Väddväxterna är bra insektsblommor och lockar till sig både humlor och fjärilar.
Familjen väddväxter är inte så stor, och många arter är mycket alldagliga till utseendet. Men det finns några vackra vilda former som gärna växer på mager, sandig mark i vägrenar eller betesmarker. Åkervädden är en ganska vanligt förekommande perenna växt som drar till sig en hel del insekter. De kryper då omkring uppe på toppen av den ljusblå-lila fluffiga kudden. Blomningen pågår under juli-augusti och blommans form gör att den alltid är tillgänglig för nektarsök.
Vinröd vädd med täta småblommor i korgen.
De odlade väddarna tillhör släktet Scabiosa, som härstammar från Kaukasus och länderna kring Medelhavet. Väddarna trivs bäst i lätt och väldränerad jord, gärna sandmark med god kalkhalt. Tyvärr kan de vara godis för harar och kaniner har jag märkt. Men får de stå ifred blommar de vackert på sensommaren i sällskap med t ex temyntor, höstflox och såpnejlika. Scabiosa caucasica har många namnsorter i olika vita, blå och vinröda nyanser.
Temperaturer kring eller under fryspunkten kan ta död på känsliga träd och buskar som planteras på gränsen till sin härdighet. Barksprickor, förfrusna knoppar och skott eller rodnande barr hos barrträd kan orsakas av frost. Tidig vår kan temperaturskillnaderna mellan nattfrost och solvärme bli stora. Beroende på en växts proveniens tål den uppkomna temperaturskillnader olika bra. Proveniens betyder härkomst. För träd används det oftast för det geografiska område (alt kustklimat eller inlandsklimat) som träden ursprungligen kommer ifrån.
Korstörnet är ett arkitektoniskt träd som ger en lätt skugga. Det härstammar från det inre av Nordamerika och är härdigt till zon 2.
Träd som växer naturligt inom ett område anpassar sin tillväxtrytm till klimatet. När temperaturen stiger på våren börjar träden växa. Det är viktigt att denna tillväxt inte börjar för tidigt. Då kan skotten skadas av sen vårfrost. Provenienser från nordliga breddgrader startar oftast sin tillväxt tidigare, vid en lägre temperatur. På hösten styrs invintringen av nattlängden. När nätterna blir tillräckligt långa får plantorna signal att börja sätta knopp och påbörja invintringen. Träd från nordliga breddgrader sätter knopp vid en kort nattlängd medan träd från sydliga breddgrader fortsätter att växa tills nätterna har blivit ännu längre.
Det kommer att dröja många år innan mitt tulpanträd börjar blomma om skotten alltid fryser om vintern.
Vid nordförflyttning av provenienser startar växterna tillväxten senare på våren och växer längre på hösten jämfört med ortens proveniens. Den senare starten på våren betyder minskad risk för skador av försommarfrost, men den senare invintringen ökar i stället risken för skador av höstfroster eller en ofullständig invintring. Dessa växter utnyttjar däremot vegetationsperioden bättre, de växer under en längre tid, och har därför oftast en högre tillväxtkapacitet.
Sydförflyttning av provenienser innebär att växterna slutar växa tidigare än ortens egen proveniens, men samtidigt är de mer härdiga mot höstfroster och vinterskador. Däremot löper de en större risk att drabbas av vårfrostskador. I Sverige förekommer inte sydförflyttning i någon större grad, däremot är det vanligt att man köper plantmaterial från mellaneuropa, som kan ha svårt att klara vintrarna. Har själv ett tulpanträd, som visserligen är skånskodlat, men min trädgård ligger på gränsen mellan zon 2 och 3 och det kan bli för mycket för tulpanträdet som har frusit hårt tillbaka under många vintrar.
Magnolian är ett buskträd med låg härdighet som gärna ska planteras invid en lähäck.
Vad man kan göra för att förbättra ståndorten för att klara känsligt växtmaterial är framför allt att stoppa vinden som kyler och torkar ut. Finns det ett vattendrag i den lägsta punkten kan du stoppa upp den tyngre kalla luften som glider nedåt och i sin tur pressar upp varmluften. Bryt denna luftrörelse genom ett tätt buskage så driver inte varmluften bort. Plantera inte känsliga arter i lågpunkter i trädgården. Den kalla luften sjunker nedåt och bara ett par meter högre upp blir klimatet många gånger avsevärt bättre. En häck, ett staket eller annan barriär hjälper stort till att förbättra mikroklimatet på platsen.
