, och vintertid är det det knotiga grenverket man uppfattar bäst.
Ginkgo blir i vårt land 9-12 meter hög och hälften så bred ungefär. I sydöstra Asien når träden ofta en höjd på 30-40 meter. Men storleken beror mycket på läget. Står trädet lite skymt och skuggigt blir det gärna långt och rangligt, medan det vid god ljustillgång växer mer på bredden. Trädet reagerar inte så bra på beskärning, så man ska helst låta bli att såga i det. I handeln finns endast hankloner, då frukten som utvecklas på honplantorna blir illaluktande och rent ut sagt äcklig.
Pumpa och squash har stort näringsbehov och ingår i växtföljdens skifte nr 1.
I jorden finns ett förråd av näringsämnen som växterna tar upp när de växer och producerar frön, knölar, baljor och naturligtvis bladmassa. När vi skördar av deras produktion tar vi bort näringen som härstammar ur jorden. Ett grönsaksland kräver därför mycket mera näring än en perennrabatt där växterna står kvar år från år och där växtdelar förmultnar varje höst. Växelbruk är en odlingsmetod med urgamla rötter som är grunden till en lyckad odling, oavsett om du odlar grönsaker till husbehov eller om det är bonden som driver stråsädsproduktion på fältet intill. Det betyder att man inte sår samma gröda på samma plats i grönsakslandet år efter år. Även om din odling inte är större än ett par kvadratmeter så bör du skifta plats på växterna. Det enda undantaget är odling i krukor där man byter ut all jord varje år.
Potatis är en gröda som lätt får skorv och dålig smak om den gödslas för kraftigt. Den är nr 3 i växtföljden.
Vinsten med växelbruk är att jorden inte riskerar jordtrötthet. Med jordtrötthet menas två saker: 1) att bli utarmad näringsmässigt, eftersom samma växt utnyttjar samma näringsämnen år för år tills de helt enkelt tar slut. 2) Det blir även fler och fler sjukdomsalstrare i jorden om samma värdgröda återkommer år för år. Det kan vara skadeinsekter som lökfluga, morotsfluga eller kålfluga. Eller svampsjukdomen bönfläcksjuka som övervintrar i jorden och förökar sig där så att angreppet blir ännu värre nästa år.
Kålväxterna har stort näringsbehov under hela säsongen och ligger jämte pumporna som nr 1 i växtföljden.
Hur gör man då för att organisera en växtföljd? Det är inte så svårt, men kräver någon form av minnesanteckning eller liten skylt för att du ska komma ihåg. Antalet fält som ingår i ett växelbruk kan variera, men minst fyra är att rekommendera. Det betyder att det dröjer fyra år innan samma växttyp återkommer till samma ruta.
Gör så här: Dela in din odlingsyta i fyra olika kvarter. Rita upp odlingen med de olika kvarteren på ett papper. Har du fyra odlingslådor eller -bäddar är det enkelt. Skifte nr 1 tillhör växterna med stort näringsbehov, t ex kålväxter, purjolök, vitlök, selleri, gurka och squash. Jorden i skifte 1 fylls årligen på med mycket näring och gödsel (gräsklipp, kompostjord, stallgödsel). Skifte 2 är för växter med måttligt näringsbehov: dill, persilja, sallat, vanlig lök och rotfrukter. Jorden gödslas måttligt med t ex kompostjord. Skifte 3 är växter med litet näringsbehov, som potatis. Här behöver du inte tillföra så mycket gödsel. Skifte 4 är till för växterna som skaffar sin näring själva och ”laddar jorden”, dvs bönor, ärter och andra baljväxter och olika gröngödslingsväxter.
Rödbetor och andra rotfrukter är måttligt näringskrävande och passar som nr 2 i växtföljden.
Vill du vara extra försiktig och odlar många olika grödor kan du välja en sexårig växtföljd. Då är det smart att ha gröngödsling som permanent inslag i ett av fältena. Till gröngödslingsväxterna hör olika klöverarter, honungsfacelia, åkerböna, solros och ringblomma. Stjälkar, blommor och rötter ger både näring och mullämnen till jorden. Dessutom är många gröngödslingsväxter suveräna djupluckrare på tunga jordar. De bildar ett kraftigt rotsystem som när det förmultnar skapar luftporer i jorden. Gröngödslingsväxter slås för det mesta ner på hösten och myllas ner i jorden med hela bladmassan.
