Det finns en mycket speciell växt som många suktar efter. Inte lätt att lyckas med. Har en extremt avvikande färg. Måste skyddas mot vinterväta. Får inte tillåtas gå i frö som ung. Vattnas ordentligt hela sommaren. Svaret på gåtan är Meconopsis betonicifolia, blå bergsvallmo. Det måste vara sällsyntheten som gör populariteten, för att kalla den vacker? Nåja, ovanligt snygg, skulle man kanske kunna säga. Men det är något i den osannolika kombinationen av höga, håriga stänglar, bulliga sprängfyllda knoppar och vallmons typiska sidenfrasande kronblad som ger den ett utseende som gör att man hajar till.
Bergsvallmon härstammar från hög höjd i Tibet och Västra Kina. Den växer i lätt skuggade fuktiga bergssluttningar. Utmaningen i trädgårdssammanhang är kombinationen av riklig sommarfukt och väldränerad vintertorka. Kylan är inget problem. Jorden ska vara humusrik och lucker, men det är inte tvunget med ett särskilt lågt pH, fast man ofta påträffar den i surjordspartiet. Men där sammanfaller ofta de övriga kriterierna för bergsvallmons trivsel.
Det är också en växt som inte ska flyttas när den väl rotat sig på en plats. Helst ska du ha karaktär nog att klippa av blomställningen det första året för att ge roten en chans att växa till sig. Om du inte har hjärta till detta så ta bort blomresten innan det blir en frökapsel. Bergsvallmon kan förökas via frö och fortlever i naturen på detta sätt, för varje planta blir i sig inte värst långlivad. Lämpliga grannar är olika primulor och ormbunkar. Växten blir 60-80 cm hög, men eftersom den är så gles så gör det inget om den ställs i framkant av rabatten. Man vill ändå komma nära för att undersöka de konstrika blommorna med sina tydliga ståndare.
