Aftonstjärnan i kombination med pingstliljor. Och fröställningar efter kungsängslilja.
När du letar efter det lågmälda uttrycket att kombinera med vitt i den halvskuggiga rabatten så går det inte att missa aftonstjärnan, Ornithogalum nutans. En hyacintväxt som gillar något fuktigare jord och passar bra under glesa buskar, men också i ängen.
En härlig mix av silvriga toner: blåblommande Brunnera ’Jack Frost’, narcissen recurvus och grönstrimmig aftonstjärna.
Jag såg den första gången under en resa på Bornholm och måste nog säga att det var kärlek vid första ögonkastet. Den var nästan lite självlysande om kvällen. Silvrigt elegant och skör som det tunnaste porslin. Med en grön strimma på varje kalkblad blir det ett oerhört fräscht intryck.
Släktskapet med hyacinterna syns tydligt.
Som vanligt vaknar man sent och tänker, oh, den hade jag velat ha, när man ser den blomma i maj. Lägg med den på inköpslistan för höstens lökbeställningar, för det är i september-oktober som lökarna ska i jorden. Välj gärna en väldränerad, men fuktighetshållande mullrik jord och vandrande skugga. Woodlandmiljö är utmärkt. Står den torrt och i sol varar blomningen inte så länge.
Aftonstjärna som bakgrund till narcisser och lila allium.
Släktet stjärnlökar, som den tillhör, växer vilt i stora delar av Europa, förutom Skandinavien. Aftonstjärnan frösår sig glatt där den trivs och kan med tiden sprida sig kraftigt. De kan även föröka sig genom bildning av smålökar runt moderlöken. I södra Sverige förekommer den naturaliserad på många platser. Vilken dröm att få en sådan äng som fortsättning på kungsängsliljans blomning några veckor tidigare!
Aftonstjärnans blad håller sig gröna under hela blomningstiden, vilket är ett stort plus.
Hela växten är mer eller mindre täckt av ett grått ludd.
Äkta kvitten, Cydonia oblonga, är ett mindre fruktträd med lång historia. Man tror den har odlats som kulturväxt tidigare än äpple. Kvitten avbildades av både greker och romare redan under antiken. Växten har sitt ursprung i Mindre Asien och Kakausus. Det vetenskapliga namnet knyter an till staden Kydonia, idag Chania, på Kreta. Det finns endast en art i släktet, men ett hundratal olika sorter.
Blomknoppen är mycket lik en rosenknopp.
Kvitten är ett lövfällande träd med rosa eller vita blommor i maj. Knoppen är snurrad som en ros och vackert rosa till färgen. Blommorna påminner om äppleblommor, men är lite runda i formen även som utslagna och liknar nästan en mindre magnoliablom. Bladen slår ut ganska tidigt och är ludet grå, som om de vore angripna av mjöldagg.
Många av de odlade sorterna är självfertila, så det räcker att ha bara ett exemplar för att få skörd. I oktober mognar de ludna, gula frukterna som passar att använda till kvittenmos, sylt, marmelad eller vin. Marmeladen får en vacker orangeröd färg vid kokning.
När kvittenbitarna får koka med socker kommer de snart att bli vackert röda i färgen.
I medelhavsländerna gör man kvittenbröd, som är en slags hård marmeladgodis, av kvittenmos, socker, citron och honung. Den bakas i ugnen i långpanna vid låg temperatur under flera timmar.
Frukterna kan vara formade som äpplen eller päron.
Råa smakar äpplena förskräckligt strävt, då de innehåller mängder av garvsyra. Däremot är de mogna frukterna ljuvliga att ta in på ett vackert fat, då de har en härlig doft som sprider sig i rummet. Den aromen liknar inget annat. Dessvärre finns det ofta stora mängder små flugor i frukterna och dessa förökar sig glatt inomhus. Så då åker fruktfatet ut!
Kvitten har ett grunt rotsystem och bör odlas i fuktig mark med något sur markreaktion. Den är härdig i zon I-II. På många håll används kvitten som grundstam vid förökning av svagt eller medelstarkt växande päronträd. Kvitten har också använts som medicinalväxt mot bl a magbesvär och ”klena nerver”.