Kisen jagar förvirrade flugor och matte drömmer om vår.
Det är inte utan att jag börjar längta till sommaren medan min gräsmatta, eller egentligen mossmatta frodas och lyser i solen. Temperaturen ligger stadigt mellan +4 och +8 och det känns nästan som vår. På lillejulafton planterade jag de sista perennerna som jag köpte på sen höstrea. Någon pion, en grupp röd stjärnflocka och härliga höstflox. Igår svärmade myggen ute vid vedboden och kissen lekte med någon långsam, övervintrande flugstackare. Så jag kunde inte hålla mig, utan hängde ut tvätt på tork, putsade fönstren efter Svens saltstänkta vindar och kände hur krafterna började återvända. Mörkret tar på och det är endast med hjälp av ginseng och vitaminer som jag orkar hålla ett normalt tempo vintertid.
Julrosorna har blommat sedan före jul i gynnsamma lägen, särskilt de vita.
Tittar på mina rangliga pelargoner i fönstret som jag hoppas också ska orka överleva ett tag till. Skotten blir längre och längre och tanigare och klenare, men det brukar ordna upp sig när vi kommer in i halva februari. Då klipper jag ner dem, tar nya toppsticklingar och börjar gödsla upp dem så sakta. Efter ett tag skjuter det fram nya pigga skott och då är det dags att plantera om i lite ny jord. Sen är Mårbacka på gång igen.
Basilikaplantor under noggrann bevakning.
Ute blir det sedan dags att fylla varmbänken med färsk hästgödsel och toppa det med påsjord uppblandat med fin sand och lite kompost. När temperaturen efter några dagar stigit så att nattfrosten utanför inte längre förmår påverka den är det dags för de första utesådderna. Sallad, dill och rädisor måste jag absolut ha så tidigt som möjligt. Krukorna vid trappan fylls av ljuvliga penséer som inte tar illa upp fast det blir lite snöflingor in i slutet av mars. Men sen gäller det att stilla sig där för här måste jag vänta in naturen. Sommarblommorna mår bäst inne i växthusen hos odlarna. Man ska inte frestas att ta ut dem för tidigt. Tids nog är det dags och då vill jag inte hålla på och kånka runt på krukor som frosten kanske kommer att ge ett sent nyp.
I många naturlika planteringar och kantzoner vid t ex golfbanor ut mot naturmark är det smart att utnyttja den naturliga föryngringen som ger gratis plantmaterial. Det kräver en del skötsel att välja ut de trädslag som man vill satsa på och röja buskskiktet, men det är trots allt ett enkelt sätt att anlägga blandskog. Det behöver inte bli någon vildvuxen skäpmark, men däremot kan man med tiden välja ut riktigt fina träd och skapa variation i höjdled i planteringen.
Röjning av självföryngrad björkskog behöver göras flera gånger under uppväxten.
Björken är det trädslag som sprider sig lättast, speciellt om marken är lite fuktigare. Björkfröet är litet och flyger långt, minst 100 meter. Det blir lätt gott om nya plantor där det finns ljus. Björken växer snabbt och behöver röjas redan inom något år för att inte växa för tätt. Speciellt måste man vara påpasslig med röjning kring barrträdsplantor, eftersom de är känsliga för skuggning.
En sumpmark med klibbal föryngras lätt genom stubbskott.
Där man röjer kommer det lätt upp stubbskott och av dem kan man bilda nya plantor ifall man kommit på andra tankar eller någon av de andra arterna gått ut. Tänk också på att spara lite asp, sälg och rönn om det förekommer, eftersom de är naturvärdesträdslag. Beroende på jordmån och markförhållanden kan man plantera in andra arter som ger en variationsrik miljö. Lärk är ett intressant trädslag som har ett mycket vackert höstutseende i lysande gult. Så lärk tycker jag man borde satsa på att plantera in.
Lärken har en vacker höstfärg som ofta sitter kvar länge.