Honungsfacelia kan användas som dekorativ gröngödslingsväxt i skifte nr 4.
Nästa år flyttar du plats på skiftena så att efter skifte 1 kommer skifte 2, skifte 3 där skifte 2 stod året innan osv. De mindre näringskrävande följer på varandra och efter potatisen bygger man upp näring i jorden igen med hjälp av näringsfixerande växter. Och året därpå är jorden åter fullmatad så att de näringskrävande växterna kan ta plats.
Kom ihåg att det är bättre att gödsla lite och ofta är en gång för mycket. Det minskar näringsläckage och ger bättre smak på grödorna. En potatis som fått för mycket näring blir besk och bladgrönsaker som sallat och spenat får ökad halt giftig nitrit i bladen om de gödslas för kraftigt. Att gödsla i proportion till skörden är en bra tumregel. Ju mer man tar bort, desto mer näring ska det ha. Fast det gäller då inte potatis.
Här tillverkas det nässelvatten som är ett bra gödselmedel att tillföra under sommaren.
Weigelan är en trevlig sommarblommande buske som gärna kommer igen med ett höstflor om man beskär den efter blomningen. Den reagerar ungefär som vissa perenner som blommar om när man klipper ner dem. T ex kantnepetan är en typisk sådan växt som bara behöver några veckor på sig att slå nya blombärande skott. Fast normalt är jag inte någon förespråkare av att toppa buskar, men gör man det snyggt, så kan det vara klart godkänt ändå. På bilden nedan ser du hur de nya skotten skjutit fram från beskärningsstället.
Weigela finns i ganska många olika sorter och höjder, allt från den lågväxande Weigela florida ’Minuet’ som bara blir en halvmeter hög. Letar du efter det svenska namnet så heter den dvärgrosenprakttry, men det är oftast weigela ’Minuet’ man pratar om. Det är en bra och härdig sort som kan användas som marktäckare eller planteras framför högre buskar. Bladverket är lite brokbladigt och melerat i purpurfärg. Blommorna är rosaröda i juni.
För att weigelan ska hålla sig snygg över tid är det mycket viktigt med en årlig underhållsbeskärning. Annars blir den lätt risig upptill och kal nertill. Men tar man bort de äldsta grenarna ända ner från marken så bildas det nya skott som håller plantan vital. En massplantering av lågväxande weigela kan säkert beskäras med röjsåg också, för att jobba snabbt och smidigt, annars får man gå och gallra buske för buske när det gäller de solitära storlekarna.
Den stora ormroten förekommer vild på fuktiga ängar framför allt i Alperna, men den är med sina ca 150 arter väl spridd över hela jordklotet. Artnamnet Bistorta är en sammansättning av de latinska orden bis, två gånger, och tortus, vriden, och syftar liksom namnet ormrot – på den kraftiga, ormlikt vridna jordstammen. I enlighet med signaturläran (”lika botar lika”) har växten har använts som medel mot ormbett.
Ormrotens jordstam är rik på garvämnen och stärkelse och används även vid behandling av diarré. Tidigare, innan antibiotika var känt, försökte man med hjälp av ormrotens jordstam även förebygga och bota tuberkulos. Även de ovanjordiska delarna av växten kommer ibland till användning. I många trakter äter man bladen, tillagade som spenat; av den anledningen odlas stor ormrot också i trädgårdarna. I England gör man pudding av förvällda och hackade blad av stor ormrot. Betande djur brukar undvika växten, men ibland matar man frukterna till hönsen.
Det finns både högre och lägre sorter av ormrot. Namnsorten ’Fat Domino’ på bilderna här är en högväxt sort (upp till 1 meter) som har ett aggressivt växtsätt. Plantorna bör delas med jämna mellanrum för att inte ta över rabatten helt. Eller så låter man dem ta rollen som en effektiv marktäckare som passar väl ihop med olika slags prydnadsgräs. Den småväxta Bistorta affinis ’Superba’ är en trevlig perenn som inte blir mer än 20-30 cm hög. Plantera ormroten i en fuktig rabatt eller naturlik plantering. Den gillar sol och lucker jord.