Äppleträden står i full blom i Skåne. Sorternas blomningsperiod varierar lite, men i nuläget ska de flesta ha gått igång. Blommornas utseende varierar mycket från sort till sort, och den som är en skicklig odlare känner igen träden bara på knoppar eller öppna blommor. Starkväxande Åkerö har t ex väldigt smala blomblad. Frida har starkrosa knoppar på korta skaft som sedan bleknar vid utspring. Discovery å andra sidan har gulröda knoppar och krusiga vita kronblad på långa skaft.
Gyllenkroks Astrakan är en tidigblommande och -mognande äldre äpplesort med starkt rosa knoppar.
En knepig vår har det varit så här långt för många äppleodlare. Först en väldigt varm period och nu flera nätter med frost på raken. Återstår att se hur våra fruktträd klarat blomningen, som är den känsligaste tidsperioden i trädens årscykel. De stora kommersiella odlingarna ligger oftast vid vatten, som fungerar som en temperaturutjämnande faktor. Men i våra hemträdgårdar blir det som det blir från år till år.
I brist på vildbin duger även tambin bra!
Vid pollineringen önskar man ett lagom vindstilla och varmt väder för pollinatörernas skull. I äpplets fall är det främst bin man hoppas på. Minst 14 grader ska det helst vara för att äppleblommorna ska bli fullständigt pollinerade. Efter pollineringen ska pollenet gro och fruktsättningen börja och även det är processer som kräver goda temperaturer.
Vindpollinering är inget att förlita sig på även om träden står nära varann, för äpplets pollen är tungt och flyger inte så långt. Alltså gäller det att få dit bina. Och göra trädgården attraktiv för humlor, blomflugor och skalbaggar. De är mindre köldkänsliga än bin och hjälper även de till med befruktningen. Städa inte för mycket i trädgården och ställ gärna ut några insektshotell till de vilda insekterna! Satsa på en bred palett av växter som lämnar rikligt med pollen och nektar under hela växtsäsongen så blir din trädgård populär hos pollinatörerna.
Vid pollineringen för insekterna över pollen från blomman på en äpplesort till en annan. Äppleträden är självsterila, så det måste finnas en kompis. Alla sorter är dessvärre inte kompatibla med varandra och för att ta reda på vilka sorter som befruktar varandra kan du ta en titt på ett pollineringsschema som du hittar på nätet. Där framgår det vilka äpplesorter som passar att kombinera. Katja, Filippa och Transparente Blanche är exempel på mångsidiga pollenlämnare som befruktar många andra sorter. Har du äppleträd i ett område med många trädgårdar inom en nära omkrets brukar det alltid finnas någon pollenbytare i närheten. Annars kan det vara säkrast att köpa flera träd som jobbar bra ihop.
Får man låna bikupor till sin äpplelund har träden större chans att bli pollinerade.
I Uppsala finns en fantastisk äng, Kungsängen, som från slutet av april är en enda mörkrosa blomstermatta. Jag har besökt den en gång, precis i rätt tid och det var, ja, magiskt. På ängen växer uppskattningsvis någon miljon kungsängsliljor.
Både i Uppsala Botan och i privata trädgårdar odlade man kungsängsliljor redan på 1600-talet. Det verkar troligt att de första kungsängsliljorna har sitt ursprung i Holland och har införts till Sverige av Olof Rudbäck d ä. De första beläggen för förvildad förekomst på Kungsängen kommer något hundratal år senare.
Kungsängsliljan har sin hemvist i sydöstra Europa, men har spritts med människans hjälp till större delen av Europa. På Åland växer kungsängsliljor på några växtplatser och i södra delen av Sverige är den främst en trädgårdsväxt, men förekommer naturaliserad på flera platser.