Så här i nyårstider kan det vara frestande att hänvisa till gårdagens mängder av fyrverkerier som exploderade vilt på himlen och lyste upp vintermörkret. Jag har djur, så jag är inte ett dugg för raketer och smällare på nyår, men när det finns växter som ger (nästan) samma effekt i rabatten måste jag få visa vad jag tänker på. Det är en senhöstens blomma, helt klart. Oftast känner man igen den på doften innan man ens kan skymta själva växten. Det är en ljuvligt söt doft som påminner om smultronschersmin på ett sätt, men ändå har en helt egen touch.
Höstsilverax Actaea simplex ’Brunette’
Actaea/Cimicifuga, silverax är en växt som härstammar från de vilda stäpperna i Nordamerika, där indianerna använde den som läkeväxt mot framför allt som det hette, kvinnobesvär. Alltså PMS, klimakteriebesvär och vid förlossningar. Den kallades Black snake root. Namnfrågan vetenskapligt sett är inte klargjord än och fram till 1998 hette släktet Cimicifuga. Ett roligt namn när man börjar härleda det, då det betyder jaga iväg vägglöss. Och då syftar man nog till den speciella doften. Efter DNA-tester trodde man däremot att man hade bevis för att växten istället ska tillhöra Actaea, trolldruvor, men det där är inte fullständigt belagt ännu.
Höstsilveraxet har pärlformade knoppar längs en lång spira som när de slår ut doftar gudomligt.
Det finns många arter, namnsorter som är värda att odla i trädgården. Alla är inte så lätta att få fatt i. Vanligast och kanske allra ljuvligast är höstsilveraxet Actaea simplex ’Brunette’. Ett härligt mörklila bladverk och höga, höga blomspiror i vitt. Denna lättskötta perenn vill ha fuktighetshållande och djup jord, men tolererar både sol och skugga. Ju ljusare och soligare läge, desto mörkare blir bladen. Flytta inte runt på den i onödan, utan låt de grunt växande rötterna bli ostörda.
Som vita utropstecken står kandelabersilveraxets spiror i rabatten.
Silveraxet med höga vita stänglar och gröna blad, A. matsumurae ’White Pearl’ kallas kandelabersilverax på svenska. Den blir inte fullt så hög som föregående, utan håller sig under 150 cm. Augustisilveraxet, A. dahurica, har också gröna blad, men dessutom skilda han- och honplantor. Det är hanplantorna som doftar gott. Blommar redan från juli-augusti, vilket är en fördel, för korta och svala somrar kanske inte ’Brunette’ hinner slå ut ordentligt.
Förfärligt fruktsamma är de, bladlössen. En enda hona kan få en miljon ungar på några enstaka veckor. Det är inte klokt! Den är ett helt litet underverk egentligen, bladlössens livssaga. På våren börjar de från noll och kläcks från övervintrade ägg. Det är honor som redan från födseln är befruktade som föder gravida kopior av sig själva. Bara en sådan sak är ju helt sjuk. En helt vanlig bladlushona sätter 50 larvbarn om dagen under hela sin livstid.
Hannarna kommer in i bilden först till hösten. De parar sig med honorna som lägger ägg som sedan övervintrar. Himla praktiskt alltihopa! Sedan finns det ju tillfällen när det växer ut vingar på de vuxna bladlössen, fast de inte har det från början. Det är när det börjar bli trångt på foderväxten och de behöver sprida på sig. Jag läste någonstans att man kan kalla dem luftplankton, så som de sprids för vinden i många mil, ledda av luftmassorna. Så ser de något gult eller limegrönt och droppar ner till marken för att äta.
Bladlusen sticker in sin sugsnabel i det späda skottet eller den lilla knoppen och ut strömmar växtsaften med växtens eget tryck. Så bladlusen behöver inte suga, det räcker att den borrar ett hål i den ytliga vävnaden. Ur bakkroppen utsöndras sedan den söta honungsdaggen som myrorna älskar. Så till den milda grad att de håller bladlössen som boskap. Och till och med flyttar runt på dem till lämpliga värdväxter. Det finns myrarter som har bladlusexkrementer som sin största näringskälla. De beskyddar dem mot fiender och mjölkar dem som kor.