Var och hälsade på hos Splendor Plant i Jonstorp och fick träffa många intressanta nyheter i deras sortiment. Hortensior är tacksamma att visa upp på hösten när det inte finns så många andra buskar i blom. Men jag kunde också konstatera att många Hydrangea macrophylla-sorter var taniga och veka i grenarna samtidigt som blomprakten sedan ett tag hade mattats av och blekts. Faktum är att hortensior skulle man helst köpa och plantera på våren då de oftast får stå tätt i plantskolan och blir rangliga av detta.
Men det fanns några fina hortensior av annan karaktär. Från Bailey Nurseries kommer en mycket spännande nyhet – Hydrangea macrophylla Light-O-Day som ingår i First Editions serien. Det är en brokbladig hortensia med mycket kompakt växtsätt och breda, platta blomställningar med små fertila blommor i mitten och sterila högblad längst ut. Blomfärgen varierar beroende på jordens pH.
Light-O-Day ska vara härdig upp till zon 3, men den har inte provats i Sverige i så många vintrar ännu, utan rekommendationen kan komma att ändras. Busken blir upp emot 1,5 meter hög och blir ganska så smal i växten då grenarna strävar mycket kraftigt uppåt. Den trivs i sol till skugga och vill säkert som de flesta hortensior över lag ha en fuktig och mullrik jord. Förbättra jorden med okalkad torv och du lär få en lila nyans mot blått. Brokbladigheten gör den mycket intressant att använda i planteringar med mer kompakt grön bladmassa, då den sticker ut på ett mycket positivt sätt. I like!
De är magnifika träd båda två, eken och den äkta kastanjen, med stabbiga stammar och blir gärna lite bredare än höga. Det ska man ha i åtanke vid plantering och ge kastanjeträdet gott om plats runt om. Det är definitivt inget träd för mindre villaträdgårdar. Barken på äldre träd är djupt fårad och vriden som om man hade vridit ur en blöt trasa Den äkta kastanjen växer i landets varmaste delar och fordrar mycket värme för att utvecklas fullt ut. Ståndortsmässigt är den inte så krävande, förutom att den vill ha en varm placering och inte tål blöta lägen.
Bladen är livligt gröna, upp till 20 cm långa, smalt lancettformade och tätt tandade. Det finns inte mycket man kan missta sig på när man ser bladen. Hanblommorna är de som syns i maj, med sina långa, smala hängen. Vid blommans skaft finns oansenliga honblommor som är de som utvecklar frukter så småningom. Man bör plantera minst två träd om det är frukter man vill åt eftersom blommorna korspollineras.
Om hösten blir bladen vackert gula och kastanjerna trillar ur sina svepeskålar. I en skål kan det finnas 2-5 kastanjer. De trillar ofta ner på marken så fort de är mogna och då flockas plockare kring frukterna, både människor och djur. I Sydeuropa är det vanligt att man äter kastanjer och innan potatisen introducerades till Europa var kastanjer den vanligaste födan. De innehåller mycket lite fett, men istället mycket kolhydrater och vatten. Kastanjerna kan rostas och ätas med smör eller malas till kastanjemjöl. Kastanjen kan även njutas på många andra sätt. Den passar bra i soppor, gryträtter, wok, som fyllning i ugnsstekt fågel, till desserter och kakor.
Det är flera klematissorter som kan remontera under varma höstar. En tacksam klematis med lång blomning är den estniska sorten ’Ruutel’ som är en av de absolut vackraste röda sorter som finns i odling. Jackmanklematis blommar på årsskotten och kan skäras ända ner till marken om den frusit tillbaka hårt. Det gör inget, för det växer snabbt fram nya blomvilliga skott. ’Ruutel’ har stora blommor med lång blomningstid och ett kraftigt växtsätt. Viktigt att tänka på ifall man tänker sig placera den vid en mindre spaljé. Växten kan bli upp till 2,5 meter hög.
En annan klematis som blommar på både fjolårsved och årsskott är den ganska pråliga sorten ’Multi Blue’. Den är en sport av ’The President’, och uppvisar ibland märkliga dubbla blommor som har som en tofs i mitten, särskilt på de ettåriga skotten.
’Multi Blue’ är en sort man antingen älskar eller inte attraheras av alls. Man kan beskära plantan på lite olika höjder för att få fram både tidiga och sena blommor. Fast det funkar bara i de södra delarna v landet, för i norr brukar den frysa ner helt. Och då får man bara höstblommor. Bilden nedan är också en ’Multi Blue’, men den liknar nog mer ’The President’. Men som sagt, de är nära släkt.