Kungsängsliljans blommor är i storlek och form jämförbara med en liten tulpan. Kronbladen är melerat rutiga i rödbrunt till rosa. Det vetenskapliga artnamnet Fritillaria betyder tärningsbägare och syftar till blomformen. Sortnamnet meleagris betyder pärlhönefläckig. En till ett par procent av blommorna är vita.
Som en gymnast ser den ut när den är på väg upp ur jorden, Fritillarian
Det speciella med kungsängsliljan är dess två viloperioder. Beroende på väder så kryper stjälk och blad upp ur marken i slutet av mars. Det är en robust växt som inte bryr sig om ev nattfroster. I april börjar den blomma och i slutet av juni har fröna mognat. Bladen börjar nu gulna och plantan vissnar ner. Under juli-augusti vilar kungsängsliljan. På hösten utvecklar den nya rötter och knoppen växer fram ur löken. Dock sker detta helt under markytan. I oktober-november vidtar nästa vilofas som avslutas när vårvädret börjar dra in. Växten kan helt och hållet underjordiskt skapa nya lökar om de vilande stjälkarna skulle förstöras på något sätt.
En förtjusande växt är det på alla sätt! Inte svår att få att trivas och föröka sig i trädgården om du ger den rätt förutsättningar. Den vill ha en fuktig ängsmiljö. I mitt fall betyder det en extensiv del av gräsmattan som vetter mot det fuktiga woodlandet. När växten väl vissnat ner kan gräsytan klippas/slås precis som vanligt. Blir det en torr vår-sommar vattnar jag lite extra på växtplatsen.
Schackrutiga lampskärmar kan man likna kungsängsliljans blommor vid.
Sälgen tillhör det stora och varierande släktet pilar, som innefattar allt från risliknande dvärgbuskar till stora träd. Alla arter blommar tidigt på våren och är beroende av insekter för sin pollinering. Framför allt sälgens pollen och nektar är mycket viktiga födokällor för både tambin och vilda bin. Den blommar tidigt på året när inte många andra biväxter ännu gått i blom och blir värdefull föda åt bidrottningarna innan de lägger sina ägg.
Ett ungt sälgträd som växer i öppet läge på frisk mark.
Växten är tvåbyggare, d v s han- och honblommor sitter på olika plantor. Just blomningen innebär det största prydnadsvärdet. När blomman mognar sitter det stora pollensamlingar ytterst på de hanliga ”videkissarna”.
Sammantaget ger sälgen föda åt så många insekts- och fjärilsarter att sälgen kan kallas en nyckelart. En nyckelart är en art som har stor betydelse för andra arters överlevnad i ett ekosystem. Larver från närmare 200 fjärilsarter och nästan 100 skalbaggsarter lever av bladen och över 200 skalbaggsarter kan finnas inne i veden. Dessutom är många svampar och lavar beroende av olika salixarter. Så sälgen kan definitivt anses vara ett lika viktigt trädslag som eken.
Sälgen används ofta planterad i landskapsplanteringar och som erosionsskydd. Den har inga större ståndortskrav, men föredrar en ljus växtplats med god markfukt, även om du ofta kan se sälgen på torrare mark. Redan tidigt utvecklar den flera stammar. Tidigare hamlades sälgen för lövfoder åt kreatur och hästar och de äter gärna även barken på tunnare grenar.
Sälgen, liksom andra pilarter har en mycket vacker äldre bark. Pilarnas bark innehåller salicin som är nära släkt med salicylsyra, som används inom naturmedicinen mot huvudvärk och migrän.
Sälgen växer ofta som ett flerstammigt träd.
Både levande och döda sälgar är värdefulla träd i naturen. Det är verkligen inget ”skräpträd” som man ibland hör sägas. Så låt sälgen stå kvar på din mark och gläds åt alla ekosystemtjänster den utför!
Nej, den behöver inte många grader i jorden innan du kan så. Bondbönan, som inte är någon böna, trots namnet, gror redan vid 5 grader jordtemperatur. Växten tillhör vickersläktet och därmed ärtfamiljen. En av våra äldsta numera odlade grönsaker är den hur som helst. Odlades i Mellanöstern och kring Kaspiska havet redan under tidig stenålder. Man har hittat fröer i egyptiska gravutgrävningar och i ruinerna från Troja. Häftigt!