Fiender finns det förstås, fast ibland kan man undra var de håller hus. Förutom nyckelpigor, som de flesta känner till, så äts bladlöss av bland andra skinnbaggar, parasitsteklar, blomflugor och nätvingar. Det enklaste sättet för oss trädgårdsmästare att hålla bladlössen borta är att klämma ihjäl dem. Lössen är mjuka och det blir snabbt en kletig smet när man drar fingrarna över skotten. Man kan också spruta med utspädd såpalösning. Lössen kvävs när deras hud täpps till av såpan. Men det gäller att täcka hela insekten, så spruta rikligt och ofta! Får du bukt med lössen innan de hinner föda hannar och sätta ägg kan du klara dina växter. Annars börjar hela cirkusen om igen till våren. Sånt här kan en trädgårdskonsult få svara på frågor om när det börjar våras!
Till mina topp 10 perenner hör definitivt höstanemonen. Både för att den blommar senare än många andra perenner och håller ut till det bittra slutet. Och för att den lägger ut sig lite lagom dekadent i rabatten när höstvindarna börjar ta i. Det blir liksom inte för perfekt. Och sen gillar jag de vackra baksidorna på denna blomma.
Den halvfyllda Anemone x hybrida ’Whirlwind’ (ovan) är som en renbäddad säng med fluffiga duntäcken. Så otroligt läcker! Den är en klassisk namnsort som härstammar från slutet av 1800-talet. Blir ca 1 meter hög och kan behöva stödjas mot slutet av sommaren för att stå någorlunda upprätt.
Anemone tomentosa ’Robustissima’ (ovan) är en annan högvuxen skönhet som gärna lägger sig. Börjar blomma redan mot slutet av juli och kan hålla på in i oktober. Den silvriga höstanemonen hör hemma i Kina. Se så vacker den är från baksidan sett! Bladen är lätt silverludna på undersidan och de blekrosa blommorna sitter i lösa klasar.
En kombination av prydnadsgräs Stipa gigantea, hortensia, nävan Rozanne och så höstanemoner.
Höstanemonerna trivs bäst i välgödslad och halvfuktig jord. Men de är känsliga för vinterväta, så jorden bör vara väldränerad. Passar både i sol och halvskuggigt läge. Eftersom de är ganska sena i starten om våren så kan du gärna kombinera höstanemoner med vårlökar, så hjälper de till att kamouflera den vissnande lökblasten. Plantera dem på våren så de hinner rota sig ordentligt innan vintern. Det är en fördel om du kommer ihåg att vintertäcka dem innan frosten kommer de första åren.
Träd är varelser som i normala fall blir betydligt äldre än vi människor, men det är klart att vi måste göra vårt bästa för att ta hand om dem så gott vi kan för att ge både dem själva, de insekter, djur och andra växter som lever på och kring dem bästa förutsättningar. I naturen kan vi låta dem ta hand om det själva, men i den uppbyggda och konstgjorda stadsmiljön måste vi väga in trädens bästa i våra beslut som rör utemiljön.
Att plantera träd i ett fält av buskar eller perenner kan vara en god investering.
Till trädvårdarens ledande principer hör att se att trädets skötsel följer dess utveckling. Det unga trädet växer snabbt och når sin mogna storlek relativt fort sett över hela livscykeln. Under den snabba tillväxtfasen ska vi se till att ge trädet en stabil kron- och rotbildning. Nästan all förändring av miljöförhållandena innebär någon sorts stress för trädet. Beskärning och skadedjursbekämpning ingår i stressfaktorerna, för att inte tala om grävning och materialförändringar i rotzonen.
Tänk i god tid på hur mycket utrymme det valda trädet kräver, både i bredd, men också i stamhöjd.
Genom att välja rätt växt till rätt plats kan vi redan från början reducera stressen från de miljöfaktorer som vi inte kan påverka, t ex vind, torka, skugga eller utrymme. Vi måste därför kunna läsa av vår växtmiljö och pricka av förhållandena på platsen. Ståndorten med andra ord. Att läsa av ståndorten gör en erfaren trädgårdsmänniska nästan omedvetet. Sedan lägger trädgårdsdesignern in ytterligare fler parametrar i sökandet efter platsens ande, för att hitta växter som smälter in i sin miljö. Det kan vara arkitektur, omgivande miljö och förstås, den som ska bo på platsen. Man kan t ex inte göra en ”Teskedsgummans trädgård” till ett funkishus, utan proportionerna och stilen måste passa ihop.
Ett träd som formbeskurits redan från början kan anpassa sig till ett trångt utrymme i en formstark miljö.