Eftersom jag numera tillämpar plöjningsfritt jordbruk så krafsar jag bara runt lite lätt med en kultivator i jorden. Den är fluffig och grov med halvt förmultnade skörderester, halv och löv från ifjol. Jordförbättrar med hönsgödsel, för bondbönan vill gärna ha en kvävekick innan den vuxit så stor att rötterna själva börjar producera kväve i samarbete med markorganismer.
Lucker jord med skörderester och gott om mask. Här petar jag ner fröna till ca 5 cm djup.
Fröna är stora och platta och sätts på ca 5 cm djup. Du kan så dem enligt olika system. Ettdera i enkelrader med 15-20 cm mellan varje frö och 50 cm mellan raderna. Eller i dubbelrader med 15×15 cm mellan fröna och 50 cm mellan varje dubbelrad. De höga plantorna stöder sig då mot varandra och så plockar du mogna baljor från var sin sida.
Gödsling med pelleterad hönsgödsel i samband med sådd.
Vanliga namnsorter i handeln är Ratio, Witkiem-Manita, Witkiem-Frühe Weisskeimige, Witkiem Major, Vroma, Green Hangdown, Express och De Monica. Det finns också en gammal svensk kultursort som heter Solberga. De flesta sorter mognar efter 65-72 dagar. Färdiga baljor kan man skörda under hela sommaren och hösten. Unga baljor, där fröna bara precis börjat utvecklas, kan man äta hela, lätt kokta. Annars väntar man tills fröna blivit fasta inne i baljan. Fräs dem i lite olja tillsammans med vitlök, använd bönorna i grytor eller mosa till pesto. Det är en läcker och lättplockad grönsak som borde odlas mer.
Mognade baljor av bondbönan Solberga.
Lättodlad är bondbönan också. Det enda som man får se upp med är bladlöss. Toppskottet får nästan alltid bladlöss, men det påverkar sällan tillväxten. Toppen kan du nypa av så fort blomningen är klar. Om plantorna lägger sig så kan du stödja dem med pinnar. Ett tips är annars att göra en risspaljé som de kan klättra emot redan från riktigt små plantor. Precis som till sockerärter eller luktärter. Du kan kupa jorden mot plantorna när de är en dryg decimeter höga. Då står de stadigare. Vattna ofta under säsongen och stödgödsla under tillväxtperioden med kaliumrika gödselmedel som t ex Algomin, benmjöl eller vedaska.
En äng är inte bara härlig ersättning för gräsmatta, för den innebär en del jobb förstås. Den lockar också till sig fjärilar, humlor och bin som pollinerar fruktträd och grönsaksland och fåglar som tar hand om olika skadeinsekter.
Nejlikroten ’Totally Tangerine’ spelar huvudrollen i denna kombination tillsammans med blå kantnepeta.
Planerar för att anlägga en ny försommaräng i år. Ett blomsterparti för torrare mark i soligt läge. Fuktiga ängspartier i delar av trädgården har jag redan. Den fuktiga ängen har ett växtval som kungsängslilja, gullvivor, bollvivor, smörboll, lungört, och olika narcisser samt vildväxande vit- och gulsippor, ängsbräsma och humleblomster. Den torra ängen kommer att bli en större utmaning.
Härlig blomning i den fuktiga ängen i början av maj: gullviva, bollviva, narciss och kejsarkrona.
Platsen för torrängen ska helst vara solig-halvsolig. Har din tilltänkta plats en tjock gräsmatta får du börja med att gräva bort grässvålen och blanda upp matjorden med grus eller sand för att få ett magrare underlag. I mitt fall tänker jag utnyttja den del av trädgården som består av mager gräsmatta. Så svagvuxen att jag ofta kan lämna den oklippt större delar av sommaren, just för att gräset inte är särskilt kraftigt där.
Grunden för den fuktiga ängen är naturlig förekomst av ängsbräsma som sedan bättrats på med fler och senare blommande växter.
Du kan gå tillväga på tre sätt: genom att så frö, sätta färdiga plantor eller en kombination av de båda. Snabbast resultat får du såklart med redan rotade pluggplantor eller större perennplantor. För att så in frö behöver jorden bearbetas så att fröna kommer ner i lucker jord. Du kan gräva upp fläckar för sådd och mylla ner fröna i ytjorden. För att komma igång snabbare med blomning planterar du färdiga plantor runt om i den magra grässvålen. Är det torrt väder behöver du vattna ängen de första månaderna tills växterna etablerat sig.
Exempel på växter som trivs på torr ängsmark är: backnejlika, backsippa, backtimjan, gullris, gulmåra, kattfot, liten blåklocka, mandelblomma, prästkrage, rödklint, solvända, strandtrift, styvmorsviol, tjärblomster, åkervädd, äkta johannesört och ängsviol. Akleja är en växt som trivs både torrt och i lite fuktigare jord, men den vill gärna ha något mer näring. Har du kalkrik jord kan du dessutom lägga till axveronika, blodnäva, brudbröd, cikoria, gullviva (växer både torrt och fuktigare) samt kungsmynta/oregano. Fröblandningar och pluggplantor till dessa kan man köpa hos bl a företaget Pratensis.
En mer vildvuxen del där rosa krollilja samsas med hundloka och nässlor.
Tidigare år har jag sparat delar av gräsmattan på den torra delen oklippt under hela försommaren. Det kom glatt upp prästkragar, blåklockor, gulmåra, brudbröd och olika fibblor redan första året. Så fröbanken fanns där i jorden. Men det blev mycket mullvadshögar och sorkgångar också, för de stortrivdes i den ostörda jorden. Så numera håller jag noga koll på ängspartierna och klipper gångar och slår ner växtligheten ganska tidigt, bara för att inte sork och mullvad ska få härja fritt.
Perenna växter som formar en riktig försommardröm: nejlikrot, kantnepeta och gulltörel.
Planterade några exemplar förra sommaren i mitt woodland av den relativt okända ormbunksväxten Cyrtomium fortunei, som på svenska kallas japansk mahoniabräken och på engelska Holly fern. Jag gillade det upprätta och starka bladverket och det lätt glansiga utseendet, som javisst, påminner om mahoniablad. Växten härstammar från östra-sydöstra Asien. Du kan hitta den i några få svenska plantskolor, men sällan i några större kvantiteter.
Det sägs att höjden varierar utifrån förhållandena på växtplatsen. Från 30 till 70 cm hög kan den bli. Jorden får gärna vara fuktig och genomsläpplig, pH-neutral och växtplatsen skuggig till halvskuggig. Skyddade växtplatser i Södra Sverige kan den klara, men det är en ömhudad växt. Den ska helst vintertäckas med löv och grenar eller annat mulchmaterial för att ge bästa förutsättningar för övervintring. Än så länge i vinter har det inte varit någon snö, och knappt någon frost heller där jag bor i zon 2, så mina plantor är vintergröna och fina.
Tittar man på undersidan av bladen sitter där sporangier, ett slags sporbehållare. Nu under vintern är de gulgröna, men när det blir dags för de mogna sporerna att lämna bladet är de mörkt bruna. Jag noterar att inte alla blad har sporangier. Det verkar som om de allra mörkaste gröna bladen är kala på baksidan. När nya blad rullas upp på våren ska de vara starkt ärtgröna med svarta fjäll på stjälken. Ju skuggigare läge, desto mattare blågrön färg, medan de i sol blir ljusare gröna. I en engelsk källa läser jag att bladen kan klippas ner om senvintern inför det nya bladutspringet. Jag kanske väljer att ta bort bladen från hälften av plantorna för att testa hur det blir.
Plantorna kan delas under tidig vår, men man ska också kunna föröka den japanska mahoniabräken med sporer. Sporförökningen får nog någon med mer tålamod ta hand om, för det dröjer flera år innan man har en fullvärdig planta. Hur som helst, ett spännande test.