Använd material av god kvalitet vid plantering! Ett bra träd börjar med en bra ungplanta. När grenstrukturen är ändamålsenlig och rotutvecklingen fin, med rikligt med finrötter och eventuell ympning välgjord och stadig så är förutsättningarna utmärkta att vi ska få ett välutvecklat träd i framtiden. Det är faktiskt värt att betala för ett bra plantmaterial! Och beroende på hur utsatt läget är så är det oftast också värt att betala för en så stor planta som möjligt. Växten är motståndskraftigare mot påverkan från miljöfaktorer och den har oftast ett väl utvecklat rotsystem som snabbt förankrar sig i marken.
Det här är de ledande principerna för hur en trädexpert jobbar när det gäller nyetablering av unga träd eller skötsel av äldre trädindivider. Jag återkommer med noggrannare beskrivningar för trädens tillväxtfaktorer!
Lejonsvansarna, som tillhör släktet Phlomis, härstammar från klippiga bergstrakter i Turkiet, Syrien och Nordafrika, är inga speciellt vanliga trädgårdsväxter. Eller kan du på rak arm säga att du känner igen de här vackra fröställningarna? Det är kanske inte den växt som vinner pris för sin storslagna skönhet i övrigt, men ståndorten gör den synnerligen användbar om man har en växtplats som stämmer in på följande: torra rabatter, grusträdgård och prärieplantering. Du kan gärna kombinera lejonsvansen med andra torktåliga perenner som lammöron, kungsljus, lavendel, olika salvior och bolltistlar. Dessutom är det en bra nektarkälla för bin och fjärilar.
Den gula lejonsvansen, Phlomis russeliana, trivs i väldränerad och näringsrik jord i sol till halvskugga. I vilt tillstånd i sina hemtrakter trivs den i öppna hasselsnår. Det är en upprätt, stadig perenn som blir ca 80 cm hög. De svagt gula, tvåläppiga blommorna sitter i våningar, i kransform längs den håriga stjälken. De påminner till formen om blommorna hos t ex plister, som de är nära släkt med. Bladen längst ner är mer hjärtformade, medan de blir smalare och lansettlika uppåt toppen.
Vill du föröka lejonsvans så kan du samla frö på hösten och så dem när våren kommer. Du kan också dela större plantor eller ta sticklingar under försommaren. Det är en lättskött växt som sällan drabbas av några sjukdomar och rekommenderas således av en trädgårdskonsult. Vill du ha en annan färg så finns det även en odlad form med lilarosa blommor som heter Phlomis tuberosa ’Amazone’ som blir ännu högre och ståtligare. Den vill ha lägen i full sol.
Varje år väljer Perennagruppen, Sveriges perennodlare, ut en särskilt odlingsvärd trädgårdsväxt. Det är naturligtvis ett marknadsföringstrick, men det är ett bra sätt att ge en mångsidig, lättskött växt lite extra uppmärksamhet under året. I höst har de överraskat oss en del – genom att välja ett prydnadsgräs till Årets perenn.
Foto: Poul Petersen
Vårälväxing, Sesleria heufleriana, är en pigg växt som vaknar tidigt och börjar blomma redan i mars-april. Blomman är ett blåsvart ax som höjer sig över de friskt äppelgröna bladen. Bladen blir ca 30 cm höga och blomaxen 15-20 cm högre. Den stämmer väl i sällskap med vårlökar som snödroppar, narcisser och krokus, liksom med andra tidigblommande växter som penséer, sippor, gulltörel och olika Allium-arter. Den passar också fint i sällskap med alunrot, koreansk plymspirea och lägre nävor, då den behåller sin strukturella effekt och fräscha bladfärg långt in på hösten.
Vårälväxingen härstammar från bergstrakter i Transsylvanien, i kalkhaltiga och halvskuggiga skogsdungar. Den är en lättskött växt som klarar även surare jord och torra växtplatser, även om den utvecklas allra bäst i mullrik och något fuktigare jord. Den hittades av moss- och lavexperten baron Ludwig Ritter von Heufler i mitten av 1800-talet och fick sitt första namn av den italienska läkaren och naturvetenskapsmannen Leonardo Seslero, som hade en egen botanisk trädgård. Så kan växternas namn tillkomma ibland. Gubbe på gubbe och inget latin alls egentligen. Men vi kan tacka baron von Heufler för en tacksam perenn som passar mycket väl in i moderna trädgårdsanläggningar liksom i naturlika planteringar.