Har upptäckt att jag har ett klart underskott av höstblommande växter i min trädgård. Visst, det är en skogsträdgård, eller naturträdgård som jag brukar säga när jag ursäktar att det är lite si och så med skötsel och ogräsrensning. Och då kan man komma undan med mindre blomsterprakt, för nu är det mustiga dofter av löv, fallfrukt, fuktig jord och alla slags svampar som ska få komma fram. Men visst hade det varit kul med lite färgstarka höstblommare bland det gula och rostbruna.
Eftersom trädgården gränsar till, eller är inkluderad i bokskogen, så är det mycket naturliga växter som ingår här. Pestskråpet (ovan) är trevlig i blomningen, men de parasollstora bladen blir lite för mycket när de växer upp. Däremot nu när de börjar packa ihop och delmultna så gillar jag dem extra mycket.
Rosor av olika slag, även den vilda nyponrosen Rosa canina får plats. Fåglarna låter nyponen mogna, men snart kommer det att bli full fest i snåret när de proppar sig fulla med vitaminer.
De gamla fläderbuskarnas grova bark erbjuder bra fäste för mossan. Fläder vill jag ha både för blommornas och bärens skull. Bären, som är fyllda av bläckblå saft, är också fin fågelmat. Mörklila fågelbajsar skvallrar om bärfrossan.
Mossan ligger som en tupé på den här fina stenen. Härligt grön och frodig blir den ett litet blickfång i gläntan. Harsyran växer på en annan sten. Friskt grön och syrlig i smaken. Den sprider sig i den fuktiga skogsmarken med sina krypande jordstammar och etablerar sig snabbt lite upphöjt från omgivningen.
Och de här ljuvliga små svamphattarna på sina gängliga parasollben! De är osannolikt vackra och nästan lite genomskinliga där de sticker upp ur mossan. Boklöven ligger så vackert arrangerade runt om svampbenen.
Kissen gillar att vara ute och göra trädgårdsarbete. Fotografering inkluderat. Så då kommer hon smygande och placerar sig på en bra utkikspunkt för att ha koll var jag grejar och rör mig. Vem vet om det skrämmer upp någon sork eller skogsmus.
En hejdlöst blommande stilträdgård är svår att peta in här på denna tomt. Men trivsamt är det ändå i all sin enkelhet!
I september brukar fikonen ha mognat helt på mitt krukodlade exemplar. Det är ett 6-7-årigt fikonträd av sorten Bornholmsfikon som släpas upp på vinden varje höst för att övervintra frostfritt. I år blev det en jätteskörd från de ganska stora kart som satt kvar på trädet inför vinterförvaringen ifjol. Trodde inte riktigt på att de skulle sitta kvar och orka utvecklas, men tänkte att ”går det så går det” och lät alla friska kart sitta kvar på plantan vid intag.
Plocka bort mögliga och skadade fikonkart innan vinterförvaring.
Fikon är i Norden en klassisk orangeriväxt som helst ska tas in över vintermånaderna, i alla fall om man bor norr om Sveriges zon 0-1. Träden tappar löven på vintern, så de behöver ingen ljus övervintringsplats. Alltså funkar en kallvind, sval veranda eller källare som vinterförvar. Det får gärna vara mellan 0 och +10 grader.
Nu börjar fikonets blad gulna och småningom falla.
Fikon kan i milda klimatzoner även stå ute på friland eller intill en varm vägg, och de brukar överleva i rötterna, även om yttersta grenverket kan få frostskador. I så fall fortsätter tillväxten med nya skott från stammen eller rotzonen nästa år. Ett sådant fikonträd blir väldigt buskigt och brett med tiden.
Buskig fikonplanta med sommarkart.
Passade på att koka fikonmarmelad av de stora fikonen jag fick i höst. Det blev en makalöst god sylt gjord på grovt hackade fikon, syltsocker och en halv svag chilifrukt. Chilin kan bara anas i smaken, men den ger ändå lite extra krydda.
Hackade fikon blandat med socker och lite chili.Några små burkar färdig fikonmarmelad.
